T G Wickbom; Ett nordiskt alternativ
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
r
T G WICKBOM:
Ett nordiskt alternativ
Att diskutera den svenska neutralitetspolitiken brukar nästan ansesfarligt:gör man det,
blir man utsattför misstankar. Professor Nils
Andren och överste Jan Wickbom har vågat
det i en broschyr, som kom ut i höstas. Den
granskas här av direktör T G Wickbom. De
bådaförfattarna har lagtfram tanken på ett
nordiskt neutralitetiförbund, somför att bli
effektivt måste godkännas och garanteras av
stormakterna. Av naturliga skäl skulle det
endast kunna omfatta Finland, Norge och
Sverige. Tanken kan vara riktig, menar T G
Wickbom, men i Sverige skulle satsningen på
en sådan utrikespolitik kräva krafttag, som vi
vant oss av med.
Det lär knappast gå att uppdriva en svensk
som inte önskar att vårt land skall slippa
kr·ig. Om den målsättningen alltså är gemensam borde varje diskussion om medlen vara
legitim. Mer än så: eftersom alla ser vår bästa chans ligga i att ställa oss utanför stormaktskonstellationerna, borde det också
vara möjligt att fritt diskutera hur denna
neutralitetspolitik bäst skall utformas.
För vår regering är denna enkla uppfattning som bekant en styggelse. Den har valt
att i stället stämma i bäcken för varje diskussion av neutralitetspolitiken genom att misstänkliggöra blotta avsikterna hos den som
inte utan vidare svär på varje detalj i den officiellt utstakade linjen. Det är kanske god
inrikespolitik – sådant förstår sig ju regeringen på – men att det skulle vara god utrikespolitik att segla med surrat roder är inte
alldeles givet.
Nu är väl inte rädslan för regeringen förklaringen till att just ingen diskussion har
synts till i offentligheten av det förslag om
ett norsk-svensk-finländskt neutralitetsförbund, som professor Nils Andren och överste Jan Wickbom i höstas framlade i broschyren ”Ett nordiskt alternativ i säkerhetspolitiken?”, utgiven som nr 6/75 i Folk och Försvars skriftserie Försvar i nutid. Snarare är
det väl så, att den som ställs inför att inte
blott Sverige skulle överge sin alliansfria politik utan därtill Finland och Norge sina respektive säkerhetspolitiska bindningar finner den tanken så utopisk, att den inte förtjänar att tas på allvar av allvarligt sinnade
personer.
Men är det verkligen så enkelt?
Vi svenskar tycker att vår inriktning på
”(väpnad) alliansfrihet i fred syftande till
neutralitet i krig” är en god politik, inte blott
utifrån just våra speciella förutsättningar
utan, outtalat men underförstått, också som
föredöme för många andra, vilka likväl icke
sen lju et. Det är då inte orimligt att närmare granska hur en sådan politik skulle kunna
ta sig ut för våra båda närmsta grannar och
vilka konsekvenserna kunde bli för vårt vidkommande.
Om det befinnes uppenbart att en isolerad
neutralitetspolitik är helt inaktuell både för
Finland och Norge, blir nästa fråga om den
vore mer tänkbar inom en gemensam tremaktsram. Då ljusnar bilden påtagligt. Kanske beror det inte så mycket på att de tre staterna i samarbete skulle få ett så mycket bättre neutralitetsförsvar. Saken förehåller sig
helt enkelt så att detta neutralitetsförbund
aldrig skulle kunna komma till stånd annat
än om de båda supermakterna var för sig
fann ett sådant ligga i sitt intresse och därför
båda kunde acceptera och respektera det.
Det grundvillkoret slår AndrentWickbom
fast med all önskvärd tydlighet.
Ett neutralitetsförbund
Det fanns en tid då neutraliteten som sådan
ansågs förkastlig inte blott såsom praktiskt
futil, som en strutspolitik, utan rentav moraliskt. I den stora kraftmätningen mellan frihet och ofrihet varken kunde eller fick nå-
gon ställa sig utanför. Visst har sådana tankegångar, eller rättare sagt känslor, gjort sig
gällande också i Sverige. Politisk relevans
har de numera knappast. I orge var de betydligt starkare, den gång den stora Atlant- 107
paktsdebatten pågick. De måste också ha
vägts samman med de konkreta styrkebedömningarna för att fälla det nordiska försvarsförbund som då var alternativet. Också
där har dessa känslor bleknat. Det är verkligen inte orimligt att föreställa sig, att en
bred norsk opinion i dag skulle föredra en
neutralitetspolitik, förutsatt att den lovade
atl hålla måttet. Att man i Finland utanför
och kanske rentav en bit på insidan av kommunisternas led inte skulle tveka i valet kan
nog tas för ganska givet.
Alla tre skulle vi behöva ta ett ansvar utanför våra respektive gränser. Det skulle kanske i och för sig inte falla vare sig orge eller
Finland på läppen eller vara förenligt med
vår egen nuvarande alliansfrihet. Men själva
utgångspunkten för Andren/Wickboms modell är alltså ett supermaktsintresse av att
detta ansvar inte skulle behöva utkrävas i
praktiken. Neutralitetsförbundet skulle
kunna bildas först om Förenta Staterna och
Sovjetunionen var för sig ville se orden –
Danmark och Island tyvärr men ganska
självfallet undantagna – säkerhetspolitiskt
fridlyst. Bleve de eniga på den punkten skulle det också betyda att de vore angelägna att
skydda fridlysningen. En sådan garanti vore
en ovärderlig tillgång för var och en av de
nordiska staterna – men man får inte förbise att den i sin tur måste förutsätta en politisk vilja och militär förmåga hos dem att efter måttet av sina resurser hävda sin okränkbarhet.
Det är svårt att bestrida att det nordiska
neutralitetsförbundet på des a förutsättningar skulle ligga i alla tre staternas säkerhetspolitiska intresse. Men finns då några
108
utsikter au supermakterna skulle vilja vara
med på saken; all Sovjetunionen skulle låta
Finland utträda ut· sill säkerhetsystem och
NATO säga adjö till Norge? Också på den
punkten svär författarna sig fria från illusioner. Visst pekar de på faktiska staregiska fördelar som vardera stormaktssidan kunde
hämta ur en sådan uppgörelse, men ”vi inbillar oss inte alt skäl som vi själva uppfattar
som mycket förnuftiga måste göra stormakterna gynnsamt stämda mot ett neutralitetsförbund i Norden”. Det stämmer nog. Ända
sedan den svensk-finländska Stockholmsplanen om Åland 1939 strandade på sovjetiskt
veto har Moskva konsekvent och framgångsrikt sökt förhindra allt försvat·spolitiskt samarbete i orden på ett sätt som i våra ögon
snarast gått emot dess eget säkerhetsintresse. Ett försvarsförbund mellan Finland och
Sverige efter Moskvafreden 1940 hade kanske kunnat hålla Finland utanför den tyska
kombinationen – är det så alldeles otänkbart att man i Moskva har börjat inse det?
Svaret är förmodligen: ja, några tecken i
den riktningen kan i varje fall inte skönjas.
Men det finns ingen anledning att för den
skull låta hela tanken falla till marken. Om
man en gång accepterar att ett stormaktsgaranterat neutralitetsförbund skulle gagna
Nordens trygghet och i själva verket också
ligga i stormakternas eget intresse och i linje
med deras avspänningssträvanden gentemot
varandra, då borde det också bli ett naturligt
mål för den praktiska politiken att arbeta
mot, alldeles oavseu om det i dag finns hinder au bryta ned.
Ur svensk synpunkt
Särskilt gäller detta den svenska politiken.
För norrmän och finländare kan det naturligtvis ta emot att arbeta för en politisk förändring som -låt vara utan fog- kan äventyra trovärdigheten i deras nuvarande orientering; att vilja följa den svenska alliansfriheten kan ju dock inte riktigt betraktas som
utslag av äventyrlighet. För svenskt vidkommande åter skulle en sådan utveckling blott
te sig som en utvidgning av det säkerhetspolitiska alternativ vi själva valt. Den nordiska
tanke, som Nils Andren och Jan Wickbom
har konkretiserat, borde alltså vara en alldeles naturlig riktpunkt för den svenska utrikespolitiken.
Bristen på intresse för deras skiss kan därför inte enbart förklaras med att den i förstone kan te sig alltför utopisk. Den invändningen hindrade ju t ex inte president Kekkonen från att en gång föra fram sin plan
om en kärnvapenfri zon i Norden- och om
den tanken vann Moskvas gillande, diskret
uttryckt, borde logiken leda till att också
Andren/Wickboms tankegång mötte sovjetiska sympatier.
Snarare måste man väl befara att en annan förklaring gäller starkare. Att på nytt
satsa på ett nordiskt neutralitetsförbund
skulle kräva politiska krafttag som vi vant oss
av med under många års bekväm förskansning bakom den nuvarande formeln. Dessutom och kanske inte minst krävs, som författarna stillsamt antyder, en återhållsamhet
i vår opinionsbildning både under och efter
genomförandet som för många också kunde
bli ovant besvärande.
T G WICKBOM:
Ett nordiskt alternativ
Att diskutera den svenska neutralitetspolitiken brukar nästan ansesfarligt:gör man det,
blir man utsattför misstankar. Professor Nils
Andren och överste Jan Wickbom har vågat
det i en broschyr, som kom ut i höstas. Den
granskas här av direktör T G Wickbom. De
bådaförfattarna har lagtfram tanken på ett
nordiskt neutralitetiförbund, somför att bli
effektivt måste godkännas och garanteras av
stormakterna. Av naturliga skäl skulle det
endast kunna omfatta Finland, Norge och
Sverige. Tanken kan vara riktig, menar T G
Wickbom, men i Sverige skulle satsningen på
en sådan utrikespolitik kräva krafttag, som vi
vant oss av med.
Det lär knappast gå att uppdriva en svensk
som inte önskar att vårt land skall slippa
kr·ig. Om den målsättningen alltså är gemensam borde varje diskussion om medlen vara
legitim. Mer än så: eftersom alla ser vår bästa chans ligga i att ställa oss utanför stormaktskonstellationerna, borde det också
vara möjligt att fritt diskutera hur denna
neutralitetspolitik bäst skall utformas.
För vår regering är denna enkla uppfattning som bekant en styggelse. Den har valt
att i stället stämma i bäcken för varje diskussion av neutralitetspolitiken genom att misstänkliggöra blotta avsikterna hos den som
inte utan vidare svär på varje detalj i den officiellt utstakade linjen. Det är kanske god
inrikespolitik – sådant förstår sig ju regeringen på – men att det skulle vara god utrikespolitik att segla med surrat roder är inte
alldeles givet.
Nu är väl inte rädslan för regeringen förklaringen till att just ingen diskussion har
synts till i offentligheten av det förslag om
ett norsk-svensk-finländskt neutralitetsförbund, som professor Nils Andren och överste Jan Wickbom i höstas framlade i broschyren ”Ett nordiskt alternativ i säkerhetspolitiken?”, utgiven som nr 6/75 i Folk och Försvars skriftserie Försvar i nutid. Snarare är
det väl så, att den som ställs inför att inte
blott Sverige skulle överge sin alliansfria politik utan därtill Finland och Norge sina respektive säkerhetspolitiska bindningar finner den tanken så utopisk, att den inte förtjänar att tas på allvar av allvarligt sinnade
personer.
Men är det verkligen så enkelt?
Vi svenskar tycker att vår inriktning på
”(väpnad) alliansfrihet i fred syftande till
neutralitet i krig” är en god politik, inte blott
utifrån just våra speciella förutsättningar
utan, outtalat men underförstått, också som
föredöme för många andra, vilka likväl icke
sen lju et. Det är då inte orimligt att närmare granska hur en sådan politik skulle kunna
ta sig ut för våra båda närmsta grannar och
vilka konsekvenserna kunde bli för vårt vidkommande.
Om det befinnes uppenbart att en isolerad
neutralitetspolitik är helt inaktuell både för
Finland och Norge, blir nästa fråga om den
vore mer tänkbar inom en gemensam tremaktsram. Då ljusnar bilden påtagligt. Kanske beror det inte så mycket på att de tre staterna i samarbete skulle få ett så mycket bättre neutralitetsförsvar. Saken förehåller sig
helt enkelt så att detta neutralitetsförbund
aldrig skulle kunna komma till stånd annat
än om de båda supermakterna var för sig
fann ett sådant ligga i sitt intresse och därför
båda kunde acceptera och respektera det.
Det grundvillkoret slår AndrentWickbom
fast med all önskvärd tydlighet.
Ett neutralitetsförbund
Det fanns en tid då neutraliteten som sådan
ansågs förkastlig inte blott såsom praktiskt
futil, som en strutspolitik, utan rentav moraliskt. I den stora kraftmätningen mellan frihet och ofrihet varken kunde eller fick nå-
gon ställa sig utanför. Visst har sådana tankegångar, eller rättare sagt känslor, gjort sig
gällande också i Sverige. Politisk relevans
har de numera knappast. I orge var de betydligt starkare, den gång den stora Atlant- 107
paktsdebatten pågick. De måste också ha
vägts samman med de konkreta styrkebedömningarna för att fälla det nordiska försvarsförbund som då var alternativet. Också
där har dessa känslor bleknat. Det är verkligen inte orimligt att föreställa sig, att en
bred norsk opinion i dag skulle föredra en
neutralitetspolitik, förutsatt att den lovade
atl hålla måttet. Att man i Finland utanför
och kanske rentav en bit på insidan av kommunisternas led inte skulle tveka i valet kan
nog tas för ganska givet.
Alla tre skulle vi behöva ta ett ansvar utanför våra respektive gränser. Det skulle kanske i och för sig inte falla vare sig orge eller
Finland på läppen eller vara förenligt med
vår egen nuvarande alliansfrihet. Men själva
utgångspunkten för Andren/Wickboms modell är alltså ett supermaktsintresse av att
detta ansvar inte skulle behöva utkrävas i
praktiken. Neutralitetsförbundet skulle
kunna bildas först om Förenta Staterna och
Sovjetunionen var för sig ville se orden –
Danmark och Island tyvärr men ganska
självfallet undantagna – säkerhetspolitiskt
fridlyst. Bleve de eniga på den punkten skulle det också betyda att de vore angelägna att
skydda fridlysningen. En sådan garanti vore
en ovärderlig tillgång för var och en av de
nordiska staterna – men man får inte förbise att den i sin tur måste förutsätta en politisk vilja och militär förmåga hos dem att efter måttet av sina resurser hävda sin okränkbarhet.
Det är svårt att bestrida att det nordiska
neutralitetsförbundet på des a förutsättningar skulle ligga i alla tre staternas säkerhetspolitiska intresse. Men finns då några
108
utsikter au supermakterna skulle vilja vara
med på saken; all Sovjetunionen skulle låta
Finland utträda ut· sill säkerhetsystem och
NATO säga adjö till Norge? Också på den
punkten svär författarna sig fria från illusioner. Visst pekar de på faktiska staregiska fördelar som vardera stormaktssidan kunde
hämta ur en sådan uppgörelse, men ”vi inbillar oss inte alt skäl som vi själva uppfattar
som mycket förnuftiga måste göra stormakterna gynnsamt stämda mot ett neutralitetsförbund i Norden”. Det stämmer nog. Ända
sedan den svensk-finländska Stockholmsplanen om Åland 1939 strandade på sovjetiskt
veto har Moskva konsekvent och framgångsrikt sökt förhindra allt försvat·spolitiskt samarbete i orden på ett sätt som i våra ögon
snarast gått emot dess eget säkerhetsintresse. Ett försvarsförbund mellan Finland och
Sverige efter Moskvafreden 1940 hade kanske kunnat hålla Finland utanför den tyska
kombinationen – är det så alldeles otänkbart att man i Moskva har börjat inse det?
Svaret är förmodligen: ja, några tecken i
den riktningen kan i varje fall inte skönjas.
Men det finns ingen anledning att för den
skull låta hela tanken falla till marken. Om
man en gång accepterar att ett stormaktsgaranterat neutralitetsförbund skulle gagna
Nordens trygghet och i själva verket också
ligga i stormakternas eget intresse och i linje
med deras avspänningssträvanden gentemot
varandra, då borde det också bli ett naturligt
mål för den praktiska politiken att arbeta
mot, alldeles oavseu om det i dag finns hinder au bryta ned.
Ur svensk synpunkt
Särskilt gäller detta den svenska politiken.
För norrmän och finländare kan det naturligtvis ta emot att arbeta för en politisk förändring som -låt vara utan fog- kan äventyra trovärdigheten i deras nuvarande orientering; att vilja följa den svenska alliansfriheten kan ju dock inte riktigt betraktas som
utslag av äventyrlighet. För svenskt vidkommande åter skulle en sådan utveckling blott
te sig som en utvidgning av det säkerhetspolitiska alternativ vi själva valt. Den nordiska
tanke, som Nils Andren och Jan Wickbom
har konkretiserat, borde alltså vara en alldeles naturlig riktpunkt för den svenska utrikespolitiken.
Bristen på intresse för deras skiss kan därför inte enbart förklaras med att den i förstone kan te sig alltför utopisk. Den invändningen hindrade ju t ex inte president Kekkonen från att en gång föra fram sin plan
om en kärnvapenfri zon i Norden- och om
den tanken vann Moskvas gillande, diskret
uttryckt, borde logiken leda till att också
Andren/Wickboms tankegång mötte sovjetiska sympatier.
Snarare måste man väl befara att en annan förklaring gäller starkare. Att på nytt
satsa på ett nordiskt neutralitetsförbund
skulle kräva politiska krafttag som vi vant oss
av med under många års bekväm förskansning bakom den nuvarande formeln. Dessutom och kanske inte minst krävs, som författarna stillsamt antyder, en återhållsamhet
i vår opinionsbildning både under och efter
genomförandet som för många också kunde
bli ovant besvärande.