Ledare; Aktiv utrikespolitik
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Aktiv utrikespolitik
Utrikesminister Sven Andersson höll i november ett anförande om aktiv svensk utrikespolitik. Han betonade, att han gjorde det
”i detta avspänningens tidevarv”. Ungefär
samtidigt talade fru Inga Thorsson i riksdagen. Hon är statssekreterare i Utrikesdepartementet. Hon sade, att ett tredje världskrig
visserligen förebyggts. ”Men under 25 av de
30 åren sedan 1945 har det varje dag pågått
krig någonstans i världen. Dessa krigs sammanlagda längd övergår 250 år.” Detta är
den ohyggliga sanningen om vår tid. Det är
den som utrikesministern kallar avspänningens tidevarv.
I hans tal räknades upp ett antal punkter,
som skall känneteckna svensk utrikespolitik.
De kan sammanfattas: Sverige vidhåller sin
alliansfria politik, syftande till neutralitet i
krig. Sverige stöder avspänning och önskar
nedrustning och vill stärka FN :s ställning.
Sverige hävdar de små nationernas oberoende av stormakterna och påpekar de risker,
som samförståndet mellan supermakter kan
ha för små nationer. Sverige stöder u-länderna och fattiga länder och ger ekonomiskt
stöd och humanitärt bistånd till befrielserö-
relser. slutligen ”tar vi ställning” mot förtryck och orättvisor, var i världen de än förekommer.
En del av dessa punkter är naturligtvis inte kontroversiella. Att Sverige stöder FN är
ett beslut som på sin tid fattades av riksda-.
gen i stor enighet. Sverige är för övrigt också
med i Europarådet, något som utrikesministern kunnat nämna men som inte är helt populärt i regeringskretsar. Däremot är punkten om riskerna för små nationer av supermakternas eventuella samförstånd inte nå-
got som tagits av riksdagen eller, för att tala
med hr Andersson, ”i samklang med den demokratiska opinionen och folkstämningen i
vårt land”. Folk har tvärtom ingen aning om
vad som menas. Det är ett påhitt av hr Palme
för några år sedan, då han ville ha en plattform för sina ständiga angrepp mot USA;
han ville höja dem till statsmannanivå.
Hjälp till u-länderna är inte heller i sig
kontroversiell. Det är däremot fördelningen
av hjälpen. Att bidragen till Nordvietnams
pappersindustri snart går upp mot en miljard svenska kronor har veterligen aldrig
varit meningen med u-hjälpen. Att Sverige
fortsätter att årligen betala miljoner till diktaturen i Kuba, trots att landet inte längre är
något u-land, är också ett upprörande exempel på hur u-hjälpen från Sverige dirigeras.
Sådana missbruk av svenska folkets offervillighet låter sig emellertid också förklara
utifrån hr Anderssons tal. Han nämnde på
ett ställe att hans parti i sitt program slagit
fast ”vår rörelses grundläggande kritik mot
såväl kapitalistiskt som kommunistiskt fåtalsvälde”. Och han fortsatte stolt: den kritiken
kommer vi att föra fram. På ett annat ställe
talade han om sin rörelses solidaritet mot
meningsfränder – valutabrotten i transaktionerna med finländerna kallade han överslätande ”ett fel”. Meningsfränderna: det
tycks till inte obetydlig del vara kommunistdiktaturer. Sammantaget framgick det, att
vad han menade med aktiv svensk utrikespolitik var socialdemokratisk sådan.
Svensk och socialdemokratisk täcker inte
varandra i det här fallet. Hela svenska folket
är inte i samförstånd med regeringen, då
den driver ensidigt vänsterorienterad utrikespolitik. Redan regeringsmedlemmarnas
resor visar att det inte är Europa, långt
mindre USA, som de söker sig till. Nyligen
for hr Andersson till Ungern. Tillsammans
med kommunister, som 1956 tillkallat sovjetiska stridsvagnar för att slå ned och sedan
låta mörda nationalkommunisten Imre
Nagy, talade han trohjärtat mot diktaturen
– i Chile. I vår reser statsminister Palme till
Moskva för att där fördöma andra diktaturer än den han frivilligt besöker.
Det är en händelse som ser ut som en tanke, att när Sverige naturligtvis understödjer
en gerillarörelse i Angola, där det finns tre
sådana att välja på, har expertisen i UD valt
den som också stöds från Moskva. Till den,
och bara till den, skickar samtidigt Kuba vapenlaster. Vilket land bryter mot icke-interventionsprinciperna från Helsingfors, Kuba
med sina vapen eller Sverige med sina pengar?
När slutligen hr Andersson talar om ställningstaganden mot förtryck och orättvisor,
är det skäl att erinra om att efter revolutionen i Portugal inbjöds till Sverige kommunistgeneralen och säkerhetschefen(!) Carvalho som en av de första hedersgästerna.
Även han är nära lierad med Kuba. När detta skrivs är han avsatt – kanske får han asyl
hos oss? I detta sammanhang: för vad ändamål är regeringspartiets Spanieninsamling
5
avsedd? Hr Andersson har i ett uttalande
nådigt godkänt kung Juan Carlos och hans
regering. Pengarna kan väl inte då gärna gå
till någon ”demokratisk” motståndsrörelse
mot honom.
Grunderna för svensk utrikespolitik behö-
ver inte ändras, men sättet på vilket den utövas måste saneras. Den nuvarande aktivismen tror sig ge uttryck för ett världssamvete, för vilket regeringen verkligen inte har
några förutsättningar att tala. Den irriterar
uppenbart också sina partivänner i utlandet.
Återhållsamheten med uttalanden och engagemang under den Undenska tiden framstår numera nästan i förklarat ljus. Hr Torsten Nilsson företrädde i sin ämbetsutövning, som var man vet, inte UD utan Stockholms Arbetarekommun. Hr Palme, ty det
är han som präglar den s k aktiva utrikespolitiken, företräder sig själv.
En utrikesminister i en borgerlig regering
får ingen lätt uppgift. Lyckligtvis kan han
följa samma huvudlinjer som hittills: därom
torde alla utom möjligen kommunisterna vara ense. Men han måste lägga sordin på den
vänsterkamarilla, som styr den svenska uhjälpen inom UD. Han måste också återuppbygga Sveriges anseende i omvärlden, något
som inte är möjligt över en natt men som är
det mest nödvändiga av allt.
Utrikesminister Sven Andersson höll i november ett anförande om aktiv svensk utrikespolitik. Han betonade, att han gjorde det
”i detta avspänningens tidevarv”. Ungefär
samtidigt talade fru Inga Thorsson i riksdagen. Hon är statssekreterare i Utrikesdepartementet. Hon sade, att ett tredje världskrig
visserligen förebyggts. ”Men under 25 av de
30 åren sedan 1945 har det varje dag pågått
krig någonstans i världen. Dessa krigs sammanlagda längd övergår 250 år.” Detta är
den ohyggliga sanningen om vår tid. Det är
den som utrikesministern kallar avspänningens tidevarv.
I hans tal räknades upp ett antal punkter,
som skall känneteckna svensk utrikespolitik.
De kan sammanfattas: Sverige vidhåller sin
alliansfria politik, syftande till neutralitet i
krig. Sverige stöder avspänning och önskar
nedrustning och vill stärka FN :s ställning.
Sverige hävdar de små nationernas oberoende av stormakterna och påpekar de risker,
som samförståndet mellan supermakter kan
ha för små nationer. Sverige stöder u-länderna och fattiga länder och ger ekonomiskt
stöd och humanitärt bistånd till befrielserö-
relser. slutligen ”tar vi ställning” mot förtryck och orättvisor, var i världen de än förekommer.
En del av dessa punkter är naturligtvis inte kontroversiella. Att Sverige stöder FN är
ett beslut som på sin tid fattades av riksda-.
gen i stor enighet. Sverige är för övrigt också
med i Europarådet, något som utrikesministern kunnat nämna men som inte är helt populärt i regeringskretsar. Däremot är punkten om riskerna för små nationer av supermakternas eventuella samförstånd inte nå-
got som tagits av riksdagen eller, för att tala
med hr Andersson, ”i samklang med den demokratiska opinionen och folkstämningen i
vårt land”. Folk har tvärtom ingen aning om
vad som menas. Det är ett påhitt av hr Palme
för några år sedan, då han ville ha en plattform för sina ständiga angrepp mot USA;
han ville höja dem till statsmannanivå.
Hjälp till u-länderna är inte heller i sig
kontroversiell. Det är däremot fördelningen
av hjälpen. Att bidragen till Nordvietnams
pappersindustri snart går upp mot en miljard svenska kronor har veterligen aldrig
varit meningen med u-hjälpen. Att Sverige
fortsätter att årligen betala miljoner till diktaturen i Kuba, trots att landet inte längre är
något u-land, är också ett upprörande exempel på hur u-hjälpen från Sverige dirigeras.
Sådana missbruk av svenska folkets offervillighet låter sig emellertid också förklara
utifrån hr Anderssons tal. Han nämnde på
ett ställe att hans parti i sitt program slagit
fast ”vår rörelses grundläggande kritik mot
såväl kapitalistiskt som kommunistiskt fåtalsvälde”. Och han fortsatte stolt: den kritiken
kommer vi att föra fram. På ett annat ställe
talade han om sin rörelses solidaritet mot
meningsfränder – valutabrotten i transaktionerna med finländerna kallade han överslätande ”ett fel”. Meningsfränderna: det
tycks till inte obetydlig del vara kommunistdiktaturer. Sammantaget framgick det, att
vad han menade med aktiv svensk utrikespolitik var socialdemokratisk sådan.
Svensk och socialdemokratisk täcker inte
varandra i det här fallet. Hela svenska folket
är inte i samförstånd med regeringen, då
den driver ensidigt vänsterorienterad utrikespolitik. Redan regeringsmedlemmarnas
resor visar att det inte är Europa, långt
mindre USA, som de söker sig till. Nyligen
for hr Andersson till Ungern. Tillsammans
med kommunister, som 1956 tillkallat sovjetiska stridsvagnar för att slå ned och sedan
låta mörda nationalkommunisten Imre
Nagy, talade han trohjärtat mot diktaturen
– i Chile. I vår reser statsminister Palme till
Moskva för att där fördöma andra diktaturer än den han frivilligt besöker.
Det är en händelse som ser ut som en tanke, att när Sverige naturligtvis understödjer
en gerillarörelse i Angola, där det finns tre
sådana att välja på, har expertisen i UD valt
den som också stöds från Moskva. Till den,
och bara till den, skickar samtidigt Kuba vapenlaster. Vilket land bryter mot icke-interventionsprinciperna från Helsingfors, Kuba
med sina vapen eller Sverige med sina pengar?
När slutligen hr Andersson talar om ställningstaganden mot förtryck och orättvisor,
är det skäl att erinra om att efter revolutionen i Portugal inbjöds till Sverige kommunistgeneralen och säkerhetschefen(!) Carvalho som en av de första hedersgästerna.
Även han är nära lierad med Kuba. När detta skrivs är han avsatt – kanske får han asyl
hos oss? I detta sammanhang: för vad ändamål är regeringspartiets Spanieninsamling
5
avsedd? Hr Andersson har i ett uttalande
nådigt godkänt kung Juan Carlos och hans
regering. Pengarna kan väl inte då gärna gå
till någon ”demokratisk” motståndsrörelse
mot honom.
Grunderna för svensk utrikespolitik behö-
ver inte ändras, men sättet på vilket den utövas måste saneras. Den nuvarande aktivismen tror sig ge uttryck för ett världssamvete, för vilket regeringen verkligen inte har
några förutsättningar att tala. Den irriterar
uppenbart också sina partivänner i utlandet.
Återhållsamheten med uttalanden och engagemang under den Undenska tiden framstår numera nästan i förklarat ljus. Hr Torsten Nilsson företrädde i sin ämbetsutövning, som var man vet, inte UD utan Stockholms Arbetarekommun. Hr Palme, ty det
är han som präglar den s k aktiva utrikespolitiken, företräder sig själv.
En utrikesminister i en borgerlig regering
får ingen lätt uppgift. Lyckligtvis kan han
följa samma huvudlinjer som hittills: därom
torde alla utom möjligen kommunisterna vara ense. Men han måste lägga sordin på den
vänsterkamarilla, som styr den svenska uhjälpen inom UD. Han måste också återuppbygga Sveriges anseende i omvärlden, något
som inte är möjligt över en natt men som är
det mest nödvändiga av allt.