Ledare; Folkopinion kontra valmaskineri
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Folkopinion kontra valmaskineri
Det är inte för mycket sagt att valrörelserna
nu för tiden börjar samtidigt med nyårsskiftet inför ett valår. Partiernas positioner markeras på regeringssidan i statsverkspropositionen, på oppositionens sida i de stora partimotionerna. Från vad som sägs på respektive sidor går det tämliga raka linjer till förkunnelsen ute på fältet under det avslutande
skedet av valrörelsen.
Orsaken härtill är att en valrörelse numera representerar mäktiga kraftuppbåd och
vitt förgrenade insatser från riksomfattande
politiska maskinerier. Ännu för något decennium sedan kunde man med fog tala om
”vår fattiga politik”. Numera har partierna
så stora anslag från det allmänna – stat,
landsting och kommuner – att de kunnat
sätta upp valapparater, som ingen skulle
drömt om på låt oss säga 1950-talet. Om de
samlade valkostnaderna på den tiden kunde
räknas i några lO-tals milj är det numera frå-
ga om 100-tals milj.
Det tar sin tid att få stora maskinerier i
gång. Alldeles särskilt gäller detta socialdemokraterna, som på grund av partiets integration med fackföreningsrörelsen och med
dess vidlyftiga s k folkrörelseapparat, typ
Pensionärernas riksorganisation, kan mobilisera en sannskyldig arme på åtminstone ett
par hundra tusen valarbetare. Enbart de s k
in i en valrörelse. Det är visserligen sant att
socialdemokraterna i det nu förestående valet kommer att vara på defensiven. De har
inga nya stora ”välfärdsreformer” att komma med. I stället måste de försvara en skattepolitik, som långt in i deras egna led upplevs som en outhärdlig börda. Löften om
skattesänkningar 1977 ändrar inte det faktum, att genomsnittliga löntagare år 1976
kommer att få uppleva sänkt standard på
grund av skatteprogressivitet, inflation och
avtrappade socialförmåner.
Mot denna bakgrund liksom med tanke
på att de senaste opiniOI1smättningarna ter
sig illavarslande för socialdemokraterna
kunde man tycka att utsikterna till en valseger för oppositionen och därmed till ett regimskifte är goda. Det är de också, om oppositionen handlar med fasthet och kyla vid de
försök, som socialdemokraterna som vanligt
kommer att göra för att få den att framstå
som splittrad och regeringsoduglig. Däri ligger socialdemokraternas bästa chans att bevara regeringsmakten.
Deras andra möjlighet är att till det yttersta mobilisera sin väldiga maktapparats alla
resurser i valarbeteL På det området är de
obestridda svenska mästare – liksom i förmågan att utnyttja allmänna medel för sina
behov. Hur smidigt och effektivt deras valarbetsplatsombuden, en fältorganisation maskineri fungerar även i detaljerna kan ilsom sätts upp i samarbete mellan arbetarkommunerna och de fackliga centralorganisationerna på varje ort, uppgår till ett antal
av ca 150 000.
För oppositionen gäller det att hålla för
ögonen hur utomordentligt starka socialdemokratins samlade resurser är, när de sätts
lustreras med ett exempel.
Som bekant har socialdemokraterna tagit
initiativet till den kommunala rösträtt för invandrare, som skall tillämpas för första
gången i 1976 års val. De räknade med att
en sådan rösträtt skulle ge den egna sidan en
god utdelning; flertalet invandrare arbetar i
yrken inom LO-området och kan alltså lätt
nås av de socialdemokratiska fångstarmarna. Till att börja med blir dessa invandrare
kollektivanslutna till SAP. En annan bra
kontakt för socialdemokraterna är att ABF
fått monopol på invandrarnas utbildning i
svenska.
I praktiken utnytuas detta grepp över den
nya väljarkadern så att man i stor skala rekryterar studiecirkelledare bland dem med
uppgift att i sin tur leda kurser för socialdemokratiska valledare specialiserade på just
invandrarkategorierna. Strax före jul hade
sålunda socialdemokraterna i Gävleborgs
län dragit samman en tredagarskonferens
med 30 sådana cirkelledare. Konferensen
leddes av länets ombudsman biträdd av
ABF-personal. Tolk och kurshäften på finska fanns också tillhands. Det gällde nämligen att föra fram partiets budskap till de
4000 invandrarväljarna i länet, det stora
flertalet finsktalande, och sådant måste ju
organiseras ordentligt. Låt oss anta att ett
3
20-tal av dessa cirkelledare i sin tur utbildar
åtminstone 10 valledare under våren. I så
fall kommer socialdemokraterna att i själva
valrörelsen kunna sätta in någonting på 200
utbildade valledare på specialuppgiften att
nå fram till länets 4 000 invandrarväljare.
Eftersom utbildningen går över ABF, betalas denna till allra största delen med allmänna medel.
Detta är bara en bild av en liten lokal insats. Men den stämmer till eftertanke vid
medvetandet om socialdemokraternas oerhörda personella resurser och motsvarande
organisatoriska apparater. Den eftertanken,
nämligen, att oppositionens resurser som
både personellt, organisatoriskt och ekonomiskt är underlägsna endast kan utnyttja~
effektivt inom ramen för en samverkan i dc
stora linjerna. Eljest är det en uppenbar risl.;
för att det socialdemokratiska maskinerit•!
kommer att köra över den starka opinion fii1
regimskifte, som är oppositionens stora tillgång.
Det är inte för mycket sagt att valrörelserna
nu för tiden börjar samtidigt med nyårsskiftet inför ett valår. Partiernas positioner markeras på regeringssidan i statsverkspropositionen, på oppositionens sida i de stora partimotionerna. Från vad som sägs på respektive sidor går det tämliga raka linjer till förkunnelsen ute på fältet under det avslutande
skedet av valrörelsen.
Orsaken härtill är att en valrörelse numera representerar mäktiga kraftuppbåd och
vitt förgrenade insatser från riksomfattande
politiska maskinerier. Ännu för något decennium sedan kunde man med fog tala om
”vår fattiga politik”. Numera har partierna
så stora anslag från det allmänna – stat,
landsting och kommuner – att de kunnat
sätta upp valapparater, som ingen skulle
drömt om på låt oss säga 1950-talet. Om de
samlade valkostnaderna på den tiden kunde
räknas i några lO-tals milj är det numera frå-
ga om 100-tals milj.
Det tar sin tid att få stora maskinerier i
gång. Alldeles särskilt gäller detta socialdemokraterna, som på grund av partiets integration med fackföreningsrörelsen och med
dess vidlyftiga s k folkrörelseapparat, typ
Pensionärernas riksorganisation, kan mobilisera en sannskyldig arme på åtminstone ett
par hundra tusen valarbetare. Enbart de s k
in i en valrörelse. Det är visserligen sant att
socialdemokraterna i det nu förestående valet kommer att vara på defensiven. De har
inga nya stora ”välfärdsreformer” att komma med. I stället måste de försvara en skattepolitik, som långt in i deras egna led upplevs som en outhärdlig börda. Löften om
skattesänkningar 1977 ändrar inte det faktum, att genomsnittliga löntagare år 1976
kommer att få uppleva sänkt standard på
grund av skatteprogressivitet, inflation och
avtrappade socialförmåner.
Mot denna bakgrund liksom med tanke
på att de senaste opiniOI1smättningarna ter
sig illavarslande för socialdemokraterna
kunde man tycka att utsikterna till en valseger för oppositionen och därmed till ett regimskifte är goda. Det är de också, om oppositionen handlar med fasthet och kyla vid de
försök, som socialdemokraterna som vanligt
kommer att göra för att få den att framstå
som splittrad och regeringsoduglig. Däri ligger socialdemokraternas bästa chans att bevara regeringsmakten.
Deras andra möjlighet är att till det yttersta mobilisera sin väldiga maktapparats alla
resurser i valarbeteL På det området är de
obestridda svenska mästare – liksom i förmågan att utnyttja allmänna medel för sina
behov. Hur smidigt och effektivt deras valarbetsplatsombuden, en fältorganisation maskineri fungerar även i detaljerna kan ilsom sätts upp i samarbete mellan arbetarkommunerna och de fackliga centralorganisationerna på varje ort, uppgår till ett antal
av ca 150 000.
För oppositionen gäller det att hålla för
ögonen hur utomordentligt starka socialdemokratins samlade resurser är, när de sätts
lustreras med ett exempel.
Som bekant har socialdemokraterna tagit
initiativet till den kommunala rösträtt för invandrare, som skall tillämpas för första
gången i 1976 års val. De räknade med att
en sådan rösträtt skulle ge den egna sidan en
god utdelning; flertalet invandrare arbetar i
yrken inom LO-området och kan alltså lätt
nås av de socialdemokratiska fångstarmarna. Till att börja med blir dessa invandrare
kollektivanslutna till SAP. En annan bra
kontakt för socialdemokraterna är att ABF
fått monopol på invandrarnas utbildning i
svenska.
I praktiken utnytuas detta grepp över den
nya väljarkadern så att man i stor skala rekryterar studiecirkelledare bland dem med
uppgift att i sin tur leda kurser för socialdemokratiska valledare specialiserade på just
invandrarkategorierna. Strax före jul hade
sålunda socialdemokraterna i Gävleborgs
län dragit samman en tredagarskonferens
med 30 sådana cirkelledare. Konferensen
leddes av länets ombudsman biträdd av
ABF-personal. Tolk och kurshäften på finska fanns också tillhands. Det gällde nämligen att föra fram partiets budskap till de
4000 invandrarväljarna i länet, det stora
flertalet finsktalande, och sådant måste ju
organiseras ordentligt. Låt oss anta att ett
3
20-tal av dessa cirkelledare i sin tur utbildar
åtminstone 10 valledare under våren. I så
fall kommer socialdemokraterna att i själva
valrörelsen kunna sätta in någonting på 200
utbildade valledare på specialuppgiften att
nå fram till länets 4 000 invandrarväljare.
Eftersom utbildningen går över ABF, betalas denna till allra största delen med allmänna medel.
Detta är bara en bild av en liten lokal insats. Men den stämmer till eftertanke vid
medvetandet om socialdemokraternas oerhörda personella resurser och motsvarande
organisatoriska apparater. Den eftertanken,
nämligen, att oppositionens resurser som
både personellt, organisatoriskt och ekonomiskt är underlägsna endast kan utnyttja~
effektivt inom ramen för en samverkan i dc
stora linjerna. Eljest är det en uppenbar risl.;
för att det socialdemokratiska maskinerit•!
kommer att köra över den starka opinion fii1
regimskifte, som är oppositionens stora tillgång.