Olle Wästberg; Folkpartiets ungdomsförbund

OLLE WÄSTBERG:
Folkpartiets ungdomsförbund
Riksdagsledamoten Olle Wästberg skriver i
Svensk Tidskrifts serie om de politiska ungdomsförbunden om Folkpartiets ungdomsförbund, FPU. Han har själv en period varit
ordförande där. Kring FPU har stått många
strider, inte minst på det personliga planet,
ochförfattaren berör deras orsaker. H an betonar Bertil Ohlinsförtjänster som partiordförande, men, säger han, ”under det stora
trädets krona växtefå skott”. Längrefram
har emellertid FPU varit ledande ocksåför
partiet. I artikelns senare del går han igenom
defrågor, som särskilt tagits upp inom ungdomsförbundet. De berör olika aspekter av solidaritet och jämlikhet.Han antyder, att detta
inneburit att ekonomiskafrågor rönt mindre
intresse. Hanframhåller också, att FPU
fortfarande är emot samverkan med moderaterna i regeringsställning.
Fem folkpartistiska statsråd: Per Ahlmark,
f d ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund. Jan-Erik Wikström, f d vice ordförande i FPU. Ola Ullsten, f d ordförande i FPU.
Ingemar Mundebo, fd styrelseledamot och
arbetsutskottsmedlem i FPU. Birgit Friggebo, f d förbundskassör och styrelsemedlem i
FPU. Samtliga dessa statsråd i den nuvarande regeringen har en stark näraliggande
FPU-bakgrund. Lägg till detta att tre av Folkpartiets statssekreterare – Carl Tham, Hans
Blix och Bert Levin – alla har varit vice ordföranden i FPU. Samma sak gäller Folkpartiets båda gruppledare i riksdagen, Gabriel
Romanus och Rolf Wirten. Alla innehade sina FPU-poster under 1960-talet. Aldrig tidigare torde en generation i ett ungdomsförbund fått så stort inflytande på ett politiskt
parti och på svensk politik. 1960-talets FPUledningar har till stor del flyttats över i partiledning och regering.
Det här kan tolkas på flera olika sätt. De
illvilliga talar om ”en kamratkrets”. Det finns
självfallet något av sanning i detta. Människor som länge arbetat tillsammans och känner varandra väl har en tendens att lita på
varandra och varandras kompetens. Långt
viktigare är tre andra faktorer.
FPU har alltid haft ett betydande inflytande inom Folkpartiet. Bertil Ohlin blev partiledare efter att ha varit FPU-ordförande.
Hans efterträdare blev förre FPU-ordföranden, Sven Weden, som i sin tur följdes av sin
efterträdare i FPU, Gunnar Helen. Bertil
Ohlin själv – ofta så kritisk mot ungdomsförbundets åsikter – var länge den som mest
värnade om ungdomsförbundets rätt att vara representerat och få sina åsikter hörda.
Folkpartiet har vad som ibland brukar kallas ”en förlorad generation”. Bertil Ohlin
ledde Folkpartiet mellan 1944 och 1967. Under den tiden dominerade han partiet och
debatten inom partiet. Under det stora trä-
dets krona växte få skott. Folkpartiets mycket stora framgångar under Bertil Ohlins
första tid ledde också till att en rad då unga
personer kom in på ledande poster. När
framgångarna sedan inte följdes av ytterligare uppgångar kom dessa personer att sitta
kvar på sina poster och blockera. 1940-talets
ungdomsförbundsordföranden (Lennart
Hartman, Gunhild Palmqvist, ils Schön)
kom aldrig att spela någon rikspolitisk roll.
Beredskapsåren försvagade kraftigt ungdom förbundets organisation. Många av de
ledande låg inkallade långa tider. Idag finns
få 50-åringar inom Folkpartiet. Desto flera
40-åringar. Det var detta generationsgap
som ledde till att det tidiga 60-talets FPUgeneration i mitten på 60-talet kunde storma
in på politiska poster. Det fanns en lucka
som skulle fyllas – även om det inte skedde
utan konvulsioner i partiet. På så sätt fick
Folkpartiet- liksom 1948- en ny, sammanhållen generation som kom att dominera
mycket av partiets politik.
1960-talets första år var en storhetstid för
FPU. Under Per Ahlmarks ledning skapades
ett intellektuellt klimat i FPU (kanske främst
i Stockholm), som möjliggjorde för ungdomsförbundet att utvecklas och bli en grogrund för just många av de personer, som
idag sitter på ledande poster i Folkpartiet.
375
Ahlmark – förnyaren
Utmärkande för det FPU, som växte fram
under Per Ahlmarks ordförandetid var
framför allt att politiken sattes i centrum.
Detta var någonting i stort sett nytt för de
politiska ungdomsförbunden. Ungdomsförbunden i Sverige fungerade under 1940-
och 50-talen som någon sorts allmänna ungdomsorganisationer. En stor del av verksamheten ägnades åt allrriän samvaro och underhållning. Under 1960-talet blev FPU istället
en politisk skolningsorganisation. Detta kan
illustreras med att strävan var att alla medlemmar skulle gå igenom politiska kurser –
ta ”politiskt körkort” och ”liberal kompass”.
Under ledning av främst Ernst Klein omstrukturerades FPU-organisationen efter
slagorden ”samla – skola – slussa”. Tanken
var, att FPU skulle värva medlemmar, skola
dem hårt politiskt och därefter slussa dem in
i Folkpartiet. FPU-ledningen var beredd att
förlora medlemmar på den uppläggningen
men föredrog ett litet och verkligen politiskt
samtrimmat förbund framför ett stort förbund, som mest ägnade sig åt underhållning. I själva verket kom man snarare att
vinna än att förlora medlemmar.
Orsakerna till framgången var dels en sjudande aktivitet och dels att ungdomsförbundet och personer knutna till ungdomsförbundet kom att spela en så stor roll i den allmänna debatten. FPU var också det enda
unga ungdomsförbundet. Ledningen bestod
av 20-25-åringar – medan de andra ungdomsförbunden var 10-15 år äldre. Jag
minns själv som tonåring vilken attraktion
FPU utövade. I FPU och trakten kring FPU
fanns några av de unga som framträdde
376
mest i debatten: Per Ahlmark, Ernst Klein,
Eva Moberg, Hans Hederberg, Lars Furhoff. De första debattböckerna, av den typ vi
nu blivit så vana vid, skrevs av unga liberala.
Det första egentliga debattprogrammet i radio sköttes av Hans Hederberg (Tidsspegeln). I SECO (Sveriges Elevers Centralorganisation), där jag själv var aktiv var de flesta
ledande FPU-are.
För allmänheten torde FPU under 1960-
talet blivit mest känt för två saker: kulturradikalismen och splittringen.
Kulturradikalism
Kulturradikalismen spelade i själva verket
en ganska ringa roll inom ungdomsförbundet. Självfallet var många av de ledande anhängare av en kulturradikalism av Dagens
Nyheters typ: motståndare till kristendomen, mot kristendomsundervisning och
morgonsamlingar, för en öppnare sexualsyn
etc. Detta kom dock endast i liten utsträckning att prägla FPU. Motståndet mot statskyrkan delades av både kristet engagerade
FPU-are och de andra. Samma sak i stort sett
när det gäller synen på sexualundervisningen, kristendomsundervisningen etc. Den frå-
ga som verkligen höll på att splittra ungdomsförbundet var abortfrågan. 1963 tog
FPU-kongressen ställning för en ny abortlagstiftning, som skulle ge kvinnan rätt att
själv besluta om abort (med vissa restriktioner). Det beslutet revs upp 1964 och FPU
kunde inte ta ställning för ”fri abort” förrän
1966. Då skedde det också under mycket
stor enighet.
Under den tid jag själv var som mest aktiv
i ungdomsförbundet – åren 1966 – 1972 –
spelade motsättningar mellan traditionellt liberala och traditionellt frisinnade i FPU en
mycket liten roll. Idag torde FPU ha fler aktiva med frikyrklig bakgrund än på mycket
länge. Samtidigt finns det knappast några
motsättningar som berör just den skillnaden.
Personstriderna
Den mest uppmärksammade motsättningen
i FPU är knuten till Per Gahrtons namn. Under sex år hade FPU omröstningar i frågan
om vem som skulle leda ungdomsförbundet
fem gånger. Tre gånger avsattes en sittande
förbundsordförande, som ville bli omvald.
Detta torde vara unikt i svensk politisk histona.
Den bästa utgångspunkten för motsättningarna inom FPU är året 1968. Det var
det år då Robert Kennedy och Martin Luther King sköts. Det var det år då Richard
Nixon valdes till president. Det var året för
politiska kravaller i Chicago och Paris. Det
var helt enkelt det år då över nästan hela
världen den marxistiska vänstern började
växa i styrka. FPU hade under nästan hela
60-talet rekryterat radikalt sinnade ungdomar. Ungdomsförbundet hade framträtt
som en företrädare för internationell solidaritet. Den praktiska politiken hade oftare
vänts åt höger än mot socialdemokraterna.
Den kritik som kom mot socialdemokraterna
gällde främst rörelsens konservatism och byråkrati. För de många som blivit liberaler
därför att de var emot statskyrkan, för ökad
jämlikhet mellan män och kvinnor och för
frihet i södra Afrika och ökad u-hjälp innebar vänsterns kraftfulla frammarsch en frustration. De hade ofta dåliga argument mot
marxisternas mer genomförda ekonomiska
analys. FPU:s sena och relativt lama ståndpunktstagande i Vietnamfrågan rimmade illa med den internationella idealismen hos
många medlemmar. Detta tog sig uttryck på
den tämligen kaotiska FPU-kongressen
1968.
Man kan säga, att från 1968 och några år
framåt fanns två linjer inom FPU: Till den
första gruppen hörde de som tolkade ungdomsförbundets traditionella självständighet till partiet som en möjlighet till total frigörelse. Medlemmar fann det möjligt att
förena ett medlemskap i FPU med att demonstrera i ”Röd front”, där också bilder av
Josef Stalin bars. Det var den linjen, som ledde till att det liberala studentförbundet blev
ett rent anarkistiskt förbund under namnet
Frihetliga socialisters förbund. (Det liberala
studentförbundet uppstod sedan återigen i
mitten på 1960-talet.) Den andra gruppen
tolkade FPU:s självständighet som en självständighet inom partiet. Det kom att tolkas
som mer av partilojalitet och var det väl också.
Även om Per Gahrton aldrig var någon
fast anhängare av den första linjen, var det
till honom den uppfattningens anhängare
satte sin lit. 1969 vann Per Gahrton med
några röster ett ordförandeval över mig
själv. 1971 blev Garthon avsatt (med en nedlagd rösts marginal) av Lars Leijonborg.
Den ordförandestriden var starkt upprivande och kom att handla just om FPU skulle utvecklas till att fortsätta vara ett folkpartiets
377
ungdomsförbund eller om man i samverkan
med marxistiska organisationer skulle söka
sig en mer självständig roll.
1973 var det dags igen. Då avsattes Leijonborg och Johan Schiick blev ordförande.
Han kom bara att sitta ett år. Billy Olsson
vann ordförandevalet 1974. 1975 blev Bonnie Bernström förbundsordförande, med
lottens hjälp. Först 1977 – för första gången
på 10 år- kunde en FPU-ordförande väljas
enhälligt: Christer Nilsson.
Under de sista åren av ordförandestrider
tror jag att motsättningarna mer berodde på
att grupperna inom förbundet hade cementerats än att det fanns reella politiska skiljelinjer. Man hade i stort sett samma uppfattning om FPU:s inriktning, men blocken hade blivit tradition.
Striderna sargade FPU. Ändå tror jag att
det mer var tidsandan som skapade ett svagt
FPU under 1960-talets sista och 1970-talets
första år. Under slutet av 1960-talet kom en
exodus av liberaler. Många kom att rösta på
socialdemokraterna eller VPK. studentförbundet lämnade kollektivet. Flera av de kända ungliberala namnen från 60-talets början
slutade att kalla sig liberala. Den grundläggande orsaken var, att så många hade svårt
att stå emot vänsterns kritik av det liberala
ekonomiska systemet. FPU hade i för liten
utsträckning ägnat sig åt ekonomisk skolning. Medlemmar blev FPU-are på internationell solidaritet, på jämlikhet i Sverige, på
maktspridning och företagsdemokrati, men
sällan därför de ville ha marknadsekonomi
och trodde att en liberal ekonomi bättre än
andra ekonomiska system kan åstadkomma
och fördela välstånd.
378
1960-talets ungliberaler saknade inte intresse för ekonomi. Men det rörde företagsdemokrati och konsumentpolitik – inte nä-
rii_Jgspolitik och konjunkturpolitik. I sin debattbok från 1963, ”En liberal attityd”, tror
Hans Hederberg att de ekonomiska frågorna i framtiden kommer att spela en relativt
liten roll. Det rör sig om ”subtilare ekonomiska fördelningsproblem”, om tekniska
frågor som får överlämnas åt experterna.
Vad samhällsdebatten i framtiden skulle
handla om, trodde Hederberg, var värderingsfrågor, kulturpolitik, massmediafrå-
gor, utbildning, industriell demokrati.
Attityden är förståelig. Efter en längre
period av relativ ekonomisk framgång och
med lysande ekonomiska framtidsutsikter
var det lätt att tro att konjunkturpolitiken
var en fråga om att alltmer förfina de Keyneska sanningarna, om teknikaliteter. Men
den attityden kom också att skjuta de ekonomiska principfrågorna i bakgrunden och gö-
ra många av dåtidens ungliberaler försvarslösa mot marxismens handfasta ekonomiska
förklaringar till världens ojämlikhet och
ondska.
Kamp mot förgubbning
FPU:s formella inflytande i folkpartiet går
att finna i stadgarna. FPU är representerat i
föreningsstyrelser, länsförbundens styrelser,
partistyrelsen och partistyrelsens arbetsutskott. Enligt praxis kan FPU nästan alltid utse en representant i varje utredning och programgrupp som tillsätts i partiet. FPU:s inflytande i personfrågor har dock varit långt
större än den – i och för sig rätt omfattande
– formella representationen antyder. Man
kan säga, att en linje i FPU:s verksamhet under de senaste femton åren handlar just om
inflytande i partiet. Den sista biten i de organisatoriska FPU-riktlinjerna i början på 50-
talet var ju just ”slussa”. FPU-arna skulle bli
folkpartister och då ta med sig FPU-ideerna
in i partiet. Den ideologiskt motiverade –
och mycket framgångsrika – kampanjen för
bättre intern demokrati inom folkpartiet beredde också grunden för ett ökat inflytande
i personfrågor. 1964 placerades Ola Ullsten
på s k valbar plats på folkpartiets lista i Stockholm. Det skedde efter en unik nomineringskampanj. Aldrig torde ett nomineringsmöte i folkpartiet varit så välbesökt. Mot partiledningens vilja nominerades Ullsten. Den
kampanjen vitaliserade hela FPU-organisationen i Stockholm. Man samlades kring ett
gemensamt mål – att bekämpa gubbväldet!
Inför kommunalvalet 1966 skulle erfarenheterna från Stockholm omsättas i hela landet. Då startades en intern FPU-kampanj för
att se till att ungdomen blev nominerad högt
upp på Folkpartiets listor över hela Sverige.
Kampanjen blev framgångsrik – inte minst
därför att Folkpartiets fina val gjorde chansplatserna valbara. Samtidigt tror jag, att den
kampanjen var ett avgörande felgrepp: Arbetet ledde till att FPU under ett drygt år inriktade sin aktivitet på nomineringsarbeteL
FPU-arna skulle – redan när de blev medlemmar i 15-årsåldern – bli folkpartimedlemmar. De skulle arbeta inom folkpartiavdelningarna, men nästan enbart med personfrågor. Den kampanjen ledde till att
idepolitiken och programarbetet kom i
skymundan i lokalplanet i ungdomsförbundet. ”Mygel” blev en accepterad arbetsform,
personfrågorna kom att framstå som viktigare än ideerna. Samtidigt fick FPU fel folk.
Många av dem som kom in präglades av att
det viktiga i politiken var att nå politiska
poster, inte de ideer man företrädde.
FPU:s kanske mest bestående bidrag till
svensk politik handlar om verksamhetsformerna. Det var Folkpartiets ungdomsförbund som kom att på ett sätt som tidigare inte fanns bedriva: politiskt arbete i kampanjform och ute på gator och torg. Genom att
koncentrera ungdomsförbundets verksamhet på en enda fråga (i första omgången fri
Radio/TY och en liberalare invandringspolitik) fick ungdomsförbundets politik ett genomslag som tidigare var ovanligt.
FPU införde torgmötestekniken i Sverige,
något som nu alla politiska partier anammat.
Det var det som kallades ”halmhatteriet”
kring 1964, 1966 och 1968. Eftersom 1968
års val blev ett misslyckande för folkpartiet,
kom begreppet ”halmhattar” att knytas till
någonting negativt. Men där halmhattstekniken och halmhattarna användes 1964 och
1966 gick det mycket bra för partiet. Vad
halmhattarna representerade var en strävan
efter fest kring politiken. Det gällde att med
lite ovanliga metoder nå ut till människor.
Tanken att människor i TY-ålderns tidevarv
skulle söka sig till möteslokaler för att lyssna
till ett politiskt budskap var förlegad. Istället
måste politikerna ut till människor, ställa sig
utanför köpcenter och på torg och hålla mö-
ten. l detta blev FPU föregångare.
Även senare har FPU sugit upp den marxistiska vänsterns verksamhetsformer och använt dem i andra sammanhang. Genom
379
dörrknackning, undersökningar och tidningsförsäljning försöker man nå ut med ett
politiskt budskap.
Sveriges Unga Vänster
är FPU bildades den 2 december 1934 genom en sammanslagning av Sveriges Liberala Ungdomsförbund och Sveriges Frisinnade Ungdomsförbund fanns det två alternativa namnförslag. Det ena var Folkpartiets
Ungdomsförbund. Det andra var Sveriges
Unga Vänster. l en tid då marxismen har
adopterat vänsteruttrycket kan detta förefalla märkligt. Men genom att fundera på att ta
ordet vänster i sitt namn underströk den tidens ungliberaler, att man tillhörde en borgerlig vänstertradition – av samma slag som
givit de liberala partierna i Danmark och
Norge namnet Venstre. Den traditionen har
FPU aldrig släppt.
Liberalismen är inte utopisk i den bemärkelsen att man strävar efter ett bestämt idealsamhälle. l det omfattande FPU-programmet från 1967 uttrycks det på detta sätt:
”Det finns ingen oföränderlig liberal dogm
om hur samhällsproblem i detalj skall lösas.
– En liberal är en tvivlare, som ständigt ifrå-
gasätter hävdvunna sanningar och som på
nytt väger argumentet för och emot.” Den
synen innebär, att liberalismen alltid är beredd till omprövning, att själva förändringen står i centrum. Ett stillastående samhälle
är för liberalen ett dåligt samhälle.
l den yttre bilden av FPU under det senaste året har kritiken mot moderaternas medverkan i regeringen fått en framträdande
plats. Men FPU har alltid varit motståndare
380
till borgerlig samling och borgerlig samverkan. Visserligen ställde några distriktsordfö-
randen i FPU i Sydsverige upp på den medborgerliga samlingen i Skåne, men det var
ett undantag. Med moderaterna har FPU
debatterat – inte samverkat.
Några FPU-frågor: solidaritet och jämlikhet
En av de saker Bertil Ohlin blev känd för
som FPU-ordförande var aktiviteten kring
”Det glömda Sverige”. Det var solidaritetsaktioner, som avsåg att belysa människor som
släpat efter i välfärdsutvecklingen. Här har
vi en central linje i FPU:s åsiktsbild genom
åren. Engagemang för förtryckta minoriteter, för människor som kommit i kläm mellan de starka intressegrupperna. Under Per
Gahrton och Lars Leijonborgs tid som FPUordföranden manifesterades detta i kampanjer på tema ”Släpp ut de innestängda”
(kritik mot institutioner, fängelser etc) och
”Släpp in de utestängda” (arbete för ett socialt öppnare samhälle).
Den andra viktiga traditionen rör de internationella frågorna. Engagemang för västs
frihetsideal och för Israels rätt att leva under
det tidiga 60-talet. Det första ungdomsförbund som tog ställning för att Sverige bör
uppnå l %-målet, när det gäller u-landsbiståndet. Krav på isolering av Sydafrika. Frihet för Biafra och Bangladesh. Stöd till FNL
i Vietnam. Under Thomas Hammarbergs
ordförandetid (1966-69) kom kampanjer i
internationella frågor att helt dominera
FPU.
De här punkterna visar på ett internationellt engagemang som ständigt inriktats på
att stödja frihetssträvanden i olika delar av
världen och som inte accepterat att det
svenska ansvaret slutar vid nationsgränsen.
Redan Bertil Ohlin kom att som FPU-ordförande l 938 kräva en liberalare svensk flyktingpolitik: ”När några norska fiskefartyg
råkade ut för stormar på Atlanten så betraktades det som självklart att alla nationers fartyg med uppoffring av tid och pengar skyndade till hjälp. Förhåller det sig annorlunda
med de hundratusentals flyktingarna, av vilka många bokstavligen irra omkring på
världshaven eller leva i ingen mans land mellan gränsposterna? Kan man rycka på axlarna åt dem och säga: I Sverige ha vi nog av att
i stället hjälpa våra egna? Nej, utan att svika
våra humanitära traditioner kunna vi icke
göra det.”
Under l 950- och början av 60-talet engegerade sig FPU för enskilda flyktingfall och
kritiserade den gamla utlänningskommissionen. l 966 startade FPU en omfattande kampanj mot den alltför restriktiva svenska invandringspolitiken. FPU ville – under mottot ”Öppna gränserna!” – ersätta den reglerade invandringen med en mer planerad invandringspolitik, där den enskilde invandrarens vilja tillmättes avgörande vikt. Vid denna tid fick Sverige också internationell kritik
för sin restriktiva invandringspolitik. Den
hållning, som kampanjen kring de öppna
gränserna innebar, har mjukats upp av senare FPU-generationer, men dagens FPU är
t ex kritiskt mot Ola Ullstens utvisningspolitik.
När jag själv kom med i FPU 1963 var arbetet mot samhällets förmynderi en sammanfattning på viktiga FPU-strävanden:
Mot filmcensur och fördomsfull sexualundervisning. För skoldemokrati och medinflytande på arbetsplatser. För fri radio/TV.
Mot en författning som fråntog väljaren rätten att vid ett och samma tillfalle avgöra hela
riksdagens sammansättning. Mot finkulturen. Här har verkligheten – liksom attityderna – snabbt förändrats. Det är idag av
dessa enbart inflytandefrågorna som drivs
av FPU.
Under slutet av 1950-talet – med ordfö-
randen Sven Åsbrink som ledande kraft –
började FPU på allvar intressera sig för industriell demokrati. I början av 60-talet tog
FPU ställning för· styrelserepresentation för
de anställda. Med Gustaf Lindenerona
1964-66) som ordförande utarbetades ett
”löntagarprogram” och löntagarfrågorna
blev för några år huvudsaken för FPU. Den
rent åsiktsmässiga utvecklingen gick snabbt.
Minoritetsrepresentationen för de anställda
i företagsstyrelserna blev i slutet av 1960-
talet till hälftenrepresentation med den tyska kol- och stålindustrin som mönster. På
70-talet övergick FPU till att se 50/50 mellan
kapitalägare och anställda enbart som ett
steg på vägen mot totalt löntagarstyre. För
381
dagens FPU-ordförande, Christer Nilsson,
torde detta vara FPU:s viktigaste fråga.
Med Eva Mobergs uppsats om ”Kvinnans
villkorliga frigivning” i debattboken ”Unga
liberaler” (1961) nytände könsrollsdebatten i
Sverige. Jämlikhet mellan män och kvinnor,
flera daghem, stöd till barnfamiljer etc har
under de senaste 15 åren varit en av de frå-
gor som klarast skiljt ut FPU från andra ungdomsförbund. När FPU för andra gången i
sin historia – och i samtliga ungdomsförbunds historia – 1975 i Bonnie Bernström
fick en kvinnlig ordförande, intensifierades
jämlikhetsarbetet och kraven skärptes: större inslag av kvotering, obligatorisk uppdelning av föräldraledighet och eventuell sextimmarsdag, nej till vårdnadsbidrag.
Kom FPU-arna att ta med sig sina åsikter
in i folkpartiet? Eller kom 1960-talets ungliberaler att ta över folkpartiet och lämna de
radikala kraven i FPU? Svaret är tämligen
uppenbart: Närdemokrati och jämlikhet
mellan könen, företagsdemokrati och uhjälp. FPU-arna har tagit med sig det mesta
– kanske också sin vaghet i konjunkturpolitik och näringspolitik – och gjort det till dagens folkpartiprogram.