Göthe Knutson; Vägskäl i bostadspolitiken
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
GÖTHE KNUTSON:
Vägskäl i bostadspolitiken
Visst går det att göra bostadsmarknaden
rättvisare. Det hävdar riksdagsman Göthe
Knutson (m) i denna artikel, som dels ger en
bakgrund till den sjunkande nyproduktionen
och oron på hyresmarknaden, dels synar
skattesystemets gynnsamhet för småhusägare.
M en – visst kan avdragsrätten göras
åtkomligför hela bostadsmarknaden. Även
för dem som bor i bostadsrättslägenheter.
Det går också att skapa ett system med
ägarlägenheter iflerfamiljshus. Den som i
dag bor med hyresrätt skulle kunna köpa
lägenheten med lagfart. Småhusens
civilrättsliga och skattemässiga villkor kan
mycket välföras över påflerfamiljshusen.
Göthe Knutson, som bl a sitter med i en
bostadspolitisk arbetsgrupp, pläderarför
detta.
Sjunkande nyproduktion, ökade boendekostnader och oro på hyresmarknaden. Det·
ta är tyvärr en del av den bostadspolitiska situationen idag. Inget av detta har eftersträ-
vats. Men likväl har effekterna uppkommit
inom den samhällssektor där viljan att förverkliga politiska målsättningar fått motivera mer långtgående myndighetsbefogenheter än inom någon annan del av samhällslivet.
Det byggs för lite! Trots att regering och
riksdag tillskjuter rekordartade subventionsbelopp kan nyproduktionen troligen inte
pressas över en igångsättning av 50 000 lä-
genheter i år. Ursprungligen planerades
70000.
Nedgången är särskilt markant för flerfamiljshusen. Av de under januari till augusti i
år påbörjade drygt 28 000 lägenheterna
finns endast 6 600 i flerfamiljshus.
Det reducerade byggandet lider därtill a\
finansieringssvårigheter och lånetaket har
f~ltt höjas flera gånger under året. l977 års
produktion blir dyr. Frågan är om de boende kommer alt vara beredda att betala de hyror som behövs för att täcka kostnaderna.
Byggherrarna/bostadsföretagen tvivlar alldeles uppenbart på betalningsviljan och det·
ta är en av de främsta orsakerna till den låga
igångsättningen.
Utsikterna för l978 är tyvärr lika dystra.
Produktionskostnaderna kan väntas stiga yt·
terligare och utan en ordentlig påspädning
av penningtillförseln (subventionerna) kommer· pmduktionen då i ett ännu ogynnsammare läge.
Avdragsrätten styr
På bostadsmarknaden upplever vi för närvarande en flykt bort från hyreslägenheter
över till småhus och i viss mån bostadsrätter.
Utvecklingen styrs i hög grad av avdragsrätten för ränteutgifter på villa- och bostadsrättslån. Räntekostnader i hyresfastigheter
får den boende betala via hyran med sin beskattade nettoinkomst. Detta kommer att bli
allt mer ofördelaktigt allteftersom skattesatserna glider uppåt. De boende vill därför i
dag hellre ”betala till sig själva” för en egen
bostad.
Inom småhus- och bostadsrättssektorn
sker idag ett faktiskt inflationsskyddat sparande. Den villaboende stimuleras dessutom
till större arbetsinsatser, då en inkomstökning kompenseras av ett ökande skatteavdrag. Eller med andra ord – för den villaboende lönar det sig att arbeta.
Det finns för närvarande ca l ,5 milj små-
hus i landet. Egnahemmen och bostadsrätterna representerar den största förmögenhetsspridningen på privata händer som vi
någonsin upplevt. Nuvarande in flationsekonomi förstärker dessa fördelningstendenser
och i relation till hyresrätten har de olika
ägandeformerna kommit att bli bostadspolitiskt gynnade.
Fördelarna har inte blivit mindre av att
statsmakterna under praktiskt taget hela efterkrigstiden på olika sätt ransonerat tillgången på främst småhus – den enda bostadstyp som de boende tillåts äga fullt ut.
Ransoneringen har lett till prisökningar och
att köpa ett eget hem har blivit en ekonomisk omöjlighet för de sämst ställda.
statsmakternas egna åtgärder har således
439
verkat diskriminerande och säkerligen lett
till större segregation än vad som skulle ha
uppkommit på en friare bostadsmarknad.
Den förda politiken har verksamt bidragit
till att flytta över folk med högre inkomster
till egna hem och utestängt många andra
från möjligheten att få en självägd bostad.
Två vägar
Vad skall då en klok regering och riksdag
göra för att skapa rättvisa på bostadsmarknaden, hålla tillbaka boendekostnaderna och
tillgodose människornas önskemål då det
gäller boendeform?
Det finns två vägar att gå. Den ena innebär ett fullföljande av den nuvarande politiken. Ständigt ökande skattebelopp måste då
tillskjutas för att hålla nere kapitalkostnaderna och kompensera stegringar på driftskostnadssidan i hyreshusen. Hyresgästbasen
Eric Svensson har i höst begärt mellan en
och två miljarder kronor utöver tidigare subventioner för att hålla tillbaka kostnadsökningarna. Samma krav på ökade subventioner – troligen något mer – kommer att
framställas nästa höst, året därpå osv.
För att hålla liv i de allmännyttiga bostadsföretagen – vilka för vissa förespdtkare
tycks ha ett bostadspolitiskt egenvärde idag
– måste stat och kommun även fortsättningsvis garantera full kostnadstäckning för
hela lägenhetsbeståndet. Den fulla kostnadstäckningen är särskilt viktig för denna företagsform, som praktiskt taget saknar eget kapital och därigenom är omedelbart konkursmässig eller beroende av samhällsstöd, när
förluster konstateras. De kommunala bo- 440
stadsföretagens fiirespråkare behöver därför politiska garantier för att bostadspolitiken utfm·mas så, att den styr konsumtionen
motjust de lägenhetstyper allmännyttan har
– eller riskerar få överskott på.
Så länge marknaden tillåts domineras av
~jälvkostnadsstyrda företag kommer alltid
dessas behov av kostnadstäckning att väga
tungt i förhållande till konsumentönskemåL
Risken är stor för ett samhällsekonomiskt
slöseri eftersom både effektivitetskrav och
hänsyn till konsumentsynpunkter ställs åt sidan i ansträngningarna att förbättra de kommunala bostadsföretagens konkurrensläge.
För att i nuvarande system skapa rättvisa
konsumenter emellan och motverka segregationstendenserna på en marknad som
upphör att fungera, kommer regleringsbyr~lkratin att behöva svälla ytterligare. Kraven
på obligatorisk bostadsförmedling kommer
att v~ixa, och vi kommer att glida in i ett bostadstilldelningssystem. Att detta i sin tur
ger upphov till en omfattande svart marknad och därav följande ekonomisk bmttslighet etc säger sig ~jälvt.
Rättvisans väg
Alternativet till den nuvarande politiken
bygger p~1 att ta ökad hänsyn till de boendes
önskemål och låta dessa styra utvecklingen.
Vägen ut ur dagens regleringssystem går via
en fungerande bostadsmarknad i vilken de
bostadssociala kraven sätts väl så högt som
idag.
P~1 en rättvis marknad bör inte skattesystemet gynna småhusboende före boende i tlerfamiljshus. Nuvarande system verkar onekligen till de ”starkare” konsumenternas fördel, de som genom högre köpkraft, stark
målmedvetenhet, förbindelser etc kan
tränga sig före in på småhusmarknaden.
skattemässig rättvisa kan nås genom au
göra avdragsrätten åtkomlig för hela bostadsmarknaden. Bostadsrättsinnehavarna
bör medges avdragsrätt för underskott i bostadsrättsföreningarna. Ett tekniskt väl utformat förslag finns i bostadsbeskattningsutredningens betänkande från 1971 . Beskattningen skulle även fortsättningsvis bygga på intäktsschabloner. Bostadsrättsinnehavarna kan på så sätt i ett ganska enkelt system uppnå skattemässig jämställdhet med
småhusägarna. Möjligheterna att skapa bostadsrätter skulle öka.
De som nu bor med hyresrätt måste också
er~judas likartade boendevillkor genom att
byta boendeform. Ge hyresgästerna i kommunala hus möjlighet att genom option
övergå till bostadsrätt! Denna förändring
kan i de allra flesta fall ske genom enbart ett
övertagande av befintliga 1~111, då det ej finns
n~1got nämnvärt egenkapital i företagen som
behöver ersättas. I de fall egenkapital finns,
måste detta köpas ut. För att hyresgästerna i
detta fall skall kunna bli självägande utan
större krav p~ kontantinsatser krävs i så fall
borgensåtaganden fr~111 samhällets sida. De
forna hyresgästerna kommer givetvis att
kunna välja att bli beskattade enligt de nya
regler som ger avdragsrätt för de enskilda
bostadsrättsinnehavarna. För hyresgäster i
enskilda fastigheter kan det även öven·;igas
au underlätta hyresgästens förvärv tex genom förköpsrätt kombinerat med vissa samhälleliga borgensåtaganden.
Ägarlägenheter
Omläggningen mot hushållsägda bostäder
skulle kunna utvecklas ytterligare genom ett
införande av ägarlägenheter. Detta kommer
säkert att få ett positivt gensvar från allmänheten. l länder som gjort en omläggning i
likhet med den här skisserade – Norge, Finland, Tyskland – har en överväldigande majoritet av hyreslägenheterna omvandlats till
bostadsrätter och ägarlägenheter. Ägarlä-
genheter skulle betyda att man helt överför
småhusens civilrättsliga (lex lagfart) och
skattemässiga villkor (exempelvis intäktsschablon och avdragsrätt) på flerfamiljshusen.
För stat och kommun leder avdragsrätten
till minskade skatteintäkter. Dessa kan kompenseras genom ett slopande av räntebidragen i de fastigheter som omvandlas till bostadsrätts- och ägarlägenheter. Vidare kan
intäktsschablonerna justeras för att ge samma skatteintäkter som i småhus.
Nuvarande hyresrätt kommer givetvis att
finnas kvar men hyressektorn blir så små-
ningom avsevärt mindre. Hyreslägenheterna kommer – åtminstone övergångsvis – att
behöva subventioneras för att de skall kunna
hålla pariteten med den dominerande ägaroch bostadsräusmarknaden.
Se över bidrag!
Det nuvarande bostadssociala stödet måste
ses över. Räntesubventionerna fungerar
som ett generellt bidrag till alla boende oav- 441
rym me för höjning av exempelvis barnbidragen som i en helt annan utsträckning är inriktade på en behövande konsumentgrupp.
Barnbidragen är inte inkomstprövade och
skapar därigenom inga skattemässiga spärrar för hushållens arbetslust.
Nuvarande bostadsbidrag med skydd för
låginkomsttagare skall finnas kvar. För dem
som bor med bostads- eller äganderätt kan
det ses som etl stöd för att ”kompensera” ett
mindre ekonomiskt utbyte av den skauemässiga avdragsmöjligheten.
En utveckling i den riktning som här beskrivits ter sig nödvändig för den som anser
att vi skall behålla och utveckla en ekonomi
som tillåter privat sparande och ett spriu
ägande. Bostadssektorn är nästan den enda
återstående del av samhällsekonomin som
stimulerar arbetslusten och lämnar kvar ett
praktiskt sparutrymme åt enskilda människor.
Det privata ägandet har misskrediterats av
att enstaka personer har kunnat göra sig
stora förtjänster vid villaförsäljningar. Vinsterna är emellertid nästan alltid resultatet av
att kommunerna enligt rådande prisregleringssystem skall överlåta nya statsbelånade
småhus till underpriser och att det marknadsmässiga priset sedan framkomm it när
husen sålts vidare. Vid de flesta andra försäljningar däremot har ägarna i stort setl bara fått ut de priser som ger inflationskompensation.
sett behov. Genom en försiktig nedtrapp- Indexlån?
ning – alternativt frysning – av räntesub- De just nu hårda angTeppen på smi’thusägarventionerna i hyresfastigheterna skapas ut- na har eu bestämt syfte. De skall bereda vä-
l
l
l
442
gen för ytterligare regleringar och fortsatt
favorisering av de allmännyttiga bostadsfö-
retagen. Kan utvecklingen drivas några få
steg längre bort från en fungerande marknad, kommer privat ägande av flerfamiljshus att ha praktiskt taget omöjliggjorts, och
konkurrensen från småhussektorn att ha avskärmats.
Många ser idag indexlånekonstruktioner
som ett bostadspolitiskt universalmedel att
sänka boendekostnader i nya hus och omfördela kapitalutgifterna så att de inträffar senare under husets livslängd. Man bör dock
vara medveten om att ökade betalningsanspråk från stat och långivare på hushållsägda bostäder idag, främst stärker de kommunala bostadsföretagens ställning och underlättar kapitaltillväxten i AP-fonderna (vars
betydelse för pensionsutfästelserna dock är
sekundär, eftersom dessa garanteras av staten).
Isoleras indexkonstruktionerna till bostadssektorn blir bostäder ett sämre sparalternativ för den enskilde än andra objekt,
tex båtar, bilar osv. En omläggning till indexlån kräver därför noggranna överväganden om inte förmögenhetsspridningen genom enskilt bostadssparande skall avtaga
drastiskt.
En sådan omläggning för i själva verket
med sig så vittgående förändringar både för
skattesystem och kapitalmarknad, au den
ganska säkert kräver ett årtionde att utreda.
Men så länge kan vi inte vänta med att lösa
våra idag akuta bostadspolitiska problem.
Vägskäl i bostadspolitiken
Visst går det att göra bostadsmarknaden
rättvisare. Det hävdar riksdagsman Göthe
Knutson (m) i denna artikel, som dels ger en
bakgrund till den sjunkande nyproduktionen
och oron på hyresmarknaden, dels synar
skattesystemets gynnsamhet för småhusägare.
M en – visst kan avdragsrätten göras
åtkomligför hela bostadsmarknaden. Även
för dem som bor i bostadsrättslägenheter.
Det går också att skapa ett system med
ägarlägenheter iflerfamiljshus. Den som i
dag bor med hyresrätt skulle kunna köpa
lägenheten med lagfart. Småhusens
civilrättsliga och skattemässiga villkor kan
mycket välföras över påflerfamiljshusen.
Göthe Knutson, som bl a sitter med i en
bostadspolitisk arbetsgrupp, pläderarför
detta.
Sjunkande nyproduktion, ökade boendekostnader och oro på hyresmarknaden. Det·
ta är tyvärr en del av den bostadspolitiska situationen idag. Inget av detta har eftersträ-
vats. Men likväl har effekterna uppkommit
inom den samhällssektor där viljan att förverkliga politiska målsättningar fått motivera mer långtgående myndighetsbefogenheter än inom någon annan del av samhällslivet.
Det byggs för lite! Trots att regering och
riksdag tillskjuter rekordartade subventionsbelopp kan nyproduktionen troligen inte
pressas över en igångsättning av 50 000 lä-
genheter i år. Ursprungligen planerades
70000.
Nedgången är särskilt markant för flerfamiljshusen. Av de under januari till augusti i
år påbörjade drygt 28 000 lägenheterna
finns endast 6 600 i flerfamiljshus.
Det reducerade byggandet lider därtill a\
finansieringssvårigheter och lånetaket har
f~ltt höjas flera gånger under året. l977 års
produktion blir dyr. Frågan är om de boende kommer alt vara beredda att betala de hyror som behövs för att täcka kostnaderna.
Byggherrarna/bostadsföretagen tvivlar alldeles uppenbart på betalningsviljan och det·
ta är en av de främsta orsakerna till den låga
igångsättningen.
Utsikterna för l978 är tyvärr lika dystra.
Produktionskostnaderna kan väntas stiga yt·
terligare och utan en ordentlig påspädning
av penningtillförseln (subventionerna) kommer· pmduktionen då i ett ännu ogynnsammare läge.
Avdragsrätten styr
På bostadsmarknaden upplever vi för närvarande en flykt bort från hyreslägenheter
över till småhus och i viss mån bostadsrätter.
Utvecklingen styrs i hög grad av avdragsrätten för ränteutgifter på villa- och bostadsrättslån. Räntekostnader i hyresfastigheter
får den boende betala via hyran med sin beskattade nettoinkomst. Detta kommer att bli
allt mer ofördelaktigt allteftersom skattesatserna glider uppåt. De boende vill därför i
dag hellre ”betala till sig själva” för en egen
bostad.
Inom småhus- och bostadsrättssektorn
sker idag ett faktiskt inflationsskyddat sparande. Den villaboende stimuleras dessutom
till större arbetsinsatser, då en inkomstökning kompenseras av ett ökande skatteavdrag. Eller med andra ord – för den villaboende lönar det sig att arbeta.
Det finns för närvarande ca l ,5 milj små-
hus i landet. Egnahemmen och bostadsrätterna representerar den största förmögenhetsspridningen på privata händer som vi
någonsin upplevt. Nuvarande in flationsekonomi förstärker dessa fördelningstendenser
och i relation till hyresrätten har de olika
ägandeformerna kommit att bli bostadspolitiskt gynnade.
Fördelarna har inte blivit mindre av att
statsmakterna under praktiskt taget hela efterkrigstiden på olika sätt ransonerat tillgången på främst småhus – den enda bostadstyp som de boende tillåts äga fullt ut.
Ransoneringen har lett till prisökningar och
att köpa ett eget hem har blivit en ekonomisk omöjlighet för de sämst ställda.
statsmakternas egna åtgärder har således
439
verkat diskriminerande och säkerligen lett
till större segregation än vad som skulle ha
uppkommit på en friare bostadsmarknad.
Den förda politiken har verksamt bidragit
till att flytta över folk med högre inkomster
till egna hem och utestängt många andra
från möjligheten att få en självägd bostad.
Två vägar
Vad skall då en klok regering och riksdag
göra för att skapa rättvisa på bostadsmarknaden, hålla tillbaka boendekostnaderna och
tillgodose människornas önskemål då det
gäller boendeform?
Det finns två vägar att gå. Den ena innebär ett fullföljande av den nuvarande politiken. Ständigt ökande skattebelopp måste då
tillskjutas för att hålla nere kapitalkostnaderna och kompensera stegringar på driftskostnadssidan i hyreshusen. Hyresgästbasen
Eric Svensson har i höst begärt mellan en
och två miljarder kronor utöver tidigare subventioner för att hålla tillbaka kostnadsökningarna. Samma krav på ökade subventioner – troligen något mer – kommer att
framställas nästa höst, året därpå osv.
För att hålla liv i de allmännyttiga bostadsföretagen – vilka för vissa förespdtkare
tycks ha ett bostadspolitiskt egenvärde idag
– måste stat och kommun även fortsättningsvis garantera full kostnadstäckning för
hela lägenhetsbeståndet. Den fulla kostnadstäckningen är särskilt viktig för denna företagsform, som praktiskt taget saknar eget kapital och därigenom är omedelbart konkursmässig eller beroende av samhällsstöd, när
förluster konstateras. De kommunala bo- 440
stadsföretagens fiirespråkare behöver därför politiska garantier för att bostadspolitiken utfm·mas så, att den styr konsumtionen
motjust de lägenhetstyper allmännyttan har
– eller riskerar få överskott på.
Så länge marknaden tillåts domineras av
~jälvkostnadsstyrda företag kommer alltid
dessas behov av kostnadstäckning att väga
tungt i förhållande till konsumentönskemåL
Risken är stor för ett samhällsekonomiskt
slöseri eftersom både effektivitetskrav och
hänsyn till konsumentsynpunkter ställs åt sidan i ansträngningarna att förbättra de kommunala bostadsföretagens konkurrensläge.
För att i nuvarande system skapa rättvisa
konsumenter emellan och motverka segregationstendenserna på en marknad som
upphör att fungera, kommer regleringsbyr~lkratin att behöva svälla ytterligare. Kraven
på obligatorisk bostadsförmedling kommer
att v~ixa, och vi kommer att glida in i ett bostadstilldelningssystem. Att detta i sin tur
ger upphov till en omfattande svart marknad och därav följande ekonomisk bmttslighet etc säger sig ~jälvt.
Rättvisans väg
Alternativet till den nuvarande politiken
bygger p~1 att ta ökad hänsyn till de boendes
önskemål och låta dessa styra utvecklingen.
Vägen ut ur dagens regleringssystem går via
en fungerande bostadsmarknad i vilken de
bostadssociala kraven sätts väl så högt som
idag.
P~1 en rättvis marknad bör inte skattesystemet gynna småhusboende före boende i tlerfamiljshus. Nuvarande system verkar onekligen till de ”starkare” konsumenternas fördel, de som genom högre köpkraft, stark
målmedvetenhet, förbindelser etc kan
tränga sig före in på småhusmarknaden.
skattemässig rättvisa kan nås genom au
göra avdragsrätten åtkomlig för hela bostadsmarknaden. Bostadsrättsinnehavarna
bör medges avdragsrätt för underskott i bostadsrättsföreningarna. Ett tekniskt väl utformat förslag finns i bostadsbeskattningsutredningens betänkande från 1971 . Beskattningen skulle även fortsättningsvis bygga på intäktsschabloner. Bostadsrättsinnehavarna kan på så sätt i ett ganska enkelt system uppnå skattemässig jämställdhet med
småhusägarna. Möjligheterna att skapa bostadsrätter skulle öka.
De som nu bor med hyresrätt måste också
er~judas likartade boendevillkor genom att
byta boendeform. Ge hyresgästerna i kommunala hus möjlighet att genom option
övergå till bostadsrätt! Denna förändring
kan i de allra flesta fall ske genom enbart ett
övertagande av befintliga 1~111, då det ej finns
n~1got nämnvärt egenkapital i företagen som
behöver ersättas. I de fall egenkapital finns,
måste detta köpas ut. För att hyresgästerna i
detta fall skall kunna bli självägande utan
större krav p~ kontantinsatser krävs i så fall
borgensåtaganden fr~111 samhällets sida. De
forna hyresgästerna kommer givetvis att
kunna välja att bli beskattade enligt de nya
regler som ger avdragsrätt för de enskilda
bostadsrättsinnehavarna. För hyresgäster i
enskilda fastigheter kan det även öven·;igas
au underlätta hyresgästens förvärv tex genom förköpsrätt kombinerat med vissa samhälleliga borgensåtaganden.
Ägarlägenheter
Omläggningen mot hushållsägda bostäder
skulle kunna utvecklas ytterligare genom ett
införande av ägarlägenheter. Detta kommer
säkert att få ett positivt gensvar från allmänheten. l länder som gjort en omläggning i
likhet med den här skisserade – Norge, Finland, Tyskland – har en överväldigande majoritet av hyreslägenheterna omvandlats till
bostadsrätter och ägarlägenheter. Ägarlä-
genheter skulle betyda att man helt överför
småhusens civilrättsliga (lex lagfart) och
skattemässiga villkor (exempelvis intäktsschablon och avdragsrätt) på flerfamiljshusen.
För stat och kommun leder avdragsrätten
till minskade skatteintäkter. Dessa kan kompenseras genom ett slopande av räntebidragen i de fastigheter som omvandlas till bostadsrätts- och ägarlägenheter. Vidare kan
intäktsschablonerna justeras för att ge samma skatteintäkter som i småhus.
Nuvarande hyresrätt kommer givetvis att
finnas kvar men hyressektorn blir så små-
ningom avsevärt mindre. Hyreslägenheterna kommer – åtminstone övergångsvis – att
behöva subventioneras för att de skall kunna
hålla pariteten med den dominerande ägaroch bostadsräusmarknaden.
Se över bidrag!
Det nuvarande bostadssociala stödet måste
ses över. Räntesubventionerna fungerar
som ett generellt bidrag till alla boende oav- 441
rym me för höjning av exempelvis barnbidragen som i en helt annan utsträckning är inriktade på en behövande konsumentgrupp.
Barnbidragen är inte inkomstprövade och
skapar därigenom inga skattemässiga spärrar för hushållens arbetslust.
Nuvarande bostadsbidrag med skydd för
låginkomsttagare skall finnas kvar. För dem
som bor med bostads- eller äganderätt kan
det ses som etl stöd för att ”kompensera” ett
mindre ekonomiskt utbyte av den skauemässiga avdragsmöjligheten.
En utveckling i den riktning som här beskrivits ter sig nödvändig för den som anser
att vi skall behålla och utveckla en ekonomi
som tillåter privat sparande och ett spriu
ägande. Bostadssektorn är nästan den enda
återstående del av samhällsekonomin som
stimulerar arbetslusten och lämnar kvar ett
praktiskt sparutrymme åt enskilda människor.
Det privata ägandet har misskrediterats av
att enstaka personer har kunnat göra sig
stora förtjänster vid villaförsäljningar. Vinsterna är emellertid nästan alltid resultatet av
att kommunerna enligt rådande prisregleringssystem skall överlåta nya statsbelånade
småhus till underpriser och att det marknadsmässiga priset sedan framkomm it när
husen sålts vidare. Vid de flesta andra försäljningar däremot har ägarna i stort setl bara fått ut de priser som ger inflationskompensation.
sett behov. Genom en försiktig nedtrapp- Indexlån?
ning – alternativt frysning – av räntesub- De just nu hårda angTeppen på smi’thusägarventionerna i hyresfastigheterna skapas ut- na har eu bestämt syfte. De skall bereda vä-
l
l
l
442
gen för ytterligare regleringar och fortsatt
favorisering av de allmännyttiga bostadsfö-
retagen. Kan utvecklingen drivas några få
steg längre bort från en fungerande marknad, kommer privat ägande av flerfamiljshus att ha praktiskt taget omöjliggjorts, och
konkurrensen från småhussektorn att ha avskärmats.
Många ser idag indexlånekonstruktioner
som ett bostadspolitiskt universalmedel att
sänka boendekostnader i nya hus och omfördela kapitalutgifterna så att de inträffar senare under husets livslängd. Man bör dock
vara medveten om att ökade betalningsanspråk från stat och långivare på hushållsägda bostäder idag, främst stärker de kommunala bostadsföretagens ställning och underlättar kapitaltillväxten i AP-fonderna (vars
betydelse för pensionsutfästelserna dock är
sekundär, eftersom dessa garanteras av staten).
Isoleras indexkonstruktionerna till bostadssektorn blir bostäder ett sämre sparalternativ för den enskilde än andra objekt,
tex båtar, bilar osv. En omläggning till indexlån kräver därför noggranna överväganden om inte förmögenhetsspridningen genom enskilt bostadssparande skall avtaga
drastiskt.
En sådan omläggning för i själva verket
med sig så vittgående förändringar både för
skattesystem och kapitalmarknad, au den
ganska säkert kräver ett årtionde att utreda.
Men så länge kan vi inte vänta med att lösa
våra idag akuta bostadspolitiska problem.