Håkan Hagwall; Dagens namn – Carl Tham
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens namn
HÅKAN HAGWALL:
Carl Tham
Hösten 1961 valde ett allmänt kårmöte vid
Stockholms Universitet den 22-årige liberalen Carl Tham till kårordförande. Det var
ista gången ett kårordförandeval gick till på
det sättet. De samverkande vänsterkrafterna
uneler Carl Thams ledning genomdrev året
därpå något som kallades ”kårdemokrati”,
dl’s ett system med listval på partier till ett
kårfullmäktige, som skulle vara kårens
högsta beslutande organ och bl a välja kårordförande och kårstyrelse.
Därmed sågade vänstern – förvisso oavsiktligt – av den gren den satt på. Visserligen fick Carl Tham en vänsterman som efterträdare men sedan var det slut på vänsterdominansen. Sedan divet·se opolitiska, konervativa och studentfackliga grupper tagit
sig samman och organiserat en partibildning
fick det socialdemokratiskt-liberala ”Studentradikala partiet” finna sig i all dess tid var
förbi.
Det bestående resultatet för Carl Tham
från de studentpolitiska åren är au han fick
en obetvinglig motvilja mot högermän och
en ryggradsreglerad instinkt att den naturliga samarbetspartnern för en liberal är socialdemokratin.
Det väckte en viss uppmärksamhet när
Carl Tham omedelbart efter kårordförandeskapet gick över till att bli förbundssekreterare i folkpartiets ungdomsförbund, FPU.
Ty i Carl Thams kretsar var det på den tiden
inte riktigt fint att vara folkpartist – man var
liberal. Man var inte med i FPU, man var
med i Liberala Studentförbundet. Men
Tham hade alltså gjort sitt val. Det var nog
klokt. Omsider har ju karriären lett fram till
en rätt hygglig position – som statssekreterare och riksdagsman. Liberala studentförbundet hade varit en sämre satsning. Det urartade på några år till en försumbar klubb av
socialistiska fantaster.
Carl Tham är en ytterligt flyhänt person.
Han har en mycket sällsynt förmåga att
svänga ihop promemorior, anföranden, motioner och debattskrifter. En sådan person
var ju värd att taga vara på så han blev personlig politisk sekreterare åt folkpartiledaren Sven Weden. Han fick därmed ett direkt
inflytande på folkpartiets politik. Bl a hade
han stor framgång i au få Weden att tala om
hur omöjlig högern var. Även på flera andra
sätt hade Carl Tham en stark ställning, när
det gällde att organisera folkpartiets valkatastrof 1968.
Carl Tham har på sin tid varit mycket förtjust i det som brukat· kallas mittensamverkan. Denna hade ju nämligen sin udd riktad
minst lika mycket högerut som vänsterut.
Och det var ju bra. Vad Carl Tham och andra ledande folkpartister alltför sent besinnade var, att vad mittensamverkan framför allt
gick ut över var folkpartiet.
Efter sina insatser i 1968 år valrörelse
upphöjdes Carl Tham till partisekreterare.
Som sådan har han fungerat under tre partiledare, vilket har borgat för en viss kontinuitet i folkpartiets framtoning – åtminstone
under oppositionstiden. Carl Tham brukar
oftast betecknas som folkpartiets ideolog.
Hans ideologi har satt sina spår, l ex i folkpartiledarnas vana att alltid göra dubbla
markeringar. Helst inget påhopp på sossarna utan att samtidigt skapa ”balans” genom
en örfil åt moderaterna. Nu när man sitter i
samma regering som moderaterna, får man
404
ju lägga band på sig. Men det har varit svårt
att lära sig. I Kai Hammerichs bok om regeringsbildningen ”Kompromissernas koalition” finns åtskilliga glimtar av den vånda
som grep Carl Tham under regeringsförhandlingarna. Som partisekreterare kom
han att tillhöra den centrala förhandlingsgruppen.
Det stred ju mot Carl T hams politiska hormoner att man skulle bilda en borgerlig trepartiregering. Någon gemensam borgerlig
nämnare finns inte enligt Tham. Han var
den som hela tiden drev på för att få folkpartiet att välja en aggressiv linje under regeringsförhandlingarna. Bl a skulle folkpartiet
ha flera statsråd än det mycket större moderata samlingspartiet. Till slut blev det tvärtom. Det var särskilt tråkigt för Carl Tham,
som från början hade räknats som ett av
folkpartiets ”givna” statsråd.
Under regeringsförhandlingarnas gång
körde det ihop sig ömsom med moderaterna, ömsom med centern. Innerst inne var
kanske Tham övertygad om att förhandlingarna skulle spricka. Om man får tro Hammerich, skall Tham på ett sent stadium i interna folkpartikretsar på fullt allvar ha spekulerat i möjligheten att alltihop skulle leda
hän till en ren folkpartiregering. Och varför
skulle man inte tro Hammerich? Kunskaper
om politik har Carl Tham mer än de flesta,
men känsla?
Även i folkpartileden frågade man sig på
sina håll om Tham överhuvudtaget eftersträvade en positiv lösning på trepartiförhandlingarna, eller om han medvetet manövrerade för att med tiden nå fram till det
han förmodligen innerst inne känner varmast för: en koalition med socialdemokraterna, en lib-lab-pact enligt utländskt, beundrat mönster. Misstanken slogs dock bort.
Också Tham förstår säkerligen vad det skulle betyda för folkpartiets framtid.
Nu blev det som det blev. Det blev en borgerlig trepartiregering. Carl Tham blev inte
statsråd, men väl samordningsstatssekreterare. Det fick åtskilliga bland dem som
haft att göra med Tham att höja på ögonbrynen. Han får till huvuduppgift att samarbeta
med andra människor, t o m med folk med
annan politisk uppfattning.
Socialdemokraterna förlorade valet 1976
bl a därför att de inte lyckades markera distans till det system med socialiseringsfonder
som LO med hjälp av Rudolf Meidner konstruerat. Det finns folk som tror att stora socialistiska hot skall avvärjas genom att man
ställer upp mer långsamt verkande socialiseringsprogram som alternativ.
Carl Tham leder folkpartiets grupp förutarbetande av ett alternativ i löntagarfondsfrågan. Han sitter med i den Mehrska utredningen. Han har sagt att folkpartiet kan ställa sig bakom de principer som ligger till
grund för LOs och TCOs inställning till
löntagarfonder. Det är ett minst sagt egendomligt uttalande från en ledande man
inom det parti som brukar kalla sig det liberala.
HÅKAN HAGWALL:
Carl Tham
Hösten 1961 valde ett allmänt kårmöte vid
Stockholms Universitet den 22-årige liberalen Carl Tham till kårordförande. Det var
ista gången ett kårordförandeval gick till på
det sättet. De samverkande vänsterkrafterna
uneler Carl Thams ledning genomdrev året
därpå något som kallades ”kårdemokrati”,
dl’s ett system med listval på partier till ett
kårfullmäktige, som skulle vara kårens
högsta beslutande organ och bl a välja kårordförande och kårstyrelse.
Därmed sågade vänstern – förvisso oavsiktligt – av den gren den satt på. Visserligen fick Carl Tham en vänsterman som efterträdare men sedan var det slut på vänsterdominansen. Sedan divet·se opolitiska, konervativa och studentfackliga grupper tagit
sig samman och organiserat en partibildning
fick det socialdemokratiskt-liberala ”Studentradikala partiet” finna sig i all dess tid var
förbi.
Det bestående resultatet för Carl Tham
från de studentpolitiska åren är au han fick
en obetvinglig motvilja mot högermän och
en ryggradsreglerad instinkt att den naturliga samarbetspartnern för en liberal är socialdemokratin.
Det väckte en viss uppmärksamhet när
Carl Tham omedelbart efter kårordförandeskapet gick över till att bli förbundssekreterare i folkpartiets ungdomsförbund, FPU.
Ty i Carl Thams kretsar var det på den tiden
inte riktigt fint att vara folkpartist – man var
liberal. Man var inte med i FPU, man var
med i Liberala Studentförbundet. Men
Tham hade alltså gjort sitt val. Det var nog
klokt. Omsider har ju karriären lett fram till
en rätt hygglig position – som statssekreterare och riksdagsman. Liberala studentförbundet hade varit en sämre satsning. Det urartade på några år till en försumbar klubb av
socialistiska fantaster.
Carl Tham är en ytterligt flyhänt person.
Han har en mycket sällsynt förmåga att
svänga ihop promemorior, anföranden, motioner och debattskrifter. En sådan person
var ju värd att taga vara på så han blev personlig politisk sekreterare åt folkpartiledaren Sven Weden. Han fick därmed ett direkt
inflytande på folkpartiets politik. Bl a hade
han stor framgång i au få Weden att tala om
hur omöjlig högern var. Även på flera andra
sätt hade Carl Tham en stark ställning, när
det gällde att organisera folkpartiets valkatastrof 1968.
Carl Tham har på sin tid varit mycket förtjust i det som brukat· kallas mittensamverkan. Denna hade ju nämligen sin udd riktad
minst lika mycket högerut som vänsterut.
Och det var ju bra. Vad Carl Tham och andra ledande folkpartister alltför sent besinnade var, att vad mittensamverkan framför allt
gick ut över var folkpartiet.
Efter sina insatser i 1968 år valrörelse
upphöjdes Carl Tham till partisekreterare.
Som sådan har han fungerat under tre partiledare, vilket har borgat för en viss kontinuitet i folkpartiets framtoning – åtminstone
under oppositionstiden. Carl Tham brukar
oftast betecknas som folkpartiets ideolog.
Hans ideologi har satt sina spår, l ex i folkpartiledarnas vana att alltid göra dubbla
markeringar. Helst inget påhopp på sossarna utan att samtidigt skapa ”balans” genom
en örfil åt moderaterna. Nu när man sitter i
samma regering som moderaterna, får man
404
ju lägga band på sig. Men det har varit svårt
att lära sig. I Kai Hammerichs bok om regeringsbildningen ”Kompromissernas koalition” finns åtskilliga glimtar av den vånda
som grep Carl Tham under regeringsförhandlingarna. Som partisekreterare kom
han att tillhöra den centrala förhandlingsgruppen.
Det stred ju mot Carl T hams politiska hormoner att man skulle bilda en borgerlig trepartiregering. Någon gemensam borgerlig
nämnare finns inte enligt Tham. Han var
den som hela tiden drev på för att få folkpartiet att välja en aggressiv linje under regeringsförhandlingarna. Bl a skulle folkpartiet
ha flera statsråd än det mycket större moderata samlingspartiet. Till slut blev det tvärtom. Det var särskilt tråkigt för Carl Tham,
som från början hade räknats som ett av
folkpartiets ”givna” statsråd.
Under regeringsförhandlingarnas gång
körde det ihop sig ömsom med moderaterna, ömsom med centern. Innerst inne var
kanske Tham övertygad om att förhandlingarna skulle spricka. Om man får tro Hammerich, skall Tham på ett sent stadium i interna folkpartikretsar på fullt allvar ha spekulerat i möjligheten att alltihop skulle leda
hän till en ren folkpartiregering. Och varför
skulle man inte tro Hammerich? Kunskaper
om politik har Carl Tham mer än de flesta,
men känsla?
Även i folkpartileden frågade man sig på
sina håll om Tham överhuvudtaget eftersträvade en positiv lösning på trepartiförhandlingarna, eller om han medvetet manövrerade för att med tiden nå fram till det
han förmodligen innerst inne känner varmast för: en koalition med socialdemokraterna, en lib-lab-pact enligt utländskt, beundrat mönster. Misstanken slogs dock bort.
Också Tham förstår säkerligen vad det skulle betyda för folkpartiets framtid.
Nu blev det som det blev. Det blev en borgerlig trepartiregering. Carl Tham blev inte
statsråd, men väl samordningsstatssekreterare. Det fick åtskilliga bland dem som
haft att göra med Tham att höja på ögonbrynen. Han får till huvuduppgift att samarbeta
med andra människor, t o m med folk med
annan politisk uppfattning.
Socialdemokraterna förlorade valet 1976
bl a därför att de inte lyckades markera distans till det system med socialiseringsfonder
som LO med hjälp av Rudolf Meidner konstruerat. Det finns folk som tror att stora socialistiska hot skall avvärjas genom att man
ställer upp mer långsamt verkande socialiseringsprogram som alternativ.
Carl Tham leder folkpartiets grupp förutarbetande av ett alternativ i löntagarfondsfrågan. Han sitter med i den Mehrska utredningen. Han har sagt att folkpartiet kan ställa sig bakom de principer som ligger till
grund för LOs och TCOs inställning till
löntagarfonder. Det är ett minst sagt egendomligt uttalande från en ledande man
inom det parti som brukar kalla sig det liberala.