Anders Arfwedson; Till sist


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANDERS ARFWEDSON:
Till sist
kan vi konstatera, att det inte bara är ett intensivt internationellt kvinnoår som nu gått
till ända. Även det mindre upphaussade internationella byggnadsvårdsåret är slut. Det
förra har haft makthavarnas fulla stöd. Hur
det varit med inställningen till det senare belyses på ett utomordentligt sätt av händelseutvecklingen kring Mi.inchenbryggeriet vid
Söder Mälarstrand i Stockholm.
Hur kan det nu bli så mycket uppståndelse kring ett gammalt bryggeri, frågar sig
möjligen vän av framåtskridande. Svaret är,
att om frågan enbart rörde bevarandet eller
rivandet av en gammal fabriksbyggnad, hade det förmodligen inte blivit mera väsen än
det för några år sedan blev kring det berömda Strindbergshuset vid Karlaplan. Det blev
en viss, berättigad, uppståndelse. Men saken
fick likväl ha sin gång fram till det bittra slutet.
I fallet Mi.inchenbryggeriet rör det sig om
något mer. Här är det inte bara fråga om ett
antal byggnadsminnesvurmares intresse av
att bevara en gammal byggnad. Mi.inchenbryggeriet är nämligen, vid sidan av att vara
ett fint exempel på en industrimiljö från industralismens barndom, ett folkets hus i ordets egentliga bemärkelse.
På Mi.inchenbryggeriets 40 000 kvm har
man genom egna initiativ lyckats skapa ett
kulturhus för hela stadsdelen Söder. Här
ryms alla åldrar. Här finns Söders modernaste idrottsanläggning, som inkluderar
bland annat en simhall. Flera hundra arbetare jobbar dagligen i de små hantverksbetonade industrier som fått lokaler i bryggerikomplexet. Bryggeriets gamla representationsvåning, Mälarsalen, är en av Stockhalms populäraste danslokaler, inte minst
för gammaldansens vänner. För Söders pensionärer är bryggeriet den givna träffpunkten.
Nejmen, så utmärkt, säger sig givetvis
främlingen. Så utomordentligt att man på
detta sätt kunnat förena önskemålet att bevara en värdefull byggnadsmiljö med önskan att få ett rymligt hus där folk i alla åldrar
kan träffas på sin fritid! Vad lyckliga ni är,
som på detta sätt kan ge nytt och meningsfullt innehåll åt en gammal charmfull miljö.
Ja, så säger främlingen, ty främlingen är
en naiv person utan djupare insikt i planfrå-
gor. De som i likhet med exempelvis generaldirektören Lennart Holm i Statens Planverk har sådana insikter, har redan för
längesen förstått att den gamla tegelborgen
står i vägen för framåtskridandet.
Så har då kommunalpolitikerna i Stockholm formerat sig till drabbning.
För bevarandet av Mi.inchenbryggeriet
har moderater, folkpartister, centerpartister
och några kommunistiska avhoppare ställt
upp. Bakom dessa politiker står i stort sett
allt vad Stockholm har att erbjuda av social,
teknisk och kulturell expertis. Bakom de
borgerliga står också – självfallet – alla de
Söderbor som saken i första hand angår.
Mot bevarandet av bryggeriet står huvudkommunens socialdemokratiska och kommunistiska majoritetjämte ledningen för det
kommunala bostadsföretag, som fått löfte
att bygga bostäder på den mark som bryggeriet nu står på.
Och de olika parternas argument?
De borgerliga har anfört hela raden av
självklara argument, men man skulle nästan
L
46
kunnat nöja sig med detta enda: Det finns
saker, som ter sig så självklara, att de inte
kräver någon bevisföring. Vissa frågor kan
besvaras med hjälp av en allmänt medborgerlig instinkt. Det är t ex möjligt att man med
hjälp av expertis kan bevisa att det är rationellt att bygga om Uppsala Domkyrka till ett
kommunalt bussgarage. Ändå känner de
flesta på sig – utan argumentation i den
ekonomiska delen – att det vore fel att göra
så.
Socialdemokraterna har haft ett enda argument för sin ståndpunkt, nämligen att
marken behövs för bostadsbyggande. För
övrigt har socialdemokraterna inte anfört
några argument, ty socialdemokrater i majoritet brukar inte argumentera. Men det behövs inget större skarpsinne för att förstå
vilka faktorer som avgjort saken. Det kommunala bostadsföretaget, som socialdemokraterna räknar som en del av sitt eget ekonomiska revir, behöver mark för byggande.
Och intresset ljuger som bekant inte. Vidare
är verksamheten i bryggeriet tillkommen
utan medverkan av ”rörelsen”. Hänsyn till
”irreguljär” folklig aktivitet har socialdemokraterna som bekant aldrig brukat ta.
Alltså kommer bryggeriet att rivas. Det
har nu beslutats i demokratisk ordning.
Vad kan man då lära av detta? Att socialdemokrater är historielösa och saknar pietet? Det behöver vi inte lära oss, ty det har vi
vetat länge.
Nej, här gäller det något långt viktigare.
Socialdemokraterna håller på att växa in i
rollen som bärare av den ekonomiska makten i samhället. Aningslöst lägger de sig till
med just de metoder, som de själva i alla tider kritiserat de privata kapitalägarna för.
Vilka är det idag som kalkylerar kallt ekonomiskt, nonchalerar folkliga opinioner och
hänsynslöst utnyt~ar sitt politiska och ekonomiska övertag? Gör bara tankeexperimentet att det varit en borgerlig majoritet i
Stockholm, som genomdrivit ett rivningsbeslut mot socialdemokraters, hyresgästers, sociala myndigheters och kulturpersonligheters vilja. Och att det skett med motiveringen att John Mattson eller någon annan storbyggmästare behövde marken för att bygga
bostäder! Tanken är otänkbar, eftersom
inget privat företag någonsin skulle försätta
sig i en så omöjlig situation, men den ställer
det socialdemokratiska agerandet i blixtbelysning. Därför är historien om Mi.inchenbryggeriet inte en byggnadsvårdsfråga vilken som helst. Den är ett första förebud om
vad som väntar oss alla den dag, då socialdemokratin lyckats samla även all ekonomisk
makt i sina händer.