Ivar Andersson; Bertil Ohlins memoarer
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
IVAR ANDERSON:
Bertil Ohlins memoarer
Andra delen av Bertil Ohlins memoarer,
”Socialistisk skördetid kom bort.
1940-1951” (Bonniers förlag), handlar mera om partiet än om honom själv. Han skriver här ett kapitel ur folkpartiets historia
som ingen kunnat göra med större sakkunskap än han. Under de första fem åren av
hans partiledarskap förvandlades folkpartiet från att ha varit ett litet och söndrat parti
till det största borgerliga oppositionspartiet,
utåt enigt, väl konsoliderat. Det var främst
Ohlins förDänstatt så skedde. Hans partihistoria är således Ohlins egen politiska meritförteckning för dessa år.
Bertil Ohlin fick börja sin bana som partiledare som chef för handelsdepartementet i
samlingsregeringen. Det uppdraget räckte
bara ett halvår, och Ohlin hann inte uträtta
mycket som han finner värt att bevara i memoarerna. Han trivdes väl och lärde sig uppskatta flertalet kolleger, i synnerhet statsminister P A Hansson. När samlingsregeringen
upplöstes i juni 1945, visste han att socialdemokraterna förberedde en framstöt på bred
front med ett ambitiöst reformprogram med
klarare marxistiska förtecken än svensk socialdemokrati tidigare vågat visa. Det bekanta 27-punktsprogrammet, som utarbetats
med Wigforss och Gunnar Myrdal som drivande krafter, skulle utstaka vägen för ett
reformarbete på kort sikt och samtidigt visa
att partiet ingalunda sökte dölja socialiseringskravet; tvärtom tänkte man aktualisera
det på vissa punkter.
Bertil Ohlin och hans parti ville inte vara
sämre planläggare. Folkpartiet fick några
månaders försprång med sitt principprogram, som lades fram i broschyren ”Efterkrigstidens samhälle”. Där skrev Ohlin inledningskapitlet. Programmet gav uttryck
för det starka reformintresse, som besjälade
de yngre liberaler till vilka Ohlin själv räknade sig. Snart visade det sig att denna ”radikala” falang var den helt dominerande inom
partiet. Den sparsamhet med statens medel,
som varit ett kännemärke för C G Ekmans
folkfrisinnade, passade inte som generell
politisk levnadsregel i Bertil Ohlins nationalekonomi, som lärt av engelska auktoriteter.
Det reformprogram som folkpartiet slogs
för var dock i många punkter inte särskilt radikalt. Åtskilligt var gemensamt för alla borgerliga; högern och bondeförbundet tyckte
att takten i reformarbetet kunde dämpas nå-
got, men nejsägare var de inte. Ohlin erkänner också generöst att det var högerns Martin Skoglund som föreslog att den höjda
folkpensionen skulle utgå utan behovsprövning.
Större delen av Ohlins bok upptages av en
ibland onödigt detaljerad redogörelse för
folkpartiets politik under 40-talets tre sista
år och hans egen syn på de ekonomiska och
utrikespolitiska problemen. Nyheterna är
här få, men för mången är denna historia en
nyttig påminnelse. Långa stycken verkar
dock mera vara partsinlaga än samtidshistoria. Den kunde varit utförligare i några fall.
Överraskande litet har Ohlin att säga om
skattedebatten 1947-48, som kom känslorna att svalla starkare än i vanliga politiska
strider. Frågan om baltflyktingarnas utlämning hade också för~änat en utförligare behandling. Ohlins agerande i räntefrågan och
vid avskaffaodet av omsättningsskatten krä-
ver en mera ingående analys för att framstå
som sakligt genomtänkt.
I stället får man en citatspäckad redogö-
relse för polemiken mellan Ohlin och statsminister Erlander, som var ett stående nummer på båda herrarnas program. Det är, kan
man tycka, en onödig fortsättning på deras
dueller i Vasaparken och annorstädes. Erlander började striden i del Il av sina memoarer genom dåligt underbyggda anklagelser mot Ohlin, och denne tar gärna upp
stridshandsken. Han har denna gång klart
övertaget, han är starkare än Erlander i bå-
de sak och form. Det verkar dock ibland som
om han avundas Erlander hans underfundi- 44
ga raljerande talekonst, mot vilken Ohlins
sakliga men föga medryckande argumentprosa förlorar en del av sin slagkraft. Humor är något som Bertil Ohlin inte begåvats
med; saknaden tycks dock inte besvära honom alltför mycket. Även Erlander får dock
ibland ett välvilligt ord av Ohlin, så t ex när
hans arbete för ett nordiskt försvarsförbund
1947-49 kommer på tal.
Kampen mellan socialdemokraterna och
folkpartiet var, om man håller sig till Ohlins
historieskrivning, det allt annat överskuggande ämnet för den politiska debatten
1946-53. Segern, eller åtminstone den
största framgången, blev folkpartiets, menar
väl Ohlin. Rubriken på hans bok säger vari
framgången bestod: socialdemokraterna
fick inte fira någon skördefest, de måste i
stället skrota ned en del av sitt reformprogram och ställa planerna på socialisering och
centraldirigering på framtiden. Ohlin har
överdrivit ministären Erlanders vånda i den
situation som den försatt sig själv i genom
sin famlande ekonomiska politik under de
första efterkrigsåren. För övrigt: hade inte
Ohlin och, i viss mån, de andra borgerliga
partierna medansvar för denna politik genom överbuden i jakten efter populära men
dyrbara reformförslag? Löftespolitik är demokratins förbannelse.
Som ledare för ett parti i stark framryckning bör Ohlin ha ägnat regeringsfrågan
många tankar. Visst inte, försäkrar memoarförfattaren. Tro det den som vill! Allt nog,
nu halkar Ohlin lätt över denna fråga, som
ju främst gäller om borgerlig samverkan kan
uppnås som underlag för en ny regering.
Frågan blev inte aktuell under de år som
denna del av memoarerna omfattar. Ohlin
konstaterar att Gunnar Hedlund ställde sig
avvisande till tanken på en borgerlig trepartiregering. Mellan raderna kan man läsa att
Ohlin själv fann borgerlig samverkan naturlig och önskvärd först och främst för att nå
positiva resultat i reformarbetet men även
för att spränga ett socialdemokratiskt regeringsmonopoL Han är lite suddig på denna
punkt; man får intrycket att han inte ställer
sig principiellt avvisande till samverkan med
socialdemokraterna för att genomföra vissa
reformer. Gunnar Helens ”resultatpolitik”,
med andra ord!
Bertil Ohlins memoarer är skrivna av en
politiker för politiker. Andra än aktivt arbetande politiker kan knappast ha intresse för
hans bok, hur välskriven och sympatisk i
många stycken den än är. Nästa och sista del
ger kanske mera av människan Bertil Ohlin.
IVAR ANDERSON:
Bertil Ohlins memoarer
Andra delen av Bertil Ohlins memoarer,
”Socialistisk skördetid kom bort.
1940-1951” (Bonniers förlag), handlar mera om partiet än om honom själv. Han skriver här ett kapitel ur folkpartiets historia
som ingen kunnat göra med större sakkunskap än han. Under de första fem åren av
hans partiledarskap förvandlades folkpartiet från att ha varit ett litet och söndrat parti
till det största borgerliga oppositionspartiet,
utåt enigt, väl konsoliderat. Det var främst
Ohlins förDänstatt så skedde. Hans partihistoria är således Ohlins egen politiska meritförteckning för dessa år.
Bertil Ohlin fick börja sin bana som partiledare som chef för handelsdepartementet i
samlingsregeringen. Det uppdraget räckte
bara ett halvår, och Ohlin hann inte uträtta
mycket som han finner värt att bevara i memoarerna. Han trivdes väl och lärde sig uppskatta flertalet kolleger, i synnerhet statsminister P A Hansson. När samlingsregeringen
upplöstes i juni 1945, visste han att socialdemokraterna förberedde en framstöt på bred
front med ett ambitiöst reformprogram med
klarare marxistiska förtecken än svensk socialdemokrati tidigare vågat visa. Det bekanta 27-punktsprogrammet, som utarbetats
med Wigforss och Gunnar Myrdal som drivande krafter, skulle utstaka vägen för ett
reformarbete på kort sikt och samtidigt visa
att partiet ingalunda sökte dölja socialiseringskravet; tvärtom tänkte man aktualisera
det på vissa punkter.
Bertil Ohlin och hans parti ville inte vara
sämre planläggare. Folkpartiet fick några
månaders försprång med sitt principprogram, som lades fram i broschyren ”Efterkrigstidens samhälle”. Där skrev Ohlin inledningskapitlet. Programmet gav uttryck
för det starka reformintresse, som besjälade
de yngre liberaler till vilka Ohlin själv räknade sig. Snart visade det sig att denna ”radikala” falang var den helt dominerande inom
partiet. Den sparsamhet med statens medel,
som varit ett kännemärke för C G Ekmans
folkfrisinnade, passade inte som generell
politisk levnadsregel i Bertil Ohlins nationalekonomi, som lärt av engelska auktoriteter.
Det reformprogram som folkpartiet slogs
för var dock i många punkter inte särskilt radikalt. Åtskilligt var gemensamt för alla borgerliga; högern och bondeförbundet tyckte
att takten i reformarbetet kunde dämpas nå-
got, men nejsägare var de inte. Ohlin erkänner också generöst att det var högerns Martin Skoglund som föreslog att den höjda
folkpensionen skulle utgå utan behovsprövning.
Större delen av Ohlins bok upptages av en
ibland onödigt detaljerad redogörelse för
folkpartiets politik under 40-talets tre sista
år och hans egen syn på de ekonomiska och
utrikespolitiska problemen. Nyheterna är
här få, men för mången är denna historia en
nyttig påminnelse. Långa stycken verkar
dock mera vara partsinlaga än samtidshistoria. Den kunde varit utförligare i några fall.
Överraskande litet har Ohlin att säga om
skattedebatten 1947-48, som kom känslorna att svalla starkare än i vanliga politiska
strider. Frågan om baltflyktingarnas utlämning hade också för~änat en utförligare behandling. Ohlins agerande i räntefrågan och
vid avskaffaodet av omsättningsskatten krä-
ver en mera ingående analys för att framstå
som sakligt genomtänkt.
I stället får man en citatspäckad redogö-
relse för polemiken mellan Ohlin och statsminister Erlander, som var ett stående nummer på båda herrarnas program. Det är, kan
man tycka, en onödig fortsättning på deras
dueller i Vasaparken och annorstädes. Erlander började striden i del Il av sina memoarer genom dåligt underbyggda anklagelser mot Ohlin, och denne tar gärna upp
stridshandsken. Han har denna gång klart
övertaget, han är starkare än Erlander i bå-
de sak och form. Det verkar dock ibland som
om han avundas Erlander hans underfundi- 44
ga raljerande talekonst, mot vilken Ohlins
sakliga men föga medryckande argumentprosa förlorar en del av sin slagkraft. Humor är något som Bertil Ohlin inte begåvats
med; saknaden tycks dock inte besvära honom alltför mycket. Även Erlander får dock
ibland ett välvilligt ord av Ohlin, så t ex när
hans arbete för ett nordiskt försvarsförbund
1947-49 kommer på tal.
Kampen mellan socialdemokraterna och
folkpartiet var, om man håller sig till Ohlins
historieskrivning, det allt annat överskuggande ämnet för den politiska debatten
1946-53. Segern, eller åtminstone den
största framgången, blev folkpartiets, menar
väl Ohlin. Rubriken på hans bok säger vari
framgången bestod: socialdemokraterna
fick inte fira någon skördefest, de måste i
stället skrota ned en del av sitt reformprogram och ställa planerna på socialisering och
centraldirigering på framtiden. Ohlin har
överdrivit ministären Erlanders vånda i den
situation som den försatt sig själv i genom
sin famlande ekonomiska politik under de
första efterkrigsåren. För övrigt: hade inte
Ohlin och, i viss mån, de andra borgerliga
partierna medansvar för denna politik genom överbuden i jakten efter populära men
dyrbara reformförslag? Löftespolitik är demokratins förbannelse.
Som ledare för ett parti i stark framryckning bör Ohlin ha ägnat regeringsfrågan
många tankar. Visst inte, försäkrar memoarförfattaren. Tro det den som vill! Allt nog,
nu halkar Ohlin lätt över denna fråga, som
ju främst gäller om borgerlig samverkan kan
uppnås som underlag för en ny regering.
Frågan blev inte aktuell under de år som
denna del av memoarerna omfattar. Ohlin
konstaterar att Gunnar Hedlund ställde sig
avvisande till tanken på en borgerlig trepartiregering. Mellan raderna kan man läsa att
Ohlin själv fann borgerlig samverkan naturlig och önskvärd först och främst för att nå
positiva resultat i reformarbetet men även
för att spränga ett socialdemokratiskt regeringsmonopoL Han är lite suddig på denna
punkt; man får intrycket att han inte ställer
sig principiellt avvisande till samverkan med
socialdemokraterna för att genomföra vissa
reformer. Gunnar Helens ”resultatpolitik”,
med andra ord!
Bertil Ohlins memoarer är skrivna av en
politiker för politiker. Andra än aktivt arbetande politiker kan knappast ha intresse för
hans bok, hur välskriven och sympatisk i
många stycken den än är. Nästa och sista del
ger kanske mera av människan Bertil Ohlin.