Anders Björck; Perspektiv på 1960-talet

ANDERS BJÖRCK:
Perspektiv på 1960-talet
l Svensk Tidskrifts serie om riksdagspartiernas ungdomsförbund skriver här Anders
Björck, en gång ordförande i högerns, senare
moderaternas ungdomsförbund, numera
riksdagsledamot. Han ser tillbaka till 60-
talet, då det dåvarande ungdomsförbundet
sökte upp dem som verkligen var unga, liksom detfortfarande gör. Han menar att det
var en styrka attförbundet inte profilerade
sigfrån partiet, något som andra gjorde med
bedrövligt resultat. Motsättningar fanns och
att man påverkade partiet är säkert. Författaren dröjer särskilt vid förhållandet till nä-
ringslivets företrädare, och hans slutsatser
går bland annat ut på, att det är nyttigt och
riktigt, om ungdomsförbundet lägger vikt vid
att vara med att utforma partiets idepolitik.
1950-talet innebar för dåvarande högerpartiet en oavbruten serie framgångar vilka
bröts av l960 års val. De svårigheter för partiet som kom att prägla 1960-talet undgick
inte att besvära också ungdomsförbundet.
1960-talet kom att innebära en nyorientering på en rad områden för ungdomsförbundet, såväl politiskt som organisatoriskt
och strukturellt.
För att rätt kunna förstå denna utveckling
måste man ha utgångsläget vid 1960-talets
början i minnet. Högerns Ungdomsförbund
bestod liksom sina motsvarigheter inom de
andra partierna vid denna tidpunkt till övervägande del av äldre medlemmar med förvärvsarbete. Förbundet hade en stark ställning också på mindre orter liksom på den rena landsbygden. Andelen ”icke politiska” aktiviteter i verksamheten var betydande. Den
organisatoriska stadgan var stor.
1960-talet ledde för ungdomsförbundets
del till att medelåldern snabbt sänktes, beroende på en kraftig expansion av skolungdomsverksamheten. Under relativt kon tid
skedde en utveckling som innebar att andelen förvärvsarbetande äldre medlemmar vä-
sentligt reducerades. Resultatet blev bl a ett
ökat intresse för internationella frågor framför allt då Europafrågan. Vid 1960-talets
början var frågan om ett svenskt medlemskap i EEC aktuellt och det framstod för
många inom förbundet som självklan att
engagera sig aktivt i denna fråga och även
driva på partiet.
Dåvarande partiordföranden Gunnar
Heckscher var starkt internationellt inriktad, och hans levande Europaintresse upplevdes av många yngre som i hög grad stimulerande. Birger Hagård, förbundsordföranden i HUF 1963-65, delade Heckschers Europaintresse och drev inom ungdomsförbundet en aktiv linje i dessa frågor.
Europadebatten inom ungdomsförbundet
fick en stark ideologisk anknytning, och det
är att märka att det inte var de handelspolitiska motiven som dominerade. Europatanken tillades ett värde i sig, och Sverige fick
inte undandraga sig sitt ansvar. Denna Europadebatt skiljde sig därför i betydande grad
från den som fördes i den allmänna debatten. Den saknade anknytningen till de politiska realiteterna, men var onekligen inspirerande för många. Att den varaktigt kom att
påverka den unga moderatgenerationen rå-
der det ingen tvekan om, och allt sedan dess
har europafrågan ofta dykt upp i såväl
MUF- som studentförbundssammanhang.
Det ökade europeiska intresset tog sig ett
konkret uttryck i bildandet av COCDYC
1964. Här fick de moderata och kristetdemokratiska ungdomsförbunden i Nordeuropa äntligen ett forum för kontakter.
Biståndsfrågorna kom knappast att spela
samma roll inom MUF som inom andra politiska riktningar. Berodde det på ointresse i
sak? Enligt min mening inte. Kraven på enprocentsmålet stöddes i MUF, men många
inom förbundet stöttes bort av den tidvis
starkt förenklade biståndsdebatt som fördes.
Det faktum, att många biståndsdebattörer
från andra politiska riktningar förutsatte socialism som ett villkor för att U-länderna
skulle kunna lösa sina problem uppfattades
naturligt nog som ett exempel på att biståndsdebatten hade hamnat snett.
Vi har inte kommit så förfårligt mycket
429
längre idag. Fortfarande är det svårt att få
till stånd en seriös debatt om vilka metoder
som skall användas i biståndsarbetet. Fortfarande finns det gott om revolutionSI”omantiker i den svenska U-landsdebatten.
Ungdomsförbundet och moderpartiet
Det är naturligt att många kom att uppfatta
denna, ijämförelse med andra ungdomsförbund, begränsade aktivitet, som ett uttryck
för negativism. Jag upplevde aldrig situationen så. När man jämför MUF med andra politiska ungdomsförbund måste man ha en
sak klar för sig: MUF har ald.rig, till skillnad
från t ex FPU, sett det som ett egenvärde att
till varje pris profilera sig från moderpartiet.
Under den aktuella tiden förekom många
hårda diskussioner med partiet i såväl politiska som organisatoriska frågor. Vi försökte
allmänt hålla sådana meningsmotsättningar
på en rimlig nivå. Förvisso skulle hårda offentliga strider med moderpartiet skänkt oss
publicitet – men till vilket pris och till vad
nytta? Ett bokslut från 1960- och 70-talen
torde med all önskvärd tydlighet visa att de
ungdomsförbund som verkligen sökte strid
med sitt moderparti inte uppnådde något
konkret. Detta ledde inte till vare sig politiskt inflytande i sakfrågorna eller till medlemstillströmning.
Tvärtom kan man nu i efterhand konstatera att de ”vansinnesprofileringar”, som
man på visst håll ägnade sig åt, endast ledde
till svåra inre strider, till förlust av allmän respekt och trovärdighet – samt att man inte
lyckades attrahera de grupper man var ute
efter.
430
Det är fel att tro att ett ungdomsförbund
kan diktera ett partis politik. Det vet var och
en som i ledande ställning har sysslat med så-
dana frågor. Men ungdomsförbunden kan
naturligtvis påverka i växlande grad. Vilket
som är mest effektivt, offentlig eller intern
påverkan, kan man ha olika uppfattning om.
Men jag har svårt att tro att en politisk och
personell isolering av ett ungdomsförbund
från moderpartiet verkligen gagnar ifrågavarande ungdomsförbunds egna intressen.
Som förbundsordförande mötte man
ibland frågan om det inte vore lämpligt att
hårdare kritisera partiet i olika frågor. När
man då för vederbörande påpekade att det
redan hade framförts kritik från ungdomsförbundet på det aktuella området, fick man
snart klart för sig att många med kritik menar angrepp.
Det skall så här i efterhand erkännas att
det faktiskt fanns en återhållande faktor under 1960-talet när det gällde kritik från
MUF:s sida gentemot partiet. De olika stridigheter som då kännetecknande partiet liksom den dåliga ekonomi som tidvis gjorde
sig gällande för partiet uppmuntrade inte
till att slå emot vad som många betraktade
som en redan liggande. Det hade i slutet av
1960-talet under stridigheterna mellan Yngve Holmberg och Gösta Bohman inte varit
svårt att rejält klippa till partiet – och det på
goda grunder. Men ett generalangrepp då
mot partiet från ungdomsförbundets sida
hade fört med sig svåröverskådliga konsekvenser.
Det saknades inte sådana som upplevde
”skandalerna” inom partiet vid denna tidpunkt som så generande att man mer eller
mindre ville ta avstånd från partiet i väsentliga avseenden. Det kliade i fingrarna på
många, och ammunition hade sannerligen
inte saknats för angrepp. Min personliga
strävan var dock att ungdomsförbundet på
ett rimligt sätt skulle medverka till att partiet
klarade sig ur krisen. Föga heroiskt måhända, men med facit i hand kan man nog våga
konstatera att detta var den riktiga bedömningen.
Ilskan var emellertid stor hos ungdomsförbundets ledning när personer högt uppe
i partihierarkin offentligen koketterade med
att efterlysa mer kritik från ungdomsförbundet. Vi visste ju alltför väl att när sådan kritik
vid lämpliga tillfållen exekverades så blev
reaktionen våldsam. Sedan dess har jag alldeles speciellt högaktat den sällsynta grupp
av människor som lever som de lär.
De kriser som skakade partiet vid denna
tid ledde till att konkreta organisatoriska och
praktiska problem kom att ta alltför stor tid.
Huruvida förbundets politiska profil hade
utvecklats annorlunda om partiet hade varit
på frammarsch i stället för på tillbakagång
är intressant att spekulera över. Förmodligen hade så varit fallet.
Förhållandet till näringslivet
1969 utkom boken ”Moderat Samhällssyn”
bakom vilken stod tre personer i MUF:s ledning. Den riktade bl a kritik mot att partiet i
alltför hög grad hade kommit att identifieras
med näringslivet i synen på hur samhällsproblem borde lösas. Just kritiken mot nä-
ringslivet ledde till att en del skribenter intog en kritisk attityd mot bokens innehåll.
Nu var emellertid kritiken mot näringslivet inte det centrala i bokens budskap. Partiets ställningstagande i många frågor uppfattades av oss yngre som alltför litet grundat på idemässiga överväganden och i alltför
hög grad baserat på slentrianmässiga hänsynstaganden.
Vad gällerjust näringslivets roll i politiken
vid denna tidpunkt, alltså strax efter ”ungdomsrevolten” 1968, så fanns det ett utbrett
missnöje bland unga moderater med hur då-
ligt näringslivet i politiska sammanhang klarade av att förklara och försvara de ideer det
stod för. Med den i grunden positiva syn till
marknadshushållning och fritt ägande som
vi stod för åsåg vi med viss oro hur ofta företrädare för näringslivet stod på näsan i meningsutbyten med radikala kritiker.
Vi menade att detta bl a berodde på att nä-
ringslivet saknade en genomtänkt ideologi.
Vår uppfattning var att också företrädare
för det fria näringslivet måste lära sig att motivera sin existens och sina arbetsmetoder,
precis som andra grupper i samhället. Vi ville inte åta oss att vara några automatiska försvarare åt näringslivet helt enkelt därför att
vi ansåg att detta borde näringslivet kunna
klara självt.
Det skall inte förnekas, att det fanns de
inom näringslivet som missförstod våra synpunkter och trodde att de bottnade i en förskjutning av vår principiellt positiva inställning till den fria företagsamheten. Så var
alltså inte fallet. En nyttig lärdom av boken
”Moderat Samhällssyn” var dock att många
framstående personer uttalar sig om böcker
som de inte har läst utan baserar sina åsikter
på tidningsrubriker.
431
Demokrati och ägardemokrati
Demokratifrågorna var i hög grad aktuella
under större delen av 1960-talet, och på en
speciell punkt kom ungdomsförbundet på
kollisionskurs med partiet. Den föreslagna
gemensamma valdagen mötte ett starkt
motstånd hos oss och ledde till upprepade
konfrontationer. På partistämman i Karlstad
1967 kunde vi glädja oss åt att stödet också
hos de äldre var utbrett i denna fråga. Att inte stämman följde ungdomsförbundet får
nog tillskrivas det faktum att partiet hade
deltagit i en kompromiss med övriga partier
som de flesta inte ansåg sig kunna bryta. Hade inte detta funnits med i bilden hade sä-
kert stämman gått den gemensamma valdagen emot.
Intresset för demokratifrågorna var påfallande stort under den aktuella perioden
inom den unga moderatgenerationen. Det
gällde inte minst de kommunala demokratifrågorna och länsdemokratin. Jag vågar nog
säga att MUF där kom att påverka partiet i
betydande grad.
Den s k ägardemokratin hade länge varit
ett av partiets stora paradnummer. Utan
överdrift kan man dock konstatera att försö-
ken att föra ut den till människorna som en
sammanhängande ideologi knappast hade
haft framgång. Partiets insatser på denna
punkt blev ofta mindre lyckade på grund av
att man i överambitiöst nit ofta konstruerade
komplicerade modeller och presenterade
orealistiska räkneexempel.
Vad vi från ungdomshåll reagerade mot
var att man menade att ägardemokratin dels
skulle lösa ägandespridningsproblemen,
dels också klara av medinflytandefrågorna i
432
näringslivet. Den officiella versionen var att
aktieinnehav, t o m i mycket liten skala, också
gav ett reellt inflytande över det egna företaget och den egna arbetsplatsen.
Vi hävdade att ägandespridning och företagsdemokrati var två skilda saker som borde hållas isär. Ett spritt enskilt ägande var
förvisso önskvärt och borde eftersträvas.
Men det löste på intet sätt problemen kring
medbestämmande i arbetslivet. De frågorna
borde behandlas med all tänkbar omsorg för
sig. Denna bodelning mellan ägande och arbetslivsdemokrati torde idag knappast ifrå-
gasättas av någon inom Moderata Samlingspartiet. Utvecklingen därhän var dock ingalunda utan gnissel.
Borgerligt samarbete
Det borgerliga samarbetet var ett ständigt
återkommande tema med olika turer under
denna tid. Vi såg mittensamarbetet födas,
men också dess reella fall. Ehuru alla yngre
var övertygade om betydelsen av ett bot-get–
ligt samarbete, var vår attityd annorlunda än
partiets. Detta hade att i den praktiska politiken – framför allt i riksdagsarbetet – ta
ställning till konkreta samarbetsfrågor. Det
behövde vi inte göra.
Istället försökte vi vid upprepade tillfällen
få till stånd åtminstone samtal med de båda
andra borgerliga ungdomsförbunden. Men
inte ens allmänt tankeutbyte bakom lyckta
dörrar var ledningarna för CUF och FPU intresserade av. För dem representerade Moderata Samlingspartiet och dess ungdomsförbund något isolerat i svensk politik som
man skulle hålla kort. Vi hade ofta roligt åt
den smått löjliga attityd som CUF och FPU
intog i frågor som rörde kontakterna mellan
de borgerliga partierna. Vi hyste ingen tvekan om vad som skulle hända den dag det
blev borgerlig m~oritet i riksdagen.
En viktig faktor var att FPU och CUF låg
så långt från sina moderpartier; vänsterut,
det behöver väl knappast tilläggas. Detta försvårade en meningsfull dialog. Det hade annars i det läge som borgerligheten då befann
sig, efter decenniers socialdemokratiskt styre, kunnat finnas anledning att ha någon
form av åsiktsutbyte.
Stabiliteten inom MUF gjorde att förbundet utan problem gick igenom de konvulsioner som drabbade de flesta ungdomsorganisationer kring l 968. l många fall ledde de
till problem för organisationerna som dessa
fortfarande har besvärande sviter av. Så icke
hos oss.
Många rycktes med i vänsteryran l968, inte därför att detta grundade sig på någon genomtänkt förändring av tidigare ståndpunktet- utan därför att det ansågs opportunt.
Bristen på civilkurage är som bekant en
framträdande egenskap i vårt land, och ungdomssidan utgör därvidlag inget undantag.
Det var med beklämmande vi kunde konstatera hur människor med normalt gott omdö-
me anlade såväl skägg som kvasimarxistisk
jargong därför att det ”låg i tiden”. Vi fick
anledning att eftertänka hur lätt det är att
ryckas med utan eftertanke, hur gott om opportunister det finns. .Jag syftar ime här p~t
dem som av ärlig övertygelse ändrade uppfattning. Men exemplens mångfald är stor
när det gäller dem som byue fot av andra
skäl.
Idepolitik
Med perspektiv på händelserna och en viss
erfarenhet av ungdomspolitik är det frestande att försöka analysera i vilken utsträckning
ett ungdomsförbund kan påverka sitt moderpartis politik på kort och lång sikt. Sak
samma gäller i vilken utsträckningjust MUF
har lyckats i detta avseende.
Det viktigaste för ett politiskt ungdomsförbund måste vara att påverka politikens
idemässiga innehåll. Det är förvisso frestande att försöka påverka konkreta dagsaktuella frågor i såväl stort som smått, och jag har
liksom andra ungdomspolitiker medverkat
till detta. Idepolitik är svårare. Partierna ägnar den – honnörer till trots – ofta ett förstrött intresse. Den anses inte ha samma matnyttighet i dagspolitiken.
Så är det säkert, men det är inte hela san- 433
ningen. Vi har torftig idepolitisk debatt i
Sverige och fältet ligger delvis öppet för den
som har något att komma med. Jag tror att
MUF under 1960-talet kunde påverka politiken genom att bedriva idepolitik. Det gäller
Europafrågan. Demokratifrågorna är ett annat exempel, likaså ägandefrågorna.
Men den idepolitiska stabiliteten inom
MUF bidrog i hög grad till att 1968 inte innebar ett steg ut i avgrunden utan tvärtom
ledde till framgångar. Den genomgripande
omvandlingen av medlemsstrukturen, de
nya praktiska arbetsmetoderna, stridigheterna inom partiet ledde inte tillnågra mera betydande problem fiir ungdomsförbundet.
Där fanns ofta en stabilitet – förvisso mindre
vanlig i ett ungdomsförbund – och en aktivitet som innebar en plattform för framtiden.