Claës Skoglund; Ett svenskt dilemma
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CLAES SKOGLUND:
Ett svenskt dilemma
Generalmajor Claes Skoglund kompletterar
och klargör i denna artikel ytterligare sina
åsikter om svenskförsvarsdoktrin. H an
pläderarfor ettförsvar som har både initialstyrka och uthållighet. Utan den förra
inbjuder vi en eventuell angripare, utan den
senare är utsikterna att få hjälpförsuttna.
En sådan hjälp har vi viss rätt att räkna
med, även om vår alliansfria politik
förbjuder oss attförbereda den i fred. Han
påpekar också, att det numera, stormaktema
emellan, finns flera påtryckningsmedel än
förr när det gäller att tvinga tillbaka en
angripare.
Mot bakgrund av docent Ingemar Dörfers
intressanta artikel i detta nummer av Svensk
Tidskrift kan det finnas anledning att ytterligare belysa vissa försvarsproblem, berörda
i min artikel ”Svensk försvarsdoktrin” i
Svensk Tidskrift förra året.
Det militärpolitiska läget kring Norden
och på Östersjön har ändrats såtillvida, att
Warszawapaktens dominans blivit större.
Samtidigt börjar följderna av de svenska försvarsbesluten 1968 och 1972 att värka ut.
Mängden av våra kvalificerade stridskrafter,
jakt- och attackdivisioner, ubåtar och brigader minskar. Vad man kan hoppas på är en
stabilisering kring en tredjedel till hälften av
toppstyrkan för tjugo år sedan. Positivt är
uppslutningen kring allmän värnplikt, ett
uttryck för vår orubbade försvarsvilja. Moderata samlingspartiet är likväl ensamt om
att för tredje året i följd upprepa sin riksdagsmotion om bevarande av några brigader, tillkomst av en ubåt och en halv Viggen-division samt inriktning mot tio jaktdivisioner (vi hade 33). Detta skulle vara en välkommen förstärkning men ändrar inte mycket.
Det är de totalt krympande resurserna
som i vissa krigslägen, men nödvändigtvis
inte i alla, kan framtvinga en snabbare övergång till de fördröjningsoperationer, som vi
alltid måste vara beredda att genomföra.
Någon ny strategi är det inte fråga om. Men
det är den militära ledningens skyldighet att
göra det bästa möjliga av det faktiska läget.
Uppgifterna måste bringas i överensstämmelse med de resurser, som statsmakterna
ställer till förfogande.
Den främsta uppgiften för svenskt försvar
126
förblir att vara fredsbevarande. Förtroende har initialstyrka och uthållighet.
för vår alliansfria politik i förening med respekt för vårt totalförsvar skall avhålla från
angrepp. Hur skall detta framdeles åstadkommas?
En uppfattning är att man genom satsning
på högtekniska men till följd av kostnaderna
antalsmässigt begränsade stridsmedel skulle
skapa en hög avskräckningströskeL Företrä-
darna för denna uppfattning är dock medvetna om att detta kan misslyckas. Vi blir anfallna och tvingas då kämpa på angriparens
villkor. Även han disponerar nämligen högtekniska stridsmedel men till helt annan
mängd. Med den stora materielförbrukning,
som utmärker det moderna slaget, är kriget
snabbt avgjort efter angriparens önskan. Vi
måste kapitulera. Det medges också av dem
som för detta resonemang att den valda typen av stridskrafter lämpar sig bättre för avskräckning än för krig på våra villkor.
Enligt min uppfattning är det emellertid
vår förmåga att genomföra det oss påtvingade kriget, att inte förlora snabbt, dvs inte kapitulera under första slaget, som ger försvaret dess fredsbevarande värde. Eftersom vi
knappast kan hålla någon större del av vårt
försvars styrka hemlig, är den fredsbevarande förmågan detsamma som vår effektivitet
vid försvarets genomförande. Dessa två saker kan ej särskiljas.
Av såväl ÖB 75 som FU 74 delbetänkande
utläses att den polarisering mot initialstyrka
kontra uthållighetsförsvar, som jag tillät mig
kritisera i min förra artikel, nu synes vara på
retur. Inom de ramar, som det inrikes försvarspolitiska läget medger, eftersträvas ett
någorlunda balanserat försvar, som både
Ett balanserat forsvar
Den fördel oss omgivande hav skänker, skall
fortfarande utnyttjas i djupförsvaret genom
fördröjningsoperationer av attackflyg och
ubåtar. I förening med ett inledande, kraftsamlat luftförsvar skapas andrum för mobilisering av återstående sjö- och markstridskrafter samt för koncentrering av dessa mot
hotade kustområden. Angriparen kan inte
kalkylera med att utan hårda strider få i land
sin pansararme på skånska eller andra stränder för fortsatt snabb genombrytning, ej heller med luftlandsättningar var han behagar.
Det svarar det yttäckande markförsvaret för
i samverkan med flyget. Men satsar angriparen helt på att få fotfäste på svensk mark,
måste vi numera kallt räkna med att han
småningom lyckas. Har vi då bevarat operationsfriheten, dvs ej redan inledningsvis blivit i grund slagna, fortsätter vårt djupförsvar på hemmaplan i luften, till sjöss och på
marken. Angriparens teoretiskt möjliga
framryckningshastighet lär under sådant
förhållande bli avsevärt lägre i praktiken.
Det kan ta lång tid att nå förstahandsmålet,
det må vara den skånska stranden vid Kattegatt eller Lule älv eller något annat.
Å andra sidan kan presumtiva hjälpare
kvickna till. Sverige bedöms som ett genomgångsland. Det är inte angriparens förstahandsmål utan hans avsedda slutmål, som är
intressant – vid invasion i Sydsverige må-
hända Östersjöutloppens östra begränsning
upp mot Norge, dvs svenska Västkusten, en
dryg sträcka. Det är inte med Natos egoistiska intressen förenligt att denna ockuperas.
Natoförsvaret av Norge och även Danmark
förutsätter att Sverige håller väsentliga delar
av sitt territorium. Det är rimligt antaga att
ato i det skisserade läget har anledning att
stötta upp detta försvar. Våra fredstida utrikespolitiska krumsprång spelar härvidlag
föga roll.
Hjälpen behöver inte nödvändigtvis bestå
av ingripande i pågående operationer. Det
finns som bekant andra påtryckningsmedel i
den nutida stormaktspolitiken. Men allt krä-
ver sin tid. Vi är alliansfria. Hjälp är ej förberedd vare sig från det ena eller det andra
hållet. Det gäller därför för oss att all~ämt
hålla de betydelsefulla delarna av vårt territorium, dvs att med vårt mått mätt göra kriget långt och lönande för hjälpinsats.
Detta är perspektiv, som för angriparen
kan te sig tämligen oangenäma, dvs krigsavhållande men för oss fredsbevarande.
Trovärdigheten
Detta är även svaret på den inledningsvis
ställda frågan. Den krigsavhållande effek- 127
tens styrka beror helt av trovärdigheten hos
vår förmåga att överleva en krigsöppning
och fortsätta kriget. Hela landet skall i utgångsläget försvaras. Alltsedan totalförsvarsbegreppet infördes i svensk planering
har vi likväl räknat med stridshandlingar i
allt mer avancerade former även inom landet. Ytterligare förberedelser pågår inom de
civila delarna av totalförsvaret. Trots de
minskande militära resurserna skall omvärlden all~ämt bibringas respekt för vår dokumenterade försvarsvilja och vår förmåga att
länge stå emot en angripare. En sådan skall
hållas i permanent osäkerhetstillstånd vart
ett krigsäventyr kan bära hän.
Till slut är det anledning understryka, att
det faktiskt finns tendenser i vapenutvecklingen som kan gynna en småstat. Men vår
stora yta kräver många vapen. Vår avancerade försvarsindustri och framförallt våra
forskares och konstruktörers genialitet och
vår höga tekniska förmåga måste därför
också inriktas på kostnadsaspekten. Detta
utvecklade jag närmare i min tidigare artikel.
Ett svenskt dilemma
Generalmajor Claes Skoglund kompletterar
och klargör i denna artikel ytterligare sina
åsikter om svenskförsvarsdoktrin. H an
pläderarfor ettförsvar som har både initialstyrka och uthållighet. Utan den förra
inbjuder vi en eventuell angripare, utan den
senare är utsikterna att få hjälpförsuttna.
En sådan hjälp har vi viss rätt att räkna
med, även om vår alliansfria politik
förbjuder oss attförbereda den i fred. Han
påpekar också, att det numera, stormaktema
emellan, finns flera påtryckningsmedel än
förr när det gäller att tvinga tillbaka en
angripare.
Mot bakgrund av docent Ingemar Dörfers
intressanta artikel i detta nummer av Svensk
Tidskrift kan det finnas anledning att ytterligare belysa vissa försvarsproblem, berörda
i min artikel ”Svensk försvarsdoktrin” i
Svensk Tidskrift förra året.
Det militärpolitiska läget kring Norden
och på Östersjön har ändrats såtillvida, att
Warszawapaktens dominans blivit större.
Samtidigt börjar följderna av de svenska försvarsbesluten 1968 och 1972 att värka ut.
Mängden av våra kvalificerade stridskrafter,
jakt- och attackdivisioner, ubåtar och brigader minskar. Vad man kan hoppas på är en
stabilisering kring en tredjedel till hälften av
toppstyrkan för tjugo år sedan. Positivt är
uppslutningen kring allmän värnplikt, ett
uttryck för vår orubbade försvarsvilja. Moderata samlingspartiet är likväl ensamt om
att för tredje året i följd upprepa sin riksdagsmotion om bevarande av några brigader, tillkomst av en ubåt och en halv Viggen-division samt inriktning mot tio jaktdivisioner (vi hade 33). Detta skulle vara en välkommen förstärkning men ändrar inte mycket.
Det är de totalt krympande resurserna
som i vissa krigslägen, men nödvändigtvis
inte i alla, kan framtvinga en snabbare övergång till de fördröjningsoperationer, som vi
alltid måste vara beredda att genomföra.
Någon ny strategi är det inte fråga om. Men
det är den militära ledningens skyldighet att
göra det bästa möjliga av det faktiska läget.
Uppgifterna måste bringas i överensstämmelse med de resurser, som statsmakterna
ställer till förfogande.
Den främsta uppgiften för svenskt försvar
126
förblir att vara fredsbevarande. Förtroende har initialstyrka och uthållighet.
för vår alliansfria politik i förening med respekt för vårt totalförsvar skall avhålla från
angrepp. Hur skall detta framdeles åstadkommas?
En uppfattning är att man genom satsning
på högtekniska men till följd av kostnaderna
antalsmässigt begränsade stridsmedel skulle
skapa en hög avskräckningströskeL Företrä-
darna för denna uppfattning är dock medvetna om att detta kan misslyckas. Vi blir anfallna och tvingas då kämpa på angriparens
villkor. Även han disponerar nämligen högtekniska stridsmedel men till helt annan
mängd. Med den stora materielförbrukning,
som utmärker det moderna slaget, är kriget
snabbt avgjort efter angriparens önskan. Vi
måste kapitulera. Det medges också av dem
som för detta resonemang att den valda typen av stridskrafter lämpar sig bättre för avskräckning än för krig på våra villkor.
Enligt min uppfattning är det emellertid
vår förmåga att genomföra det oss påtvingade kriget, att inte förlora snabbt, dvs inte kapitulera under första slaget, som ger försvaret dess fredsbevarande värde. Eftersom vi
knappast kan hålla någon större del av vårt
försvars styrka hemlig, är den fredsbevarande förmågan detsamma som vår effektivitet
vid försvarets genomförande. Dessa två saker kan ej särskiljas.
Av såväl ÖB 75 som FU 74 delbetänkande
utläses att den polarisering mot initialstyrka
kontra uthållighetsförsvar, som jag tillät mig
kritisera i min förra artikel, nu synes vara på
retur. Inom de ramar, som det inrikes försvarspolitiska läget medger, eftersträvas ett
någorlunda balanserat försvar, som både
Ett balanserat forsvar
Den fördel oss omgivande hav skänker, skall
fortfarande utnyttjas i djupförsvaret genom
fördröjningsoperationer av attackflyg och
ubåtar. I förening med ett inledande, kraftsamlat luftförsvar skapas andrum för mobilisering av återstående sjö- och markstridskrafter samt för koncentrering av dessa mot
hotade kustområden. Angriparen kan inte
kalkylera med att utan hårda strider få i land
sin pansararme på skånska eller andra stränder för fortsatt snabb genombrytning, ej heller med luftlandsättningar var han behagar.
Det svarar det yttäckande markförsvaret för
i samverkan med flyget. Men satsar angriparen helt på att få fotfäste på svensk mark,
måste vi numera kallt räkna med att han
småningom lyckas. Har vi då bevarat operationsfriheten, dvs ej redan inledningsvis blivit i grund slagna, fortsätter vårt djupförsvar på hemmaplan i luften, till sjöss och på
marken. Angriparens teoretiskt möjliga
framryckningshastighet lär under sådant
förhållande bli avsevärt lägre i praktiken.
Det kan ta lång tid att nå förstahandsmålet,
det må vara den skånska stranden vid Kattegatt eller Lule älv eller något annat.
Å andra sidan kan presumtiva hjälpare
kvickna till. Sverige bedöms som ett genomgångsland. Det är inte angriparens förstahandsmål utan hans avsedda slutmål, som är
intressant – vid invasion i Sydsverige må-
hända Östersjöutloppens östra begränsning
upp mot Norge, dvs svenska Västkusten, en
dryg sträcka. Det är inte med Natos egoistiska intressen förenligt att denna ockuperas.
Natoförsvaret av Norge och även Danmark
förutsätter att Sverige håller väsentliga delar
av sitt territorium. Det är rimligt antaga att
ato i det skisserade läget har anledning att
stötta upp detta försvar. Våra fredstida utrikespolitiska krumsprång spelar härvidlag
föga roll.
Hjälpen behöver inte nödvändigtvis bestå
av ingripande i pågående operationer. Det
finns som bekant andra påtryckningsmedel i
den nutida stormaktspolitiken. Men allt krä-
ver sin tid. Vi är alliansfria. Hjälp är ej förberedd vare sig från det ena eller det andra
hållet. Det gäller därför för oss att all~ämt
hålla de betydelsefulla delarna av vårt territorium, dvs att med vårt mått mätt göra kriget långt och lönande för hjälpinsats.
Detta är perspektiv, som för angriparen
kan te sig tämligen oangenäma, dvs krigsavhållande men för oss fredsbevarande.
Trovärdigheten
Detta är även svaret på den inledningsvis
ställda frågan. Den krigsavhållande effek- 127
tens styrka beror helt av trovärdigheten hos
vår förmåga att överleva en krigsöppning
och fortsätta kriget. Hela landet skall i utgångsläget försvaras. Alltsedan totalförsvarsbegreppet infördes i svensk planering
har vi likväl räknat med stridshandlingar i
allt mer avancerade former även inom landet. Ytterligare förberedelser pågår inom de
civila delarna av totalförsvaret. Trots de
minskande militära resurserna skall omvärlden all~ämt bibringas respekt för vår dokumenterade försvarsvilja och vår förmåga att
länge stå emot en angripare. En sådan skall
hållas i permanent osäkerhetstillstånd vart
ett krigsäventyr kan bära hän.
Till slut är det anledning understryka, att
det faktiskt finns tendenser i vapenutvecklingen som kan gynna en småstat. Men vår
stora yta kräver många vapen. Vår avancerade försvarsindustri och framförallt våra
forskares och konstruktörers genialitet och
vår höga tekniska förmåga måste därför
också inriktas på kostnadsaspekten. Detta
utvecklade jag närmare i min tidigare artikel.