Hugo Hegeland; Biskop Agardh – en framsynt ekonom
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HUGO HEGELAND:
Biskop Agardh – en framsynt ekonom
Professorn och från 1835 biskopen i Karlstad Carl Adolph Agardh har som nationalekonom visat sig vara långtföre sin tid. H os
honom möter man resonemang som kunde
vara hämtade ur dagens ekonomisk-politiska
debatt, skriver professor Hugo Begeland i
denna artikel, som är resultat av att han varit opponent vid en doktorsdisputation vid
Göteborgs universitet. Han diskuterar några
av Agardhs ekonomiska teorier, och att de inte vann samtidens bevågenhetförklarar han
med att de inte alltid var utförda men också
med att Agardh hade en benägenhet att svä-
va ut i ett romantiskt bildspråk, inte helt avpassat till ämnet. Agardh var dessutom en
stridbar man i allt hanföretog sig, och möjligen var det diirför som KarlJohan inte ville
ha honom i statsrådet när han kom på tal, inte somfinansminister utan som ecklesiastikminister.
En av de stora gestalterna i det svenska
1800-talets kulturhistoria är Carl Adolph
Agardh (1785- 1859). Han började som botanist och matematiker, och blev 181Oe o botanices demonstrator och adjunkt i ekonomi
vid Lunds universitet. Två år senare fick han
en professur i ekonomi. Den låga lönen föranledde honom att söka ett prebende och
han blev kyrkoherde i St Peters kloster och
Norra Nöbbelövs pastorat. Därpå följde
riksdagsmannaskap i prästeståndet, och
han blev intresserad och mycket avancerad
skolpolitiker. Han blev också medlem av
Svenska Akademien och ville även bli medlem av statsrådet. Det ville dock inte andra,
och han fick ”nöja sig” med biskopatet i
Karlstad som slutpost i karriären.
Om denne polyhistor och märklige man
har Bengt Wallerius skrivit en mycket intressant avhandlig – den sista som efter dispens
ventilerats vid Göteborgs universitet enligt
det gamla systemet. (Carl Adolph Agardh.
Romantikern- politikern. Tiden i Lund [till
1835] Gbg 1975. Hans far var f ö den förste
som år 1903 – likaledes efter dispens – disputerade vid detta lärosäte.) Någon fullständig biografi finns nämligen inte tidigare
över Agardh. Den lär också vänta på sig.
Wallerius har begränsat sin uppgift till tiden
fram till biskopsutnämningen år 1835 och
behandlar Agardh främst som samhällstänkare, nationalekonom och skolpolitiker mot
bakgrund av dennes förankring i svensk naturvetenskaplig tradition och i romantikens
ideer. Men han hoppas på fortsättning i en
kommande del som behandlar biskopstiden.
Wallerius välskrivna avhandling handlar
till nära hälften om Agardhs insatser i ekonomi. Av den anledningen har jag – i egenskap av respondentens egen opponent –
närmare granskat det framlagda resultatet.
Det blev för mig en stor överraskning att
Agardh i viktiga ekonomiska frågor låg
långt före sin tid, liksom att i hans skrifter
möta resonemang som kunde vara hämtade
ur dagens ekonomisk-politiska debatt. Jag
kan inte se annat än att Wallerius övertygande visar att Agardh för~änar en betydligt
mer framskjuten plats i svenska nationalekonomers historia än vad vi hittills givit honom.
I en artikel i denna tidskrift år 1942 om
”Den ekonomiska vetenskapens grundläggning i Sverige” berömmer visserligen Eli F
Heckscher Agardhs stort upplagda arbete
Försök till statsekonomisk statistik öfver Sverige (1851-57) trots att det både är svårt att
upptäcka någon plan i verket och att det är
starkt präglat av Agardhs konservativa och
romantiska samhällsuppfattning och inte
kan utgöra någon .utgångspunkt för metodisk forskning, än mindre för ekonomisk
teori i någon mening. Heckscher erkänner
likväl att ”man kan icke neka att framställningen delvis var icke blott lysande utan
t o m genialisk” (s 680). Och det är dessa
”stänk av genialitet” som man möter även i
Agardhs övriga skrifter i ekonomi. Där finns
förvisso slagg. l ljuset av dagens kunskap är
det lätt att peka ut enkla felslut. Men plötsligt glimmar det till av en klarsyn som inte
mattats av vare sig 150 års erfarenheter av
129
fått, varför han hade så svårt att övertyga sin
samtid även i frågor där han så uppenbart
hade rätt, torde förklaringen vara att han i
sin argumentering alltför lätt lockades till
överdrifter. Han visar i varje fråga där han
engagerar sig en benägenhet för bräcklig retorik. Gärna tillgriper han ett bildspråk fyllt
med romantiska utsvävningar som snarare
stötte bort anhängare än förvärvade några.
Och han lämnade ofta stora blottor som
hans motståndare, inte minst Hans Järta,
obarmhärtigt utnyttjade. Krediten är en Pegasus med vingar av statspapper, replikerade J ärta som svar på Agardhs ”förföriska finanspoesi” om statsskuldens fördelar.
Ändå hade jag önskat att Wallerius något
påverkats av Agardhs framställningskonst
och starkare understrukit dennes förtjänster
framför allt som engagerad debattör i ekonomisk-politiska frågor. Det är inte särskilt
lätt att få ett grepp om vad Agardh säger och
vad han menar, då Wallerius valt den kronologiska framställningsformen, vilket väl skett
för att tillgodose ett biografiskt krav, satt
punkt vid år 1835 och själv inte är ekonom
av facket. En systematisk genomgång och
framställning av Agardhs tankar i ekonomi
och politik bör tydligare ha visat både framsyntheten och ofullkomligheten. Jag skall
här ta upp ett par områden där det för nutida läsare torde vara av stort intresse att höra
Agardhs uppfattning.
praktisk politik eller modern ekonomisk teo- Penningmängdens betydelse
n. Att det finns ett samband mellan penningFrågar man sig varför Agardh inte rönt mängd och prisnivå torde få förneka. Det
den uppskattning han rimligtvis borde ha fick man klart för sig – om inte förr – un- 130
der 1500-talet när guld och silver, som utgjorde det dominerande bytesmedlet, började strömma in över Västeuropa i ökad
mängd . Upptäckten av Amerika fick därmed en påtaglig effekt för de många handelsidkande köpmännen: priserna steg kraftigt.
När man började teoretisera över detta
förhållande, lanserades två förklaringar. Enligt den ena blev följden endast att priserna
steg i samma proportion som mängden betalningsmedel. Denna teori fick namnet
kvantitetsteorin och innebar att om penningmängden t ex fördubblades, skulle också prisnivån fördubblas. Därmed förutsatte
man att penningens omloppshastighet samt
produktionen (eller omsättningen) inte skulle påverkas. Eller också hävdade man att erfarenheten visade att det var huvudsakligen
prisnivån som påverkades.
Enligt den andra förklaringen, och till den
anslöt sig Agardh, skulle en ökning av penningmängden först stimulera näringslivet
och följaktligen leda till ökad handel, medan
det kunde ta åtskillig tid innan prisnivån på-
verkades. Betydligt mer komplicerade förklaringar har senare presterats och även
premierats.
Vilken uppfattning man hyste i denna frå-
ga hade givetvis stor betydelse för den ekonomiska politik man förordade. Det är särskilt tydligt i Agardhs fall när han i statsskuldsfrågan och i realisationsfrågan kom
att driva mycket bestämda linjer, vilka ådagalade långt större framsynthet än hans
motståndare.
Agardh hade tagit del av den internationella diskussion~n, om ock i måttlig omfattning. Han var sålunda väl insatt i merkantilisternas och fysiokraternas läror, han hade
en tid vistats i Paris och lyssnat på den kände
ekonomen J B Say, vars huvudarbete han
studerat grundligare än något annat. Han
hade givetvis också läst Adam Smiths berömda Wealth of Nations, låt vara sannolikt i en
förkortad version. Men Agardh är inte lätt
att följa i sin argumentering. Dels använder
han – enligt egen uppfattning följer han
därvid gängse språkbruk – termen rörelsekapital för begreppet cirkulerande penningmängd, men också andra och vanligare synonymer, dels blandar han ihop begreppet
rörelsekapital i sin egen tolkning med begreppet kredit. Han hävdar t ex att ”all fattigdom . . . egentligen icke är något annat än
brist på penningar” (Penningbrist och penningeväsendet, s 10) men är fullt klar över
att det inte räcker med att endast öka penningmängden för att råda bot på fattigdomen. Ökningen måste styras till produktiva
verksamheter. De stora sedelemissioner,
som ägt rum i Sverige i samband med det
olycksaliga finska fälttåget 1808-09, var
följaktligen improduktiva. De ledde blott till
ökad spekulation och därmed till stigande
priser.
När Agardh så starkt betonar betydelsen
av en ökad mängd pengar, tar han för givet
att en ökad kreditgivning kräver detta som
underlag för expansionen. Han anser sålunda att det inte finns något utrymme för en
ökad omloppshastighet hos pengarna. Även
om man utan svårighet kan peka ut inkonsekvenser i Agardhs analys, är hans grundsyn riktig: Landets samlade ekonomiska
verksamhet var för liten i förhållande till
folkmängden för att utrymme skulle kunna
skapas för ett inhemskt sparande som kunde
utgöra underlag för en ökad kreditgivning.
Oaktat han energiskt pläderar för ett ökat
enskilt sparande och var en av tillskyndarna till våra första sparbanker och själv
fungerade som ordförande i en sparbanksstyrelse, är han övertygad om att dessa insatser är otillräckliga. Därför söker han efter
andra möjligheter att öka krediten. Så föreslår han införandet av en statsskuld med
vars hjälp man skulle stimulera den totala
ekonomiska aktiviteten och därigenom skapa utrymme för ökat sparande – en helt
keynesiansk uppfattning!
statsskulden och realisationsfrågan
är sedelinlösningen i slutet av år 1808 de
facto upphörde, fick Sverige en s k pappersmyntfot. Snart började de cirkulerande sedlarnas värde sjunka i förhållande till silvrets
värde, och diskussionen om vilken penningpolitik som borde föras blev allt livligare. De
som yrkade på sedelindragning bemöttes
med argumentet att en sådan skulle få allvarliga följder med hänsyn till den rådande
bristen på kredit. Allteftersom sedelcirkulationen ökade, krävdes en större mängd silver som underlag för en sedelinlösning och
ett återställande av silvermyntfoten. Agardh
hävdade emellertid och till en början helt
ensam, att uppfattningen att man måste ha
full silvertäckning för den cirkulerande sedelmassan var ohållbar. Som Wallerius mycket riktigt påpekar, berör Agardh här ”ett
förhållande av central betydelse i all sedeltäckningspolitik av senare datum: full täck- 131
ning är inte alls behövlig, ty sedelmassan
stannar vid en valutareform (realisation) till
större delen kvar ute i rörelsen enligt den
tes, som första gången formulerades i Peels
bankakt med dess teori om ett irreducibelt
minimum” (s 57).
Agardh menade att penningmängdens
omfattning anpassade sig efter rörelsens behov, dvs handelns och produktionens behov.
En mer ingående diskussion om dessa invecklade kreditteoretiska sammanhang seglade upp i England i början av 1800-talet.
Det är inte uteslutet att Agardh kommit över
något inlägg i frågan. Han drev i varje fall
en mycket konsekvent och mycket modern
linje i sedelinlösningsfrågan liksom i realisationsfrågan, dvs frågan om till vilket reducerat värde de cirkulerande sedlarna skulle utbytas mot nya sedlar, inlösbara i silver.
l diskussionen om hur sedelinlösningen
skulle gå till visade Agardh prov på såväl originalitet som verklighetsanknytning. Han
ville koppla samman även sedelinlösningen
med införandet av en statsskuld. Staten skulle byta ut den överflödande sedelcirkulationen mot obligationer. Då erhöll man en dubbel effekt: Dels skulle prisnivån stabiliseras,
dels skulle de utgivna statsobligationerna bilda underlag för en kreditgivning som stimulerade näringslivet till ökad produktion
och samtidigt gav innehavarna ränta.
l sitt försvar för införandet av en statsskuld argumenterar Agardh på ett sätt som
kunde ha hämtats från modern tid. Naturligtvis finns där överdrifter och ohållbara
påståenden, t ex när han hävdar att statsskuldssystemet bidrar till att utrota enskilda
skuldförhållanden, vilka han ansåg ha myc- 132
ket olyckliga effekter. Tillspetsat låter det:
”Förr var det största vänskapsprofvet, att gå i dö-
den, nu är det att gå i borgenför en vän” (Ytterligare om statsskulden, s 78). Åtskilliga torde
för övrigt inte uppleva någon distinktion,
trots författarens kursivering!
Det viktiga är dock att Agardh klart insåg
att frågan om statsskuldens roll i samhällsekonomin inte gällde hur stor denna skuld
var i och för sig, vilket ju mången fortfarande tycks tro, utan vilken verkan räntorna på
skulden hade: ”… statsskuldens större fördelagtighet i ett land än i ett annat … beror
på dess sammanhang med öfvriga förhållandena i landet; hufvudsakligen på sättet att
uptaga räntan derföre. Är landets beskattning der förut tryckande, så vore det mer än
oförstånd, att genom införandet af ny statsskuld vilja göra denna börda tyngre” (ibid, s
81). Detta är mycket avancerat och först in
på 1900-talet började denna uppfattning uttryckas även i läroböcker i nationalekonomi.
Av särskilt intresse är att när Agardh utreder sambandet mellan sparande, investering
och ränta, stöter man på en argumentering
som föregriper ingen mindre än Knut Wicksell och dennes berömda analys i Geldzins
und Giiterpreise (publicerad år 1898).
Agardh skriver sålunda:
En af orsakerna, hvarföre räntebärande
capitaler upkomma i ett land, är att all industri, som fortvarar, gifver en högre afkastning än penningräntan. Detta öfverskott öfver penningräntan representeras
af producentens risque, besvär, bekymmer och kunskap. Penningräntan är så
mycket lägre, som allt detta vid en production är större. Skulle det hända för en kortare tid, att afkastningen af en industrigren faller under penningräntan, så faller
genast denna industrigrens capital-värde
så lågt, att räntan deraf stiger öfver penningräntan” (ibid, s 73).
Det är som bekant just skillnaden mellan
penningränta och realränta som utgör utgångspunkten i Wicksells fö•·klaring av konjunkturrörelserna. Om Wicksell inspirerats
av Agardhs skrifter, som han bör ha läst, är
för mig omöjligt att avgöra. Ett klarläggande
på denna punkt vore av stort doktrinhistoriskt värde.
Den ekonomiska liberalismen
Konsekvent och aktuell syns mig Agardh
också vara i sin kritik av den ekonomiska liberalismen. Hans utgångspunkt är Adam
Smiths lovprisande av den fria konkurrensens alla fördelar. Till skillnad från flertalet
samtida ekonomers bedömning låter
Agardh sig inte imponeras av argumenteringen i The Wealth of Nations. Vad han
vänder sig emot är emellertid inte teorin
som sådan. Agardh var förvisso inte någon
ekonomisk teoretiker. Han var i hög grad en
praktikens man som sysslat mycket med
lantbrukshushållningens faktiska problem,
som varmt ivrade bl a för ökade kreditmöjligheter åt jordbruket.
Vad Agardhs kritik främst gäller är uppfattningen att man kan tillämpa den fria
marknadshushållningens princip även på en
nation betraktad som en helhet. För honom
var nationen mer än summan av en mängd
små marknader. Staten var en organism, ett
självständigt objekt ovanför och utanför de
enskilda medborgarna. Därför kunde han
inte, som Wallerius framhåller, acceptera
den individuella frihet gentemot staten som
den ekonomiska liberalismen förkunnade,
och som i första hand innebar begränsningar i statens rätt att ingripa och styra det egna
landets ekonomi.
Den ekonomiska liberalismen hade ju formulerats som en reaktion mot både merkantilismens reglerande statshushållningslära
och fysiokratismens ensidiga gynnande av
jordbruket. Men Agardh insåg begränsningarna i försvaret för en ohämmad konkurrens. Om den enskilde strävade efter sitt
ekonomiska bästa var det ingalunda säkert
att han därigenom även främjade nationens
bästa. Med sin internationella inriktning
bortsåg den ekonomiska liberalismen från
att intressemotsättningarna mellan staterna
kunde leda till minskat ekonomiskt framåtskridande för vissa stater till fördel för andra. Därför kunde en regering inte stillatigande åse t ex protektionistiska åtgärder i ett
land i förhoppning om att den internationella konkurrensen skulle lösa problemen.
Den ekonomiska liberalismen var en lära
som passade i ett ”naturtillstånd uti förhållanden mellan menniskor utan andra pligter
än Naturens, på en jord der den eviga friden
råder” (Granskning av Stats-Econorniens
Grundläror, s 280). I verkligheten arbetade
varje land på att utveckla sitt eget välstånd
på de andras bekostnad. Att därför tillämpa
frihandelsläran på Sverige, som fortfarande
var ett outvecklat land, vore synnerligen
oklokt. Agardh gör i sammanhanget det riktiga konstaterandet att England inte praktiserat någon frihandel förrän dess industri
blivit överlägsen varje annat lands. Och han
133
fortsätter med en argumentering som kunde varit hämtad direkt från dagens försvar
för restriktionerna i fråga om sko- och textilimport: Från beredskapssynpunkt bör ett
land vara självförsörjande i fråga om viktiga
förnödenheter! Vid ett krigsutbrott är det
sålunda inte likgiltigt vad den inhemska produktionen kan erbjuda. Frågan om frihandel måste därför bedömas mot bakgrunden
av kravet på ett lands oberoende!
Helt följdriktigt argumenterar Agardh
för skyddstullar. Här är han faktiskt före
den berömde Friedrich List i sin plädering
för statens skyldighet att genom olika åtgärder främja uppbyggandet av industrier till
dess att den egna nationen kommit på konkurrenskraftig nivå med ekonomiskt utvecklade länder. Bengt Wallerius erinrar om att
den som först påpekat de många överensstämmelserna mellan Agardh och List är
Gunnar Heckscher (i Svensk Konservatism
före representationsreformen, II, s 229) och
att Heckscher anser det vara uppenbart att
det inte gärna kan vara okunnighet om List
som förklarar varför Agardh underlåtit att
anföra honom. Men Wallerius framhåller –
och det är en viktig invändning – att ”Heckschers iakttagelser rör Agardh under 1850-
talet, då hans stora arbete Försök till en statsekonomisk statistik öfver Sverige blir till, och
han tycks ha förbisett att Agardh redan under 1820-talet skrev i samma anda som List,
och detta vid en tidpunkt, då det närmast
var otänkbart att han känt till honom” (s
154-55).
Lists kända verk Das nationale System der
politischen Oekonomie publicerades först
1841 men nådde snabbt internationell upp- —————————-~~~–=———- . ~-
134
märksamhet. Det är en längt mera genomarbetad analys av uppfostringstullars betydelse
och av ekonomiska system överhuvudtaget
än vad vi möter i Agardhs arbeten. Ändå
måste man ge Agardh det erkännandet att
han både i princip och i praktik såg lika klart
som någonsin List. Utgångspunkten för deras kritik av den ekonomiska liberalismen
var densamma: att man inte kan skilja mellan ekonomi och politik – en tes som Gunnar Myrdal senare drivit med kraft.
Man kan beundra Agardhs mångsidighet,
men frågan är om man inte snarare borde
beklaga den. Man saknar en koncentrerad
och helhjärtad insats på varje område han
ägnade sig åt. Hans otvetydiga stänk av genialitet kom aldrig riktigt till sin rätt i den
splittrade verksamhet han lockades till. Därom var han säkert själv medveten. Sä slutade
han sitt liv som ”en av motgångar och besvikelser drabbad man” för att citera Bengt
Wallerius inledande ord till avhandlingen.
Trots sina kunskaper i ekonomi drabbades
han under sin biskopstid dessutom av en lika
förödande som förödmjukande konkurs i
ett försök att även vara brukspatron. Snillets
gränser är snäva.
Biskop Agardh – en framsynt ekonom
Professorn och från 1835 biskopen i Karlstad Carl Adolph Agardh har som nationalekonom visat sig vara långtföre sin tid. H os
honom möter man resonemang som kunde
vara hämtade ur dagens ekonomisk-politiska
debatt, skriver professor Hugo Begeland i
denna artikel, som är resultat av att han varit opponent vid en doktorsdisputation vid
Göteborgs universitet. Han diskuterar några
av Agardhs ekonomiska teorier, och att de inte vann samtidens bevågenhetförklarar han
med att de inte alltid var utförda men också
med att Agardh hade en benägenhet att svä-
va ut i ett romantiskt bildspråk, inte helt avpassat till ämnet. Agardh var dessutom en
stridbar man i allt hanföretog sig, och möjligen var det diirför som KarlJohan inte ville
ha honom i statsrådet när han kom på tal, inte somfinansminister utan som ecklesiastikminister.
En av de stora gestalterna i det svenska
1800-talets kulturhistoria är Carl Adolph
Agardh (1785- 1859). Han började som botanist och matematiker, och blev 181Oe o botanices demonstrator och adjunkt i ekonomi
vid Lunds universitet. Två år senare fick han
en professur i ekonomi. Den låga lönen föranledde honom att söka ett prebende och
han blev kyrkoherde i St Peters kloster och
Norra Nöbbelövs pastorat. Därpå följde
riksdagsmannaskap i prästeståndet, och
han blev intresserad och mycket avancerad
skolpolitiker. Han blev också medlem av
Svenska Akademien och ville även bli medlem av statsrådet. Det ville dock inte andra,
och han fick ”nöja sig” med biskopatet i
Karlstad som slutpost i karriären.
Om denne polyhistor och märklige man
har Bengt Wallerius skrivit en mycket intressant avhandlig – den sista som efter dispens
ventilerats vid Göteborgs universitet enligt
det gamla systemet. (Carl Adolph Agardh.
Romantikern- politikern. Tiden i Lund [till
1835] Gbg 1975. Hans far var f ö den förste
som år 1903 – likaledes efter dispens – disputerade vid detta lärosäte.) Någon fullständig biografi finns nämligen inte tidigare
över Agardh. Den lär också vänta på sig.
Wallerius har begränsat sin uppgift till tiden
fram till biskopsutnämningen år 1835 och
behandlar Agardh främst som samhällstänkare, nationalekonom och skolpolitiker mot
bakgrund av dennes förankring i svensk naturvetenskaplig tradition och i romantikens
ideer. Men han hoppas på fortsättning i en
kommande del som behandlar biskopstiden.
Wallerius välskrivna avhandling handlar
till nära hälften om Agardhs insatser i ekonomi. Av den anledningen har jag – i egenskap av respondentens egen opponent –
närmare granskat det framlagda resultatet.
Det blev för mig en stor överraskning att
Agardh i viktiga ekonomiska frågor låg
långt före sin tid, liksom att i hans skrifter
möta resonemang som kunde vara hämtade
ur dagens ekonomisk-politiska debatt. Jag
kan inte se annat än att Wallerius övertygande visar att Agardh för~änar en betydligt
mer framskjuten plats i svenska nationalekonomers historia än vad vi hittills givit honom.
I en artikel i denna tidskrift år 1942 om
”Den ekonomiska vetenskapens grundläggning i Sverige” berömmer visserligen Eli F
Heckscher Agardhs stort upplagda arbete
Försök till statsekonomisk statistik öfver Sverige (1851-57) trots att det både är svårt att
upptäcka någon plan i verket och att det är
starkt präglat av Agardhs konservativa och
romantiska samhällsuppfattning och inte
kan utgöra någon .utgångspunkt för metodisk forskning, än mindre för ekonomisk
teori i någon mening. Heckscher erkänner
likväl att ”man kan icke neka att framställningen delvis var icke blott lysande utan
t o m genialisk” (s 680). Och det är dessa
”stänk av genialitet” som man möter även i
Agardhs övriga skrifter i ekonomi. Där finns
förvisso slagg. l ljuset av dagens kunskap är
det lätt att peka ut enkla felslut. Men plötsligt glimmar det till av en klarsyn som inte
mattats av vare sig 150 års erfarenheter av
129
fått, varför han hade så svårt att övertyga sin
samtid även i frågor där han så uppenbart
hade rätt, torde förklaringen vara att han i
sin argumentering alltför lätt lockades till
överdrifter. Han visar i varje fråga där han
engagerar sig en benägenhet för bräcklig retorik. Gärna tillgriper han ett bildspråk fyllt
med romantiska utsvävningar som snarare
stötte bort anhängare än förvärvade några.
Och han lämnade ofta stora blottor som
hans motståndare, inte minst Hans Järta,
obarmhärtigt utnyttjade. Krediten är en Pegasus med vingar av statspapper, replikerade J ärta som svar på Agardhs ”förföriska finanspoesi” om statsskuldens fördelar.
Ändå hade jag önskat att Wallerius något
påverkats av Agardhs framställningskonst
och starkare understrukit dennes förtjänster
framför allt som engagerad debattör i ekonomisk-politiska frågor. Det är inte särskilt
lätt att få ett grepp om vad Agardh säger och
vad han menar, då Wallerius valt den kronologiska framställningsformen, vilket väl skett
för att tillgodose ett biografiskt krav, satt
punkt vid år 1835 och själv inte är ekonom
av facket. En systematisk genomgång och
framställning av Agardhs tankar i ekonomi
och politik bör tydligare ha visat både framsyntheten och ofullkomligheten. Jag skall
här ta upp ett par områden där det för nutida läsare torde vara av stort intresse att höra
Agardhs uppfattning.
praktisk politik eller modern ekonomisk teo- Penningmängdens betydelse
n. Att det finns ett samband mellan penningFrågar man sig varför Agardh inte rönt mängd och prisnivå torde få förneka. Det
den uppskattning han rimligtvis borde ha fick man klart för sig – om inte förr – un- 130
der 1500-talet när guld och silver, som utgjorde det dominerande bytesmedlet, började strömma in över Västeuropa i ökad
mängd . Upptäckten av Amerika fick därmed en påtaglig effekt för de många handelsidkande köpmännen: priserna steg kraftigt.
När man började teoretisera över detta
förhållande, lanserades två förklaringar. Enligt den ena blev följden endast att priserna
steg i samma proportion som mängden betalningsmedel. Denna teori fick namnet
kvantitetsteorin och innebar att om penningmängden t ex fördubblades, skulle också prisnivån fördubblas. Därmed förutsatte
man att penningens omloppshastighet samt
produktionen (eller omsättningen) inte skulle påverkas. Eller också hävdade man att erfarenheten visade att det var huvudsakligen
prisnivån som påverkades.
Enligt den andra förklaringen, och till den
anslöt sig Agardh, skulle en ökning av penningmängden först stimulera näringslivet
och följaktligen leda till ökad handel, medan
det kunde ta åtskillig tid innan prisnivån på-
verkades. Betydligt mer komplicerade förklaringar har senare presterats och även
premierats.
Vilken uppfattning man hyste i denna frå-
ga hade givetvis stor betydelse för den ekonomiska politik man förordade. Det är särskilt tydligt i Agardhs fall när han i statsskuldsfrågan och i realisationsfrågan kom
att driva mycket bestämda linjer, vilka ådagalade långt större framsynthet än hans
motståndare.
Agardh hade tagit del av den internationella diskussion~n, om ock i måttlig omfattning. Han var sålunda väl insatt i merkantilisternas och fysiokraternas läror, han hade
en tid vistats i Paris och lyssnat på den kände
ekonomen J B Say, vars huvudarbete han
studerat grundligare än något annat. Han
hade givetvis också läst Adam Smiths berömda Wealth of Nations, låt vara sannolikt i en
förkortad version. Men Agardh är inte lätt
att följa i sin argumentering. Dels använder
han – enligt egen uppfattning följer han
därvid gängse språkbruk – termen rörelsekapital för begreppet cirkulerande penningmängd, men också andra och vanligare synonymer, dels blandar han ihop begreppet
rörelsekapital i sin egen tolkning med begreppet kredit. Han hävdar t ex att ”all fattigdom . . . egentligen icke är något annat än
brist på penningar” (Penningbrist och penningeväsendet, s 10) men är fullt klar över
att det inte räcker med att endast öka penningmängden för att råda bot på fattigdomen. Ökningen måste styras till produktiva
verksamheter. De stora sedelemissioner,
som ägt rum i Sverige i samband med det
olycksaliga finska fälttåget 1808-09, var
följaktligen improduktiva. De ledde blott till
ökad spekulation och därmed till stigande
priser.
När Agardh så starkt betonar betydelsen
av en ökad mängd pengar, tar han för givet
att en ökad kreditgivning kräver detta som
underlag för expansionen. Han anser sålunda att det inte finns något utrymme för en
ökad omloppshastighet hos pengarna. Även
om man utan svårighet kan peka ut inkonsekvenser i Agardhs analys, är hans grundsyn riktig: Landets samlade ekonomiska
verksamhet var för liten i förhållande till
folkmängden för att utrymme skulle kunna
skapas för ett inhemskt sparande som kunde
utgöra underlag för en ökad kreditgivning.
Oaktat han energiskt pläderar för ett ökat
enskilt sparande och var en av tillskyndarna till våra första sparbanker och själv
fungerade som ordförande i en sparbanksstyrelse, är han övertygad om att dessa insatser är otillräckliga. Därför söker han efter
andra möjligheter att öka krediten. Så föreslår han införandet av en statsskuld med
vars hjälp man skulle stimulera den totala
ekonomiska aktiviteten och därigenom skapa utrymme för ökat sparande – en helt
keynesiansk uppfattning!
statsskulden och realisationsfrågan
är sedelinlösningen i slutet av år 1808 de
facto upphörde, fick Sverige en s k pappersmyntfot. Snart började de cirkulerande sedlarnas värde sjunka i förhållande till silvrets
värde, och diskussionen om vilken penningpolitik som borde föras blev allt livligare. De
som yrkade på sedelindragning bemöttes
med argumentet att en sådan skulle få allvarliga följder med hänsyn till den rådande
bristen på kredit. Allteftersom sedelcirkulationen ökade, krävdes en större mängd silver som underlag för en sedelinlösning och
ett återställande av silvermyntfoten. Agardh
hävdade emellertid och till en början helt
ensam, att uppfattningen att man måste ha
full silvertäckning för den cirkulerande sedelmassan var ohållbar. Som Wallerius mycket riktigt påpekar, berör Agardh här ”ett
förhållande av central betydelse i all sedeltäckningspolitik av senare datum: full täck- 131
ning är inte alls behövlig, ty sedelmassan
stannar vid en valutareform (realisation) till
större delen kvar ute i rörelsen enligt den
tes, som första gången formulerades i Peels
bankakt med dess teori om ett irreducibelt
minimum” (s 57).
Agardh menade att penningmängdens
omfattning anpassade sig efter rörelsens behov, dvs handelns och produktionens behov.
En mer ingående diskussion om dessa invecklade kreditteoretiska sammanhang seglade upp i England i början av 1800-talet.
Det är inte uteslutet att Agardh kommit över
något inlägg i frågan. Han drev i varje fall
en mycket konsekvent och mycket modern
linje i sedelinlösningsfrågan liksom i realisationsfrågan, dvs frågan om till vilket reducerat värde de cirkulerande sedlarna skulle utbytas mot nya sedlar, inlösbara i silver.
l diskussionen om hur sedelinlösningen
skulle gå till visade Agardh prov på såväl originalitet som verklighetsanknytning. Han
ville koppla samman även sedelinlösningen
med införandet av en statsskuld. Staten skulle byta ut den överflödande sedelcirkulationen mot obligationer. Då erhöll man en dubbel effekt: Dels skulle prisnivån stabiliseras,
dels skulle de utgivna statsobligationerna bilda underlag för en kreditgivning som stimulerade näringslivet till ökad produktion
och samtidigt gav innehavarna ränta.
l sitt försvar för införandet av en statsskuld argumenterar Agardh på ett sätt som
kunde ha hämtats från modern tid. Naturligtvis finns där överdrifter och ohållbara
påståenden, t ex när han hävdar att statsskuldssystemet bidrar till att utrota enskilda
skuldförhållanden, vilka han ansåg ha myc- 132
ket olyckliga effekter. Tillspetsat låter det:
”Förr var det största vänskapsprofvet, att gå i dö-
den, nu är det att gå i borgenför en vän” (Ytterligare om statsskulden, s 78). Åtskilliga torde
för övrigt inte uppleva någon distinktion,
trots författarens kursivering!
Det viktiga är dock att Agardh klart insåg
att frågan om statsskuldens roll i samhällsekonomin inte gällde hur stor denna skuld
var i och för sig, vilket ju mången fortfarande tycks tro, utan vilken verkan räntorna på
skulden hade: ”… statsskuldens större fördelagtighet i ett land än i ett annat … beror
på dess sammanhang med öfvriga förhållandena i landet; hufvudsakligen på sättet att
uptaga räntan derföre. Är landets beskattning der förut tryckande, så vore det mer än
oförstånd, att genom införandet af ny statsskuld vilja göra denna börda tyngre” (ibid, s
81). Detta är mycket avancerat och först in
på 1900-talet började denna uppfattning uttryckas även i läroböcker i nationalekonomi.
Av särskilt intresse är att när Agardh utreder sambandet mellan sparande, investering
och ränta, stöter man på en argumentering
som föregriper ingen mindre än Knut Wicksell och dennes berömda analys i Geldzins
und Giiterpreise (publicerad år 1898).
Agardh skriver sålunda:
En af orsakerna, hvarföre räntebärande
capitaler upkomma i ett land, är att all industri, som fortvarar, gifver en högre afkastning än penningräntan. Detta öfverskott öfver penningräntan representeras
af producentens risque, besvär, bekymmer och kunskap. Penningräntan är så
mycket lägre, som allt detta vid en production är större. Skulle det hända för en kortare tid, att afkastningen af en industrigren faller under penningräntan, så faller
genast denna industrigrens capital-värde
så lågt, att räntan deraf stiger öfver penningräntan” (ibid, s 73).
Det är som bekant just skillnaden mellan
penningränta och realränta som utgör utgångspunkten i Wicksells fö•·klaring av konjunkturrörelserna. Om Wicksell inspirerats
av Agardhs skrifter, som han bör ha läst, är
för mig omöjligt att avgöra. Ett klarläggande
på denna punkt vore av stort doktrinhistoriskt värde.
Den ekonomiska liberalismen
Konsekvent och aktuell syns mig Agardh
också vara i sin kritik av den ekonomiska liberalismen. Hans utgångspunkt är Adam
Smiths lovprisande av den fria konkurrensens alla fördelar. Till skillnad från flertalet
samtida ekonomers bedömning låter
Agardh sig inte imponeras av argumenteringen i The Wealth of Nations. Vad han
vänder sig emot är emellertid inte teorin
som sådan. Agardh var förvisso inte någon
ekonomisk teoretiker. Han var i hög grad en
praktikens man som sysslat mycket med
lantbrukshushållningens faktiska problem,
som varmt ivrade bl a för ökade kreditmöjligheter åt jordbruket.
Vad Agardhs kritik främst gäller är uppfattningen att man kan tillämpa den fria
marknadshushållningens princip även på en
nation betraktad som en helhet. För honom
var nationen mer än summan av en mängd
små marknader. Staten var en organism, ett
självständigt objekt ovanför och utanför de
enskilda medborgarna. Därför kunde han
inte, som Wallerius framhåller, acceptera
den individuella frihet gentemot staten som
den ekonomiska liberalismen förkunnade,
och som i första hand innebar begränsningar i statens rätt att ingripa och styra det egna
landets ekonomi.
Den ekonomiska liberalismen hade ju formulerats som en reaktion mot både merkantilismens reglerande statshushållningslära
och fysiokratismens ensidiga gynnande av
jordbruket. Men Agardh insåg begränsningarna i försvaret för en ohämmad konkurrens. Om den enskilde strävade efter sitt
ekonomiska bästa var det ingalunda säkert
att han därigenom även främjade nationens
bästa. Med sin internationella inriktning
bortsåg den ekonomiska liberalismen från
att intressemotsättningarna mellan staterna
kunde leda till minskat ekonomiskt framåtskridande för vissa stater till fördel för andra. Därför kunde en regering inte stillatigande åse t ex protektionistiska åtgärder i ett
land i förhoppning om att den internationella konkurrensen skulle lösa problemen.
Den ekonomiska liberalismen var en lära
som passade i ett ”naturtillstånd uti förhållanden mellan menniskor utan andra pligter
än Naturens, på en jord der den eviga friden
råder” (Granskning av Stats-Econorniens
Grundläror, s 280). I verkligheten arbetade
varje land på att utveckla sitt eget välstånd
på de andras bekostnad. Att därför tillämpa
frihandelsläran på Sverige, som fortfarande
var ett outvecklat land, vore synnerligen
oklokt. Agardh gör i sammanhanget det riktiga konstaterandet att England inte praktiserat någon frihandel förrän dess industri
blivit överlägsen varje annat lands. Och han
133
fortsätter med en argumentering som kunde varit hämtad direkt från dagens försvar
för restriktionerna i fråga om sko- och textilimport: Från beredskapssynpunkt bör ett
land vara självförsörjande i fråga om viktiga
förnödenheter! Vid ett krigsutbrott är det
sålunda inte likgiltigt vad den inhemska produktionen kan erbjuda. Frågan om frihandel måste därför bedömas mot bakgrunden
av kravet på ett lands oberoende!
Helt följdriktigt argumenterar Agardh
för skyddstullar. Här är han faktiskt före
den berömde Friedrich List i sin plädering
för statens skyldighet att genom olika åtgärder främja uppbyggandet av industrier till
dess att den egna nationen kommit på konkurrenskraftig nivå med ekonomiskt utvecklade länder. Bengt Wallerius erinrar om att
den som först påpekat de många överensstämmelserna mellan Agardh och List är
Gunnar Heckscher (i Svensk Konservatism
före representationsreformen, II, s 229) och
att Heckscher anser det vara uppenbart att
det inte gärna kan vara okunnighet om List
som förklarar varför Agardh underlåtit att
anföra honom. Men Wallerius framhåller –
och det är en viktig invändning – att ”Heckschers iakttagelser rör Agardh under 1850-
talet, då hans stora arbete Försök till en statsekonomisk statistik öfver Sverige blir till, och
han tycks ha förbisett att Agardh redan under 1820-talet skrev i samma anda som List,
och detta vid en tidpunkt, då det närmast
var otänkbart att han känt till honom” (s
154-55).
Lists kända verk Das nationale System der
politischen Oekonomie publicerades först
1841 men nådde snabbt internationell upp- —————————-~~~–=———- . ~-
134
märksamhet. Det är en längt mera genomarbetad analys av uppfostringstullars betydelse
och av ekonomiska system överhuvudtaget
än vad vi möter i Agardhs arbeten. Ändå
måste man ge Agardh det erkännandet att
han både i princip och i praktik såg lika klart
som någonsin List. Utgångspunkten för deras kritik av den ekonomiska liberalismen
var densamma: att man inte kan skilja mellan ekonomi och politik – en tes som Gunnar Myrdal senare drivit med kraft.
Man kan beundra Agardhs mångsidighet,
men frågan är om man inte snarare borde
beklaga den. Man saknar en koncentrerad
och helhjärtad insats på varje område han
ägnade sig åt. Hans otvetydiga stänk av genialitet kom aldrig riktigt till sin rätt i den
splittrade verksamhet han lockades till. Därom var han säkert själv medveten. Sä slutade
han sitt liv som ”en av motgångar och besvikelser drabbad man” för att citera Bengt
Wallerius inledande ord till avhandlingen.
Trots sina kunskaper i ekonomi drabbades
han under sin biskopstid dessutom av en lika
förödande som förödmjukande konkurs i
ett försök att även vara brukspatron. Snillets
gränser är snäva.