Håkan Hagwall; Dagens namn – Sven Johansson
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens namn
HÅKAN HAGWALL:
Sven Johansson
Det är nog inte många av årets luciatåg som
emotses med så stora förväntningar som det
som drar in i budgetminister Mundebos ämbetsrum. Det är nämligen Kommunalekonomiska utredningen som kommer med Ljuset. Äntligen skall vi då få upplysning och
klarhet i ett av våra djupaste mörker. Hur
skall den ständigt tillväxande kommunala utgiftsfloden kunna hejdas, hur skall man få
ett stopp för de eviga kommunalskattehöjningarna?
l spetsen för tåget, med strålglans kring
pannan, går Lucia själv, d v s utredningens
ordförande landstingsrådet Sven Johansson
(m). Det är ingen tillfällighet att det är han
som av den borgerliga regeringen fått detta
betydelsefulla uppdrag, han är nämligen en
av landets dugligaste politiker.
Ja, han saknade egentligen bara en för- ~änst för att förra hösten bli ansvarigt statsråd för ett av de specialområden som är
hans, hälso- och sjukvå1·den. Den bristen består i att han inte är kvinna. Därmed är förvisso inget ont sagt om den utomordentliga
Ingegerd Troedsson.
Till Sven Johanssons meriter hör att han
till skillnad från nästan alla andra moderater
redan före valet 1976 hade varit med om au
utöva avsevärd politisk makt. Han har varit
borgarråd och landstingsråd i borgerlig majoritetsställning i landets två största kommunala enheter, Stockholms kommun och
Stockholms läns landsting. Han var mannen
som på moderata konferenser kunde berätta
för uerfarna partivänner hur det går till i
verkligheten , hur det är att ha ansvar, hur
det är att samregera. Har man, som Sven Johansson, haft att samsas med landstingsrå-
det Knut Nilsson (c), då kan man verkligen
komma med inblickar.
Sven Johansson är alltså stockholmspolitiker. Men då man hör honom, får man intrycket att han kom från Skåne igår. Ändå är
det numera mer än 25 år sedan. Sven Johansson har ett starkt intresse för filologi
och annan språkvetenskap. Han har föUaktligen med stor omsorg bevarat sin dialekt.
Han härstammar alltså från Malmö, där
han tog studenten någon gång i mitten av
fyrtitalet. Typiskt nog gick han den helklassiska grenen och hade stort A i grekiska. Inte för att han skulle bli humanist, utan av
rent intresse. Sven planerade nämligen att
bli läkare. Så blev det inte. I stället skrev han
in sig vid juridiska fakulteten i Lund. Där
vaknade hans politiska intresse.
Vid en studentafton hörde han Gunnar
Ungerhålla ett kamptal mot socialismen, vilket fick den unge juristen att omedelbart enrollera sig i högern, närmare bestämt i
Lunds konservativa studentförening. Källan
till denna uppgift är något osäker, nämligen
Gunnar Unger, men den är nog sann ändå.
Sven Johansson deltog med liv och lust i
valrörelsen 1948 och belönades med upphö-
jelsen till vice sekreterare i lundaföreningen.
Därmed inleddes en mycket vacker kaniär i
partiet. Han blev ordförande i föreningen.
Han blev sekreterare i konservativa studentförbundet. Han blev förbundets ordförande. Därmed kom han också in i styrelsen för
högerns ungdomsförbund. Och 1957 blev
han ordförande även i detta förbund.
Men under denna tioåriga period hann
han med åtskilligT annat. Bl a all ta en ju1·
kand-examen, flytta till Stockholm, göra sig
452
till civilekonom på nio månader, och att skaffa sig ett jobb.
Trots au Sven Johansson aldrig varit särskilt road av att köra bil – han tycker hästar
är mycket trevligare – blev han anställd i
bilbranschen och avancerade med tiden till
vice verkställande direktör i Automobilhandlarförbundet.
Inom självaste partiet, ”gubbhögern”, började man så smått lägga märke till Sven Johansson. Han visade i sina uppdrag en osedvanlig organisatorisk talang. Politiskt var
han odogmatisk, pragmatisk, för att använda eu populärt floskulöst uttryck. Dessutom
kunde han tala för sig och sina åsikter.
Alltså valdes han till stadsfullmäktig i
Stockholm 1958, där han snabbt gjorde sig
känd som den uppkäftige och bråkige –
men egentligen alldeles förbannat trevlige –
skåningen. TillJohanssons drag hör en förmåga att bli uppskatLad också i motståndskretsar. Perfida personangrepp och våldsamma överord ingår inte i hans a1·senal.
1966 blev som bekant ett sLOrt år för borMen det vore slöseri med kapacitet att låta
Sven .Johansson sitta kvar som minoritetsborgarråd. Han överflyttades således till
landstinget, där han blev landstingsråd för
planeringsfrågor. Det lärorika samarbetet
med centern inleddes. Sven .Johansson tog
på sig den otacksamma uppgiften att städ e
påminna om att utgifter skall betalas, att en
plan för att vara meningsfull bör kunna förverkligas etc. ”Siuta skriva önskelistor!” blev
hans stridsrop.
är moderaterna 1973 blev det största
borgerliga partiet i länet, övertog Sven .Johansson ordförandeskapet i förvaltningsutskottet, vilket inte hindrat ett antal skattehöjningar – dock till ackompanjemang av
Svens endast med svårighet tillbakahållna
protestgrymt.
Sven .Johansson är snabb, smidig och oerhört samvetsgrann. Med åren har han blivit
en allt bättre debattör. Ifall han hade förlagt
sin politiska karriär till riksdagen istället för
till kommunalpolitiken – hade han Jälv önskat det, så hade det lätt kunnat ordnas – så
gerligheten. När man skulle ta över Stock- hade han idag suuit i regeringen. u var det
holms stadshus, var Sven .Johansson mer eller mindre självklar som borgarråd. Han
fick hand om sjukvårdsroteln. Därmed blev
han yrkespolitiker på heltid.
Han fick bl a ta på sig det betungande men
nödvändiga jobbet att skrota planerna på
Enskededalens sjukhus. Han fick mycket
skäll men vann samtidigt en hel del respekt
för att våga säga sanningen.
1970 förlorades majoriteten i stadshuset.
ändå, som sagt, mer än nära att han hamnade där ändå. Och det kan ju komma fler
chanser …
Tills vidare har han alltså fått nöja sig med
regeringens uppdrag att försöka lösa ett av
dess svåraste problem, att tvinga veriges
kommunalmän att rätta mun efter matsäcken.
Att säga att uppgiften är omöjlig är eu understatement.
HÅKAN HAGWALL:
Sven Johansson
Det är nog inte många av årets luciatåg som
emotses med så stora förväntningar som det
som drar in i budgetminister Mundebos ämbetsrum. Det är nämligen Kommunalekonomiska utredningen som kommer med Ljuset. Äntligen skall vi då få upplysning och
klarhet i ett av våra djupaste mörker. Hur
skall den ständigt tillväxande kommunala utgiftsfloden kunna hejdas, hur skall man få
ett stopp för de eviga kommunalskattehöjningarna?
l spetsen för tåget, med strålglans kring
pannan, går Lucia själv, d v s utredningens
ordförande landstingsrådet Sven Johansson
(m). Det är ingen tillfällighet att det är han
som av den borgerliga regeringen fått detta
betydelsefulla uppdrag, han är nämligen en
av landets dugligaste politiker.
Ja, han saknade egentligen bara en för- ~änst för att förra hösten bli ansvarigt statsråd för ett av de specialområden som är
hans, hälso- och sjukvå1·den. Den bristen består i att han inte är kvinna. Därmed är förvisso inget ont sagt om den utomordentliga
Ingegerd Troedsson.
Till Sven Johanssons meriter hör att han
till skillnad från nästan alla andra moderater
redan före valet 1976 hade varit med om au
utöva avsevärd politisk makt. Han har varit
borgarråd och landstingsråd i borgerlig majoritetsställning i landets två största kommunala enheter, Stockholms kommun och
Stockholms läns landsting. Han var mannen
som på moderata konferenser kunde berätta
för uerfarna partivänner hur det går till i
verkligheten , hur det är att ha ansvar, hur
det är att samregera. Har man, som Sven Johansson, haft att samsas med landstingsrå-
det Knut Nilsson (c), då kan man verkligen
komma med inblickar.
Sven Johansson är alltså stockholmspolitiker. Men då man hör honom, får man intrycket att han kom från Skåne igår. Ändå är
det numera mer än 25 år sedan. Sven Johansson har ett starkt intresse för filologi
och annan språkvetenskap. Han har föUaktligen med stor omsorg bevarat sin dialekt.
Han härstammar alltså från Malmö, där
han tog studenten någon gång i mitten av
fyrtitalet. Typiskt nog gick han den helklassiska grenen och hade stort A i grekiska. Inte för att han skulle bli humanist, utan av
rent intresse. Sven planerade nämligen att
bli läkare. Så blev det inte. I stället skrev han
in sig vid juridiska fakulteten i Lund. Där
vaknade hans politiska intresse.
Vid en studentafton hörde han Gunnar
Ungerhålla ett kamptal mot socialismen, vilket fick den unge juristen att omedelbart enrollera sig i högern, närmare bestämt i
Lunds konservativa studentförening. Källan
till denna uppgift är något osäker, nämligen
Gunnar Unger, men den är nog sann ändå.
Sven Johansson deltog med liv och lust i
valrörelsen 1948 och belönades med upphö-
jelsen till vice sekreterare i lundaföreningen.
Därmed inleddes en mycket vacker kaniär i
partiet. Han blev ordförande i föreningen.
Han blev sekreterare i konservativa studentförbundet. Han blev förbundets ordförande. Därmed kom han också in i styrelsen för
högerns ungdomsförbund. Och 1957 blev
han ordförande även i detta förbund.
Men under denna tioåriga period hann
han med åtskilligT annat. Bl a all ta en ju1·
kand-examen, flytta till Stockholm, göra sig
452
till civilekonom på nio månader, och att skaffa sig ett jobb.
Trots au Sven Johansson aldrig varit särskilt road av att köra bil – han tycker hästar
är mycket trevligare – blev han anställd i
bilbranschen och avancerade med tiden till
vice verkställande direktör i Automobilhandlarförbundet.
Inom självaste partiet, ”gubbhögern”, började man så smått lägga märke till Sven Johansson. Han visade i sina uppdrag en osedvanlig organisatorisk talang. Politiskt var
han odogmatisk, pragmatisk, för att använda eu populärt floskulöst uttryck. Dessutom
kunde han tala för sig och sina åsikter.
Alltså valdes han till stadsfullmäktig i
Stockholm 1958, där han snabbt gjorde sig
känd som den uppkäftige och bråkige –
men egentligen alldeles förbannat trevlige –
skåningen. TillJohanssons drag hör en förmåga att bli uppskatLad också i motståndskretsar. Perfida personangrepp och våldsamma överord ingår inte i hans a1·senal.
1966 blev som bekant ett sLOrt år för borMen det vore slöseri med kapacitet att låta
Sven .Johansson sitta kvar som minoritetsborgarråd. Han överflyttades således till
landstinget, där han blev landstingsråd för
planeringsfrågor. Det lärorika samarbetet
med centern inleddes. Sven .Johansson tog
på sig den otacksamma uppgiften att städ e
påminna om att utgifter skall betalas, att en
plan för att vara meningsfull bör kunna förverkligas etc. ”Siuta skriva önskelistor!” blev
hans stridsrop.
är moderaterna 1973 blev det största
borgerliga partiet i länet, övertog Sven .Johansson ordförandeskapet i förvaltningsutskottet, vilket inte hindrat ett antal skattehöjningar – dock till ackompanjemang av
Svens endast med svårighet tillbakahållna
protestgrymt.
Sven .Johansson är snabb, smidig och oerhört samvetsgrann. Med åren har han blivit
en allt bättre debattör. Ifall han hade förlagt
sin politiska karriär till riksdagen istället för
till kommunalpolitiken – hade han Jälv önskat det, så hade det lätt kunnat ordnas – så
gerligheten. När man skulle ta över Stock- hade han idag suuit i regeringen. u var det
holms stadshus, var Sven .Johansson mer eller mindre självklar som borgarråd. Han
fick hand om sjukvårdsroteln. Därmed blev
han yrkespolitiker på heltid.
Han fick bl a ta på sig det betungande men
nödvändiga jobbet att skrota planerna på
Enskededalens sjukhus. Han fick mycket
skäll men vann samtidigt en hel del respekt
för att våga säga sanningen.
1970 förlorades majoriteten i stadshuset.
ändå, som sagt, mer än nära att han hamnade där ändå. Och det kan ju komma fler
chanser …
Tills vidare har han alltså fått nöja sig med
regeringens uppdrag att försöka lösa ett av
dess svåraste problem, att tvinga veriges
kommunalmän att rätta mun efter matsäcken.
Att säga att uppgiften är omöjlig är eu understatement.