Ledare; Maktmänniskan
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Maktmänniskan
För att celebrera sin avgång som chefredaktör i Dagens Nyheter gjorde Olof Lagercrantz i december förra året en intervju med
statsminister Palme och lät publicera den på
nyårsafton över en helsida. Det är en artikel
som förtjänar att finläsas och som stämmer
till eftertanke, i första hand därför att den är
så förödande för Olof Lagercrantz. Men
också bilden av hr Palme framträder i intervjun – annars hade han inte givit den.
De som länge hyst beundran för Olof Lagercrantz som poet och författare och därtill
som känslig idegivare har särskild anledning
att beklaga, att han visat sig vara en så dålig
tidningsman. Under hans tid har Dagens
Nyheter deklinerat: den politiska sidan har
upplöst sig själv sedan tidningen inte längre
har några egna ståndpunkter. Nyhetssidorna har blivit en plats där extremister fått
blanda in sina egna vänstervridna åsikter i
nyhetsmaterialet. Denna utveckling har Lagercrantz tolererat, eller kanske har han inte
ens förstått den. Han visar sig inte heller vara en skicklig intervjuare. Han ställer naiva
frågor och grips ”nästan av ångest” då han
frågar hr Palme vad han drömmer om –
alltså bokstavligt vad han drömmer om på
nätterna, inte vad han har för framtidsdrömmar. Att hr Palme inte svarar på så-
dant visar bara att statsministern har mycket
bättre omdöme än chefredaktören.
Han är också mycket skickligare. Han lyckas övertyga Lagercrantz, och får honom att
publicera, att han, statsminister Olof Palme,
är ”full av ödmjukhet att vara ett språkrör
för en rörelse och aldrig tala blott för sig
själv”. Det står så. Helt i stil med detta står
också, att han länge bad att få slippa bli stats–
minister. Det skulle vara intressant att veta
när under hans ivriga strävan att bli hr Erlanders efterträdare han framställde denna
bön.
Hr Palmes intelligens och ovanliga politiska skicklighet kan ingen förneka. Därför är
det synd att han, en maktmänniska, tror att
han måste ge en bild av sig själv som den
ödmjuke mottagaren av uppdrag och uppenbarelser. Man vill minnas att han i en intervju en gång sagt att det var åsynen av Berlinmuren, som kom honom att förstå diktaturernas skamlighet, och att han genomkorsade USA och insöp rasmotsättningarnas
problem. Nu har han också rest i Asien ”på
asiatisk nivå och såg det koloniala etablissemanget med asiaternas ögon. Jag upprördes
och tyckte mig förstå de undertryckta folkens situation”. När och hur länge färdades
hr Palme genom Asien på asiatisk nivå? Och
vilka undertryckta folk hann han studera?
Det finns dock rätt många folk i Asien, och
en del av dem är inte undertryckta alls.
Sedan numera även amerikansk press. ansett sig kunna bekräfta, att det var hr Palme
personligen som genomdrev Sveriges stöd åt
Arafat mot Israel i FN, förstår man att utrikespolitiken bara berörs ytligt i intervjun.
Hr Lagercrantz ställde inte heller några besvärande frågor.
Däremot framförde han den egendomliga
uppfattningen, att det finns företagare som
betraktar Sverige som ett av socialdemokrater ockuperat land där de vill bilda en gerillarörelse för att komma ifrån skatter. Hr
Palme hade kunnat reagera skarpt, men det
gjorde han inte. Enligt intervjuaren undvek
han att svara. Han kunde ha sagt att sådan
ryktesspridning är direkt oanständig och
förmodligen medvetet lögnaktig. Det hade
varit väl om detta sagts ifrån pä statsministernivä.
l stället gjordes ett annat uttalande. Hr
Palme kom tillbaka till ett gammalt hugskott
om den maktbalans, som skulle råda i Sverige genom att ekonomin och pressen till stor
del skulle ligga i borgerliga händer medan
socialdemokraterna sitter i regeringsställning. Jag vet, sade hr Palme, att man pä borgerligt häll blir ursinnig dä jag säger detta.
Ursinnig är ett starkt ord i sammanhanget.
Men nog är konstruktionen bra enfaldig och
just därför inte heller värdig statsministern,
som inte själv kan tro pä den och som inte
borde försöka dupera andra med den. Han
vet ju att regeringen baseras pä antalet avgivna röster i politiska val, men sädana reglerar inte äganderätten till vare sig ekonomi
eller press. Röster pä socialdemokrater och
53
kommunister ger hr Palme och hans regering tillfälle att ändra ägandeförhållandena
till sin förmän, vilket är just precis vad t ex
de Meidnerska fonderna skall vara till för.
Detta kallar hr Palme uttryckligen ”att demokratisera ekonomin”. Men, tillägger han,
vinner de borgerliga vore vi illa ute.
Med andra ord: om hr Palme till sin regeringsmakt kan lägga ökad dispositionsrätt
till företagen, förändras den maktbalans han
talat om, eftersom han dä kan socialisera
som han vill. Om däremot valet går emot honom, får en borgerlig regering, stödd pä en
majoritet av väljarna, som motständare LO
och hela den socialdemokratiska maktapparaten. Härom sade, givetvis, hr Palme ingenting. Man kan undra över hur hr Palme menar att ett demokratisk val skall fungera, eller hur cynisk han egentligen innerst inne är
då det gäller den svenska väljarkåren.
j
För att celebrera sin avgång som chefredaktör i Dagens Nyheter gjorde Olof Lagercrantz i december förra året en intervju med
statsminister Palme och lät publicera den på
nyårsafton över en helsida. Det är en artikel
som förtjänar att finläsas och som stämmer
till eftertanke, i första hand därför att den är
så förödande för Olof Lagercrantz. Men
också bilden av hr Palme framträder i intervjun – annars hade han inte givit den.
De som länge hyst beundran för Olof Lagercrantz som poet och författare och därtill
som känslig idegivare har särskild anledning
att beklaga, att han visat sig vara en så dålig
tidningsman. Under hans tid har Dagens
Nyheter deklinerat: den politiska sidan har
upplöst sig själv sedan tidningen inte längre
har några egna ståndpunkter. Nyhetssidorna har blivit en plats där extremister fått
blanda in sina egna vänstervridna åsikter i
nyhetsmaterialet. Denna utveckling har Lagercrantz tolererat, eller kanske har han inte
ens förstått den. Han visar sig inte heller vara en skicklig intervjuare. Han ställer naiva
frågor och grips ”nästan av ångest” då han
frågar hr Palme vad han drömmer om –
alltså bokstavligt vad han drömmer om på
nätterna, inte vad han har för framtidsdrömmar. Att hr Palme inte svarar på så-
dant visar bara att statsministern har mycket
bättre omdöme än chefredaktören.
Han är också mycket skickligare. Han lyckas övertyga Lagercrantz, och får honom att
publicera, att han, statsminister Olof Palme,
är ”full av ödmjukhet att vara ett språkrör
för en rörelse och aldrig tala blott för sig
själv”. Det står så. Helt i stil med detta står
också, att han länge bad att få slippa bli stats–
minister. Det skulle vara intressant att veta
när under hans ivriga strävan att bli hr Erlanders efterträdare han framställde denna
bön.
Hr Palmes intelligens och ovanliga politiska skicklighet kan ingen förneka. Därför är
det synd att han, en maktmänniska, tror att
han måste ge en bild av sig själv som den
ödmjuke mottagaren av uppdrag och uppenbarelser. Man vill minnas att han i en intervju en gång sagt att det var åsynen av Berlinmuren, som kom honom att förstå diktaturernas skamlighet, och att han genomkorsade USA och insöp rasmotsättningarnas
problem. Nu har han också rest i Asien ”på
asiatisk nivå och såg det koloniala etablissemanget med asiaternas ögon. Jag upprördes
och tyckte mig förstå de undertryckta folkens situation”. När och hur länge färdades
hr Palme genom Asien på asiatisk nivå? Och
vilka undertryckta folk hann han studera?
Det finns dock rätt många folk i Asien, och
en del av dem är inte undertryckta alls.
Sedan numera även amerikansk press. ansett sig kunna bekräfta, att det var hr Palme
personligen som genomdrev Sveriges stöd åt
Arafat mot Israel i FN, förstår man att utrikespolitiken bara berörs ytligt i intervjun.
Hr Lagercrantz ställde inte heller några besvärande frågor.
Däremot framförde han den egendomliga
uppfattningen, att det finns företagare som
betraktar Sverige som ett av socialdemokrater ockuperat land där de vill bilda en gerillarörelse för att komma ifrån skatter. Hr
Palme hade kunnat reagera skarpt, men det
gjorde han inte. Enligt intervjuaren undvek
han att svara. Han kunde ha sagt att sådan
ryktesspridning är direkt oanständig och
förmodligen medvetet lögnaktig. Det hade
varit väl om detta sagts ifrån pä statsministernivä.
l stället gjordes ett annat uttalande. Hr
Palme kom tillbaka till ett gammalt hugskott
om den maktbalans, som skulle råda i Sverige genom att ekonomin och pressen till stor
del skulle ligga i borgerliga händer medan
socialdemokraterna sitter i regeringsställning. Jag vet, sade hr Palme, att man pä borgerligt häll blir ursinnig dä jag säger detta.
Ursinnig är ett starkt ord i sammanhanget.
Men nog är konstruktionen bra enfaldig och
just därför inte heller värdig statsministern,
som inte själv kan tro pä den och som inte
borde försöka dupera andra med den. Han
vet ju att regeringen baseras pä antalet avgivna röster i politiska val, men sädana reglerar inte äganderätten till vare sig ekonomi
eller press. Röster pä socialdemokrater och
53
kommunister ger hr Palme och hans regering tillfälle att ändra ägandeförhållandena
till sin förmän, vilket är just precis vad t ex
de Meidnerska fonderna skall vara till för.
Detta kallar hr Palme uttryckligen ”att demokratisera ekonomin”. Men, tillägger han,
vinner de borgerliga vore vi illa ute.
Med andra ord: om hr Palme till sin regeringsmakt kan lägga ökad dispositionsrätt
till företagen, förändras den maktbalans han
talat om, eftersom han dä kan socialisera
som han vill. Om däremot valet går emot honom, får en borgerlig regering, stödd pä en
majoritet av väljarna, som motständare LO
och hela den socialdemokratiska maktapparaten. Härom sade, givetvis, hr Palme ingenting. Man kan undra över hur hr Palme menar att ett demokratisk val skall fungera, eller hur cynisk han egentligen innerst inne är
då det gäller den svenska väljarkåren.
j