Dagens frågor; Meddelande från Riksförsäkringsverket

L
Dagens frågor
Meddelande från Riksförsäkringsverket
Då Riksförsäkringsverket i januari sände ut
räkningarna på arbetsgivaravgifterna, medföljde ett förklarande meddelande. I detta
konstaterades att fr o m år 1976 tillkommer
avgifter för delpensionsförsäkring, vuxenutbildning och arbetsmarknadsutbildning.
Dessutom innehöll det följande:
”Fr o m år 1976 gäller även att arbetsgivaravgift obligatoriskt skall erläggas inte
endast för arbetstagare utan även för uppdragstagare. För uppdragstagare begränsas dock avgiftsskyldigheten till att avse
avgifterna till försäkringen för tilläggspension, sjukförsäkringen, folkpensioneringen, arbetslöshetsförsäkringen, delpensioneringen, vuxenutbildningen och
arbetsmarknadsutbildningen.”
Uppräkningen är en nyttig repetition av
de olika sociala avgifter som en arbetsgivare
måste betala. Studerar man specifikationen
över avgiftsberäkningen närmare, finner
man att arbetsgivarna för de s k uppdragstagarna slipper erlägga avgiften för lönegaranti, arbetarskydd och allmän arbetsgivaravgift. Flertalet arbetsgivare kan också glädja sig åt att för såväl arbetstagare som uppdragstagare slippa redaravgift och avgift för
byggnadsforskning, vilka annars ingår i den
långa förteckningen över olika avgifter.
Den vetgirige ställer sig dock en fråga:
Vad är en uppdragstagare? Någon förklaring ges ej i Riksförsäkringsverkets meddelande. Om man ringer till verket och frågar
vad en uppdragstagare är, får man ganska
svävande svar. Det torde vara t ex en person
som skriver artiklar till olika tidningar eller
tidskrifter, har kommineuppdrag eller sitter
i någon styrelse.
Fr o m i år skall alltså den som betalar ut
arvoden till sådana personer dessutom betala bortåt 30 % i olika arbetsgivaravgifter.
Riksförsäkringsverket kan dock ej lämna besked om arbetsgivaren – i likhet med vad
som är fallet med vanliga anställda- är skyldig uppge hur många timmar vederbörande
arbetat under året. Några tryckta anvisningar finns ej, men man rekommenderas att beräkna timantalet. Hur skall arbetsgivaren
kunna beräkna hur många timmar en artikelförfattare eller en kommitteledamot arbetat? Eller är det meningen att arbetsgivaren årligen skall inkräva dessa uppgifter
från uppdragstagarna? Det är obegripligt att
en sådan ytterligare börda skall läggas på
den redan statistik- och uppgiftstyngde arbetsgivaren.
Man har rätt att begära att Riksförsäkringsverket kommer med förtydligande till
hjälp åt alla som grubblar på verkets gåtfulla
formuleringar. Man har också rätt att begä-
ra att åtminstone de borgerliga politikerna
börjar inse vart plåstraodet med den skatt,
som arbetsgivaravgifterna är, egentligen leder. Så mycket tvång till onödigt och dyrbart
arbete, som genom den pålägges företagarna, låter sig helt enkelt inte försvaras.
LO och lycksaligheten
Pastor Lillemor Erlander var utbildad civilekonom och hade som sådan en väl vitsordad, politiskt inriktad yrkesverksamhet bakom sig. Hon utökade sin meritlista för något
år sedan och skaffade sig en sådan teologisk
utbildning att hon kunde vigas till präst i
svenska kyrkan.
Pastor Erlander leder ett TV-program
som heter Söndagskväll. Det är en stilla andaktsstund, där hon håller små betraktelser
och sjunger andliga sånger till eget gitarrackompagnemang tillsammans med några
tonårsflickor, som hon närmast riktar sig till.
Den 15 februari kom hon in på det kristna
kärleksbudet och det ansvar vi människor
har för dem som är i behov av hjälp. Utan att
direkt nämnas var det den barmhärtige
samaritens tidlösa förebild av ödmjuk hjälpsamhet, som till en början föresvävade åhö-
raren.
Men – berättar pastorn för de andäktigt
lyssnande ungdomarna – att känna ansvar
och bistå samhällets olyckliga, de handikappade och de utstötta, det tarvar en myckenhet omtanke, arbete och inte minst skattemedel. Ur LO-tidningen läser hon sedan
upp ett avsnitt. Det talar om anpassningsgrupper som tillsätts av fackföreningarna på
LO:s initiativ och som i samarbete med
landstingen undersöker de handikappades
och den äldre arbetskraftens situation och
bevakar deras rätt på arbetsplatsen.
Varefter hon sjunger en ny liten sång och
övergår till att mera neutralt tala om ensamhet och gemenskap.
Vad pastor Erlander ägnar sig åt är att
blanda politik och religion. Det är enligt
hennes version Herrans vägar som LO och
partiet följer, när man anslår skattepengar
till en socialt motiverad insats. Därmed tar
man hem en poäng i himlen och en på jorden.
Men vad de lyssnande ungdomarna inte
fick höra var att hjälpsamhet innebär ett
hjärtats och medkänslans sinnelag, att det är
varje enskild människa som skall känna den
barmhärtige samaritens ansvar.
I stället fick de lära sig, att det är LO och
partiet, som även här har övertagit den enskilda individens roll och i egenskap av dess
ställföreträdare på jorden förbereder den
kollektiva eviga saligheten.
Försvarets mullvadar
Det finns flera grupper av människor i vårt
land, som lägger ned både intresse och arbete på försvaret. Sådant är som bekant inte
särskilt opportunt. Regeringen döljer sig,
när det gäller försvaret, bakom en dimridå,
sammansatt av vaga avspänningsförhoppningar och en skumögd nedrustningstro.
Vad den inte vill ha gjort, förklaras vara ”politiskt omöjligt”. Andra får bemöda sig om
att blåsa liv i den tröga försvarsdebatten och
gör det inte utan en viss framgång_och till
99
försvarets bästa. Åter andra både talar och
skriver flitigt om försvaret, men inte för att
stärka försvarsviljan utan för att underminera den.
En grupp som utvecklar en livlig verksamhet i den senare riktningen är Sveriges kommunistiska parti, alltså kommunist-maoisterna, som förr kallade sig Kfml. Vad som
skrivs inom detta partis s k Militärpolitiska
utskott är mycket skickligt. I ett av dess senaste alster, broschyren ”Ett väpnat folk”
från i höstas och avsedd att spridas på de militära förbanden, talar de för allmän värnplikt med bättre utbildning och mot värnpliktsvägran, för en förstärkt arme med flera vapen men mot flygvapnets utveckling,
för flera reservofficerare – men mot officerskåren. Det kan verka egendomligt men
är det inte.
Skp är ett litet och aggressivt parti, som
vill nå sitt slutliga mål, som är att med våld
genomföra en revolution, genom att i första
hand infiltrera vitala delar av samhället med
skickliga agitatorer. l Sveriges Radio lär de
ha lyckats placera något trettiotal, av vilka en
framträder regelbundet i TV:s Rapport, där
han specialiserat sig på att så ut missnöje hos
arbetare mot ledningarna för olika företag;
så länge ledningen i Sveriges Radio stöder
honom, är den dock undantagen. Att undergräva, att uppträda som mullvadar, är
agitatorernas verksamhet inom försvaret
också inriktad på.
”Inte så få högre och lägre befäl är idag
aktiva nazister.” Detta är en lögn som släpps
ut liksom i förbigående, som något som alla
vet. ”Det är bara alltför tydligt att den högsta
militärledningen inte alltid betraktar svenska folkets fiender som sina fiender.” Finns
det alltså landsförrädare i ÖB:s rum och
bland hans medarbetare? Ja, det sägs rent
ut. ”De landsförrädiska elementen måste avslöjas” etc. Hela arbetsmönstret inom Skp är
avslöjat med sådana citat. Den systematiska,
skickligt framförda lögnen är tills vidare
partiets bästa vapen. Man vill sprida misstro
JOO
mot befälet och allmän osäkerhet och lyckas
säkert också i många fall. Ty Skp-arna är
dialektiskt mycket mer vältränade än de flesta nyinryckta värnpliktiga.
Måste de få fortsätta så här? Är det en
skyldighet för svenskt försvar att utbilda så-
dana som både öppet och underjordiskt arbetar på att med vapen omstörta vårt samhällsskick? Svaret är naturligtvis nej. Varje
år avbryts utbildningen för ett antal fysiskt
eller psykiskt olämpliga värnpliktiga. Till
den senare kategorin borde medlemmar i
Skp räknas. Men beslut härom kan bara fattas av regeringen, om den nu vågar finna
den utvägen ”politiskt möjlig”.
Snobbarnas hus
Det är lätt att formulera sarkasmer om den
välskräddade förre excellensen Andersson
från Strandvägen, som vill demokratisera
utrikesdepartementet genom att döpa om
kabinettssekreteraren till statssekreterare
och flytta från Arvfurstens palats till ett grått
cementblock. Det är i sådana stunder av
oförvägenhet som den forne ungdomsklubbisten glömt bort att hrr Åström, Wachtmeister, Rydbeck och allt vad dessa överklassöner på utrikesförvaltningens ledande
poster heter aldrig brustit i lojalitet mot den
partiregering de tjänar. Tvärtom har de genom sin personliga yrkeskvalitet tillvunnit
dess utrikespolitik större internationell respekt än vad somliga ibland kan tycka den
förtjänar.
Det är ingen konst att hålla med om att departementets traditionsrika och i dess utländska besökares ögon så respektingivande
lokaler inte precis motsvarar de krav man
numera ställer på en funktionell kontorsmiljö. Man kan också medge att det bara är bra
om UD-karriären öppnas för andra talanger
än dem som rekryteras den vanliga vägen, så
som alltmer sker i vårt arbetsliv och länge
har tillämpats också inom UD, låt vara i blygsam skala. Det är ju inte enbart på ambassadörsnivå som nyrekryteringar och befordringar har klivit över de författningsenliga
kategorigränserna.
Men märker då inte hr Andersson, denne
gamle realist, var problemet verkligen sitter,
eller försöker han blott i bekvämlighetens
namn gömma det bakom de uppvispade
dammolnen? Vår utrikesrepresentation i dagens värld hänger inte på om utrikesråden
omorganiseras till ambassadörer och skrivbiträdena får kalla sig diplomater. Betydligt
viktigare är att utrikestjänsten kan rekrytera
bra folk ur en generation, som vant sig vid
bofasthet och reglerad arbetstid, vid yrkesarbete för båda makarna och vid att få anse
sitt subjektiva tyckande värdefullare än redovisning av fakta. De får ett arbete som
kräver beredvillighet att flytta ofta och på
kort varsel och vara i tjänst när som helst på
dygnet, som väntar sig att vederbörandes
maka eller make skall skjuta sitt eget arbete
åt sidan för att göra oavlönad mer eller
mindre heltids s k marktjänst och där det inte utan saklig olägenhet går att nonchalera
vedertagna former.
Världen rättar sig inte alltid efter dess numera rikaste lands framsteg och bortskämdheter. Att diplomater flyttas från land till
land med några år mellanrum och att hela
deras familjeliv ställs i kontaktverksamhetens tjänst är inte självändamål. Lätt är det
inte att minska detta intrång i ordinärt
svenskt privatliv, om man ser till syftet.
Värdlandet väntar sig att den utländske
representanten skall intressera sig för alla
upptänkliga sidor av dess liv. För hans egen
regering är det angeläget att han inte stannar alltför länge på samma post och får alltför ensidiga bindningar.
Det gamla svenska ämbetsmannaidealet
passade ganska bra som rättesnöre för diplomater. Det är ingen tillfällighet att just UDtjänsten har attraherat så många som uppfostrats i den traditionen. Alltjämt är det ju
inte heller brist på sökande. Men särskilt
bland de yngre har många växande svårigheter att få tjänst och famiUeliv att gå ihop.
Om hr Anderssons demokratiseringsmanövrer kan ge oss en och annan diplomat vi eljest gått miste om är det ju bra. Om han och
hans regeringschef kunde förmå sig att säga
ifrån, attpolitiserandetär deras sak och inte
de verkställande tjänstemännens vore det
bättre. Då bleve det lättare att hålla utrikestjänstens kvalitetskrav vid makt i den svåra
avvägningen mot en bättre anpassning till de
vanor och anspråk, som präglar den svenska
arbetsmarknaden. Lyckas den anpassningen
inte, är det paradoxalt nog fara värt att det
skendemokratiserade UD i sin rekrytering
blir beroende av just det snobberi, mot vilket
utrikesministern med sina nysnobbiga svordomar rider till storms.
Ny norsk regeringsstil
Då Odvar Nordli i mitten av januari tog över
som statsminister i Norge efter Trygve Bratteli, kunde man vänta att norsk politik skulle
bli som förut. Nordli ,är minst lika pragmatiskt orienterad som sin företrädare, lika
ovillig till samarbete med vänstersocialisterna och lika upptagen av att hålla sig i centrum.
Men efterhand märker man i alla fall en
ny stil. ordli är 48 år och alltså av efterkrigsgenerationen. Han har vuxit upp i
jordbrukarmiljö och själv skaffat sig handelsutbildning. Han var tjänsteman i sin
kommun då rikspolitiken fick fatt i honom.
Han var parlamentarisk ledare för sitt parti,
då han på kongressen för ett år sedan blev
vald till kandidat till partiledarposten. Men
vänsterflygeln ville ha Reiulf Steen, som också valdes. För att säkra balansen i partiet, utsågs Nordli till kandidat till statsministerposten efter Bratteli. Denna lösning ledde till att
Bratteli blev tvungen att avgå tidigare än
han tänkt sig; som reträttpost har han fått
ledningen av Stortingsgruppen.
Nordli har inget förflutet i revolutionär
socialism som Bratteli. Han är försiktig och
lOJ
har sunt förnuft. Utåt verkar han solid och
trygg. Detta tycks norrmännen tycka om, ty
partiet kravlar redan uppåt i gallupen och
det börjar tro på möjligheten att vinna valet
nästa år. För att klara det, vet Nordli att han
måste uppträda försiktigt och vinna tillbaka
marginalrösterna i centrum.
Allra helst hade han velat alliera sig med
ett mittenparti, men de står samlade tillsammans med H0yre för att komma med ett alternativ vid nästa val. Bakgrunden är den
klara tendens i riktning mot ökad statssocialism, som var märkbar under Bratteli och
partiideologen Per Kleppe, finansministern.
Med oljerikedomen som bas höll partiet på
att lägga upp en koncentration till staten inom näringslivet, särskilt med Statoil som ett
integrerat oljebolag av internationell storleksordning. Arbeiderpartiet gled alltmera
emot en radikal socialism, som söker äganderätten till kapitalet och alltså riskerar att
”slakta hönan som värper guldäggen”, som
socialistiska samfund tycks ha till vana.
Den norska staten har i dag 40% av aktiekapitalet i norsk industri. För många representerar det en fara för maktfördelningen
inom samhället och ett hot mot demokratin,
som är beroende av såväl politisk som ekonomisk pluralism. Om detta tema har för övrigt Arbeiderpartiet och H0yre satt igång
diskussionsmöten runt om i landet. Maktcentralisering inom statlig byråkrati, eventuellt expertvälde, kanske tillsammans med
LO, är inte nödvändigtvis ett uttryck för demokratisering.
statsminister Nordli verkar viUa dämpa
ned debatten. Han understryker t ex att han
anser det privata näringslivet vara grunden i
ekonomin. Inom oppositionen är många
rädda för att detta bara är något som säges
för att lugna stämningen inför valet; efteråt
kommer nog en ny socialiseringsvåg.
Också inom utrikespolitiken har regeringen fått nytt att tänka på. Det gäller särskilt
det arktiska området. En helt ny säkerhetspolitisk situation har uppstått för Norge ge- 102
nom att den sovjetiska marinen nu avstänger
den norska kusten från väster. Det betyder
att möjligheterna till allierad hjälp har försvagats avsevärt. Betyder det att man måste
förstärka den egna andelen av försvarsberedskapen? Men vem vill öka försvarsbudgeten? Skulle man tillåta främmande baser?
Detta sista tema har aktualiserats av den
brittisk-isländska konflikten. Om den utvecklar sig till att påverka Islands medlemskap i Nato så au den amerikanska basen vid
Reykjavik måste läggas ned, komme Norge i
en vansklig situation. Från denna bas utgår
nämligen den kontinuerliga bevakningen av
Sovjetflottan i Nordatlanten, något som är
alldeles nödvändigt för den norska beredskapen. Norge måste då eventuellt finna ett
annat ställe för en sådan bas.
Pressen från Moskva känns också på andra sätt. På Svalbard har den så kallade kvinnosaken skapat ny spänning. Den är följande: i fjol höst begärde Moskva att de norska
myndigheterna på Svalbard skulle ordna
husrum för de fem sovjetiska tekniker, som
är stationerade där, så att dessa skulle kunna
ta emot sina fruar. Det svarades, att det tyvärr var omöjligt. Rummen var bara beräknade för en person. Samma regler gäller för
den norska personalen.
Till norrmännens överraskning kom ett
sovjetflyg den 23 december med fyra kvinnor – samt fyra sängar. Fram i januari protesterade den norska regeringen formellt i
Moskva. Men kvinnorna har stannat. Otvivelaktigt rör det sig om en sovjetisk test av
den norska viljan att hävda sin suveränitet
på Svalbard. Om man i Oslo består detta
prov, återstår att se.
Slå ett slagför Svensk Tidskrift
Svensk Tidskrift ökar sin spridning, men kostnaderna för framställningen ökar också. Vi behöver fler prenumeranter, särskilt som vi
trots allt i år behållit vårt prenumerationspris. Vi har inte råd till omfattande och dyrbara prenumerationskampanjer. Vi vädjar därför till
vår läsekrets: Hjälp oss att sprida Svensk Tidskrift! Tala med vänner
och bekanta om den. Försök att intressera dem för tidskriften och för
en prenumeration. Sänd in bilagda svarskort ifyllt, och vi kommer att
till de föreslagna skicka ett nummer av tidskriften utan kostnad. Om
vi på det sättet får nya läsare, blir det, hoppas vi, till glädje för dem.
Och för oss blir det till nytta.