Danne Nordling; Pröva investeringslön

DANNE NORDLING:
Pröva investeringslön
Pol mag Danne Nordting går i denna artikel
hårt emot de principer, som ligger till grund
för det Meidnerskaförslaget om löntagarfonder. Börjar man dela ut vinsterna i vissa
företag, blir det svårt att motivera varför en
mindre del eller en större del skall delas ut.
Aktieägarna rullar sigfaktiskt inte i pengar
från utdelade vinster. Man kan konftskera
deras förmögenheter eller delar därav, men
det är inte nödvändigt. Författaren redogör i
ställetför systemet med investerings/ön, ett
system som skulle ge de anställda och inte
baraJackföreningsfunktionärerna en
materiell vinst.
Förmögenhetsfördelningen i Sverige är ytterligt skev, särskilt när det gäller aktieinnehav. Detta är en ständig källa till irritation
för främst politiker i olika läger. Det senaste
året har det blivit högsta mode att konstruera och föreslå system som skall ge löntagarna
del i företagens förmögenhetstillväxt genom
andel i dessas vinster. Någon egentlig analys
av varför sådana system sakligt sett bör införas har inte presenterats. Inte heller har
man preciserat vad det är mera konkret som
man ogillar och vill förändra.
Naturligtvis bottnar mycket av strävandena att komma åt företagens vinster i en konventionell vinstfientlig inställning. Denna inställning bygger dels på att man så långt
möjligt vill förhindra vinsternas uppkomst,
dels förhindra att förekommande vinster
”hamnar i kapitalägarnas fickor”. Underligt
nog är detta senare syfte aktuellare än nå-
gonsin, samtidigt som beskattningen av de
vinster som delas ut till kapitalägarna är hårdare än någonsin. De litet större aktieägarna
träffas både av en inkomstskatt på 70 a 80
procent och en förmögenhetsskatt, som i
många fall är lika stor eller rentav större än
det som är kvar av aktieutdelningarna. Företagsbeskattningen medför också att företagen på vinstutdelningen måste betala 110
procent i skatt – dvs skatten uppgår till 55
procent av summan skatt och utdelning.
Detta anses stimulera företagen till att ge
minsta möjliga utdelning åt aktieägarna, så
att så mycket som möjligt av vinsterna kan
användas till nyinvesteringar som kommer
hela samhället till del.
Men detta är inte nog. Socialdemokrater
och även borgerliga politiker ägnar sig åt en
hejdlös svartmålning av den socialistiska
skattepolitiken. I debatten ger man sken av
att kapitalägarna nästan kan rulla sig i pengar och överflöd. Trots skatterna sägs företagens vinster göra aktieägarna rikare och rikare. Många föreställer sig säkert aktieägarna och deras förmögenheter (åtminstone
bildlikt) ungefär som Kalle Ankas stenrike
farbror Joakim, som dagligen tar sig ett
dopp i sina penninghögar. Även om farbror
Joakims inkomster helt skulle upphöra vore
han fruktansvärt rik – så länge inte inflationen alltför mycket urholkade värdet på hans
pengar.
Men om företagen för all framtid förbjöds
eller ”mutades” till att inte dela ut några
vinster skulle aktieägarna bli utfattiga. Deras
”förmögenheter” i form av aktiebrev skulle i
ett slag förvandlas från en juridisk rättighet,
som garanterar en viss inkomst från vinstgivande företag, till värdelös pappersmakulatur. Aktieägarnas förmögenhet definieras
(bortsett från tillfälliga fluktuationer) av den
avkastning som deras aktier lämnar. Om
denna avkastning i form av vinstutdelning
stiger 5-6 procent om året kommer också
aktieförmögenheterna att öka i värde i samma takt. På så vis kommer också aktieutdelningen i förhållande till aktievärdena (börskurserna) att vara konstant. I Sverige har
den direkta avkastningen i form av vinstutdelning sålunda varit 4 procent i genomsnitt.
Att aktieägarnas förmögenheter stiger i
värde är inte så mycket märkvärdigare än
om räntan på obligationer skulle indexregleras. Då skulle också obligationerna stiga i
värde i det långa loppet. Vid fördelningspo- 73
litiska överväganden kan man därför inte
dubbelräkna vinstutdelning och förmögenhetsökning. Utdelningen bestämmer i princip förmögenheternas storlek. Om aktieutdelningen betraktas som för stor, är också
förmögenheten för stor. Är vinstutdelningen tillräckligt liten (t ex 0,8 procent av lönerna) är också förmögenheterna under kontroll. Så länge variationerna i aktieutdelningarna inte nämnvärt förändrar den·senare relationen kan förmögenhetsökningarna
inte betraktas som för stora.
Ovanstående förhållande medför att det
är omöjligt för politikerna att låta dela ut en
del av aktieägarnas avkastning till löntagarna eller särskilda ”löntagarfonder” i syfte att
enbart dämpa aktieägarnas förmögenhetsökning. Delas avkastningen delas också förmögenheten. Och ges inte full kompensation åt de gamla ägarna för egendomsförlusten inträffar konfiskation. Konfiskation strider mot rättssamhällets principer. Sverige
betraktas alltjämt som ett rättssamhälle.
Aktieägarnas ställning
Naturligtvis går det ingen större nöd på aktieägarna. Därför skulle deras inkomster
från vinstutdelningen på aktierna saklöst
kunna för all framtid t ex halveras. Detta
skulle visserligen leda till att också halva deras förmögenhet ”förintades”, men vad spelar 700 000 aktieägares intressen för roll när
det gäller rättvisa åt miljoner löntagare. Om
vi får välja mellan egalitär rättvisa och rättssamhälle måste väl rättssamhället komma i
andra hand? Det tråkiga är bara att någon
”rättvisa” ändå inte kan uppnås. Efter det att
74
aktieägarna förlorat halva sin förmögenhet
skulle ju avkastningen på den återstående
halvan bli lika stor som förut. De framtida
aktieägarnas förmögenhet skulle alltså tillväxa i samma takt som tidigare beroende på
det lägre utgångsläget.
En vinstdelning på individuell bas eller i
kollektiv form skulle alltså drabba alla dem
som valt att spara i aktier medan övriga kapitalägare skulle gå fria. Är denna godtycklighet det nya konfiskationssamhällets rättvisa?
En del konstruktörer vill rentav öka på godtyckligheten med regler om att endast vissa
aktiesparare skall drabbas – nämligen de
som köpt aktier i absolut sett lönsamma företag. Att de därvid betalat ett mycket högre
pris för aktierna än de som skaffat aktier i
mindre lönsamma företag skall inte spela
någon roll. Även moderata politiker och fö-
reträdare för näringslivet tycks vilja hänge
sig åt dylikt godtycke. Man vill ju förvisso vara modern och progressiv.
Det yttersta syftet med talet om vinstdelning och löntagarfonder förefaller dock för
andra än för kommunister och vänsterradikaler vara att ge de medborgare, som i dag
inte äger aktier, del i näringslivets förmö-
genhetsökning utan att nuvarande aktieägare egentligen skall förlora någonting alls.
Konkret skall detta ske genom att löntagarna varje år erhåller aktier eller andelsbevis
med normal a_vkastning. Mängden sådana
”avkastningsrättighetsbevis” bestäms särskilt
varje år med någon sorts formell anknytning
till företagens vinstutveckling. Några nya
pengar tillskjuts emellertid inte, utan det är
l
bara fråga om ren utprångling av tryckta
papper. Resultatet blir, som vid andra fall av
–
nytryckning av värdehandlingar utan täckning, ett fall i värdet på redan utelöpande
värdebevis.
För att löntagarna skall få aktier kan statsmakterna givetvis tvinga aktieägarna att
”skänka bort” en del av sina aktier. Men så
länge aktieägarna inte frivilligt beslutar om
detta, innebär varje sådan åtgärd från samhällets sida ett övergrepp om inte full kompensation lämnas. Därför är det något
olämpligt att personer som man måste förmoda i själ och hjärta värnar om den privata
äganderätten och rättssamhällets principer
konstruerar tvångsvisa vinstdelningssystem,
som innebär ett principiellt avsteg från dessa
grundsatser. Om man – som Bertil af Ugglas gör på annan plats i detta nummer av
Svensk Tidskrift – går med på att en visserligen i praktiken liten del av vissa företags
vinster ges åt löntagarna, blir det utomordentligt svårt att motivera varför inte en
större del av samtliga företags vinster skulle
ges åt löntagarna eller deras fonder. Det blir
alltså svårt att avvisa Meidners förslag eftersom man redan har gått med på principen.
Om man vill se till att löntagarna får del i
företagens förmögenheter och dessas ökning, är det givet att löntagarna måste börja
äga aktier. Men det är inte nödvändigt att
detta skall ske genom konfiskation från nuvarande ägare och det är inte heller många
som explicit förordar en sådan väg. Löntagarna kan ju skaffa sig aktier genom att kö-
pa dem. Antag att de köpte aktier för en
procent av lönerna varje år. Tillsammans
skulle det bli fråga om ca två miljarder kronor som varje år skulle användas till aktieköp. En genomsnittsinkomsttagare skulle
alltså endast behöva köpa aktier för ca 500
kronor per år.
En enda löneprocent för aktieköp skulle
faktiskt överträffa Rudolf Meidners förslag,
där motsvarande 15-20 procent av vinsten i
företag med mer än 50 anställda skall emitteras i form av nytryckta aktiebrev. Detta
system kan beräknas ge högst 1- l ,5 miljarder kronor i aktier till löntagarnas fackföreningar.
Investeringslön
Ett system som bygger på att en del av lönerna investeras brukar kallas investeringslön
eller sparlön. Det kan antingen göras frivilligt eller obligatoriskt. Ett mellanting utgör
investeringslön bestämd genom kollektivavtal. Investeringslön skall naturligtvis inte ses
som ett alternativ till LOs löntagarfonder
och framför allt inte till en ren vinstdelning.
Det senare innebär ju en kontant utbetalning av en del av vinsterna, som sålunda används till konsumtion i stället för investeringar. Med investeringslön förhåller det sig
tvärtom: konsumtion omvandlas till investeringar medan Meidners förslag i stort sett är
neutralt i detta hänseende.
Ett system med investeringslön har många
fördelar. Som tidigare nämnts undviker
man en konfiskation av en del av nuvarande
aktieägares sparande. Dessutom tillförs fö-
retagen varje år nytt kapital om de gör riktade nyemissioner till löntagarna. Att låta alla
löntagare spara mera och använda detta sparande till industrins investeringar måste vara vida bättre än att höja skatterna för att
åstadkomma samma sak. På något sätt måste
75
nämligen sparandet öka för att vi skall uppnå balans i vår utrikeshandel. Med Meidners
system skulle dels en konfiskation inträffa,
dels skulle skatterna behöva höjas för att
konsumtion skulle omvandlas till investeringar.
Investeringslön skulle verkligen innebära
en förmögenhetsspridning, eftersom systemet förutsätter att ägandet skulle ske individuellt. Alla skulle kunna delta, inte bara de
anställda i företag som går med vinst. Löntagarfonder skulle däremot inte medföra nå-
gon förmögenhetsspridning, och ett sådant
system skulle inte vara öppet för alla. I själva
verket skulle löntagarfonderna i praktiken
bara vara öppna för de fackföreningsfunktionärer som skulle förvalta dem. Beträffande den solidariska lönepolitiken får investeringslön och löntagarfonder samma effekter. Nackdelen med investeringslön sett ur
fackföreningarnas synvinkel är att ett sådant
system inte alls med matematisk visshet ger
fackföreningarna makten över företagen .
Därför är investeringslön naturligtvis inget
alternativ till Meidner. Investeringslön är en
rent förmögenhetspolitisk fråga.
Det kan invändas att endast ett relativt få-
tal skulle köpa aktier även om starka subventioner infördes. Men varför inte pröva investeringslön avtalsvägen? Det enda som skulle
behövas vore ju att arbetsmarknadens parter
t ex vid avtalsförhandlingarna 1980 kom
överens om att löntagarna avstod från en
halv procents löneökning mot att arbetsgivarna bidrog med en halv procent. Denna
enprocentiga avsättning baserad på lönesumman skulle sedan varje år gå till löntagarnas aktieinvesteringar. Bara det år syste- 76
met infördes skulle det alltså bli en viss
kännbar uppoffring för löntagarna och arbetsgivarna. Och denna uppoffring är nödvändig för att sparaodet skall kunna föras
upp på en högre nivå, så att balansen i utrikeshandeln kan återupprättas.
Maktkoncentration eller inte
En invändning mot en spridning av aktieägandet som är ganska underlig brukar alltid framföras från vänsterradikalt håll. Man
säger att ett spritt aktieägande leder till
maktkoncentration, eftersom de stora aktieägarna lättare skulle kunna dominera om
övriga aktieägare vo1·e små. Denna grumliga
tankegång är vid närmare påseende helt felaktig vilket tydligen ständigt måste påpekas.
Det förefaller som om kritikerna föreställde
sig att många företag i dag styrs av ett antal
medelstora aktieägare, som nätt och jämt
kan värja sig mot ett maktövertagande från
ett fåtal stora aktieägare. En aktiespridning
skulle enligt kritikerna enbart få till resultat
att de medelstora ägarnas aktier spreds till
de tiotusentals övriga aktieägarna. De storas
ägande skulle underligt nog förbli intakt,
varför de lätt skulle kunna dominera företaget, eftersom de övriga ägarna är så många
och små att de inte ·skulle kunna gå samman
mot de stora.
Som synes innehåller detta resonemang
ett flertal tankefel. En eventuell spridning av
aktieägandet inom nuvarande ägargrupper
skulle givetvis slå likformigt och inte gynna
de största ägarna. Men vem säger att spridningen skulle ske genom en omfördelning
av ägandet. Vitsen med investeringslön för
spridning av aktieägandet är att nytt aktiekapital skulle tillföras, vilket skulle innehas
dels av de breda nuvarande aktieägargrupperna, dels naturligtvis främst av de miljoner helt nya aktieägare som skulle tillkomma. De stora aktieägarnas röstandel i bolagen skulle alltså sjunka, eftersom deras aktieinnehav inte skulle stiga. Dessutom pågår
sedan en tid tillbaka t o m en minskning av
dessas aktieägande.
Slutligen brukar det invändas att ”medborgaraktier”, som kan säUas efter någon
tid, skulle hamna hos den traditionella aktieägargruppen varför någon förmögenhetsutjämning inte skulle uppnås. Denna tendens
kan motverkas med premier och andra stimulanser eller straffskatter så att medborgarna uppmuntras att inneha sina aktier en
längre tid. Därefter kan det förmodas bli
självklart att man skall fortsätta att äga aktierna så länge som man inte hamnar i en direkt nödsituation med akut penningbehov.
Oavsett detta kommer ju också nya aktier att
köpas varje år. Det borde bli omöjligt för en
liten grupp av idag stora aktieägare att ständigt köpa upp nya aktier. Som nyss nämndes
är tendensen i stället den motsatta.
Investeringslön är ett system som har prö-
vats i Västtyskland under 70-talet. Däremot
har det tyska förslaget till löntagarfonder,
som varit Meidners förebild, fallit under
bordet. Varför skulle Sverige då gå direkt på
konfiskationslinjen när det finns andra vä-
gar att först pröva? Målet som socialister och
borgerliga samt företagarna borde kunna
enas om är ett medborgarägt näringsliv.
Medlet för detta är investeringslön.
– – – – – – – – – – –