Thede Palm; Om en folkfiende
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ll
en folkfiende
Man läser i en tidningsnotis, att hyresgästerna i ett flerfamiljshus i Moskva protesterar
emot att nobelpristagaren Andrej Sacharov
vill flytta in. En våning är skriven på hans
hustru, och han tänkte sig att bo där. Det är
osäkert om han får tillstånd till det. Myndigheterna, i detta fall polisen, avgör inte bara
om någon får flytta till Moskva utan ock å
om någon får byta bostad inom Moskva, vore det än så att han vill in i sin hustrus vå-
ning.
Det är begripligt, att när landsbygden hotar ”att helt gå under i dryckenskap och apati” – orden är Sacharovs egna – människor
söker sig därifrån till städerna där de hoppas på bättre förhållanden. Det är likaså begripligt, att myndigheterna i bostadsbristens
storstäder försöker dämpa tillströmningen.
Men det är obegripligt, åtminstone för oss,
att polisen kan förbjuda en framstående vetenskapsman att flytta från en våning till en
annan i den stad där han alltid bott. Den av
polisen arrrangerade ”spontana” demonstrationen mot Sacharov ärju bara ett eländigt
kamouflage att krypa bakom inför omvärldens väntade reaktioner.
Kanske den ryska säkerhets9änsten överskattar västvärldens behov av och krav på
rättvisa och heder. Det är sant att det finns
kommunister, som förstått vart sovjetsystemet bär hän. Franska kommunister har nyligen reagerat i ett fall, och risken för att de
italienska skalllåta sig dirigeras från Moskva
är förmodligen inte så stor som man föreställer sig, även om deras maktövertagande
skulle innebära andra faror. Värre är då
uppträdandet hos den rödfärgade halvdana
kulturelit, som ryckte fram bland 60-talets
studenter och som mer eller mindre medvetet sökt sig till massmedia inte bara i Sverige
utan även i andra länder.
Man skulle kunna tro att denna elit, sådan
den är, åtminstone vore läskunnig, även om
den inte vill eller duger till att draga slutsatser av det lästa. Mycket nog finns i varje fall
att tillgå. Välj Pasternak eller Solsjenitsyn
inom skönlitteraturen, eller gå till Martjenko
eller varför inte just nu till Sacharov, som är
så aktuell och – för oss, inte i Sovjetunionen
– så lätt att komma över. Så här skriver en
man med förtvivlan i hjärtat: ”Särskilt förödande är partiets och statens monopol på
det kulturella och ideologiska området. Den
totala ideologiska uniformiteten kräver dagligen, från skolbänken till universitetens lä-
rostolar, att människorna ger prov på hyckleri, anpasslighet, slätstrukenhet och medveten fördumning. Ständigt utspelar sig den
tragikomiska, rituella farsen med en allmän
trohetsed, varvid alla praktiska överväganden, sunda förnuftet och den mänskliga värdigheten förpassas till bakgrunden. Författare, konstnärer, skådespelare, lärare och
vetenskapsmän på det humanistiska områ-
det lever under en så kolossal ideologisk
press att man bara kan förvåna sig över att
inte konst och humanistisk vetenskap helt
har försvunnit från vårt land. Samma antiintellektuella faktorers inverkan på de exakta
vetenskaperna och tekniken är mer indirekt
men inte mindre förödande . . .” (Andrej Sacharov, Mitt land och världen. Med efterskrift av Sven Vallmark. PAN/Norstedts
1975, s 38-39).
Det är givet att en man som skriver så blir
kallad en folkfiende. Han kritiserar systemet
59
och begär reformer. Han påstår att krigsmakten utnyttjar en oproportionerligt stor
del av samhällets resurser och att den sätts in
långt utanför landets gränser till ingen nytta
– och, kunde han ha tillagt, i öppen strid
mot avspänningsdeklarationerna i Helsingfors. Värst av allt: han angriper den härskande klassen, det tunna skikt av partifolk,
som bokstavligen utövar all makt och som lå-
ter sig betalas för sitt besvär med alla tillgängliga materiella privilegier. Några andliga sådana finns inte.
När Ibsens folkfiende doktor Stockman
avslöjat sjukdomsfaran i samhällets vatten,
slog man in rutorna hos honom. Men han
var läkare och kunde fortsätta sitt yrke. Vad
gör man med Sacharov? Förr eller senare
kan man döma honom till 15 år i läger för
hans åsikters skull. Det skulle tysta honom,
och om han mot förmodan överlever, går
det formellt bra att ge honom 15 år till.
Vad som än händer med honom, kommer
de ideer, som han står för, att leva. Hans
konkreta reformförslag kan tyckas vara naiva i det samhälle som han vill förbättra. Han
talar för människovärde och mänskliga rättigheter, för vidsynthet och förnuft. Det är
sådant som inte ryms i den rena materialism,
som okontrollerade makthavare brukar hylla allt under det att de ger den vackrare
namn som demokrati och socialism.
Sacharovs ideer är präglade av det vi kallar kristen humanism, som alltså inte ens
Stalin och hans medhjälpare förmått utrota i
Sovjetunionen. Skall man tro på något i världen, är det att sådana ideer kan hävda sig.
Thede Palm
en folkfiende
Man läser i en tidningsnotis, att hyresgästerna i ett flerfamiljshus i Moskva protesterar
emot att nobelpristagaren Andrej Sacharov
vill flytta in. En våning är skriven på hans
hustru, och han tänkte sig att bo där. Det är
osäkert om han får tillstånd till det. Myndigheterna, i detta fall polisen, avgör inte bara
om någon får flytta till Moskva utan ock å
om någon får byta bostad inom Moskva, vore det än så att han vill in i sin hustrus vå-
ning.
Det är begripligt, att när landsbygden hotar ”att helt gå under i dryckenskap och apati” – orden är Sacharovs egna – människor
söker sig därifrån till städerna där de hoppas på bättre förhållanden. Det är likaså begripligt, att myndigheterna i bostadsbristens
storstäder försöker dämpa tillströmningen.
Men det är obegripligt, åtminstone för oss,
att polisen kan förbjuda en framstående vetenskapsman att flytta från en våning till en
annan i den stad där han alltid bott. Den av
polisen arrrangerade ”spontana” demonstrationen mot Sacharov ärju bara ett eländigt
kamouflage att krypa bakom inför omvärldens väntade reaktioner.
Kanske den ryska säkerhets9änsten överskattar västvärldens behov av och krav på
rättvisa och heder. Det är sant att det finns
kommunister, som förstått vart sovjetsystemet bär hän. Franska kommunister har nyligen reagerat i ett fall, och risken för att de
italienska skalllåta sig dirigeras från Moskva
är förmodligen inte så stor som man föreställer sig, även om deras maktövertagande
skulle innebära andra faror. Värre är då
uppträdandet hos den rödfärgade halvdana
kulturelit, som ryckte fram bland 60-talets
studenter och som mer eller mindre medvetet sökt sig till massmedia inte bara i Sverige
utan även i andra länder.
Man skulle kunna tro att denna elit, sådan
den är, åtminstone vore läskunnig, även om
den inte vill eller duger till att draga slutsatser av det lästa. Mycket nog finns i varje fall
att tillgå. Välj Pasternak eller Solsjenitsyn
inom skönlitteraturen, eller gå till Martjenko
eller varför inte just nu till Sacharov, som är
så aktuell och – för oss, inte i Sovjetunionen
– så lätt att komma över. Så här skriver en
man med förtvivlan i hjärtat: ”Särskilt förödande är partiets och statens monopol på
det kulturella och ideologiska området. Den
totala ideologiska uniformiteten kräver dagligen, från skolbänken till universitetens lä-
rostolar, att människorna ger prov på hyckleri, anpasslighet, slätstrukenhet och medveten fördumning. Ständigt utspelar sig den
tragikomiska, rituella farsen med en allmän
trohetsed, varvid alla praktiska överväganden, sunda förnuftet och den mänskliga värdigheten förpassas till bakgrunden. Författare, konstnärer, skådespelare, lärare och
vetenskapsmän på det humanistiska områ-
det lever under en så kolossal ideologisk
press att man bara kan förvåna sig över att
inte konst och humanistisk vetenskap helt
har försvunnit från vårt land. Samma antiintellektuella faktorers inverkan på de exakta
vetenskaperna och tekniken är mer indirekt
men inte mindre förödande . . .” (Andrej Sacharov, Mitt land och världen. Med efterskrift av Sven Vallmark. PAN/Norstedts
1975, s 38-39).
Det är givet att en man som skriver så blir
kallad en folkfiende. Han kritiserar systemet
59
och begär reformer. Han påstår att krigsmakten utnyttjar en oproportionerligt stor
del av samhällets resurser och att den sätts in
långt utanför landets gränser till ingen nytta
– och, kunde han ha tillagt, i öppen strid
mot avspänningsdeklarationerna i Helsingfors. Värst av allt: han angriper den härskande klassen, det tunna skikt av partifolk,
som bokstavligen utövar all makt och som lå-
ter sig betalas för sitt besvär med alla tillgängliga materiella privilegier. Några andliga sådana finns inte.
När Ibsens folkfiende doktor Stockman
avslöjat sjukdomsfaran i samhällets vatten,
slog man in rutorna hos honom. Men han
var läkare och kunde fortsätta sitt yrke. Vad
gör man med Sacharov? Förr eller senare
kan man döma honom till 15 år i läger för
hans åsikters skull. Det skulle tysta honom,
och om han mot förmodan överlever, går
det formellt bra att ge honom 15 år till.
Vad som än händer med honom, kommer
de ideer, som han står för, att leva. Hans
konkreta reformförslag kan tyckas vara naiva i det samhälle som han vill förbättra. Han
talar för människovärde och mänskliga rättigheter, för vidsynthet och förnuft. Det är
sådant som inte ryms i den rena materialism,
som okontrollerade makthavare brukar hylla allt under det att de ger den vackrare
namn som demokrati och socialism.
Sacharovs ideer är präglade av det vi kallar kristen humanism, som alltså inte ens
Stalin och hans medhjälpare förmått utrota i
Sovjetunionen. Skall man tro på något i världen, är det att sådana ideer kan hävda sig.
Thede Palm