Hans Sandebring; Arbetstiderna i framtiden

HANS SANDEBRING:
Arbetstiderna i framtiden
Direktörsassistent Hans Sandebring i
SACO/SR kommenterar i denna artikel en
enkät om arbetstiderna, som gjorts bland organisationens medlemmar. H an menar att 6
timmars arbetsdag är ett mål som är långt
avlägset. Det gör nog deflesta, och därför är
mera möjligheter till deltidsarbete ett allmänt
önskemål. Samtidigt medför deltidsarbete olika svårigheter. H an framhåller att s kflexibel arbetstid är någonting som kan innebära
verkliga förbättringar inte minstför familjer
där bådaföräldrarna är ute i arbetslivet.
Och dit kommer vi, menar han.
När man diskuterar löntagarnas framtida
arbetstider sker detta med nödvändighet i
generella termer. Det är givet att stora variationer kan komma att föreligga. Olika yrken
ställer olika krav på den totala arbetstiden
och på arbetstidens förläggning. Olika yrken
kan motivera olika semester och pensionsålder. Dessa faktorer hänger i viss mån samman med varandra och hänsyn till dessa förhållanden bör därför tas i bedömningen av
hur framtidens arbetstider kommer att se ut.
48 timmars arbetsvecka, fördelad på sex
arbetsdagar, genomfördes år J919 efter
långvariga politiska och fackliga strider. sedan dess har vi i några etapper kommit ned
till 40 timmars arbetsvecka, för de flesta innebärande femdagarsvecka. Detta medför
således att arbetstiden per arbetsdag är oförändrad sedan 1919 men att antalet arbetsdagar minskats med en per vecka.
Det kan ha sitt intresse att försöka göra en
jämförelse mellan då och nu. Låt oss börja
med de fem dagar i veckan som har samma
arbetstid. Frånvarotiden från hemmet, dvs
restider plus arbetstid, har med all sannolikhet blivit längrejämfört med för bara 20-50
år tillbaka i tiden. Den materiella välståndsutvecklingen har lett till ändrade bostadsvanor. Inte minst barnfamiljerna vill ha betydligt större bostäder än vad tidigare var fallet.
Det har resulterat i att storstädernas centrala
delar med hänsyn till bostadsbeståndet fått
en ändrad struktur med framför allt äldre
och ensamstående. Kontoriseringen har
ökat, och barnfamiljer söker sig till områden
utanför centralorten. En bidragande orsak
härtill är individernas önskemål om markbostäder, som lett till större geografisk
. l
78
spridning ut till förorterna. Resultatet blir
självfallet längre resor till och från arbetsplatserna, och eftersom välståndsökningen
gått vidare och bl a tagit sig uttryck i en allt
större biltäthet medan vägnätets kapacitet
inte hållitjämna steg med ökningen av antalet bilar, blir den totala frånvarotiden från
hemmet än större för den genomsnittlige
storstadsmänniskan.
När man således diskuterar arbetstiderna
bör man också ta hänsyn till frånvarotiden
från hemmet. Det innebär att det finns anledning att begrunda såväl bostadspolitiken,
kommunikationerna som arbetstidsproblemen i sig.
Det vore rimligt att man fick en ändrad
bostadspolitik, som för människorna möjliggjorde att i högre utsträckning bo i centrala delar av städerna – det innebär att bostadsbeståndet förändrades till att utgöras av
ett större antal större lägenheter jämfört
med nu, då smålägenheterna är alltför dominerande. Det innebär också att man bör
kunna flytta ut arbetsplatserna till förorterna, så att restiderna därigenom förkortas. I
det sammanhanget kan man naturligtvis
ifrågasätta om inte en bättre planering av
start- och sluttider för arbetet – en ökad
flexibilitet i detta hänseende – skulle kunna
medföra en kapning ~v trafiktoppar med
därmed följande förkortning av restiderna.
Om man så görjämförelse mellan arbetstidens innehåll då och nu, torde det vara ställt
utom varje tvivel att inte minst den psykiska
pressen på dagens arbetstagare är större än
tidigare. Det har bl a tagit sig uttryck i ett betydligt antal förtidspensionerade, som under senare år ökat med 20 000 per år. I viss
mån kan detta förhållande sammanhänga
med att det nu finns möjligheter till förtidspensionering av äldre på grund av arbetsmarknadsskäL Den omänskligare arbetsmiljön har uppmärksammats framför allt för
arbetare i tyngre industri, men också 9änstemän drabbas av utslagning.
Skillnaden mellan då och nu blir ännu
större om hänsyn också tas till bl a kvinnans
situation på arbetsmarknaden. För inte så
värst många år sedan fanns inte mera än ett
par procent av de gifta kvinnorna ute i förvärvslivet. Nu är siffran 60 procent. Förr var
således majoriteten kvinnor hänvisade till
arbete i det egna hemmet och dessutom
fanns på den tiden tillgång till billig hemhjälp i olika former. Dessa förhållanden
medförde att familjens totala behov av
”markservice” som regel var tämligen väl tillgodosedda. Som alla vet är situationen i detta hänseende idag än helt annan. Om det
över huvud taget går att få någon hemhjälp,
betingar den idag ett så högt pris om hänsyn
tas till arbetsgivaravgift, lönekostnader m m
att endast ett mycket ringa antal familjer har
ekonomiska förutsättningar för en sådan
lyx.
Skall man sammanfatta situationen i hemmet och på arbetet jämfört med för några
decennier sedan måste man konstatera att
frånvarotiden från hemmet ökat, att ökade
krav ställs på arbetstagarna under den fortfarande lika långa arbetstiden och slutligen
att kraven på familjens gemensamma insatser efter arbetstidens slut också har ökat.
Men vi har ju fått en extra fridag i veckan
jämfört med tidigare. Det är riktigt, men för
ett stort antal familjer går den extra fridagen istället åt till städning och annat hushållsarbete. Totalt sett kan man säga, att situationen trots arbetstidsförkortningen från
48 till 40 timmar ingalunda har förbättrats.
Arbetstidsförkortning
Det är mot denna bakgrund därför inte förvånande att allt flera röster höjs för ytterligare arbetstidsförkortning. Vi har undan
för undan fått en standardökning, som lett
till ökat materiellt välstånd och som gett oss
ökad social trygghet som en följd av den industriella utvecklingen. Man kan förutsätta
att vi fortsätter att öka våra ekonomiska tillgångar, trots att begränsningar föreligger
både beträffande råvaror och energi. Det är
under sådana förhållanden naturligt att
man allt mer diskuterar alternativ till den
vanliga ekonomiska standardökningen. Diskussionen om mer fritid blir än mera angelä-
gen ju snabbare inflationen fortskrider och
ju högre skattetrycket blir. Nu är marginalskatteproblemen utomordentligt stora inte
bara för högre inkomsttagare utan för majoriteten löntagare. Därför önskar allt fler få
sin välståndsökning i en kombination av tillfredsställt materiellt behov och i andra former av ”livskvalitet”. En sådan form är just
önskan om mer fritid, kortare arbetstid.
För vissa grupper är önskemålet om arbetstidsförkortning särskilt stort. Småbarnsföräldrarna finner snart att åtta timmars arbetsdag för två förvärvsarbetande föräldrar,
därtill med långa restider, är olämpligt från
familjesynpunkt. Det kan för övrigt inte heller vara särskilt nyttigt för de minsta barnen
att behöva vistas på daghem 10-11 timmar
79
per dag, som det ofta blir i storstadsområdena. Även för barnen blir ”arbetstiden” för
lång.
En förkortning av den dagliga arbetstiden
för alla skulle förstärka kvinnans ställning
på arbetsmarknaden. Som redan nämnts arbetar nu 60 procent av de gifta kvinnorna,
och om några år kommer sysselsättningsfrekvensen att vara än högre. En kortare arbetsdag för alla skulle med stor sannolikhet
locka ut ytterligare kvinnor på arbetsmarknaden. Det finns fortfarande ett antal långtidsutbildade med studieskulder, som i valet
mellan att arbeta åtta timmar eller stanna
hemma väljer det sistnämnda alternativet.
Det är till skada för såväl den enskilde som
för samhället. SACO/SR har med en enkät
sökt pejla framför allt de kvinnliga medlemmarnas inställning till arbete, karriär m m. I
den finns uppgifter beträffande attityderna
till arbetstidsförkortning. Man har frågat bå-
de män och kvinnor, både med och utan
småbarn hur de skulle vilja ta ut en framtida
arbetstidsförkortning. Det kan ju ske på flera olika sätt. Två varianter är en förkortning
av den dagliga arbetstiden och ett minskat
antal arbetsdagar per vecka.
Två tredjedelar av samtliga kvinnor föredrar en förkortning av den dagliga arbetstiden, medan nära tre fjärdedelar av kvinnor
med småbarn 0- 6 år har denna uppfattning. Nära 15 procent av alla kvinnor och
drygt tio procent av kvinnor med småbarn
vill helst ha fyradagarsvecka. En minoritet
vill ha längre sammanhängande ledighet. En
stor majoritet av de långtidsutbildade kvinnorna vill alltså få förkortning av den dagliga arbetstiden.
80
Bland männen är bilden lite mer splittrad
men ger ändå stöd för att medlemmarna totalt föredrar en förkortning av den dagliga
arbetstiden framför andra former av arbetstidsförkortning, t ex 4-dagarsvecka. En tredjedel av samtliga män vill förkorta den dagliga arbetstiden, och dryga 40 procent av
männen med småbarn väljer det alternativet. Nära 30 procent respektive 27 procent
vill ha fyradagarsvecka och cirka 22-23 procent vill ha längre sammanhängande ledighet. Resten uppger ingen preferens.
Deltidsarbete
En slutsats kan bli att man bör satsa på deltidstjänster för kvinnor. Det finns dock en
del invändningar mot mer deltidstjänster.
De kan verka konserverande på det traditionella könsrollsmönstret – kvinnan som dubbelarbetande med huvudansvar för hem och
barn – medan mannen satsar på karriären.
Det är också svårt att hävda sig i konkurrensen om chefstjänster om man arbetar deltid,
och en satsning på fler deltidstjänster kan
lätt leda till en uppdelning av arbetsmarknaden i en kvinnlig och en manlig del.
Skall man klara att förverkliga målet fler
deltidstjänster på högre nivåer måste man
avgränsa ansvarsområdena. Det går naturligtvis inte att ha en chef på förmiddagen
och en annan på eftermiddagen som sysslar
med samma saker. Det har dock inte prövats
i någon större utsträckning att dela upp
chefstjänster i ansvarsområden för att på det
sättet möjliggöra deltid.
Kvinnor och män skall ha samma förutsättningar att göra karriär på arbetsmarknaden. De bör ha lika chanser – men sedan är
det naturligtvis de enskilda familjerna som
får avgöra vem som eventuellt skall stanna
hemma eller vem som skall arbeta deltid.
Där får man ta hänsyn till utbildning, personlig läggning etc.
Men det finns ett stort intresse för deltid.
Även på den punkten har det ställts några
frågor i undersökningen. Bland heltidsarbetande idag vill ca 35 procent av kvinnorna
och 15 procent av männen ha deltidsarbete.
En rimlig förklaring till att det är så många
fler kvinnor är, att vi har en könsrollsuppdelning i hemmen. Kvinnan är huvudansvarig för hem och barn och känner därför ett
större behov av deltid. Skälen för kvinnorna
att vilja arbeta mindre uppges vara önskemål om bättre kontakt med barnen för drygt
40 procent, mer fritid ca 20 procent, studier
15 procent, hemarbetets omfattning 12 procent. Hälsoskäl uppges av ca 10 procent av
kvinnorna. Av männen vill nära 30 procent
ha bättre kontakt med barnen, knappt 30
procent mer fritid, drygt 20 procent studera. Ca 5 procent av männen uppger hemarbetets omfattning som skäl och 4 hälsoskäl.
slutsatsen av detta behöver nödvändigtvis
inte vara att man skall inrätta fler deltidstjänster utan kan likaväl vara att vi skall arbeta för en förkortning av den dagliga arbetstiden. Allt talar för detta. Det innebär inte att arbetstidens förläggning inte är en förhandlingsfråga som kan göras upp lokalt.
När arbetsrättskommittens förslag genomförts, kommer det att bli klart att dessa frå-
gor avgörs mellan arbetsgivare och arbetstagare lokalt. Det kan finnas områden där en
förkortning av den dagliga arbetstiden är
olämplig – t ex anläggningsarbetare som
långpendlar, för dem är längre sammanhängande ledighet sannolikt mer attraktivt.
Men för det stora flertalet löntagare är det
bäst att förkorta den dagliga arbetstiden.
Jag har inte nämnt sex timmar som något
mål – det har blivit lite av ett slagord i debatten. Det är ett mycket högt satt mål som inte
kan förverkligas inom den närmaste framtiden, men det kan fylla sin funktion i debatten. 8 timmars arbetsdag framstod också en
gång som en vision. Låt mig i det här sammanhanget bara peka på två viktiga brasklappar.
Det är viktigt att en förkortning av arbetstiden inte innebär att man tror att man kan
pressa arbetskraften att ta ut samma effekt
under kortare tid. Då är hela grundtanken
förfelad. Förkortar vi arbetstiden måste den
förlorade tiden kompenseras om vi vill ha
denna produktionsvolym. Vi har tyvärr sett
från den senaste arbetstidsförkortningen att
så inte skett överallt. På vårdområdet i ett
landsting har man bara kompenserat bortfallet till drygt 60 procent. Resten säger man
sig ha klarat med ”schemaomläggningar”.
Detta måste man varna för. Det får inte bli så
att vårdkvaliteten eftersätts – minskar man
arbetstiden för vårdpersonalen måste det
anställas nytt folk.
Mer än 8 timmar
Den andra invändningen är att det finns
folk som inte kommer att märka någon arbetstidsförkortning. Det gäller dem som inte
har 8-timmarsdag eller 40-timmarsvecka ens
idag. Det finns stora grupper som har oreg- 81
lerad arbetstid, som i många fall är mycket
lång på grund av att de har en ledande befattning. ”Det krävs” av dem au de skall ställa upp på kvällar och helger året runt. Det är
ett orimligt förhållande, som man måste
komma tillrätta med. Dessa tjänstemän finns
på alla nivåer. Som exempel kan nämnas departementstjänstemännen budgettider.
Frågan är om det inte helt enkelt finns för få
toppbefattningar. Om man jämför antalet
toppbefattningar i statlig och enskild tjänst
är de färre på den statliga sidan. Därtill
kommer att man inte beaktat alla de nya
uppgifter cheferna fått i samband med demokratiseringen av arbetslivet. Samråd och
medinflytande är bra, men det tar tid. Efter
§ 32-reformerna blir detta problem än mer
uttalat.
Det är säkert tyvärr så att det ändå kommer att finnas arbetskraft som måste arbeta
mer, ta större ansvar, ha svårt att skilja på arbete och fritid. Dessa grupper måste kompenseras i någon form, tex med kompensationsledighet eller sänkt pensionsålder. Det
är möjligt att det finns en väg att lösa problemet för dessa grupper. Jag tänker på en
gammal SACO-ide som lanserades redan
1965. Då föreslogs att man skulle kunna ta
ut två sabbatsperioder under sin yrkesverksamma tid, alltså en längre sammanhängande period som kan utnyttjas för rekreation,
studier etc. Det finns redan grupper som
har det på detta sätt. Vissa universitetslärare
har t ex rätt att ta ut var tionde termin för
studier och forskning.
Frågan har aktualiserats igen i semesterutredningen, där man har diskuterat möjligheterna att spara den femte semesterveckan
82
några år för att ta ut en längre samman- också fått belägg för i kommentarer till svahängande ledighet. ren. Det är helt enkelt så att en stor grupp är
Flexibel arbetstid
Under rubriken ”Arbetstiderna i framtiden”
måste man fästa stort avseende vid möjligheterna att göra arbetstiderna mer flexibla.
Det förekommer i viss utsträckning redan,
men jag tror att vi inom några år har fått
mer flexibilitet i arbetslivet. Vi vet att de som
fått pröva flexibel arbetstid är nöjda. Vid
Garnisonen i Stockholm har det gjorts undersökningar som ger belägg för detta.
Även på denna punkt har det ställts en
fråga till SACO/SR-medlemmarna i enkätundersökningen. Bland dem som inte har
flextid idag vill drygt 40 procent av kvinnorna ha det, medan drygt 35 procent av männen är intresserade av flextid.
Siffrorna kan synas låga men det är inte
säkert att de ger en riktig bild av SACO/SRmedlemmarnas inställning. Det har man
negativa till flextid därför att de med dagens
arbetsorganisation inte kan få det. Det kan
vara receptarier, som hänvisar till att apoteken måste vara öppna mellan 9-18, och det
kan vara lärare, som hänvisar till schemat.
Men de tänker inte på att flextid kan vara
olika saker. Det kan ge möjligheter att variera arbetstiden några timmar varje dag, men
det kan också innebära att man för varje dag
har fasta arbetstider men att de är förlagda
till vissa delar av dagen eller dygnet. Det innebär att föräldrar kan anpassa sina tider till
varandra och få mer tid tillsammans med
barnen.
På det här området finns det säkert mycket som kan göras och som är nödvändigt att
göra, om vi skall få ett samhälle där i stort
sett alla är yrkesverksamma. Det kräver en
flexibilitet som jag är övertygad om att arbetslivet kan anpassas till.