Erik Anners; De katalinuniska fälten

Litteratur
ERIK ANNERS:
De katalauniska fälten
Stig Strömholm slutade sin debutroman:
”Dalen” på ett sådant sätt att det fanns anledning att hoppas på en fortsättning. Den har
nu kommit (Fälten, Norstedts).
Den unge romerske ädlingen T Parridius
Gratus flyr våren 451 från sitt av rövare
skändade hem uppe i nordöstra Gallien ner
till det läger, där Roms fältherre Aetius
samlar sina trupper för att möta hunnerstormen. Med sig bär Gratus minnet av en
ohygglig händelse: de människor som format hans liv, den humane och lärde anförvanten Parridius Avitus, den kraftfulle och
förtegne centurionen, Sextinus, förvaltare
på godset, och dennes vackra helgonlika
hustru, Placidia, har mördats av rövarbandet. Han måste själv begrava dem. Under lidanden, faror och inre läkning når han lägret. Han kan göra Aetius en viktig ~änst, där
det brev från Rom, kring vilket den förra romanen var uppbyggd, spelar en lika viktig
politisk som symbolisk roll. Aetius utbildar
honom till adjutant, han följer härens vandring mot norr till befrielsen av det belägrade
Orleans och han deltager som menig ryttare
i slaget på ”fälten” – de katalauniska, där
hunnerna slås tillbaka.
Men upplevelserna i hären och kontakten
med Aetius och dennes officerare ger inte
vad han väntat av ideal och lärdomar för
framtiden. Romanen slutar med att han lämnar det segerrika fältlägret. I ett avskedsbrev
till Aetius heter det: ”jag har emellertid funnit attjag här varken kan göra den nytta som
motsvarar den plats din välvilja berett mig eller för egen del göra sådana framsteg i erforderliga insikter och färdigheter som inger
hopp om att i framtiden på ett tillräckligt hedersamt sätt ~äna Riket i din här.”
Citatet ger en föreställning om den latiniserade prosa, som Strömholm – bland andra stilarter – behärskar med mästerskap och
som han här och var använder i romanen.
Att läsa de partierna är en estetisk njutning
av det slag som nutida svensk litteratur alltför sällan består med.
I romanens yttre förlopp är insprängt så-
väl ett flöde av dramatiska händelser som
idehistoriskt analytiska meningsutbyten och
Strömholms egna reflexioner. Även här
finns samma lekfulla fiktiva källkritik, som
var så nöjsam i den förra boken, och nu i mera rimlig kvantitet.
Strömholm har sannerligen inte gjort det
lätt för sig den här gången heller. Han försö-
ker skriva om allt vad som kan rymmas inom
en sådan ram; märkligt är att han nästan lyckas. Tack vare ett känsligt sinne för proportioner kan han stämma av sitt kaleidoskop av
pikaresk, krigsskildring och idehistoria så att
boken kan läsas ur alla tre aspekterna samtidigt – likvisst med tillbörlig koncentration.
Den kan också studeras ur varje aspekt för
sig, och här skall några ord sägas om den
idehistoriska. De litterära lämnar jag försiktigtvis åt sidan, utom en gestalt, som jag inte
kan motstå frestelsen att nämna.
I boken har Strömholm gjort ett lika roande som lyckat grepp genom att introducera
en herre med drag av den litterära Petronius-gestalten som mönster. Prefekten i Augusta Trevirorum, L Aurelius Aganius –
”ett icke alldeles romerskt namn” – är nämligen så litterärt romersk som tänkas kan.
Alltsedan hans pisksnärtsrepliker fått läsaren att sätta sig till för att lyssna, längtar man
efter honom. Var gång han återkommer –
med den självironi och hållning som förutsätter integritet liksom med den logik och
humanitet, som förutsätter en bildning på
djupet – blir man glad. Med alla sina maskerade dygder är han ingen tråkmåns, även
om Parridius Gratus inte alltid orkar lyssna
så noga som han borde.
Den första boken ”Dalen” handlade egentligen om Romidens lyskraft långt uppe i
gränslanden i norr. Strömholm är som så
många andra humanister genom seklen fascinerad av föreställningen om Roma Aeterna. Hans avsikt synes egentligen vara att re- 402
da ut för sig själv och göra begripligt för
andra vad innehållet i denna ide i grunden
var. Otaliga är de som försökt det före honom, såväl historiker, poeter som romanförfattare. Att Strömholm på det hela taget lyckas så bra – väl i jämnhöjd med de bästa
föregångarna – beror förmodligen på hans
rättshistoriska skolning. Han vet vad den romerska freden som ram för förnuftiga lagar
betydde under de sekler, då grekisk intellektualism smälte samman med romerska vapen och romersk rätt under en dessförinnan
i den antika världen ouppnådd guldålder.
Genom hela boken går en stämning av melankoli, som sveper in hans miljö- och personskildring i en vemodig clairobscur.
Han skriver om en kulturskymning och
skymningsmörkret ligger tungt över boken,
även över den andra huvudpersonen, Aetius. Vi vet nu inte mycket om segraren på
de katalauniska falten . Strömholm är i sin
fulla rätt att teckna honom som en opportunistisk maktmänniska. Trots Strömholms
försök att göra gestalten idehistoriskt begriplig känns emellertid varken själva porträttet
eller bilden av Aetius åskådning, sådan den
återges i konversationerna med den unge
Parridius Gratus, riktigt tillfredsställande.
Är det t ex rimligt att låta Aetius tänka i så
enkla kategorier som i den veritabla disputation de båda herrarna avhåller i faltherrens
tält natten före slaget? Medger den historiska miljön en annan litterär tolkning av hans
gestalt? Kanske ändå.
I Aetius furiösa och växlingsrika liv finns
nämligen, trots all konjunkturpolitik, en
svagt skönjbar ledstjärna, nämligen en strä-
van att upprätthålla Västroms militära makt
så långt försvagade finanser, sönderfallande
administration och uppluckrad militär tradition kunde medge. Till vad syfte, frågar Gratus. Strömholm låter Aetius svara med den
krassa motfrågan hur man besvärjer Fortuna – för honom maktens yttersta hemlighet
i en värld utan heder och nåd. Men var Aetius främmande för Romiden, eller kämpade han för den på sitt sätt? Vi vet inte och får
aldrig veta det. Men vi kan säga oss att han,
och även den av lägermiljö och maktfilosofi
desillusionerade Parridius Gratus kan ha
tänkts reflektera över en särskild faktor
verkande till Roms förmån – den snabbhet
med vilken de invaderande germanska barbarstammarna romaniserades ifråga om religion, samhällsåskådning och rättsbildning.
Det skulle inte dröja lång tid efter kontakten
med den romerska civilisationen innan germankonungar uppfattade sig som Romidens
arvtagare och försvarare. Hur starka var skä-
len till en kulturpessimism för 400-talets intellektuella?
Så kan man fundera över en på många
sätt lysande bok, som genom sin analys av
den senantika kulturvärlden också vill belysa
vår egen tids vånda och motsvarande kulturpessimism.
Att gå vidare i dylika reflexioner vore
emellertid att tvinna rep av månstrålar och
sand. Är det förmätet att i stället ge författaren ett råd? Det kan inte hjälpas att man undrar hur Parridius Gratus skulle uppleva en
besök i Östrom. Där försvarade man på hans
tid icke utan framgång imperium romanum
och hade resurser till den kraftansträngning, som senare skulle leda till Italiens och
Nordafrikas återerövring, åtminstone för en
tid. Där förbereddes också Corpus Juris Civilis. Tänk om Gratus skulle få läsa juridik i
Beryt, numera Beirut.