Ledare; Försvarsdebatten
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Försvarsdebatten
Försvarsdebatten i Sverige brukar vara be- saken: ”De uppgifter som 30 brigader skulle
gränsad. Den stora majoriteten av folket vet lösa 1972 är inte rimliga för 18 brigader och
att ett försvar måste till. är den allra ytters- de kan inte fullt ut lösas av 23.”
ta vänstern säger motsatsen, kan man utgå
ifrån att det är av andra skäl än svenska och
man kan i detta sammanhang bortse ifrån
dem. Men om debatten inte är eller har varit
särskilt livlig, är den seriösa försvarsupplysningen, alltså inte den i vissa massmedia, så
mycket bättre. Den kommer direkt från försvarets olika organ men också från sådana
organisationer som Folk och Försvar med
dess publikationer och genom facktidskrifter och liknande.
I Svensk Tidskrift pub.licerades förra året
ett inte obetydligt antal artiklar om försvaret, däribland åtminstone en utpräglad debattartikel. I denna ställdes frågan: finns det
liv efter invasionen? Finns det möjligheter
att uppehålla något försvar alls, sedan hela
landet eller för en fiende betydelsefulla delar av landet besatt ? Enklare kan det sägas
så: hur länge finns ett Sverige kvar om det
inte försvaras?
Det är denna fråga som 1974 års försvarsutredning ställts inför. Följderna av 1972 års
härordning har börjat framträda. Den förra
regeringen bröt mot traditionen att söka
enighet mellan de demokratiska partierna
om försvaret. Den genomförde vad den visste var förberedelsen till svensk partiell nedrustning med hjälp av kommunisterna! Samtidigt ville försvarsministern aldrig medge
att våra resurser avsiktligt försvagats. Krigsplanläggningen skulle behållas oförändrad,
även om medlen att genomföra den skars
ned. Men, som en författare i Krigsvetenskapsakademins Handlingar 1976 uttryckt
De senare siffrorna syftar på de planeringsnivåer, som överbefälhavaren haft i
uppdrag att utreda. De skulle också kunna
kallas de nedrustningsnivåer, som den förra
regeringen beställde. Lyckligtvis har försvarsutredningen inte gått på den lägsta.
Majoriteten har stannat för en högre, vilken
visserligen inte är tillräcklig för att bibehålla
den nuvarande försvarsnivån fullt ut men
som dock ger en bättre grund för vårt försvar än den lägre, som två av de socialdemokratiska ledamöterna i utredningen föreslår.
Den tredje av socialdemokraterna, fru MajBritt Theorin, går ensam ännu längre ned.
Detta gör hon inte på grund av sakkunskap.
Hon har enligt vad som erfarits inte ens
brytt sig om att regelbundet följa utredningens arbete. Hon har byggt sitt ställningstagande på ett allmänt vänsterradikalt tyckande. Vilken glädje det socialdemokratiska
partiet kan ha haft av henne i försvarsutredningen är förborgat för vanliga människor.
Den punkt där enighet ännu inte kunnat
nås – men, får man tro, kommer till stånd –
är i fråga om ett nytt flygplan, det omskrivna
B3LA. Regeringen uppmanas att fortsätta
den ekonomiska utredningen för att se om
det blir möjligt att få fram ett svenskt plan.
Att detta vapen eller vapensystem behövs inser naturligtvis alla. Det är gott att veta, att
försvarsminister Eric Krönmark i ett tal i december underströk att han var bekymrad
över att antalet kvalificerade förband inom
alla tre försvarsgrenarna blivit betänkligt
lågt.
I höstas kom en utredning, beställd av den
socialdemokratiska regeringen som stöd för
en eventuell fortsatt nedrustning på flygets
område. Den hade kommit fram till att det
av ”samhällsekonomiska” skäl inte var nödvändigt att bygga ett nytt plan i Sverige, om
liknande plan fanns att köpa i utlandet. Man
frågade sig förvånat om det var nödvändigt
au utreda allting i detta överutredda land
och om inte samhällsekonomin, liksom det
sunda förnuftet, skulle vinna på att besparingar gjordes inom kommitteväsendet. Ty
säkert är ju att ett svenskbyggt flygplan ger
en starkare tilltro till svensk försvarsvilja bå-
de inom och utom landet, vilket också överbefälhavaren understrukit. Vidare: om man
litar till att kunna köpa det plan, som man
vet måste anskaffas, sätter man sig medvetet
i beroendeställning till någon utländsk makt
och då rimligen i första hand till USA. Det
medges, att sådant kan vara nödvändigt,
men det blir ett förhållande till utlandet som
man brukar försöka undvika från svensk sida, inte av samhällsekonomiska skäl utan av
neutralitetspolitiska.
Regeringen kommer naturligtvis inte att
bortse från sysselsättningssynpunkten, viktig
nog just inom flygplansindustrin. Men det
verkligt kontroversiella är resultat av erfarenheterna från Viggen. Även med hänsyn
till penningvärdets fall blev utvecklingskost- 53
naderna för Viggen utomordentligt stora.
Att statsmakterna togs med överraskning är
säkert. Det behövs en betydligt hårdare planering för att ett nybygge skall komma till
stånd, och det vet både industrin och flygvapnet.
Ingen av försvarsgrenarna kan vara helt
tillfredsställd med försvarsutredningens förslag. På den valda ekonomiska nivån måste
fortfarande förband dragas in . En tröst är
att utredningen understrukit behovet av moderna vapen, särskilt robotar. En svaghet är
däremot att den inte kommit med lika goda
förslag i befälsfrågorna. Bristen på befål på
trupp är allvarlig. Det sägs att ytterligare officerare skall tagas från staberna till trupputbildning, samtidigt som antalet civilanställda
skall skäras ned. Hur den ekvationen skall
gå ihop är svårt att förstå.
Säkerligen måste mer uppmuntran till för
att få ungdomar in på officersbanan. Värnpliktiga har på senare år fått allt flera förmå-
ner. Vad som kan göras för officerarna på
trupp bör ytterligare undersökas. Det måste
vara högst otillfredsställande och nedslående för dem att inte kunna leverera fullgoda
utbildningsresultat, vilket nu inte sker.
Värnpliktstiden är en form av vuxenskola
vars lärdomar skall kunna användas i en tid,
då arbetsmarknadens regler inte blir tillämpliga.
Försvarsdebatten i Sverige brukar vara be- saken: ”De uppgifter som 30 brigader skulle
gränsad. Den stora majoriteten av folket vet lösa 1972 är inte rimliga för 18 brigader och
att ett försvar måste till. är den allra ytters- de kan inte fullt ut lösas av 23.”
ta vänstern säger motsatsen, kan man utgå
ifrån att det är av andra skäl än svenska och
man kan i detta sammanhang bortse ifrån
dem. Men om debatten inte är eller har varit
särskilt livlig, är den seriösa försvarsupplysningen, alltså inte den i vissa massmedia, så
mycket bättre. Den kommer direkt från försvarets olika organ men också från sådana
organisationer som Folk och Försvar med
dess publikationer och genom facktidskrifter och liknande.
I Svensk Tidskrift pub.licerades förra året
ett inte obetydligt antal artiklar om försvaret, däribland åtminstone en utpräglad debattartikel. I denna ställdes frågan: finns det
liv efter invasionen? Finns det möjligheter
att uppehålla något försvar alls, sedan hela
landet eller för en fiende betydelsefulla delar av landet besatt ? Enklare kan det sägas
så: hur länge finns ett Sverige kvar om det
inte försvaras?
Det är denna fråga som 1974 års försvarsutredning ställts inför. Följderna av 1972 års
härordning har börjat framträda. Den förra
regeringen bröt mot traditionen att söka
enighet mellan de demokratiska partierna
om försvaret. Den genomförde vad den visste var förberedelsen till svensk partiell nedrustning med hjälp av kommunisterna! Samtidigt ville försvarsministern aldrig medge
att våra resurser avsiktligt försvagats. Krigsplanläggningen skulle behållas oförändrad,
även om medlen att genomföra den skars
ned. Men, som en författare i Krigsvetenskapsakademins Handlingar 1976 uttryckt
De senare siffrorna syftar på de planeringsnivåer, som överbefälhavaren haft i
uppdrag att utreda. De skulle också kunna
kallas de nedrustningsnivåer, som den förra
regeringen beställde. Lyckligtvis har försvarsutredningen inte gått på den lägsta.
Majoriteten har stannat för en högre, vilken
visserligen inte är tillräcklig för att bibehålla
den nuvarande försvarsnivån fullt ut men
som dock ger en bättre grund för vårt försvar än den lägre, som två av de socialdemokratiska ledamöterna i utredningen föreslår.
Den tredje av socialdemokraterna, fru MajBritt Theorin, går ensam ännu längre ned.
Detta gör hon inte på grund av sakkunskap.
Hon har enligt vad som erfarits inte ens
brytt sig om att regelbundet följa utredningens arbete. Hon har byggt sitt ställningstagande på ett allmänt vänsterradikalt tyckande. Vilken glädje det socialdemokratiska
partiet kan ha haft av henne i försvarsutredningen är förborgat för vanliga människor.
Den punkt där enighet ännu inte kunnat
nås – men, får man tro, kommer till stånd –
är i fråga om ett nytt flygplan, det omskrivna
B3LA. Regeringen uppmanas att fortsätta
den ekonomiska utredningen för att se om
det blir möjligt att få fram ett svenskt plan.
Att detta vapen eller vapensystem behövs inser naturligtvis alla. Det är gott att veta, att
försvarsminister Eric Krönmark i ett tal i december underströk att han var bekymrad
över att antalet kvalificerade förband inom
alla tre försvarsgrenarna blivit betänkligt
lågt.
I höstas kom en utredning, beställd av den
socialdemokratiska regeringen som stöd för
en eventuell fortsatt nedrustning på flygets
område. Den hade kommit fram till att det
av ”samhällsekonomiska” skäl inte var nödvändigt att bygga ett nytt plan i Sverige, om
liknande plan fanns att köpa i utlandet. Man
frågade sig förvånat om det var nödvändigt
au utreda allting i detta överutredda land
och om inte samhällsekonomin, liksom det
sunda förnuftet, skulle vinna på att besparingar gjordes inom kommitteväsendet. Ty
säkert är ju att ett svenskbyggt flygplan ger
en starkare tilltro till svensk försvarsvilja bå-
de inom och utom landet, vilket också överbefälhavaren understrukit. Vidare: om man
litar till att kunna köpa det plan, som man
vet måste anskaffas, sätter man sig medvetet
i beroendeställning till någon utländsk makt
och då rimligen i första hand till USA. Det
medges, att sådant kan vara nödvändigt,
men det blir ett förhållande till utlandet som
man brukar försöka undvika från svensk sida, inte av samhällsekonomiska skäl utan av
neutralitetspolitiska.
Regeringen kommer naturligtvis inte att
bortse från sysselsättningssynpunkten, viktig
nog just inom flygplansindustrin. Men det
verkligt kontroversiella är resultat av erfarenheterna från Viggen. Även med hänsyn
till penningvärdets fall blev utvecklingskost- 53
naderna för Viggen utomordentligt stora.
Att statsmakterna togs med överraskning är
säkert. Det behövs en betydligt hårdare planering för att ett nybygge skall komma till
stånd, och det vet både industrin och flygvapnet.
Ingen av försvarsgrenarna kan vara helt
tillfredsställd med försvarsutredningens förslag. På den valda ekonomiska nivån måste
fortfarande förband dragas in . En tröst är
att utredningen understrukit behovet av moderna vapen, särskilt robotar. En svaghet är
däremot att den inte kommit med lika goda
förslag i befälsfrågorna. Bristen på befål på
trupp är allvarlig. Det sägs att ytterligare officerare skall tagas från staberna till trupputbildning, samtidigt som antalet civilanställda
skall skäras ned. Hur den ekvationen skall
gå ihop är svårt att förstå.
Säkerligen måste mer uppmuntran till för
att få ungdomar in på officersbanan. Värnpliktiga har på senare år fått allt flera förmå-
ner. Vad som kan göras för officerarna på
trupp bör ytterligare undersökas. Det måste
vara högst otillfredsställande och nedslående för dem att inte kunna leverera fullgoda
utbildningsresultat, vilket nu inte sker.
Värnpliktstiden är en form av vuxenskola
vars lärdomar skall kunna användas i en tid,
då arbetsmarknadens regler inte blir tillämpliga.