Dagens frågor; Valutgången i Norge

Dagens frågor
Valutgången i Norge
Det norska stortinget öppnade den l oktober sin nya session efter valet med Arbeiderpartiet som minoritetsregering även i fortsättningen. Medan den förut har måst stödja
sig på 16 mandat i Stortinget från Socialistisk Venstreparti, har detta parti reducerats
till 2. Men detta gav socialistisk majoritet på
en man, fastän den borgerliga majoriteten
bland väljarna är 52 %.
Arbetarpartiet återvann sin ställning från
50-talet och slog ut Socialistisk Venstre. Det
fick 42,5% av rösterna, vilket är lägre än genomsnittet efter kriget. Detta tyder på att
Arbeiderpartiet inte kan räkna med att få
ren majoritet ensamt, så som fallet var på
50-talet. Utvecklingen inom funktionärsamhället leder väljarna över till det borgerliga
lägret.
Socialistisk Venstresstora framgång 1973
var en efterdyning av folkomröstningen om
EG. Många socialdemokrater gav då partiet
sin röst i protest mot att Arbeiderpartiet
stödde medlemskap i EG. Dessutom hade
Socialistisk Venstre den gången valsamarbete med kommunisterna. u fann de socialdemokratiska väljarna vägen tillbaka till moderpartiet. Dessutom kan Arbeiderpartiet
tillfredsställa en bred variation av väljare,
med den radikale partiordföranden Steen å
den ena sidan och den pragmatiske statsministern Nordli å den andra.
I flera valkretsar avgjorde något hundratal röster utgången. När ordli trodde sig
vara statsminister dagen efter valet, gav kontrollräkningen nya utslag, så att Kristelig
Folkepartis Korvald nästa dag började regeringssonderingar. På kvällen fann man i
ordland ett konvolut med Socialistisk Venstre-röster, som ännu en gång förändrade situationen. Nordli andades lättad ut efter en
spännande rösträkning.
Detta var naturligtvis ett bakslag för den
borgerliga koalitionen mellan konservativa,
kristliga och agrarer. H0yre gjorde ett sensationellt gott val och nådde upp till 24,6 %,
vilket är en ökning med 7,2 %. Det betyder
att så gott som var fjärde väljare röstar konservativt. H0Yre har med andra ord blivit ett
folkligt parti och det utan att förändra namnet. Det har lyckats komma över en psykologisk barriär. Man kan inte längre skrämma
väljarna med att H0Yre är ett kapitalisternas
parti. Inte minst partiordföranden Erling
Nordvik har stor förtjänst av den nya profil,
som partiet har lyckats skaffa sig.
H0yre fick röster från Fremskrittspartiet,
som gick tillbaka från 5 % till 1,9 % och tycks
också ha tagit röster från Centerpartiet. Men
också tidigare socialdemokratiska röster gick
denna gång till H0yre, antagligen en följd av
att nya folkgrupper har kommit upp i inkomstnivåer, som är lyhörda för argument
om skatter, ekonomisk politik och statlig dommans.
Kristelig Folkeparti höll sin ställning och
kan antas ha nått sitt maximum, nämligen
c:a 12 %. För Centerpartiet var valet nästan
en katastrof. Det gick visserligen bara tillbaka med 2,4 % (till 8,6 %), men det förlorade
9 mandat. Partiordföranden blev inte invald
i Oslo och den parlamentariske gruppledaren blev utslagen i Telemark. Orsaken till
förlusten är dels att fiskare och småbönder
röstade på Arbeiderpartiet för att de var nöjda med regeringens åtgärder på deras områ-
de, dels att andra röstade på H0Yre, därför
att de var missnöjda med att Centerpartiet
bara halvhjärtat anslöt sig till det borgerliga
alternativet. En fraktion inom partiet var
nämligen starkt emot samarbete med ”högerkrafterna”. Den nye partiordföranden, teologen Stålsett, talade fortfarande om ”det
gröna alternativet”. Han skulle reducera tillväxten och föra ”centerpolitik”. Oljeproduktionen skulle hållas nere.
Alla partier, som stod för ”den gröna vå-
gen”, gjorde ett dåligt val, det vill säga också
Venstre och Socialistisk Venstreparti. Det
var ”tillväxtpartierna”, H0Yre och Arbeiderpartiet som gjorde stora framsteg. Folk tycks
med andra ord inte bli överbevisade av de
”gröna” argumenten.
Fremskrittspartiet och Det nye folkeparti
(en fraktion av Venstre) blev utraderade i valet. De kan knappast komma tillbaka. Situationen i Stortinget är nu att Arbeiderpartiet
har 76 mandat, de borgerliga samarbetande
partierna 75 mandat, dessutom har Socialistisk Venstre och Venstre två var. Även om
Arbeiderpartiet och H0yre nu har blivit de
två starka partierna i Norge, kan man inte
vänta att landet går mot en två-parti-struktur. Mellanpartiernas ekonomiska eller ideologiska bas kommer fortsatt att bibehålla
dem som viktiga delar av det politiska spektrum.
För Arbeiderpartiet är det inte lätt att vara
i minoritet. Men det tycks föredra detta
framför att ingå i regeringskoalition med ett
stödparti. Det förestår alltså en vansklig arbetsdag för den nya regeringen. Utlandsskulderna är 80 miljarder kronor och produktionskostnaderna är de högsta i världen
med följd att exportindustrin förlorar marknader samtidigt som oljeintäkterna försenas.
Någon ökning av realinkomsten kan det
knappast bli tal om i år. Arbetarpartiregeringen har levat på förskott; nu måste räkningen betalas.
Pressen och reklamskatten
Dagspressens ekonomiska situation har de
senaste åren successivt försämrats. De
snabbt växande personal- och papperskostnaderna har lett till att inte bara de s k andraoch tredjetidningarna utan även de största
organen på en utgivningsort fått allt svårare
att få debet och kredit att gå ihop. Samtidigt
har det selektiva presstödet – eller produktionsbidraget, som det också kallas – undan
för undan ökat och dessutom utgått till allt
fler tidningar. Fortsätter denna utveckling
är det faktiskt fara värt att hela svenska pressen till slut blir beroende av direkta statliga
359
subventioner. Det vore olyckligt om så skedde.
Det förefaller som om presstöd i en eller
annan form är oundvikligt. Svårigheten ligger i att konstruera biståndet till andratidningarna på ett sådant sätt att man inte samtidigt s~älper förstatidningarna. Hittills har
man tyvärr alltför mycket bortsett från de
konsekvenser de selektiva bidragen fått för
förstatidningarnas finanser. Förhållandena i
Malmö illustrerar utmärkt väl vad som framdeles kan inträffa även på många andra håll
i landet, om inte motåtgärder vidtas.
Sydsvenska Dagbladet (ober lib) har kommit i ett synnerligen besvärligt ekonomiskt
läge. Tidningens marknadssituation har
självfallet påverkats av att konkurrenterna
på utgivningsorten, Arbetet (s) och Skånska
Dagbladet (c), bara i år erhåller sammanlagt
34 miljoner kr i selektivt stöd. Därav får Arbetet 19,5 miljoner och Skånska Dagbladet
14,5 miljoner. Det utgår trots att skillnaden i
upplaga mellan Sydsvenska Dagbladet och
exempelvis Arbetet är jämförelsevis obetydlig – vid Tidningsstatistiks senaste redovisning 115 735 mot 105 553 exemplar, alltså
endast cirka l O000.
Därtill kommer att Sydsvenska Dagbladet
måste betala sju miljoner kr årligen i reklamskatt – flera miljoner mer än Arbetet. Denna pålaga utgår i dag med sex procent på tidningarnas annonsintäkter med undantag av
de sex första miljonerna. Skatten är alltså utformad så att den i regel skonar andratidningarna men hårt drabbar förstatidningarna.
För att pressens mångfald skall kunna vidmakthållas räcker det inte längre med direkta stödåtgärder åt andratidningarna. Det erfordras därjämte generella lättnader för
hela branschen. Svenska Tidningsutgivarföreningens ordförande Lennart Hirschfeldt har understrukit att den s k samdistributionsrabatten bör höjas, att staten bör subventionera det allt dyrare tidningspapperet
360
och att reklamskatten bör avvecklas. Det sistnämnda kravet är särskilt angeläget. Det
stöds inte bara av Tryckeriföreningen och
den borgerliga pressen utan även av en del
socialdemokratiska tidningar.
Reklamskatten är dyrbar och besvärlig att
administrera. Den har medfört svåra gränsdragningsproblem. Den har i hög grad hämmat åtskilliga dagstidningars utveckling.
Den har, kort sagt, inga fördelar, utom att
den ger staten intäkter på 200 miljoner kr
årligen. Men det är pengar som kostar mer
än de smakar.
Demaskering
Alltsedan ”den socialdemokratiska maktapparaten”, d v s hela den flora av s k folkrörelseföretag och specialorganisationer av typen
Pensionärernas Riksorganisation och Hyresgästernas Riksförbund som är nära integrerade med LO och SAP, avslöjades i 1976 års
valrörelse som ett enhetligt politiskt maktblock har socialdemokraterna legat lågt på
detta område. De organisationer som opererar under en mask av hycklad politisk neutralitet har med darr på rösten hänvisat till
sina stadgar. En diskussion i sak har man aktat sig för. Den skulle vara alltför känslig.
Samtidigt har folkrörelsefamiljen: PRO,
Folksam, KF, OK, Folkets Hus- och Folkets
Park-organisationerna, HSB, Hyresgästernas Riksförbund o s v oförtrutet fortsatt sitt
nära samarbete med Unga Örnar, Socialdemokratiska Ungdomsförbundet, SAP och
naturligtvis med LO. Dagligen möter på
pressens annonssidor budskap till de troende i de olika organisationerna att samlas till
gemensamma möten och koordinerade politiska insatser. Socialdemokraterna försöker
trimma sin maktapparat till än större ansträngningar i valrörelsen inför 1979 års val.
Kan man inte vinna det på folkets spontana
förtroende, kanske man kan vinna det genom organisatorisk tyngd, så är tanken.
Det är alltså ett tidens tecken att hyresgäströrelsen i Stockholm, sedan man hårdhänt rensat ut styrelsemedlemmar med annan politisk hemort än den socialdemokratiska, engagerade sig i SAP:s stora oktoberdemonstration i Stockholm. Detta skedde
inte såsom organisation – någon respekt får
man låtsas ha för stadgarna – utan genom
en appell till medlemmarna att möta upp på
Norra Bantorget. Inför valrörelsen tvingas
man demaskera sig.
Så har också skett beträffande Pensionä-
rernas Riksorganisation, där socialdemokraterna kommenderat fram ett val av Arne
Geijer som ordförande. För att hr Geijer
skall få ett bekvämare regemente och rörelsen arbeta mer från centrum beslöt man
samtidigt att flytta dess kansli från den ursprungliga hemorten Malmö till Stockholm.
Hr Geijer gav åtskilliga Bragelöften vid
sitt tillträde som ordförande. De är politiskt
högst intressanta. Han upplyste att PRO,
som nu med sina 350 000 medlemmar omfattade ca 1/3 av pensionärskategorin skulle
eftersträva att nå upp till åtminstone 50%.
Vid kongressen framkom samtidigt planer
på att när man väl nått denna nivå skulle
PRO begära förhandlingsrätt gentemot det
allmänna såsom rättsligt erkänd representant för pensionärerna, d v s man ville kopiera hyresgäströrelsens förhandlingsmonopoL
Att detta monopol för Hyresgästernas Riksförbund inte avskaffats är en allvarlig underlåtenhetssynd av regeringen. Om de borgerliga partierna utan nämnvärda motåtgärder
skulle se på hur socialdemokraterna fångar
in pensionärerna i ett system av korporativ
lojalitet mot SAP skulle passiviteten kunna
få än allvarligare följder.
Presidenten skriver brev
I nr 2 av Svensk Tidskrift i år skrev Dr Kari
Tarkiainen en artikel om president Kekkonens brev, som han lät ge ut – på finska –
förra året. ”Herdabrev till uppstudsiga” satte artikelförfattaren som rubrik. Den var
mycket välvald. Numera har ett urval av breven publicerats på svenska (Urho Kekkonen,
Mina brev 1956-1975. Raben och Sjögren).
Det är en högst ovanlig men samtidigt uppfriskande läsning och rent av nödvändig för
den som vill förstå hur finländsk politik utformas.
Nog har man vetat, att presidenten bedö-
mer finländsk inrikespolitik efter dess förmodade verkan inom utrikespolitiken, men
aldrig har detta kommit så klart fram som i
denna bok. Han ansvarar grundlagsenligt
för utrikespolitiken utan att för den skull vara utrikesminister. Han har tagit detta ansvar genom att ställa sig som personlig garant för att förhållandet mellan Finland och
Sovjetunionen skall förbli oförändrat sådant
som förutsattes då vänskaps- och biståndspakten ingicks 1948. Tolkningen av pakten
förbehåller sig presidenten själv. Ingen,
bokstavligen ingen, får ha andra åsikter än
han i sådana frågor, och har de detta, blir de
mer eller mindre hövligt återförda till rätta
vägar.
General Keinonen fick i början av 1969 en
kraftig åthutning av presidenten därför att
han utlagt vilka krav som enligt hans mening
pakten ställde på den finska försvarsmakten.
Generalen tog kritiken i givakt. Vad han anser om att presidentens brev och hans eget
ödmjuka svar publicerats sju år senare är
okänt.
Men ändå var brevet till generalen hövligt
formulerat. Chefredaktörer, som tillåtit
medarbetare att skriva mot den för kritik
känslige presidenten får finna sig i en helt
annan behandling. Till redaktören för Uusi
Suomi skriver han i november 1971 att han
beslöt ”att skriva till Herr Chefredaktören,
trots att jag mycket väl vet, att det ej tjänar
något till att hälla vatten på en gås … Jag vet
mycket väl att denna min sakliga rättelse icke
har den minsta lilla inverkan på Er ’journa- 361
listmoral” … Jag tror att detta mitt brev är
det första och sista till Er – och dessutom
fullständigt förgäves och till ingen nytta.”
Man undrar hur han kulle skriva om han
hade Aftonbladet att handskas med. Kanske
som i maj 1975 till Helsingfors universitets
kansler, då denne undertecknat ett upprop
mot politiska utnämningar till opolitiska
poster, något som tyvärr brett sig i Finland:
”Men om ni era satans drumlar ej hade blåst
upp denna er makalösa resolution, skullejag
kanske etc.”
Ofta, kanske oftast har han naturligtvis
rätt då han säger ifrån. Så i ett brev av den
18 november 1974: ”På basen av de uppgifter som ingår tex i artiklar publicerade av
Kustaa Vilkuna kan ej ens den största trä-
skalle längre påstå, att det icke är sant att en
rätt liten finländsk ledargrupp ingick ett
hemligt avtal med Nazi-Tyskland om Finlands deltagande i Hitlers anfallskrig sommaren 1941.” Det är skönt att detta ovedersägliga faktum inte längre döljes. Presidenten är karl nog att stå även för otrevliga sanningar.
Allt som allt är det en god sak att denna
bok (trots dålig korrekturläsning) föreligger
på svenska. Den företräder en annan politisk stil än vår egen. og för att vi fått vänja
oss vid råskäll i politiken under det sista året.
Men det är en väsentlig skillnad, om detta
kommer från en president med tung auktoritet eller, som nu senast på Metalls kongress, från en f d finansminister, som visserligen är tung men som numera saknar auktoritet.
Forskningens fiender
I sina frenetiska försök att finna sådana riktlinjer för oppositionen, som inte skapar
splittring inom socialdemokratin och som
även av regeringspartierna måste erkännas
vara förnuftiga, har Olof Palme nu kommit
på forskningspolitiken. Han kritiserar
362
skarpt regeringen och det enskilda näringslivet för de stämningar av uppgivenhet och
oro för framtiden, som han påstår präglar
deras handlande och tänkande. Han kräver
hoppfull håg och fantasi. Vägen ut ur svårigheterna anvisas också. Sverige skalllösa sina
ekonomiska problem genom att i stor skala
satsa på forskningen. Ur laboratorier och
bibliotek skall rinna en aldrig sinande flod
av nya teknologiska ideer, industriella innovationer och sociala reformkonstruktioner
riktade mot nya djärva mål.
Inför dessa signaler torde många desillusionerade forskare ha mumlat: och det skall
han säga! De har nämligen upplevt hur han
först som utbildningsminister och sedan som
statsminister mer än alla andra bär det personliga ansvaret för det bedrövliga läge som
svensk forskning hamnat i.
Vi skall inte tala om ”högskolereformen”,
ett alltigenom socialistiskt projekt, som den
borgerliga regeringen band sig för i hastigheten vid sin tillkomst.
Vi skall inte tala om sådant som att den
högre forskarpersonalen fått sin reallön
sänkt med c:a en tredjedel sedan 1968, vilket
inte kan undgå att menligt påverka dess vilja
och förmåga till en fullgod insats. Samma
öde har drabbat alla inom den högre statsförvaltningen.
Vi skall inte heller tala om den socialdemokratiska regimens snålhet gentemot grundforskningen eller dess jublande lycka över
att ha hittat på universitetslektorsuänsterna,
där nu en stor del av den unga forskarkåren
tvingas slita med 398 undervisningstimmar
per år och i regel aldrig får tid eller ork till
egen kvalificerad forskning. Dessa Uänster
skulle ju bara vara undervisningsuänster;
”man fick så mycket mer ut av dem då”.
Låt oss i stället tänka på slaktningen av
den gamla doktorsgraden, som förvandlats
till en examen av högeligen svårbestämbart
kvalitetsvärde. Den kan vara beviset på en lysande forskarprestation meriterande till
fortsatt yrkesinsats som vetenskapsman.
Men den kan också bygga på ett erbarmligt
plagiat av ett slag, som förr i världen obönhörligt skulle ha förvägrats disputation. Vilket får man inte veta i betyget. Det får bara
sättas godkänd eller icke godkänd, och betygsnämnden är strängt förbjuden att yttra
ett ord om avhandlingens kvalitet. Att detta
medför att kvalitetskontrollen slappnar och
därmed medför stor risk för en stadigt sjunkande nivå på forskarrekrytering och primär forskarinsats är uppenbart.
Socialdemokraternas jämlikhetsideologi
har förvisso satt fruktansvärda spår i samhället. Ett område där följderna kommer först
så småningom och är skönjbara endast för
fackmännen är just forskningspolitiken. Driver man den i egalitär anda förstör man alltihop, eftersom forskningspolitikens uppgift
måste vara att få fram en elit och bereda den
så stor rörelsefrihet och så goda arbetsbetingelser som möjligt.
De av universitetsbyråkraterna hunsade
professorerna och de vid katedern låsta universitetslektorerna torde inför hr PaJmes
forskningspolilska giv ha erinrat sig sentensen : Tirneo Danaos et dona ferentes, vilket
varder uttytt: jag misstror grekerna även när
de kommer med skänker.
Också ett kulturstöd
Vad är kultur frågar man sig osökt när man
läser listan över de tidskrifter som fått del av
det statliga stödet till kulturtidskrifter. Riksdagen höjde i maj månad beloppet från 2,5
till 7 miljoner kronor. I augusti fick 120 tidskrifter dela på 4,2 miljoner i s k grundbidrag. De resterande 2,8 miljonerna skall successivt fördelas under budgetåret.
Villkoret för att en tidskrift skall komma i
åtnjutande av detta stöd är att författningens kriterium på att räknas som kulturtidskrift uppfylles. l författningen står: ”Med
kulturtidskrift avses tidskrift som med sitt
huvudsakliga innehåll vänder sig till en allmän publik med samhällsinformation eller
med ekonomisk, social eller kulturell debatt
eller som huvudsakligen ger utrymme för
analys och presentation inom de skilda
konstarternas områden”. Det belopp respektive tidskrift erhåller i stöd beror på dess
ekonomi och upplagestorlek. Fördelningen
görs av en arbetsgrupp inom Statens kulturråd med Carl-Adam Nycop som nuvarande
ordförande.
Kulturutbudet är stort och varierat. Man
återfinner väl etablerade tidskrifter som
Form, Hertha, Musiktidningen, Grönkö-
pings Veckoblad och Svensk Litteraturtidskrift. Mindre kända är Brev från Ljungby
skrivarklubb, Sör·mlandslåten, Dockteatereko och Träbiten. Bidrag ges också till Hallbladet, Bokcafeets månadsbulletin, Chilebulletinen, Vietnam nu och Kommunist.
De största bidragen erhåller Ord & Bild,
Pockettidningen R och Paletten, som får
140000 respektive 125000 och 110000 kronor. De två förra får mer än dubbelt så mycket som var och en av kvartetten Liberal Debatt, Politisk Tidskrift, Svensk Tidskrift och
Tiden.
Att Ord & Bild får så mycket kan man till
nöds förstå. Det fanns en tid då den vände
sig till en allmän publik med en sällsynt rik
kulturinformation. Nu gör den inte så. Den
är en totalt vänstervriden publikation som
underhåller ett antal troende med en slapp,
ibland rent befängd, oftast maoistisk propaganda av 60-talstyp. Se härom analysen i
Svensk Tidskrift nr 5/6 i år av Tyrgils Saxlund. Men kanske Statens Kulturråd hyser
ett no talgiskt hopp om att Ord & Bild en
dag skall återgå till att bli en kulturtidskrift
och därför vill bevara namnet.
Vad beträffar Pockettidningen R torde
även ett med maoister förstärkt kulturråd ha
vissa svårigheter att finna någon kultur i den
publikationen. Kanske har det dock hittat
något korn som undgått oss och med entusi- 363
asm funnit att det bör belönas med 125 000
kronor i understöd. Det må förlåtas en eller
annan tidskriftsredaktör om han finner entusiasmen missriktad.
En allmän reflexion då man går igenom
listan på dem som får stöd är väl den att den
upptar så många vänstertidskrifter. I sak är
det naturligtvis ingen skillnad på en Vietnamtidskrift eller vilken annan kommunistisk tidskrift som helst. De skriverju alla lika,
nästan som på order. Men regeringen har
från sina företrädare övertagit också arvet
att underhålla kommunistiska tidskrifter
och kanske finner man det lugnast att låta
detta, som hittills, ske över kulturbudgeten i
stället för över AMS.
Fallet Klackenberg
Enligt ett pressmeddelande har regeringen i
oktober beviUat förre statssekreteraren i utrikesdepartementet Lennart Klackenberg
avsked. Avskedandet är förenat med pension, en icke föraktlig förmån för en 46-
åring. Vilken hans senaste befattning varit
framgår inte av pressmeddelandet, men i
statskalendern för i år står han endast som
Sakkunnig. Rubriken Överflödig saknas i
statskalendern.
Hr Klackenberg var en av de många som
den föregående regeringen tog in i kanslihuset. Häremot fanns intet au invända: varje
regering har rätt att använda vad den anser
vara sitt bästa folk. För hans räkning inrättades alltså en genompolitiserad statssekreterarebefattning. När regeringen tvingats
bort, sedan valet förra året gått den emot,
tog andra politiska stats ekreterare avsked
eller placerades de på administrativa poster.
Det skedde fullt korrekt efter uppgörelse
mellan hr Fälldin och hr Palme. Endast hr
Klackenberg blev kvar. Lugnt har han lyft
sin lön i lönegrad F 27, en av de högsta som
finns, och avvisat det ena goda erbjudandet
efter det andra från regeringens sida. De
364
motsvarade enligt hans mening inte hans
höga kompetens i internationella frågor. Inte ens ett erbjudande om tjänstgöring i FN
passade. Förmodligen kunde man inte garantera att han skulle efterträda generalsekreterare Waldheim.
I fråga om ett annat erbjudande, att bli generaldirektör och chef för SMHI i Norrkö-
ping, kan man förstå honom. SMHI, ett till
landsorten utflyttat ämbetsverk som har att
göra med väder och vind, kan omöjligt mot- $Vara hr Klackenbergs höga värde och tilltro
till sig själv. Dessutom skulle han där otvivelaktigt ha blivit påmind om att det enda han
kunde, som berörde detta ämbetsverk, var
att vända kappan efter vinden, en i hans fall,
som numera visats, helt orättfärdig antydan.
Emellertid är hr Klackenbergs avgång ett
synnerligen lyckligt exempel på hur allt kan
ordnas i denna bästa av världar. Han själv
kan alltså gratuleras till att vid unga år ha
fått en statspension, som mindre väl lottade
pensionärer kan avundas honom. Utrikesdepartementet lyckönskas till att det slipper se
honom. Regeringen själv har med ett gott
grepp blivit av med en person som visat, inte
bara ifråga om sin avgång, ett notoriskt då-
ligt omdöme. Sedan regeringen en gång ingripit mot honom, bör rimligen pensionerna
snart börja dugga tätt t ex över Sveriges Radio och TV. Det blir dyrt, som i fallet Klackenberg, men värt pengarna.