Dagens frågor; MBL

Dagens frågor
MBL
MBL-reglerna har nu varit i kraft tillräckligt
länge för att det skall vara möjligt att överskåda några mera generella följder av deras
tilllämpning.
Vid lagens tillkomst uttalades farhågor för
att tillämpningen skulle leda till bekymmersamma förluster av produktiv arbetstid. Som
bekant kan facket begära ”förhandlingar” i
en mängd situationer. Det skadar kanske inte att påpeka, att det är facket som alltid talar om ”förhandlingar” när det i själva verket ofta endast är fråga om en informationsplikt från arbet givarens sida. Ur facklig synpunkt låter förhandling starkare och mer
hoppingivande för framtiden.
Alltnog: farhågorna har visat sig berättigade. Det informeras och förhandlas i en utsträckning, som tvingar den offentliga sektorns och det enskilda näringslivets chefer
och ledande specialister alt offra otaliga timmar på änd lösa sammanträden, som inte sällan drar ut på tiden alldeles i onödan. Däremot lever de fackliga ombudsmännen i den
bästa av världar. De behöver inte trumma
med fingrarna på bordet och titta på klockan. På dem väntar inga med krav på viktiga
exekutiva be lut, och för deras del gör det
detsamma när nästa flygplan går.
En förfärande mängd produktiv arbetstid
går alltså åt – i ett ekonomiskt läge, där varje produktiv arbetstimme, särskilt kvalificerade sådana, är dyrbara för oss alla. Rent
grotesk blir effekten när det visar sig att antalet besök i öppen sjukvård rr.inskat efter
tillkomsten av MBL. l ngalunda därför att
folk blivit friskare utan – enligt uppgift –
därför alt allt fler patiemer får gå hem obehandlade. Läkare och sjuksköterskor hinner
inte med i samma utsträckning som tidigare.
De silter nämligen upptagna i MBL-förhandlingar.
Vadnytta har då lagen ruort. Det är förtidigt att formule1·a ett detaljerat svar på elen
frågan. Rimligen kan man antaga, alt de
många omdömesgilla l”öretagsrepresemanter och förnuftiga ombudsmän, som dessbättre finns, tillsammans kunnat undanr~ja
missförstånd, förhindra konflikttillbud och
överhuvudtaget förbättra de inre personall·elationerna i företagen. len något mått på
detta d1·öjer det länge innan man får. Men
en reflexion, framförd av framstående företagsledare, ger ett intressant belägg för att
MBL kan ha verkningar, som de merajovialiska korporativisterna inom de fackliga organisationerna knappa t tänkt sig. Det sägs
nämligen att MBL-förhandlingarna medför
en tendens till ökad förståelse från de anställdas sida beträffande det egna företagets
problematik. Detta är naturligtvis särskilt
viktigt i nuvarande tider, då den socialdemokratiska vulgäragitationen försöker få folk
alt tro all den ekonomiska krisen beror på
regeringens enfald och kapitalisternas ondska.
A-pressens dilemma
Den som läste LO-ord föranden Gun nar Nilssons tal vid Dala-Demokratens 60-årsjubileum blev inte förvånad. Han gnällde. ”När
man inte längre råcle1· över det nyhetsinitiativ, som regeringsmakten automatiskt innebär, då hamnar man i tystnaden,” sade han.
Så förhåller det sig inte alls. Givetvis har regei·ingen elt försprång, om den för tår att
begagna del. Men hr Palme tycks fortfarande, när han är hemma i Sverige, disponera
över TV 2. Det är socialdemokratins egen
skull att dess brist på framför allt nya initiativ just nu gör den politiskt oint ressanl. Om
Gunnar Nilsson stod upp och strök under
att det var på den förra regeringens tid som
den svenska ekonomin kördes i bollen, da
vore detta en sensation, och han kunde räkna med plats på alla förstasidor. Eller om Arne Ge\jer, den nye ordföranden i Pensionä-
renlas Riksorganisation, meddelade att han
vid närmare studium funnit alt PRO är socialdemokratiskt genompolitiserat, trots alla tidigare försäkringar om motsatsen, då skulle
han komma att väcka betydande uppmärksamhet. Försök att förkunna ett par grundläggande sanningar en gång. Det skulle ha
nyhetsvärde.
Gunnar Nilsson är socialdemokrat och
försvarar därför automatiskt alla de skatter,
som specialisten i ämnet Gunnar Sträng
fann på. En sådan var annonsskatten, som
regeringen som hjälp till tidningarna nu
skrivit ned, förhoppningsvis som en början
till pålagans avskaffande. Gunnar Nilsson är
inte nöjd: man brer ut pengar som skulle
gjort mycket större nytta om de lagts där de
bäst behövs, klagade han. selektivt stöd till
tidningarna är vad han rekommenderar. Behövande tidningar – det är förstås A-pressen.
Senast i förra numret framhölls i Svensk
Tidskrift hur nödvändigt presstödet blivit
för tidningsutgivningen. Tidningar, liksom
tidskrifter, måste säUas till ett pris som gör
au de kan spridas. Alt samtidigt ge dem stöd
och alt lägga på dem annonsskatt är därför
meningslöst. Detsamma gäller naturligtvis
arbetsgivaravgiften: den uppfattas som en
extrabeskattning av företag som i dagens
hårda läge lyckas bereda arbete åt sina anställda. Den har ju ända in i det sista varit en
socialdemokratisk helig ko. När den nu äntligen reduceras, kan också pressen, som fordrar stor arbetskraft, motse en avsevärd lättnad. Det gäller generellt, för A-pressen som
för andra. selektivt pålagd arbetsgivaravgift
på tidningsföretag hoppas vi få slippa se.
Sedan blir det A-pressens egen sak att gö-
ra sig konkurrensduglig. Diskussionen kring
Macke Nilssons artikel i Aftonbladet (s) om
Olof Palme har varit särdeles instruktiv.
Aftonbladet förlorade inte på att tidningen
publicerade en kontroversiell artikel, som
uppenbarligen tryckte på en för partiet
känslig punkt. De sant partitrogna tidningarna vinnlade sig om att släta över, delta än- 411
da till rena självutplånelsen. Metallarbetaren
(s), detta välsubventionerade organ, skrev
tex: ”Var och en som har minsta kontakt
med paniet vet att Olof Palme är en oomstridd och omtyckt partiledare, alt organisationen är starkare än någonsin, att samarbetet mellan partiet och facket är bättre än nå-
gonsin.” Hur i all världen skall en tidning
som, tvärt emot vad alla vet men själv iförd
skygglappar, trycker sådant, kunna förväntas få något som helst gehör för sina åsikter?
En möjlighet för TV l
Man kan undra när Sveriges Radio äntligen
skall förstå med vilken avsky vida kreisar
inom opinionen ser på dess verksamhet? Under senare år har de små vänstei·extremistiska grupperna i TV 2 tillåtits härja så fritt, att
vänstervridningen i fråga om information
och debatt blivit direkt påträngande. Ur TV
2-kanalen skvalar en ständig ström av s k
protestsånger, förUugna reportage, vinklade
debatter, vänsterinriktade teaterpjäser liksom tendentiös information. Terrorister behandlas med milt överseende, men polisen
förföUer man med raffinerade djuppsykologiska metoder – i snart sagt alla sammanhang, där polisaktioner skildras, tar man
fram bilder som framhäver brutala och aggressiva drag. Genom en infernaliskt skicklig
metod att klippa filmupptagningarna i rätt
anda, ges allt i vänsterperspektiv. I längden
– så är tydligen tanken – skall man på det
sället lära folk all hata USA och Västtyskland och misstro den egna regeringen liksom svensk militär och polis, medan revolutionsromantiken skall bli idealbildande.
Åt detta kan regeringen nästa år göra en
hel del. Avtalet med Sveriges Radio skall förnyas. Vi skall ha ny radiochef – den nuvarande skall ju gå i pension – och lämpligen
borde vi också få ny personuppsäuning på
åtskilliga andra ledande poster. I det nya avtalet finns det möjlighet au försäkra sig om
412
garantier för större objektivitet i informationen, mindre personförföljelse – typ Bonnierrättegången – och en mer allsidig debatt.
Ett steg till förnyelse av programmen kulle TV och då närmast TV l kunna ta genom
att följa Bertil Ohlins kloka förslag. Han vill
att TV skall anordna en debattserie gällande
frågekomplexet: Hur får vi den svenska
blandekonomin i gång igen med full kraft?
Det särskilt intressanta i hans förslag är hans
önskemål att debatten skall föras mellan sakkunniga från näringsliv, fackligt håll och
ekonomisk vetenskap, han tänker alltså på
debatter framför allt mellan politiskt mera
obundna sakkunniga.
För TV l skulle detta vara ett försök som
just nu kunde vara lämpligt. Ty det finns en
del tecken som tyder på, att man i den kanalen börjat distansera sig från den ohöljda
vänstervridningen i TV 2 genom att försöka
ge bättre och mer saklig information. I presentationen av Sovjetunionensjubileum i november lät TV l sålunda Bruno Kalnins
framträda med en stillsamt korrekt kommentar. För alla våra baltiska vänner, som
vanligen ägnas långt mindre uppmärksamhet i den svenska opinionsbildningen än de
förtryckta chilenarna och argentinarna, bör
det programmet ha varit en glädjestund.
Väljarnas partival
Statistiska Centralbyrån har nyligen publicerat statistik angående riksdagsvalet l 973 i
rapport 6 i serien Levnadsförhållanden.
Rapporten redovisar dels organisationstillhörighet och partival och dels fördelningen
på olika socio-ekonomiska grupper inom
varje partis väljarkader.
Tabellerna innehåller många intressanta
fakta. Det framgår sålunda att endast 71 %
av LO:s medlemmar röstade på socialdemokraterna medan hela 16 % föredrog centern och 6 % VPK. Är det rimligt att fortsätta med kollektivanslutningen av LO:s medlemmar till SAP under sådana förhållanden?
Naturligtvis inte. Frågan bör snarast ånyo tagas upp i riksdagen.
AV TCO:s medlemmar röstade 35 % på
socialdemokraterna, 33 % på centern och 12
respektive 14 % på folkpartiet och moderaterna. Med tanke på TCO:s villighet att ansluta sig till LO:s agerande i många frågor
tycks inte TCO avspegla medlemmarnas politiska uppfattning. Hur skall man få de totalt 62 % (ink! KDS) borgerliga medlemmarnas stämma att göra sig hörd inom TCO lex
i remissvar? Hur kommer det sig att den
markanta dragningen mot LO under enare
år har kunnat ske trots att 2 av 3 TCO-medlemmar ej sympatiserar med SAP?
SACO/SR:s medlemmar uppvisar ej oväntat en än mera borgerligt betonad fördelning av partisympatierna. 42 % av medlemmarna valde moderaterna, 22 % socialdemokraterna, 18 % centern och lO% folkpartiet. Centern har med andra ord vunnit ordentlig terräng inom SACO/SR-grupperna.
För folkpartiet måste dessa siffror vara ett
mene tekel.
Att medlemmarna i LRF med underorganisalianer till 77 % röstade med centern är ej
förvånande. Ej heller att 21 % röstade med
moderaterna. Detta parti har ju sedan gammalt stark förankring bland jordbrukarna.
Även statistiken över de röstberättigades
fördelning på skilda socio-ekonomiska grupper bjuder mycken intressant läsning. Moderaterna hämtade 34 % av sina väljare i gruppen ”tjänstemän i mellanställning”. Häri ingår i stort sett TCO:s medlemmar. Härnäst
kom gruppen ”högre tjänstemän och storfö-
retagare”, dvs advokater, läkare, arkitekter
etc, som svarade för 27 % av de moderata
rösterna. Centerns främsta väljargrupp var
tjänstemännen i mellanställning (27 %). Härnäst kom jordbrukare och arbetare med vardera 21 %. Folkpartiet hämtade 38 % av sina
väljare bland tjänstemännen i mellanställning, 17 % bland arbetare och 16 % bland
högre yänstemän och storföretagare. 52%
av de socialdemokrati ka väljarna tillhörde
gruppen arbetare medan 20% kom från
tjänstemän i mellanställning och 16 % från
affärsanställda, statsanställda m fl. VPK slutligen rekryterade sina väljare till 51 % bland
arbetarna och 18% bland tjänstemän i
mellanställning.
Gruppen studerande utgjorde JO% av
vpk:s väljare och 6% av moderaternas. I de
övriga partierna svarade denna grupp endast för någon eller några procent. Om man
slutligen ser på de ej röstande finner man att
de till 40% utgjordes av arbetare.
Enligt uppgift från Statistiska Centralbyrån kommer motsvarande statistik från 1976
års val att vara tillgänglig maj-juni 1978.
Det skall bli mycket intressant att jämföra
siffrorna och e om trenden hållit i sig.
Vårt dagliga bröd
I första häftet av Svensk Tidskrift 1974
fanns en Dagens Fråga med rubriken ”En litenjulbetraktelse”. Två professorer i Uppsala, sysselsatta med en nyöversättning av Nya
Testamentet, hade givit ut en provöversättning av julevangeliet i Lukas 2 kap. Översättningen hade goda detaljer, men någonting
stötte också. På något egendomligt sätt hade
de lyckats få stilen byråkratiserad, ”anvisningar från taxeringsnämnden.” Ett olycksfall i arbetet, tänkte man, men det var ju en
viktig text. Man hoppades att de skulle vara
försiktiga med Fader vår.
I oktober i år lästes i en tidning vad man
trodde var deras nya Fader vår. Gustaf von
Platen i SvD antydde att åtminstone på en
punkt var aktsamhet att anbefalla. ”Giv oss i
dag vårt dagliga bröd” hade blivit ”Giv oss i
dag vårt bröd för morgondagen.” Men en av
översättarna skrev indignerat, att detta endast var vad om stod i texten. En exakt översättning av texten måste föregå ett slutligt
avgörande om det lämpliga sättet att återge
413
den. De själva och en talrik granskningsnämnd var sysselsatta med att tänka på detta.
Givetvis har översättarna i princip rätt,
och ingen ifrågasätter deras eminenta säkerhet i grekiskan. Men, likafullt … Också de
svenska orden måste ju ge en mening. Skulle
detta verkligen vara en bön att vi i dag skall
få vårt bröd för i morgon?
Så konstigt kan det knappast vara. En stö-
testen tycks vara ordet för ”daglig”. Men
även om detta strikt skulle översättas ”för
morgondagen” eller ”för i morgon”, ger ju
detta i sammanhanget ingen verklig mening.
Denna bör vara ”giv oss var dag vårt bröd”,
och är inte detta därmed en korrekt översättning?
Sedan är det en helt annan sak om den
nya bibelöversättningen skall beröva den
svenska litteraturen (och kulturen) det numera gamla och invanda uttrycket: vårt dagliga bröd. Därför får man hoppas att det
slutliga resultatet av översättarnas och deras
granskningsnämnds begrundande blir en innehållsligt och stilistiskt riktig kompromiss,
ungefär: ”Giv oss vårt dagliga bröd.”
Sin propagandas fångar
När socialdemokraterna lade fram sina alternativa förslag till regeringens skatteproposition visade det sig att de inte kunde höja sig
över den trångsynta partitaktiken. De krävde större skattesänkningar för låglöne- och
mellangrupperna. Deras tabell för skattesänkningar visar emellertid att de egentligen
inte bryr sig om de medelhöga inkomsttagarna utan satsar för fullt på väljare med de
lägsta inkomsterna. Naturligtvis motsätter
de sig då en indexreglering av skatterna –
med den kostliga motiveringen att en sådan
skulle innebära ”att de högavlönade får större möjlighet att kompensera sig för inflationen”. Detta sägs, trots att alla vid det här laget vet eller borde veta att indexregleringen
414
effekt endast är att förbehålla riksdagen rätten att bestämma skattetryckets höjd på olika
inkomstnivåer. De högre inkomsttagarna
kan inte lättare kompensera sig för inflationen än andra vid en indexreglering. Däremot hindrar en sådan reglering att deras
skatt höjs mer än vad riksdagen avsett. Och
det är just den effekten – inflationens extremt hårda slag på de högre inkomsttagarnas inkomster genom att dessa skjutes upp i
progressivskalan – som socialdemokraterna
till varje pris vill ha kvar.
Den enda rimliga förklaringen till en så-
dan vansinnesfärd mot avgrunden är att hr
Palme och hans krets av konfrontationspolitiker blivit fångar inom sin egen propagandas trollcirklar. De vet mycket väl att det i
dag inte finns något land i världen där okvalificerat arbete relativt sett är så högt betalt
och kvalificerat arbete så dåligt betalt som i
Sverige. Om vi hade en autonom ekonomi
skulle ett sådant tillstånd kunna bestå, om
man var beredd att taga konsekvenserna i
fråga om låg levnadsstandard. Men nu har
vi byggt vår ekonomi, vår socialpolitik och
våra kulturella insatser på vår förmåga att
konkurrera på världsmarknaderna – numera i hård kamp med länder som Västtyskland och Japan. Ytterst är därför vårt välstånd en fråga om effektiviteten i vår samhällsorganisation och samhällsekonomi.
Hur många gånger skall det upprepas au
denna effektivitet beror på vårt samhälles
förmåga att stimulera till arbete, sparande
och risktagande. Men socialdemokraterna
vill inte lyssna på det örat. Kronan på verket
ätter de genom att föreslå att de l,2 miljarder, som deras skattesänkningsförslag skulle
medföra utöver vad regeringen föreslagit,
skall finansieras genom 0,5 % höjd löneskau.
Skulle de, måntro, föreslagit detta om de
själva suttit i regeringsställning? Att höja lö-
neskatterna – vilket är den mest korrekta
termen för det system av arbetsgivaravgifter, som socialdemokraterna begåvat oss
med – är ett sällsamt sätt att hålla uppe sysselsättningen. Och vilka skulle få betala räkningen? De människor, som skulle få lämna
sina arbeten och de ungdomar, som inte
skulle få några.
Socialdemokratins oppositionspolitik under Olof Palmes ledning har alltmer fått karaktären av ett svek mot samhällssolidariteten liksom mot den solidaritetsmoral, som
socialdemokratin förr omfattade och så gärna fortfarande åberopar. Numera står regeringen för solidariteten med de människor,
som hotas av arbetslöshet. Vi har fått ett rollbyte i svensk politik, som i längden kan få argörande konsekvenser.