Håkan Hagwall; De politiska ungdomsförbunden
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
—— —
HÅKAN HAGWALL
De politiska ungdomsförbunden
Fem artiklar i Svensk Tidskrift i år,
publicerade i nr 8, 9 och i det här
föreliggande, har behandlat de politiska
ungdomsförbunden. Nu har redaktör Håkan
Hagwall gjort en kommentar.
Ungdornsförbunden kännetecknas av att de
måste gå en balansgång mellan
självständighet och solidaritet, menar han. I
vissa frågor är det nödvändigt för dem att
visa solidaritet med sina moderpartier. I
andra kan de vara hur självständiga som
helst – vilket de, som erfarenheten visar,
också är.
Sveriges historia är icke dess konungars. Det
är numera lika självklart som motsatsen var
det förr i världen.
En politisk rörelses framtid är inte dess ledares, skriver Göran Färm i sin artikel om
det socialdemokratiska ungdomsförbundet i
Svensk Tidskrift nr 8. Det är dess medlemmar och ideologi.
Så sant. Men obestridligt är att ett politiskt
ungdomsförbund, sådant det uppfattas av
allmänheten, dess ”image” för att bruka ell
mondänt ord, i hög grad beror på ledarnas
personligheter. Än mer än vad som gäller
för de politiska partierna.
Nog kan man ganska lätt peka ut de förbundsordförande under senare år som ligger bakom den allmänna uppfauningen av
moderata ungdomsförbundet som slätkammat och väluppfostrat, av folkpartiets ung·
domsförbund som argsint, talfört och mer
eller mindre ständigt på tvärs ~ned moderpartiet, av centerns ungdomsförbund som
antiintellektuellt och av socialdemokratiska
ungdomsförbundet som gapigt och dogmatiskt. Om vpk:s ungdomsförbund, KU, vet
de flesta ingenting. Inte ens au det existerar.
Denna bild av ungdomsförbunden är naturligtvis långt ifrån heltäckande, men den
belyser ett allvarligt problem som är gemensamt för dem alla. Någon bred upplysning
om vad de sysslar med, vad de driver för politik, förmedlas knappast i massmedia. Ungdomsförbunden är hänvisade till sig själva,
när det gäller au föra ut sitt budskap.
När det däremot gäller au vinna anhängare, är man i hög grad beroende av andra,
nämligen moderpartierna. I praktiken torde
det i de enskilda fallen vara vanligast att den
som ansluter sig till ett ungdomsförbund gör
det för att han sympatiserar med partiet.
Man går med i partiet genom att gå med i
ungdomsförbundet.
Ungdomsförbundens dilemma
Samtliga fem artiklar i Svensk Tidskrifts serie om ungdomsförbunden belyser ett dilemma som inget av dem någonsin kommer
ifrån, balansgången mellan självständighet
och solidaritet gentemot moderpartiet.
Å ena sidan måste ett ungdomsförbund leva sitt eget politiska liv, ha sina egna ideer,
driva sin egen politik. Annars förtvinar det
som politisk organisation och bli1· blott och
bart en avdelning för unga partimedlemmar, vilkas främsta uppgift blir att ta på sig
de delar av partijobbet som äldre medlemmar känner sig mindre entusiastiska inför –
det må vara torgmöten, hembesök, trappspring med broschyrer eller begagnande av
ett språkbruk som mera ansvariga politiker
inte anser sig kunna kosta på sig.
Å andra sidan har självständigheten sina
avigsidor. När förslagen blir alltför vilda,
alltför orealistiska, alltför illa genomtänkta,
slutar man ta ungdomsförbundet på allvar.
Och därmed minskar ungdomens möjligheter att påverka moderpartiets politik, även
om, som ofta är fallet, det är moderpartiets
högtidligen stadfästa grundideer som ungdomsförbundet dragit ut konsekvenserna
av.
Ändå är toleransen ganska stor i partierna
gentemot ungdomsförbundens agerande.
Även om man tycker mer eller mindre illa
om det ena eller andra förslaget från ungdo- 435
marna, låter man dem hållas. Men det finns
gränser ungdomsförbunden inte kan överskrida utan att det blir svårt att inte väcka allvarlig irritation. En av dessa är när man direkt lägger sig i partiets praktiska politik.
Så länge ungdomsförbunden håller sig till
att skriva program och anta uttalanden om
hur samhället bör vara inrättat, är allt gott
och väl, även om samstämmigheten med vad
moderpartiet anser inte skulle vara så god.
Men när man övergår till att offentligt tala
om hur partiet bör sköta sig, hu r det bör agera i det ena eller andra läget, blir partifolket
genast avsevärt mindre roat.
Folkpartiets Ungdomsförbund må gärna,
som Olle Wästberg, tycka illa om moderater.
Men när Bonnie Bernström förra våren
skrev en artikel och angav tio skäl till att det
var uteslutet med en regeringssamverkan
mellan folkpartiet och moderaterna, gick
hon för långt. Per Ahlmark blev irriterad.
En SSU-ordförande må framföra i stort
sett vilka politiska förslag han vill, men om
han skulle ge sig på partiets inre angelägenheter, kritisera kollektivanslutningen eller –
på den gamla goda tiden – kräva utbyte av
ett statsråd, uppträder han osolidariskt.
Det är klart att till slut kan även de rent
politiska förslag ett ungdomsförbund hittar
på bli för mycket för en partiledning. När
centerns ungdomsförbund före valet krävde
socialisering av läkemedelsindustrin, kollektiva löntagarfonder och uppsägning av Sveriges avtalmed EG, tog ju Torbjörn Fälldin,
på förfrågan, avstånd. Men det är ändå signifikativt att dessa förslag både inom och utom centern uppfattades som betydligt mindre besvärande än CUF:s mångåriga oreran- 436
de om au centern inte fick regera ihop med någon som för fram de egna politiska
moderaterna. ideerna, som driver partiets idetaveckling
Självständighet och solidaritet
Ett ungdomsförbunds politik kan aldrig realiseras. Det kan omöjligt bli praktisk politik.
Ty så fort en ungdomsförbundare väljs in i
en beslutande församling, får han nogsamt
veta att han sitter där som representam för
partiet och inte för ungdomsförbundet.
Bonnie Bernström, Per Gahrton och Karl
Erik Olssons förflutna ifråga om uttalanden
i reget·ingsfrågan var betydel elöst, när de
som nyblivna riksdagsmän skulle rösta om
förtroende för den nya regeringen. Au i det
läget inte hålla sig till partiets linje, utan ungdomsförbundets, hade varit uteslutet.
Regeringsskiftet måste innebära en omställning också för ungdomsförbunden. Moderata ungdomsförbundet var det första
som höll stämma efter valet. Vid deua höll
den moderata partisekreteraren ett anförande och uppmanade ungdomsförbundet till
frimodighet: ”N i kan tillåta er utsvävningar,
som kanske inte statsråd, riksdagsmän och
andra mer åldrade politiker kan göra sig
skyldiga till.”
Samtidigt påpekade Lars Tobisson, att det
var troligt att den uppmaning hans kolleger
i de båda andra borgerliga partierna skulle
vilja rikta till sina närstående ungdomsförbund tOI·de vara av diametralt motsall innebörd: ”N u sitter vi i regeringsställning, nu
får ni sitta i båten.”
Återigen är detta ett exempel på behovet
av balans mellan ~jälvständighet och solidaritet. Ett parti i en koalitionsregering behöver
fram åt, utan att behöva ta hänsyn till regeringssamverkans villkor. Den friheten har
inte exempelvis riksdagsgruppen, uppenbarligen inte heller en partisekreterare, vilket Lars Tobisson själv fått erfara, exempelvis när han givit uttryck åt vad många moderater har för åsikter om fami!jepolitiken.
Ungdomsförbundet har den friheten.
Men samtidigt har också trepartiregerandet skärpt kravet på solidaritet, när det gäller partiledningens praktiska agerande.
Det vill säga: Skäll gärna på de andt·a partiernas förslag och propagera för våra, men
skäll inte på oss, om vi under trepartisanwerkans villkor blir tvungna att kompromissa.
Och framförallt, börja inte hojta om att vi
måste lämna regeringen, om det ena eller
andra inträffar.
Au moderata ungdomsförbundet kräver
utbyggnad av kärnkraften, är bara en styrka
föt· Bohman. Det ger honom möjlighet all
hänvisa till eu tryck underifrån. Detsamma
gäller t ex FPU :s kritik mot beskanade vårdnadsbidrag och CUF:s domderande mot
kärnkraften.
Däremot känner sig nog Fälldin inte lika
tillfreds med att CUF-ordföranden Anders
Ljunggren går ut och gör deklarationer på
regeringens vägnar, förutskickar regeringsbeslut, hotar med folkomröstning, nyval och
regeringskris samt utfärdat inviter om regeringssamverkan med socialdemokraterna.
Någon kan ju mför sig au det är husbondens röst man hör.
Torsten Nilsson och Ingvar Carlsson, Bertil Ohlin och Per Ahlmark, Gunnar Hed- 437
scher och Eric Krönmark samt, nåja förall- efterträdare grips av stora känslor.
del, Olof Johansson. Det är en vacker sam- Men inte inbillade sig Torsten Nilsson och
ling före deua förbundsordförande som bli- alla de andra att de var statsmän redan när
vit stora män – eller i vart fall kommit långt. de var ordförande i ett ungdomsförbund …
Det är förståeligt om en och annan sentida
Ge Svensk Tidskrift som
julklapp!
Presentkort kan rekvireras genom att
prenumerationsavgiften, kr 60: – , insättes å
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44- 6
Vid beställning av fler än tre gåvoprenumerationer är priset 50: – /prenumeration
Angiv på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren
HÅKAN HAGWALL
De politiska ungdomsförbunden
Fem artiklar i Svensk Tidskrift i år,
publicerade i nr 8, 9 och i det här
föreliggande, har behandlat de politiska
ungdomsförbunden. Nu har redaktör Håkan
Hagwall gjort en kommentar.
Ungdornsförbunden kännetecknas av att de
måste gå en balansgång mellan
självständighet och solidaritet, menar han. I
vissa frågor är det nödvändigt för dem att
visa solidaritet med sina moderpartier. I
andra kan de vara hur självständiga som
helst – vilket de, som erfarenheten visar,
också är.
Sveriges historia är icke dess konungars. Det
är numera lika självklart som motsatsen var
det förr i världen.
En politisk rörelses framtid är inte dess ledares, skriver Göran Färm i sin artikel om
det socialdemokratiska ungdomsförbundet i
Svensk Tidskrift nr 8. Det är dess medlemmar och ideologi.
Så sant. Men obestridligt är att ett politiskt
ungdomsförbund, sådant det uppfattas av
allmänheten, dess ”image” för att bruka ell
mondänt ord, i hög grad beror på ledarnas
personligheter. Än mer än vad som gäller
för de politiska partierna.
Nog kan man ganska lätt peka ut de förbundsordförande under senare år som ligger bakom den allmänna uppfauningen av
moderata ungdomsförbundet som slätkammat och väluppfostrat, av folkpartiets ung·
domsförbund som argsint, talfört och mer
eller mindre ständigt på tvärs ~ned moderpartiet, av centerns ungdomsförbund som
antiintellektuellt och av socialdemokratiska
ungdomsförbundet som gapigt och dogmatiskt. Om vpk:s ungdomsförbund, KU, vet
de flesta ingenting. Inte ens au det existerar.
Denna bild av ungdomsförbunden är naturligtvis långt ifrån heltäckande, men den
belyser ett allvarligt problem som är gemensamt för dem alla. Någon bred upplysning
om vad de sysslar med, vad de driver för politik, förmedlas knappast i massmedia. Ungdomsförbunden är hänvisade till sig själva,
när det gäller au föra ut sitt budskap.
När det däremot gäller au vinna anhängare, är man i hög grad beroende av andra,
nämligen moderpartierna. I praktiken torde
det i de enskilda fallen vara vanligast att den
som ansluter sig till ett ungdomsförbund gör
det för att han sympatiserar med partiet.
Man går med i partiet genom att gå med i
ungdomsförbundet.
Ungdomsförbundens dilemma
Samtliga fem artiklar i Svensk Tidskrifts serie om ungdomsförbunden belyser ett dilemma som inget av dem någonsin kommer
ifrån, balansgången mellan självständighet
och solidaritet gentemot moderpartiet.
Å ena sidan måste ett ungdomsförbund leva sitt eget politiska liv, ha sina egna ideer,
driva sin egen politik. Annars förtvinar det
som politisk organisation och bli1· blott och
bart en avdelning för unga partimedlemmar, vilkas främsta uppgift blir att ta på sig
de delar av partijobbet som äldre medlemmar känner sig mindre entusiastiska inför –
det må vara torgmöten, hembesök, trappspring med broschyrer eller begagnande av
ett språkbruk som mera ansvariga politiker
inte anser sig kunna kosta på sig.
Å andra sidan har självständigheten sina
avigsidor. När förslagen blir alltför vilda,
alltför orealistiska, alltför illa genomtänkta,
slutar man ta ungdomsförbundet på allvar.
Och därmed minskar ungdomens möjligheter att påverka moderpartiets politik, även
om, som ofta är fallet, det är moderpartiets
högtidligen stadfästa grundideer som ungdomsförbundet dragit ut konsekvenserna
av.
Ändå är toleransen ganska stor i partierna
gentemot ungdomsförbundens agerande.
Även om man tycker mer eller mindre illa
om det ena eller andra förslaget från ungdo- 435
marna, låter man dem hållas. Men det finns
gränser ungdomsförbunden inte kan överskrida utan att det blir svårt att inte väcka allvarlig irritation. En av dessa är när man direkt lägger sig i partiets praktiska politik.
Så länge ungdomsförbunden håller sig till
att skriva program och anta uttalanden om
hur samhället bör vara inrättat, är allt gott
och väl, även om samstämmigheten med vad
moderpartiet anser inte skulle vara så god.
Men när man övergår till att offentligt tala
om hur partiet bör sköta sig, hu r det bör agera i det ena eller andra läget, blir partifolket
genast avsevärt mindre roat.
Folkpartiets Ungdomsförbund må gärna,
som Olle Wästberg, tycka illa om moderater.
Men när Bonnie Bernström förra våren
skrev en artikel och angav tio skäl till att det
var uteslutet med en regeringssamverkan
mellan folkpartiet och moderaterna, gick
hon för långt. Per Ahlmark blev irriterad.
En SSU-ordförande må framföra i stort
sett vilka politiska förslag han vill, men om
han skulle ge sig på partiets inre angelägenheter, kritisera kollektivanslutningen eller –
på den gamla goda tiden – kräva utbyte av
ett statsråd, uppträder han osolidariskt.
Det är klart att till slut kan även de rent
politiska förslag ett ungdomsförbund hittar
på bli för mycket för en partiledning. När
centerns ungdomsförbund före valet krävde
socialisering av läkemedelsindustrin, kollektiva löntagarfonder och uppsägning av Sveriges avtalmed EG, tog ju Torbjörn Fälldin,
på förfrågan, avstånd. Men det är ändå signifikativt att dessa förslag både inom och utom centern uppfattades som betydligt mindre besvärande än CUF:s mångåriga oreran- 436
de om au centern inte fick regera ihop med någon som för fram de egna politiska
moderaterna. ideerna, som driver partiets idetaveckling
Självständighet och solidaritet
Ett ungdomsförbunds politik kan aldrig realiseras. Det kan omöjligt bli praktisk politik.
Ty så fort en ungdomsförbundare väljs in i
en beslutande församling, får han nogsamt
veta att han sitter där som representam för
partiet och inte för ungdomsförbundet.
Bonnie Bernström, Per Gahrton och Karl
Erik Olssons förflutna ifråga om uttalanden
i reget·ingsfrågan var betydel elöst, när de
som nyblivna riksdagsmän skulle rösta om
förtroende för den nya regeringen. Au i det
läget inte hålla sig till partiets linje, utan ungdomsförbundets, hade varit uteslutet.
Regeringsskiftet måste innebära en omställning också för ungdomsförbunden. Moderata ungdomsförbundet var det första
som höll stämma efter valet. Vid deua höll
den moderata partisekreteraren ett anförande och uppmanade ungdomsförbundet till
frimodighet: ”N i kan tillåta er utsvävningar,
som kanske inte statsråd, riksdagsmän och
andra mer åldrade politiker kan göra sig
skyldiga till.”
Samtidigt påpekade Lars Tobisson, att det
var troligt att den uppmaning hans kolleger
i de båda andra borgerliga partierna skulle
vilja rikta till sina närstående ungdomsförbund tOI·de vara av diametralt motsall innebörd: ”N u sitter vi i regeringsställning, nu
får ni sitta i båten.”
Återigen är detta ett exempel på behovet
av balans mellan ~jälvständighet och solidaritet. Ett parti i en koalitionsregering behöver
fram åt, utan att behöva ta hänsyn till regeringssamverkans villkor. Den friheten har
inte exempelvis riksdagsgruppen, uppenbarligen inte heller en partisekreterare, vilket Lars Tobisson själv fått erfara, exempelvis när han givit uttryck åt vad många moderater har för åsikter om fami!jepolitiken.
Ungdomsförbundet har den friheten.
Men samtidigt har också trepartiregerandet skärpt kravet på solidaritet, när det gäller partiledningens praktiska agerande.
Det vill säga: Skäll gärna på de andt·a partiernas förslag och propagera för våra, men
skäll inte på oss, om vi under trepartisanwerkans villkor blir tvungna att kompromissa.
Och framförallt, börja inte hojta om att vi
måste lämna regeringen, om det ena eller
andra inträffar.
Au moderata ungdomsförbundet kräver
utbyggnad av kärnkraften, är bara en styrka
föt· Bohman. Det ger honom möjlighet all
hänvisa till eu tryck underifrån. Detsamma
gäller t ex FPU :s kritik mot beskanade vårdnadsbidrag och CUF:s domderande mot
kärnkraften.
Däremot känner sig nog Fälldin inte lika
tillfreds med att CUF-ordföranden Anders
Ljunggren går ut och gör deklarationer på
regeringens vägnar, förutskickar regeringsbeslut, hotar med folkomröstning, nyval och
regeringskris samt utfärdat inviter om regeringssamverkan med socialdemokraterna.
Någon kan ju mför sig au det är husbondens röst man hör.
Torsten Nilsson och Ingvar Carlsson, Bertil Ohlin och Per Ahlmark, Gunnar Hed- 437
scher och Eric Krönmark samt, nåja förall- efterträdare grips av stora känslor.
del, Olof Johansson. Det är en vacker sam- Men inte inbillade sig Torsten Nilsson och
ling före deua förbundsordförande som bli- alla de andra att de var statsmän redan när
vit stora män – eller i vart fall kommit långt. de var ordförande i ett ungdomsförbund …
Det är förståeligt om en och annan sentida
Ge Svensk Tidskrift som
julklapp!
Presentkort kan rekvireras genom att
prenumerationsavgiften, kr 60: – , insättes å
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44- 6
Vid beställning av fler än tre gåvoprenumerationer är priset 50: – /prenumeration
Angiv på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren