Carl Leissner; Kapitalbildningen

CARL LEISSNER:
Kapitalbildningen
I anslutning till en analys av Meidnerfonderna lägger Carl Leissner, en av moderaternas specialister på ägardemokratins problem,
fram ett annatförslag. Också detta avser ett
fondsystem men skiljer sigfrån Meidnerfonderna bl a genom att de föreslagna personfonderna inte skallförvaltas av LO utan i
princip av alla offentliga kreditinstitut i landet. Medan Meidnerfonderna resulterar i att
företagen överförs i LO:s ägo, alltså en konfiskation, skall personfonderna befrämja
ägandespridning och därtill en jämnare förmögenhetsfördelning. Personfonderna kan
dessutom ingå som en del i ett allmänt personligt sparfrämjandesystem.
Personer som bör veta vad de talar om har
framhållit att den svenska debatten om löntagarfonder och vad därmed sammanhänger tog fart först sedan Rudolf Meidners utredning i frågan publicerades sommaren
1975. I Sverige hade tidigare, liksom i Norge
och Finland, enbart de konservativa deltagit
i den debatt om förmögenhetsägandet som
länge pågått på kontinenten och berört Västtyskland, Holland, Österrike, Danmark,
Frankrike och andra länder. De andra svenska partierna liksom också intresseorganisationerna var därför ideologiskt oförberedda
när de drabbades av debatten om anställdas
kapitaldelaktigheL En som i vart fall inte var
oförberedd var Rudolf Meidner själv, som
vid det laget sysslat med fondproblematiken
i vid pass ett par decennier bl a som ordfö-
rande i den arbetsgrupp som hade till uppgift att till 1961 års LO-kongress framlägga
en skrift om fackföreningsrörelsens inställning till näringslivets strukturfrågor. Den
fick titeln ”Samordnad näringspolitik”.
Meidnerrapporten 1976 har egentligen
tre författare – Rudolf Meidner, Anna
Hedborg och Gunnar Fond – och kallas i
slutversionen ”Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder – Rapport till LOkongressen 1976”. Det är ovedersägligen ett
synnerligen välskrivet aktstycke. Stilen är
klar och lättläst, framställningen medryckande och suggestiv. Den som saknar förkunskaper i ämnet och läser utan förutfattade
meningar kan knappast undgå att bli övertygad om att vad LO vill är det enda rätta. Det
är alltså ingen utredning det är fråga om,
där man kyligt redovisar för och emot, utan
en mycket skickligt hopkommen program- ———————-……………
390
och propagandaskrift. Men under läsningen
har man kanske också anledning att påminna sig att rapporten utgjorde ett beslutsunderlag för den senaste LO-kongressen. Man
kan fråga sig hur beslutsfanandet tillgår
inom fackföreningsrörelsen och om det är
fullständigt riskfritt att överföra det avgö-
rande ägarinflytandet i våra 4000 största fö-
retag till ett LO-dominerat löntagarkollektiv.
Meidners förslag till löntagarfonder har
som sagt givit upphov till en livlig debatt. Innan vi försöker bidraga med något inlägg
kan det vara lämpligt att ge några kona data
om förslagets tillkomst och huvudsakliga innehåll.
1971 års LO-kongress beslöt med anledning av ett antal vid kongressen framförda
motioner att uppdra åt landssekretariatet all
låta utreda ”frågan om branschfonder och
annan fondbildning av vinster och löntagarnas sparande för kapitalinsatser i företagen”. l den av at·betsgruppen avgivna rapporten förklaras au tre mål finns angivna
för utredningsuppdraget,
”att komplenera den solidariska lönepolitiken,
att motverka den förmögenhetskoncentration, som fö(jer med industrins självfinansiering, och
att öka löntagarnas inflytande över den
ekonomiska pt·ocessen.”
Arbetsgruppen publicerade i augusti 1975
en förhandsrapport med titeln ”Löntagarfonder”, som tillsammans med annat materiallåg till grund för en studiekampanj bland
LO:s medlemmar. Enligt rapporten har resultatet av kampanjen avsevärt påverkat utformningen av den slutliga rapporten.
Fondsystemet
Det allt överskuggande utbytet av utredningsarbetet är upptäckten av en metod att
lagstiftningsvägen – sakta men äkert och
utan att tillgripa formell konfiskation –
överföra det avgörande ägarinflytandet i aktiebolagen till ett löntagarkollektiv. Instrumentet för att genomföra denna förändring
är de riktade fondemisionerna. Varje aktiebolag skall åläggas att årligen genomföra en
fondemission på så sätt att viss del av vinsten
– vanligen nämns lO procent – överförs till”
aktiekapitalet och au motsvarande aktier
överlämnas till löntagarkollektivet.
Alla företag över en viss storleksgräns
skall ingå i fondsystemet. LO har ännu inte
bestämt om gränsen skall gå vid 50 eller 100
anställda. Offentligtägda och konsumentkooperativa företag skall stå utanför systemet.
Även vissa andra undantag nämns. Enligt
rapporten kommer drygt 4 000 företag med
drygt 1,5 milj anställda att omfattas av systemet, om storleksgränsen sätts vid 50 anställda.
Löntagarkollektivets ägarbefogenheter utövas på tre olika vägar. En central fond med
företrädare för alla fackförbund – den sk
uljämningsfonden – skall äga aktierna och
uppbära avkastningen samt fördela den på
olika ändamål (utbildning, for kning etc).
Rätten att utse företrädare på bolagsstämma
skall för de första 20 procenten som u~äm?-
ningsfonden äger i ell företag delegeras till
de lokala fackklubbarna (tillhörande förbund i LO, TCO, SACO/SR) och för överskjutande del till de s k branschfonderna,
som i övrigt skall ha vissa samordningsfunktioner. Termen löntagarkollektivet har alltså
olika innebörd i olika sammanhang.
Det är många olika reflexioner som tränger sig på när man tar del av rapporten och
försöker sätta sig in i förslagen och deras
konsekvenser. Från icke socialistiskt håll torde man kunna instämma i att en jämnare
förmögenhetsfördelning måste eftersträvas
och att näringslivets självfinansiering från
denna synpunkt utgör ett särskilt svårbemästrat problem. Däremot torde man inte
vara benägen att lösa fördelningsproblemet
enbart genom ökat kollektivt ägande och inte heller att godta den koncentration av den
ekonomiska makten, som förslaget om löntagarfonder innebär.
Ställer man frågan om det finns något alternativ till löntagarfonderna, ett alternativ
som möjliggör personlig delaktighet i förmö-
genhetstillväxten, bör man först erinra sig
att en av uppgifterna för Meidner och hans
medarbetare var att finna en metod att motverka den förmögenhetskoncentration som
följer med industrins självfinansiering. När
utredarna studerade frågan fann de att de
tvingades godta både vinster och självfinansiering som nödvändiga drag i en växande
ekonomi. De föreslog därför att löntagarna
genom successiva vinstavsättningar till av
löntagarna ägda och förvaltade fonder skulle få del i den genom självfinansiering inom
företagen uppkommande förmögenhetstillväxten.
Man bör vidare erinra sig att mycket bestämda invändningar rests mot individuella
andelar: Den som hörde ett radioinslag från
LO-kongressen 1976 minns kanske att där
förekom ett antal korta intervjuer med deltagare i den då nyss avslutade studiekampan- 391
jen, vars huvudsakliga underlag utgjordes
av den i augusti 1975 framlagda förhandsrapporten ”Löntagarfonder”. Vid direkt frå-
ga ställde sig de intervjuade genomgående
negativa till individuella andelar – i regel
med hänvisning till att det bara skulle leda
till inflation.
Vad Meidner föreslår kan med fog betecknas som en förmögenhetsreform. Men det
är bara en partiell reform, vilket Meidner
själv är medveten om:
”Detta problem (att hejda den förmögenhetskoncentration till traditionella ägargrupper, som är en oundviklig föUd av industrins
självfinansiering) är visserligen blott en
mindre del av den ojämna förmögenhetsfördelningen i Sverige men en del, där ojämnheten är speciellt iögonfallande och får stor
strategisk betydelse.”
Fondernas uppbyggnad
Innan vi går vidare kan det vara skäl att upprepa hur uppbyggnaden av löntagarfonderna tänkes gå till. Först överförs en del av bolagets vinst till dess aktiekapital, och sedan
överlämnas däremot svarande aktier till utjämningsfonden. Året därpå får fonden dels
avkastning på de aktier den innehaft ett år
och dels ett antal nya aktier osv.
Genom sin lösning vinner Meidner flera
fördelar. Han kan för det första avvisa varje
beskyllning för att försämra bolagets ekonomiska ställning. Inte ett öre tas ut ur bolaget
utöver den av bolagsstämman fastställda utdelningen. Att förslaget innebär en försämring för övriga aktieägare är en annan sak.
392
Meidner kan vidare prestera ett fullgott skäl
för att fonderna skall vara kollektiva. Vad
fonderna tar emot är kapitaltillgångar, som
man inte kan låta gå vidare med risk att de
omsätts i privat konsumtion. För det tredje
uppnår Meidner ökat löntagarinflytande
över ekonomin, vartill kommer att den solidariska lönepolitiken kompletteras. Med
hans modell tillgodoses tre olika önskemål
genom en och samma lösning. Detta kan visa
sig vara både en styrka och en svaghet.
Det finns ytterligare ett par förhållanden
som är värda att beakta när det gäller att
överväga en förmögenhetsreform. För det
första har vi under efterkrigstiden genomfört ett antal stora sociala reformer. De har
genomgående utmärkts av dels långtgående
social u~ämning och dels höjning av det
stora flertalets standard. Det skulle vara anmärkningsvärt om vi nu skulle genomföra
en stor förmögenhetsreform där detta mönster inte återfanns. Det skulle kunna uppfattas som tecken på att vi stode i begrepp att
byta ut välfärdsekonomin mot något annat.
För det andra är det med hänsyn till den
samhällsekonomiska balansen mycket angeläget att inte bara löntagare utan alla medborgare i större utsträckning tar ut sin standardökning i form av höjd förmögenhetsstandard. Det senaste året har ekonomer
och politiker ständigt återkommit till nödvändigheten att strama åt den privata konsumtionen. Det förefaller logiskt att det borde vara lättare att åstadkomma en sådan åtstramning genom metoder som innebure att
man, i stället för att beskära medborgarnas
konsumtionsutrymme skattevägen, förmådde dem till frivilliga begränsningar i utbyte
mot ett tinskott till deras sparkapital.
Slutligen är möjligheten av en näringspolitisk överbyggnad, som – även om den är öppen för insyn – är undandragen samhällets
avgöranden, en omständighet som påverkar
bedömningen.
Sparfrämjandet
Frågan huruvida ett allmänt sparfrämjandesystem kan vara ett alternativ till LO-fonderna har hittills inte ägnats större allmänt intresse. Däremot har det talats rätt mycket
om fonder med individuell anknytning ed.
Det borde dock inte vara ogörligt att utforma ett förhållandevis enkelt, överskådligt
och fördelningspolitiskt acceptabelt sparfrämjandesystem, som uppammar personligt sparande och befordrar jämnare förmö-
genhetsfördelning. Utformningen måste
dock i vissa avseenden komma att skilja sig
från den för sådana system traditionella. l
det föUande görs ett försök att skissera en ny
modell av ett sparfrämjandesystem.
Den tänkta modellen innebär i princip att
fysiska personer under vissa förutsättningar
får skattelindring enligt principen för uppskjuten skatt för avsättning till vad man skulle kunna kalla investeringsfond för fysiska
personer (fortsättningsvis för korthets skull
kallade person fonder). Medel som avsätts till
personfonder får i princip placeras i alla
slags kapitaltillgångar. Det förutsätts att systemet är frivilligt och att var och en får bestämma sitt sparande inom givna ramar. Om
medel uttages från en fond skall de återföras
till beskattning.
Den föreslagna modellen skiljer sig från
vanligen förekommande sparfrämjandesystem bl a på det sättet att skattebefrielsen aldrig blir definitiv. Man kan också uttrycka det
så att den s k spärrtiden är obegränsad. Skulle modellen till äventyrs en gång förverkligas, skulle personfond eller behållning i personfond sannolikt bli betraktad som ett särskilt slag av kapitaltillgång. Om man inför
skattefrihet för avsättning till personfond
och beskattar uttag innebär det på sätt och
vis att man i begränsad omfattning övergår
från inkomst- till utgiftsskatt. I den mån det
här är fråga om en innovation, berättigas
den av behovet av reformer på förmögenhetsområdet.
Den obegränsade spärrtiden jämte de
kontrollmöjligheter som modellen inrymmer reducerar avsevärt betänkligheterna
mot att medge skattefrihet för avsättning till
personfond. Ett motiv för skattefrihet är att
vid given konsumtionsbegränsning det belopp som kan avsättas till sparande blir större vid skattefrihet än vid ett system med
sparpremier. Det förefaller sannolikt att
sparverksamheten ter sig intressantare om
den kan bedrivas i större skala. Ett annat motiv för skattefrihet är att företagare och kapitalägare torde ha större möjligheter än personer med inkomst enbart av gänst att utnytga skattemässigt fördelaktiga sparformer. Även jämlikhetsskäl talar sålunda för
skattefrihet.
Personfondsmodellen skiljer sig från traditionella sparfrämjandesystem också i det
avseendet att den förutsätts omedelbart lämna största möjliga valfrihet beträffande medelsplacering. Även detta görs i sparstimule- 393
rande syfte. De medel som överförs till en
personfond skall få placeras på det sätt, som
fondhavaren själv finner fördelaktigast eller
mest tilltalande. Det måste givetvis finnas
klara anvisningar om vilka placeringar som
är godkända. Oavsett detta förefaller det naturligt att placering skall få ske i alla börsnoterade värdepapper (inklusive premieobligationer) och i aktiefonder. Hopsparade medel
bör vidare få utnytgas för bostadsanskaffning – småhus, bostadsrätter, andelslägenheter. Även fritidshus borde kunna ifrågakomma. Om medelsplacering i bostäder rent
formellt skall ordnas på det sättet, att fonden äger bostaden eller har en fordran på
fondhavaren med bostaden som säkerhet, är
en fråga som kan anstå till den gång den
eventuellt blir aktuell. Om en fondhavare
grundar eget företag bör han givetvis få sätta in alla sina medel i detta. Det förefaller
riktigt att fondmedel får användas till pensionsförsäkringar och livräntor. Det är inte
tänkt att medlen skall kunna placeras i antikviteter, konst eller samlarobjekt.
skattefrågorna
I anslutning till vad förut sagts om skattebefrielse för avsättning till personfond kan det
vara skäl att beröra vissa andra skattefrågor
som man bör vara beredd att ta ställning till
vid eventuella diskussioner om ett personfondssystem. Det har redan framgått att tanken är att avsättning till personfond i beskattningshänseende skall behandlas enligt
principen om uppskjuten skatt. Det innebär
att den skattskyldige erhåller uppskov med
inbetalning av den skatt, som belöper på det
l
t
394
avsatta beloppet till dess beloppet tas ut från
fonden.
En strikt tillämpning av principen torde
medföra administrativa besvär och skapa
svårigheter för den enskilde att överblicka
sin ekonomiska situation. Man bör därför
överväga eu enklare förfarande. Att låta den
skattskyldige i sin deklaration ta upp avsättningar och uttag som avgående, resp tillkommande poster torde ej anses godtagbart
ur fördelningspolitisk synpunkt och öppnar
dessutom möjligheter att göra vinster genom enbart omplaceringar. Däremot borde
man kunna överväga ett schablonförfarande, som innebär att fondhavaren vid skatteavräkningen får tillgodoräkna sig en viss
procent av avsalta belopp, resp belastas för
eventuella uttag med samma procentsats.
(Det förutsätts dock att preliminärskatteuttag gjorts i samband med sådana uttag, varför kvarskatt ej skall uppkomma av denna
anledning). Procenttalet bör svara mot marginalskatten för en medelinkomsttagare. Ett
sådant tillvägagångssätt medför att en skattskyldig med hög marginalskatt får för låg
skallekredit och vice versa men det motvägs
av en motsatt effekt när krediten avvecklas.
När här förut talats om uttag från personfond, har därmed underförståtts uttag av kapital. Frågan hur den avkastning som tillfaller en personfond skall beskattas har tidigare inte berörts. Tanken är att avkastning
skall beskattas först när den utbetalas till
fondhavaren . Om den skall beskattas på
samma sätt som uttag av kapital, hos fondhavaren som inkomst av kapital eller på något
annat sätt får övervägas. Detsamma gäller
beträffande realisationsvinst, som uppkommer vid försäljning av fondtillgång.
För att skapa fullgoda garantier för att
reglerna för personfondssystemet i alla avseenden blir allmänt respekterade bör den
omedelbara förvaltningen av tillgångarna
överlämnas till särskilda fondförvaltare.
Tanken är att fondförvaltarna skall fullgöra
sitt uppdrag enligt fondhavamas instruktioner och samtidigt ansvara för att systemets
regler iakttas. Fondförvaltarna skall lämna
skatte- och eventuella tillsynsmyndigheter de
uppgifter om in- och utbetalningar, avkastning och behållning som kan behövas för au
systemet skall fungera tillfredsställande. De
bör vara ersättningsskyldiga för den skada
som kan uppkomma på grund av fel eller
underlåtelse från deras sida. Det förutsätts
att förvaltningskostnaderna skall reduceras
så långt som möjligt genom utveckling av för
personfondssystemet ändamålsenliga redovisningsmetoder, datarutiner etc. Alla allmänna kreditinrättningar bör ha rätt och
skyldighet att åtaga sig förvaltarskap. Ersättning bör utgå enligt av regeringen eller särskild myndighet fastställd taxa.
Ägandespridning
Skall ett personfondssystem användas för att
främja ägandespridning ochjämnare förmö-
genhetsfördelning torde det vara nödvändigt att maximera såväl den totala behållningen i en fond som den årliga avsättningen till den. Var den övre gränsen för den totala behållningen skall sättas behöver kanske
inte diskuteras just nu, eftersom det under
alla förhållanden måste komma att dröja
ganska länge innan det blir aktuellt att till-