Hans Liljeson; Föräldrarätt utan förbehåll
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Föräldrarätt utan förbehåll
Sverige gjorde visstförbehåll motföräldrars
rätt att bestämma ifråga om barns religiösa
undervisning, så som denna rätt uttrycks i
Europakonventionen om de mänskliga
rättigheterna. Regeringen har dock i åtskilligafall fått ge efter i denna sak. Dr jur
Hans Liijeson klargör, att sedan Sverige nu
godkänt en FN-konvention med samma inne- ,
börd, harförbehållet mot Europakonventionen i sakförfallit och bör återkallas. Föräldrar kan och bör numera
utkräva sin rätt vare sig det gäller deras
barns religionsundervisning eller sexualundervisning, och om regeringen går emot
dem kan de klaga hos FN.
All diskussion om föräldrarätten har sin naturliga utgångspunkt i den rätt som den civiliserade världen tillerkänner barnen. Enligt
1959 års FN-deklaration om barnets rättigheter ”skall barnets intresse och bästa vara
bestämmande för dem som har ansvaret för
dess uppfostran och utbildning; detta ansvar
åvilar i främsta rummet barnets föräldrar”.
Ur denna deklaration brukar två viktiga
principer härledas, nämligen dels föräldrars
skyldighet att handla i sina barns intresse
och dels föräldrarnas rätt att – för att på
bästa sätt kunna uppfylla sin nyssnämnda
skyldighet – välja den undervisning som
skall ges åt barnen. I själva verket fullgör
föräldrarna således en dem åvilande skyldighet när de hävdar den numera så omdiskuterade föräldrarätten.
Föräldrarättens princip hade redan tidigare formulerats i den av FN :s generalförsamling år 1948 antagna allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Denna förklaring fastslår i artikel 26 att rätten
att välja den undervisning, som skall ges åt
barnen, i främsta rummet tillkommer deras
föräldrar. Varför har man då ansett denna
föräldrarätt så viktig att den tilldelats rang
av mänsklig rättighet?
Förklaringen ligger däri att de fascistiska
och kommunistiska regimerna under 1930-
talet grovt missbrukat den allmänna skolundervisningen för egna politiska och ideologiska syften. Under efterkrigstiden har man
därför sagt sig att barnen har en självklar
rätt att för framtiden bli skyddade mot ideologisk propaganda i skolan och mot den auktoritära miljö, som där kan växa fram i hägnet av en ensidig och likriktad äsiktsbildning. Även de som utarbetade Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna
fann ökat och internationellt sanktionerat
föråldrainflytande vara den viktigaste garantin mot en utveckling, där en totalitär regim systematiskt och med teknikens moderna hjälpmedel försöker indoktrinera barnen.
I Sverige går skiljelinjen i fråga om föråldrainflytandet just nu mellan å ena sidan den
regerande socialdemokratin, som tycks mena att barnen ägs av samhället, och å andra
sidan anhängarna av den traditionella uppfattningen att barnen tillhör familjen. Till
följd av det socialistiska maktinnehavet har
utvecklingen hittills gått i vänsterns favör;
obestridligt är att privata skolor tvingas upphöra och att nya förbjuds – detta sistnämnda to m i strid mot skollagen såsom ett färskt
exempel från Norrköping visar. Genom förskolan skall barn i allt lägre åldrar tas om
hand och uppfostras av samhället, medan
för äldre barn skoldagen förlängs med ”obligatoriska fritidsaktiviteter”. Föråldrainflytande innanför skolans murar accepteras inte ens i den blygsamma form siA-utredningen hade föreslagit. Annat vore inte heller att vänta; en regeringsrepresentant,
statsrådet Sven Moberg, har för några år sedan offentligen betecknat det som helt
otänkbart att direkt föråldrainflytande skulle få förekomma i skolan.
Karakteristiskt för utvecklingen är vidare
att de, som i samband med den senaste
grundlagsrefom1en påyrkade att föräldrarätten skulle inskrivas i grundlagen, inte
vann gehör för sina krav. Sålunda hade
Högsta domstolen påyrkat en grundlagsbe- 159
stämmelse om rätt för föräldrar att själva
sörja för barnens undervisning i hemmet eller annorstädes, vilket enligt HD vore motiverat även i vårt land ”mot bakgrunden av
erfarenheter från länder, där en auktoritär
statsmakt med alla medel varit verksam för
att bibringa ungdomen en viss åskådning”.
Internationella konventioner
Mot denna bakgrund är det förklarligt att en
känsla av vanmakt och otrygghet griper omkring sig. Man söker efter de yttersta gränserna för den statliga maktutövningen, men
när inga sådana tycks finnas på det nationella planet, blir det naturligt att söka dem i de
internationella konventioner som Sverige
förbundit sig att respektera. Dessas innehåll
är svårtillgängligt för de flesta. Därför skall i
det följande försök göras att närmare belysa
vad den internationella föräldrarätten kan
innebära för vårt vidkommande.
Föräldrarätten kan sägas ha två huvudaspekter, nämligen dels rätten att ordna undervisning enskilt eller i privatskolor, dels i
andra hand föräldrars rätt att inom de existerande skolformerna få sina önskemål om
undervisningens utformning beaktade, dvs i
praktiken genom befrielse från oacceptabla
undervisningsmoment i den allmänna skolan. Denna framställning tar närmast sikte
på den sistnämnda aspekten, som ju berör
det stora flertalet och som på sikt säkerligen
kommer att ge upphov till allt starkare meningsmotsättningar.
År 1953 godkände Sverige en tilläggsartikel till den Europeiska konventionen om de
mänskliga rättigheterna, enligt vilken staten
160
skall ”respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse”. I samband därmed gjorde Sverige emellertid förbehåll innebärande dels att Sverige
inte kan medgiva föräldrar rätt att under
hänvisning till sin filosofiska övertygelse för
sina barn erhålla befrielse från skyldigheten
att deltaga i delar av de allmänna skolornas
undervisning, dels att befrielse från skyldigheten att deltaga i samma skolors kristendomsundervisning endast kan medgivas för
barn med annan trosbekännelse än svenska
kyrkans, för vilka tillfredsställande religionsundervisning är ordnad.
Den officiella svenska attityden synes vara
att tilläggsartikeln i princip inte har någon
giltighet för vårt vidkommande. För det
första behöver ju någon hänsyn inte tas till
önskemål baserade på föräldrarnas ”filosofiska” övertygelse, eftersom det svenska förbehållet skulle sätta tilläggsartikeln ur spel
på denna punkt. I enlighet därmed skulle
föräldrar exempelvis inte kunna få barnen
befriade från skolans traditionella historieundervisning under åberopande av en avvikande historieuppfattning eller från biologiundervisningen med hänvisning till avståndstagande från Darwins utvecklingslära.
För det andra hävdas officiellt att religionsundervisningen i svenska skolor numera är objektiv och neutral i förhållande till
olika trosuppfattningar och att på grund
därav undervisningen inte kan stå i strid
med några föräldrars religiösa övertygelse.
Obligatorisk närvaroplikt skulle därför inte
heller kunna strida mot tilläggsartikelns ”religiösa” del. På denna punkt förklaras det
svenska förbehållet numera av att religionsundervisningen i Sverige betraktades som
konfessionell vid tiden för tilläggsprotokollets tillkomst.
Den officiella inställningen till trots har
regeringen inte återkallat de tillstånd att i
skolornas ställe ombesörja religionsundervisning, som meddelats katolska kyrkan och
några mosaiska församlingar i Sverige. Det
torde bero på att regeringen i själva verket
blivit medveten om att den egna doktrinen
om religionsundervisningens objektivitet inte är förenlig med tilläggsartikeln och rå-
dande rättsuppfattning inom övriga konventionsstater. Detta var också anledningen
till att regeringen i slutet av 1972 under på-
gående process med ”S:t Martins församling” inför Europarådet i Strasbourg gav vika för föräldrarnas och detta samfunds krav
på att få driva egen religionsundervisning
för barn inom samfundet. Utbildningsminister Ingvar Carlsson förklarade regeringens
reträtt med att det gällde en ”mycket liten
grupp” och att Europarådet är till för ”något
större frågor”, samtidigt som han sade sig
vara säker på att regeringen hade vunnit om
frågan förts till sin spets. Icke desto mindre
såg sig regeringen tvungen att i samband
därmed utfärda flera administrativa författningar (”Lex S:t Martin”) för att tillgodose
denna lilla grupps rätt till egen religionsundervisning.
I fråga om befrielse från religionsundervisningen måste alltså skiljas mellan teori
och praktik. Att ”S:t Martin” ännu inte fått
några spektakulära efterföljare torde bottna
i svenska föräldrars rädsla att stöta sig med
myndigheterna. Hur annars förklara 1970
års kyrkomötes utredningsnämnds konstaterande att betydande grupper bland kyrkans
medlemmar betraktar det nuvarande skolsystemet med dess religionsundervisning som
otillfredsställande och att en del upplever
denna undervisning, sådan den i praktiken
utformas, som ett åsiktsmässigt tvång och
som ett hinder för en framväxande kristen
tro?
FN-konventionerna
Nästa steg i föräldrarättens internationella
utveckling togs 1960 i och med tillkomsten
av Unesco-konventionen mot diskriminering inom undervisningen, vilken godkändes av Sverige 1967. Enligt denna är de fördragsslutande staterna ense om att det är
”väsentligt” att respektera föräldrars frihet
att ”på ett sätt som överensstämmer med
formerna för landets rättstillämpning tillförsäkra barnen en ·religiös och moralisk uppfostran i enlighet med deras egen övertygelse”. Formuleringen är relativt allmänt hållen
och accepterades från svensk sida med en
kort hänvisning till att den dåmera införda
”objektiva” religionsundervisningen i svenska skolor inte lade hinder i vägen för godkännande. Förbehåll var inte tillåtna vid
godkännande av denna konvention, som f ö
inte medger individuell klagorätt till någon
övernationell instans.
Intressantare ur föräldrarättens synpunkt
är 1966 års FN-konvention om ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter, som trädde i kraft så nyligen som den 3januari 1976 i
och med att den godkänts av stipulerade 35
161
stater. Denna konventions bestämmelser om
undervisning kan ses som en konkretisering
av artikel26 i FN:s inledningsvis omnämnda
allmänna förklaring av år 1948. I den nya
konventionens artikel 13 mom 3 stadgas så-
lunda kategoriskt att
”konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrars .. . frihet att tillförsäkra sina barn den religiösa och moraliska
uppfostran, som står i överensstämmelse
med deras egen övertygelse.”
Parentetiskt må redan här förutskickas att
medan det i Europakonventionen talas om
”uppfostran och undervisning”, nämner
FN-konventionen bara ”uppfostran”. I sak
gör detta emellertid ingen skillnad, då det av
FN-konventionens förarbeten framgår att
begreppet ”undervisning” ansågs helt rymmas inom det vidare begreppet ”uppfostran”.
Ur föräldrarättens synpunkt torde den
praktiska betydelsen av FN-konventionen
huvudsakligen ligga i dess indirekta verkan
på tillämpningen av Europakonventionen,
varom mera nedan. F -konventionen medger nämligen inte individuell klagorätt till
någon övernationell instans. Det kommer
däremot en annan FN-konvention att göra,
den av 1966 om medborgerliga och politiska
rättigheter, som trädde i kraft den 23 mars
1976. Denna sistnämnda konventions artikel
18 mom 4 har samma ordalydelse som den
ovan citerade passusen i artikel 13 mom 3 i
FN-konventionen om ekonomiska, sociala
och kulturella rättigheter. skillnaden består
däri, att den enskilde enligt särskilda bestämmelser får rätt att få klagomål över
eventuella kränkningar prövade av en inom
162
FN upprätlad kommille för de mänskliga
rättigheterna, som bl a skall ha till uppgift all
”framföra sina synpunkter till vederbörande
stat” och avge årliga rapporter till generalförsamlingen.
Sverige har inte, ehuru möjlighet därtill
funnits, gjort n:”tgot fiirbeh;”tllmot artiklarna
13 respektive 18 i FN-konventionerna. I
1971 ttrs proposition till riksdagen om konventionernas godkännande upprepades bara argumentet att religionsundervisningen i
svenska skolor såsom objektiv inte kan stå i
strid med föräldrarnas rättigheter enligt
konventionstexten. En reservation i stil med
förbehållet mot Europakonventionens tillläggsartikel hade dessutom i den just då på-
g:”tende tvisten med S:t Martins församling
kunnat tolkas som att regeringen underkände sin egen doktrin om religionsundervisningens objektivitet.
I fråga om ”religiös” uppfostran och övertygelse som grund för befrielse från viss undervisning har FN-konventionerna egentligen bara medfört den ändringen i föräldrarätten, att föräldrar i framtiden skall kunna
välja mellan Europarådskommissionen och
FN-kommitten för de mänskliga rättigheterna som klagoinstans, om regeringen inte
skulle medge sökt befrielse.
Vad är ”moralisk” uppfostran?
Vilka föråldrarättigheter innehåller då andra ledet i FN-konventionens artikel 13 mom
3, där det talas om barnens ”moraliska” uppfostran (att jämföras med Europakonventionens uttryck ”filosofiska” övertygelse)? Först
må bara konstateras, att någon klar gräns
mellan religiösa och moraliska (etiska) uppfattningar naturligtvis inte existerar; genom
den fortskridande sekulariseringen kan antas att åtskilliga företeelser efter hand förskjuts från den religiösa över till den moraliska sfären. Att begreppet ”religiiis” har
samma innebörd i båda konventionerna torde vara helt klart.
Det ursprungliga utkastet till konventionstext år 1954 upptog endast begreppet ”religiös uppfostran” som föremål fiir konventicmens skydd. Under det fortsalla arbetet
inom vederbörande FN-kommitte föreslogs
tre år senare i stället form uleringen ”religiö-
sa och moraliska uppfostran”. Från ett httll
motsatte man sig detta tillägg med motivcring att lydelsen enligt det ursprungliga utkastet vore tillräcklig till förhindrande av
doktrinär undervisning. Andra var emellertid av motsatt uppfattning och krävde att tilllägget skulle godkännas. Särskild omröstning härom påyrkades, och kommittens majoritet voterade därvid för bibehållande av
de betydelsefulla orden ”och moraliska” i
den slutliga konventionstexten. Vad avses
därmed?
Mest näraliggande exempel för vårt vidkommande är naturligtvis skolans obligatoriska undervisning i sexual- och samlevnadsfrågor. En del föräldrar i Sverige ställer sig i
dag avvisande till denna och så lär i ännu
högre grad bli fallet om sexualundervisningsutredningen USSU :s förslag från 1974
skulle genomföras. Som framgår av remissyttrandena torde särskilt invandrarbarns
föräldrar då komma att ställa krav på befrielse från skolans sexualundervisning och
därvid söka stöd i föräldrarätten. Föräldrarätten har överhuvudtaget inte tagits upp av
utredningen. Dennas sekreterare har emellertid i ett debattinlägg (BARN 1975 nr 8) på
tal om föräktenskapligt samliv, abort och användning av preventivmedel försäkrat att
minoriteter med annan åsikt såsom t ex katolska invandrare ska ”kunna räkna med att
skolan inte tar parti mot dem”. Får skolan
verkligen ta parti mot någon enda människa
ien moralfråga som denna? Står vi här inför
ett nytt exempel på ”objektiv” undervisning?
I vad mån överensstämmer då de ”moraliska” uppfattningarna enligt FN-konventionerna och den ”filosofiska” övertygelsen enligt Europa-konventionen? Beträffande
denna senare kan nämnas, att danska föräldrar klagat hos Europarådskommissionen
i Strasbourg över att deras barn inte befriats
från den allmänna danska skolans obligatoriska sexualundervisning. Föräldrarna har
därvid åberopat både sin religiösa och sin filosofiska övertygelse. Kommissionen har
förklarat att deras framställning kan upptas
till prövning. Fallet tyder på att sexualundervisning delvis skall betraktas som en ”filosofisk” fråga. För svenskt vidkommande
antyds i en proposition 1953: 32 att moment
i biologiundervisningen skulle kunna hänfö-
ras till ”filosofisk” övertygelse.
Europarådskommissionens vice ordförande har i ett uttalande om innebörden av ordet ”filosofisk” i tilläggsartikeln framhållit
två andra betydelser, dels en ideologisk där
ordet täcker åsikter och attityder riktade
mot totalitära och andra förkastliga ideologier, dels en icke-religiös där ordet täcker
agnostiska och anti-religiösa åsikter. Till
ideologiska meningsriktningar av ”filoso- 163
fisk” karaktär skulle man också enligt nyssnämnda proposition kunna hänföra föräldrars historieuppfattning, marxistisk eller annan. Den gjorda inventeringen får anses visa, att innebörden av begreppen ”moralisk”
och ”filosofisk” övertygelse i de båda konventionerna på väsentliga punkter praktiskt
taget överensstämmer.
Svenska forbehåll
Nästa fråga blir, om Sveriges förbehåll beträffande Europakonventionens tilläggsartikel fortfarande står sig. Det torde vara unikt
om en stat, som är ansluten till flera konventio-ner innehållande en och samma rättighetsgaranti, skulle underlåta att återkalla ett
tidigare förbehåll mot denna garanti i en av
konventionerna.
Bland folkrättsexperter har den meningen uttalats att en stat, som ansluter sig till en
konvention och därvid gjort förbehåll mot
någon eller några bestämmelser i konventionen, principiellt är skyldig eftersträva att
ändra de interna lagbestämmelser, som nödvändiggjort förbehållet, på sådant sätt att
detta kan återkallas och konventionen tilllämpas i full utsträckning. Enligt denna
princip handlade Norge, som hade reserverat sig mot artikel 9 i Europakonventionen
på grund av norsk grundlags förbud motjesuiters verksamhet i Norge. Detta grundlagsförbud upphävdes 1956, varefter Norge
återkallade sin reservation, detta oaktat nå-
gon uttrycklig förpliktelse härtill inte finns
inskriven i konventionstexten.
Genom att Sverige förbehållslöst godkänt
artikel 13 mom 3 i FN-konventionen är den
164
<Hiri stadgade föräldr;u·;itten fr;’m den 3 januari 197!i i princip införlivad med gällande
svensk r;itt. Sverige kan diirmed anses ha anpassat sin lagstiftning ocks:’t till Europakonventi<mens tilläggsanikcl. och Sveriges förbeh;’tll mot denna bör d:’t formell! :’tterkallas.
l motsats till orge i ovannämnda fall är
Sverige folkt-;ittsligt förpliktat att effektuera
denna illerkallelse p:’t grund av uttryckliga
bcst;inunelscr i FN-konventionelL Dess artikel ~ ntotn l förpliktar niimligen staterna att
förverkliga de i konventionen inskrivna r;ittighctcrna ”i sin helhet genont alla <Hiniii iignadc medel, i synnerhet genom :’l!g;irdcr p:’t
lagstiftningens omr:’tde” till vilket artikel ~3
liiggcr ”avslutande av konventioner” s:’tsom
I;intpliga internationella :’llg;irdcr. Och skulle regeringen iind:’t fonnelh fasthitila vid fiirhch:’tllct och :’tbcropa detta tnot enskild klagande infiir Europar:’tdskonnnissioncn, brvtcr regeringen mot FN-konventionens artikel 5, som fiirbjudcr en stat att ”utföra handling (’;my act’) som syftar till att tillintctgiira
n:’tgon av dc fri- eller rätt ighctcr, som inskrivits i konventionen”.
Spörsm:’tlet kan ocksit diskuteras ut ifr:’m
Europakonventionen sjiilv. Enligt onlalydclsen i det svenska förbeh:’lllet kan Sverige inte
medgiva befrielse i akt ueIla h;inseenden pit
grund av innch;’tllet i (d:’t) g;illande skolfiirf;1tt ningar. Sedan gnmdcn för detta hinder
nu bortfallit gctJ<IIn att skolförfattningarna
iiverensst:immer – eller fr:’m svensk sida i
van fall mitsie tolkas s:’tsom iivcrcnsstämmande – även med Europakonventionens
tilläggsartikel, leder den enda rimliga tolkningen av förbeh<”tllet självt till au detta numera bara kvarsti’u- som en död bokstav_
Tack vare FN-konventionens ikraft trädande
har Sverige s<”tledes nu att leva upp till den
fiiräldrar;ittsstattdanl, som Eumpakonventi<lllens tilläggsartikel i lika mim uppställer.
Åsiktsfriheten kontra falsk objektivitet
Ju mer ideologiskt och kont roversielh stoff
skolpolitikerna sl;ipper in i skolan, desto
större blir möjligheterna att manipulera barnen och s;itta itsiktsfriheten ur speL Desto
angcbgnare dit alt ocksit sprida k;innedom
ont fiir;Hdradtten och de regler, som skall
skvdda denna och diinncd ,·ttcrst demokrat in.
l 11101-g<>n kan su·iden giilla obligawrisk
undervisning i marxism. Redan i dag har ,.i
obligatorisk sexualundervisning. som mimga
finner oacceptabel, och diirtill USSU. Diir
bör svenska fiir;ildrar- oavsett rdigiiis uppf;utning – nu ha fittt samnta nti~jligheter
som dc danska att f:’t sin sak priivad infiir
Europar:’tdet, 0111 befrielse ft·:’m s:’tdan undervisning skulle viigras. Och dit FN-konventionen om medborgerliga och politiska
räl! ighctc1· nyligen trätt i kraft. kan fiiriildrama allernativt dra fr:’tgan inför F -kontmittcti fiir dc m;inskliga riittighetema. ~led
tanke p:’t prejudikatet ”S:t Manin” kan regeringen knappast :’ttcrkomma och h;i,·da
;innu en doktrin, nu att sexualundervisningen s:’tsom ”objektiv” eller som ren ”faktaupplysning” inte kan st:’t i strid med n:’tgra fiir- ;ildrars religiösa eller filosofiska ii\·cnygelse.
Objektivitetens täckmantel ;ir inte outslitlig.
Sverige gjorde visstförbehåll motföräldrars
rätt att bestämma ifråga om barns religiösa
undervisning, så som denna rätt uttrycks i
Europakonventionen om de mänskliga
rättigheterna. Regeringen har dock i åtskilligafall fått ge efter i denna sak. Dr jur
Hans Liijeson klargör, att sedan Sverige nu
godkänt en FN-konvention med samma inne- ,
börd, harförbehållet mot Europakonventionen i sakförfallit och bör återkallas. Föräldrar kan och bör numera
utkräva sin rätt vare sig det gäller deras
barns religionsundervisning eller sexualundervisning, och om regeringen går emot
dem kan de klaga hos FN.
All diskussion om föräldrarätten har sin naturliga utgångspunkt i den rätt som den civiliserade världen tillerkänner barnen. Enligt
1959 års FN-deklaration om barnets rättigheter ”skall barnets intresse och bästa vara
bestämmande för dem som har ansvaret för
dess uppfostran och utbildning; detta ansvar
åvilar i främsta rummet barnets föräldrar”.
Ur denna deklaration brukar två viktiga
principer härledas, nämligen dels föräldrars
skyldighet att handla i sina barns intresse
och dels föräldrarnas rätt att – för att på
bästa sätt kunna uppfylla sin nyssnämnda
skyldighet – välja den undervisning som
skall ges åt barnen. I själva verket fullgör
föräldrarna således en dem åvilande skyldighet när de hävdar den numera så omdiskuterade föräldrarätten.
Föräldrarättens princip hade redan tidigare formulerats i den av FN :s generalförsamling år 1948 antagna allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Denna förklaring fastslår i artikel 26 att rätten
att välja den undervisning, som skall ges åt
barnen, i främsta rummet tillkommer deras
föräldrar. Varför har man då ansett denna
föräldrarätt så viktig att den tilldelats rang
av mänsklig rättighet?
Förklaringen ligger däri att de fascistiska
och kommunistiska regimerna under 1930-
talet grovt missbrukat den allmänna skolundervisningen för egna politiska och ideologiska syften. Under efterkrigstiden har man
därför sagt sig att barnen har en självklar
rätt att för framtiden bli skyddade mot ideologisk propaganda i skolan och mot den auktoritära miljö, som där kan växa fram i hägnet av en ensidig och likriktad äsiktsbildning. Även de som utarbetade Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna
fann ökat och internationellt sanktionerat
föråldrainflytande vara den viktigaste garantin mot en utveckling, där en totalitär regim systematiskt och med teknikens moderna hjälpmedel försöker indoktrinera barnen.
I Sverige går skiljelinjen i fråga om föråldrainflytandet just nu mellan å ena sidan den
regerande socialdemokratin, som tycks mena att barnen ägs av samhället, och å andra
sidan anhängarna av den traditionella uppfattningen att barnen tillhör familjen. Till
följd av det socialistiska maktinnehavet har
utvecklingen hittills gått i vänsterns favör;
obestridligt är att privata skolor tvingas upphöra och att nya förbjuds – detta sistnämnda to m i strid mot skollagen såsom ett färskt
exempel från Norrköping visar. Genom förskolan skall barn i allt lägre åldrar tas om
hand och uppfostras av samhället, medan
för äldre barn skoldagen förlängs med ”obligatoriska fritidsaktiviteter”. Föråldrainflytande innanför skolans murar accepteras inte ens i den blygsamma form siA-utredningen hade föreslagit. Annat vore inte heller att vänta; en regeringsrepresentant,
statsrådet Sven Moberg, har för några år sedan offentligen betecknat det som helt
otänkbart att direkt föråldrainflytande skulle få förekomma i skolan.
Karakteristiskt för utvecklingen är vidare
att de, som i samband med den senaste
grundlagsrefom1en påyrkade att föräldrarätten skulle inskrivas i grundlagen, inte
vann gehör för sina krav. Sålunda hade
Högsta domstolen påyrkat en grundlagsbe- 159
stämmelse om rätt för föräldrar att själva
sörja för barnens undervisning i hemmet eller annorstädes, vilket enligt HD vore motiverat även i vårt land ”mot bakgrunden av
erfarenheter från länder, där en auktoritär
statsmakt med alla medel varit verksam för
att bibringa ungdomen en viss åskådning”.
Internationella konventioner
Mot denna bakgrund är det förklarligt att en
känsla av vanmakt och otrygghet griper omkring sig. Man söker efter de yttersta gränserna för den statliga maktutövningen, men
när inga sådana tycks finnas på det nationella planet, blir det naturligt att söka dem i de
internationella konventioner som Sverige
förbundit sig att respektera. Dessas innehåll
är svårtillgängligt för de flesta. Därför skall i
det följande försök göras att närmare belysa
vad den internationella föräldrarätten kan
innebära för vårt vidkommande.
Föräldrarätten kan sägas ha två huvudaspekter, nämligen dels rätten att ordna undervisning enskilt eller i privatskolor, dels i
andra hand föräldrars rätt att inom de existerande skolformerna få sina önskemål om
undervisningens utformning beaktade, dvs i
praktiken genom befrielse från oacceptabla
undervisningsmoment i den allmänna skolan. Denna framställning tar närmast sikte
på den sistnämnda aspekten, som ju berör
det stora flertalet och som på sikt säkerligen
kommer att ge upphov till allt starkare meningsmotsättningar.
År 1953 godkände Sverige en tilläggsartikel till den Europeiska konventionen om de
mänskliga rättigheterna, enligt vilken staten
160
skall ”respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse”. I samband därmed gjorde Sverige emellertid förbehåll innebärande dels att Sverige
inte kan medgiva föräldrar rätt att under
hänvisning till sin filosofiska övertygelse för
sina barn erhålla befrielse från skyldigheten
att deltaga i delar av de allmänna skolornas
undervisning, dels att befrielse från skyldigheten att deltaga i samma skolors kristendomsundervisning endast kan medgivas för
barn med annan trosbekännelse än svenska
kyrkans, för vilka tillfredsställande religionsundervisning är ordnad.
Den officiella svenska attityden synes vara
att tilläggsartikeln i princip inte har någon
giltighet för vårt vidkommande. För det
första behöver ju någon hänsyn inte tas till
önskemål baserade på föräldrarnas ”filosofiska” övertygelse, eftersom det svenska förbehållet skulle sätta tilläggsartikeln ur spel
på denna punkt. I enlighet därmed skulle
föräldrar exempelvis inte kunna få barnen
befriade från skolans traditionella historieundervisning under åberopande av en avvikande historieuppfattning eller från biologiundervisningen med hänvisning till avståndstagande från Darwins utvecklingslära.
För det andra hävdas officiellt att religionsundervisningen i svenska skolor numera är objektiv och neutral i förhållande till
olika trosuppfattningar och att på grund
därav undervisningen inte kan stå i strid
med några föräldrars religiösa övertygelse.
Obligatorisk närvaroplikt skulle därför inte
heller kunna strida mot tilläggsartikelns ”religiösa” del. På denna punkt förklaras det
svenska förbehållet numera av att religionsundervisningen i Sverige betraktades som
konfessionell vid tiden för tilläggsprotokollets tillkomst.
Den officiella inställningen till trots har
regeringen inte återkallat de tillstånd att i
skolornas ställe ombesörja religionsundervisning, som meddelats katolska kyrkan och
några mosaiska församlingar i Sverige. Det
torde bero på att regeringen i själva verket
blivit medveten om att den egna doktrinen
om religionsundervisningens objektivitet inte är förenlig med tilläggsartikeln och rå-
dande rättsuppfattning inom övriga konventionsstater. Detta var också anledningen
till att regeringen i slutet av 1972 under på-
gående process med ”S:t Martins församling” inför Europarådet i Strasbourg gav vika för föräldrarnas och detta samfunds krav
på att få driva egen religionsundervisning
för barn inom samfundet. Utbildningsminister Ingvar Carlsson förklarade regeringens
reträtt med att det gällde en ”mycket liten
grupp” och att Europarådet är till för ”något
större frågor”, samtidigt som han sade sig
vara säker på att regeringen hade vunnit om
frågan förts till sin spets. Icke desto mindre
såg sig regeringen tvungen att i samband
därmed utfärda flera administrativa författningar (”Lex S:t Martin”) för att tillgodose
denna lilla grupps rätt till egen religionsundervisning.
I fråga om befrielse från religionsundervisningen måste alltså skiljas mellan teori
och praktik. Att ”S:t Martin” ännu inte fått
några spektakulära efterföljare torde bottna
i svenska föräldrars rädsla att stöta sig med
myndigheterna. Hur annars förklara 1970
års kyrkomötes utredningsnämnds konstaterande att betydande grupper bland kyrkans
medlemmar betraktar det nuvarande skolsystemet med dess religionsundervisning som
otillfredsställande och att en del upplever
denna undervisning, sådan den i praktiken
utformas, som ett åsiktsmässigt tvång och
som ett hinder för en framväxande kristen
tro?
FN-konventionerna
Nästa steg i föräldrarättens internationella
utveckling togs 1960 i och med tillkomsten
av Unesco-konventionen mot diskriminering inom undervisningen, vilken godkändes av Sverige 1967. Enligt denna är de fördragsslutande staterna ense om att det är
”väsentligt” att respektera föräldrars frihet
att ”på ett sätt som överensstämmer med
formerna för landets rättstillämpning tillförsäkra barnen en ·religiös och moralisk uppfostran i enlighet med deras egen övertygelse”. Formuleringen är relativt allmänt hållen
och accepterades från svensk sida med en
kort hänvisning till att den dåmera införda
”objektiva” religionsundervisningen i svenska skolor inte lade hinder i vägen för godkännande. Förbehåll var inte tillåtna vid
godkännande av denna konvention, som f ö
inte medger individuell klagorätt till någon
övernationell instans.
Intressantare ur föräldrarättens synpunkt
är 1966 års FN-konvention om ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter, som trädde i kraft så nyligen som den 3januari 1976 i
och med att den godkänts av stipulerade 35
161
stater. Denna konventions bestämmelser om
undervisning kan ses som en konkretisering
av artikel26 i FN:s inledningsvis omnämnda
allmänna förklaring av år 1948. I den nya
konventionens artikel 13 mom 3 stadgas så-
lunda kategoriskt att
”konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrars .. . frihet att tillförsäkra sina barn den religiösa och moraliska
uppfostran, som står i överensstämmelse
med deras egen övertygelse.”
Parentetiskt må redan här förutskickas att
medan det i Europakonventionen talas om
”uppfostran och undervisning”, nämner
FN-konventionen bara ”uppfostran”. I sak
gör detta emellertid ingen skillnad, då det av
FN-konventionens förarbeten framgår att
begreppet ”undervisning” ansågs helt rymmas inom det vidare begreppet ”uppfostran”.
Ur föräldrarättens synpunkt torde den
praktiska betydelsen av FN-konventionen
huvudsakligen ligga i dess indirekta verkan
på tillämpningen av Europakonventionen,
varom mera nedan. F -konventionen medger nämligen inte individuell klagorätt till
någon övernationell instans. Det kommer
däremot en annan FN-konvention att göra,
den av 1966 om medborgerliga och politiska
rättigheter, som trädde i kraft den 23 mars
1976. Denna sistnämnda konventions artikel
18 mom 4 har samma ordalydelse som den
ovan citerade passusen i artikel 13 mom 3 i
FN-konventionen om ekonomiska, sociala
och kulturella rättigheter. skillnaden består
däri, att den enskilde enligt särskilda bestämmelser får rätt att få klagomål över
eventuella kränkningar prövade av en inom
162
FN upprätlad kommille för de mänskliga
rättigheterna, som bl a skall ha till uppgift all
”framföra sina synpunkter till vederbörande
stat” och avge årliga rapporter till generalförsamlingen.
Sverige har inte, ehuru möjlighet därtill
funnits, gjort n:”tgot fiirbeh;”tllmot artiklarna
13 respektive 18 i FN-konventionerna. I
1971 ttrs proposition till riksdagen om konventionernas godkännande upprepades bara argumentet att religionsundervisningen i
svenska skolor såsom objektiv inte kan stå i
strid med föräldrarnas rättigheter enligt
konventionstexten. En reservation i stil med
förbehållet mot Europakonventionens tillläggsartikel hade dessutom i den just då på-
g:”tende tvisten med S:t Martins församling
kunnat tolkas som att regeringen underkände sin egen doktrin om religionsundervisningens objektivitet.
I fråga om ”religiös” uppfostran och övertygelse som grund för befrielse från viss undervisning har FN-konventionerna egentligen bara medfört den ändringen i föräldrarätten, att föräldrar i framtiden skall kunna
välja mellan Europarådskommissionen och
FN-kommitten för de mänskliga rättigheterna som klagoinstans, om regeringen inte
skulle medge sökt befrielse.
Vad är ”moralisk” uppfostran?
Vilka föråldrarättigheter innehåller då andra ledet i FN-konventionens artikel 13 mom
3, där det talas om barnens ”moraliska” uppfostran (att jämföras med Europakonventionens uttryck ”filosofiska” övertygelse)? Först
må bara konstateras, att någon klar gräns
mellan religiösa och moraliska (etiska) uppfattningar naturligtvis inte existerar; genom
den fortskridande sekulariseringen kan antas att åtskilliga företeelser efter hand förskjuts från den religiösa över till den moraliska sfären. Att begreppet ”religiiis” har
samma innebörd i båda konventionerna torde vara helt klart.
Det ursprungliga utkastet till konventionstext år 1954 upptog endast begreppet ”religiös uppfostran” som föremål fiir konventicmens skydd. Under det fortsalla arbetet
inom vederbörande FN-kommitte föreslogs
tre år senare i stället form uleringen ”religiö-
sa och moraliska uppfostran”. Från ett httll
motsatte man sig detta tillägg med motivcring att lydelsen enligt det ursprungliga utkastet vore tillräcklig till förhindrande av
doktrinär undervisning. Andra var emellertid av motsatt uppfattning och krävde att tilllägget skulle godkännas. Särskild omröstning härom påyrkades, och kommittens majoritet voterade därvid för bibehållande av
de betydelsefulla orden ”och moraliska” i
den slutliga konventionstexten. Vad avses
därmed?
Mest näraliggande exempel för vårt vidkommande är naturligtvis skolans obligatoriska undervisning i sexual- och samlevnadsfrågor. En del föräldrar i Sverige ställer sig i
dag avvisande till denna och så lär i ännu
högre grad bli fallet om sexualundervisningsutredningen USSU :s förslag från 1974
skulle genomföras. Som framgår av remissyttrandena torde särskilt invandrarbarns
föräldrar då komma att ställa krav på befrielse från skolans sexualundervisning och
därvid söka stöd i föräldrarätten. Föräldrarätten har överhuvudtaget inte tagits upp av
utredningen. Dennas sekreterare har emellertid i ett debattinlägg (BARN 1975 nr 8) på
tal om föräktenskapligt samliv, abort och användning av preventivmedel försäkrat att
minoriteter med annan åsikt såsom t ex katolska invandrare ska ”kunna räkna med att
skolan inte tar parti mot dem”. Får skolan
verkligen ta parti mot någon enda människa
ien moralfråga som denna? Står vi här inför
ett nytt exempel på ”objektiv” undervisning?
I vad mån överensstämmer då de ”moraliska” uppfattningarna enligt FN-konventionerna och den ”filosofiska” övertygelsen enligt Europa-konventionen? Beträffande
denna senare kan nämnas, att danska föräldrar klagat hos Europarådskommissionen
i Strasbourg över att deras barn inte befriats
från den allmänna danska skolans obligatoriska sexualundervisning. Föräldrarna har
därvid åberopat både sin religiösa och sin filosofiska övertygelse. Kommissionen har
förklarat att deras framställning kan upptas
till prövning. Fallet tyder på att sexualundervisning delvis skall betraktas som en ”filosofisk” fråga. För svenskt vidkommande
antyds i en proposition 1953: 32 att moment
i biologiundervisningen skulle kunna hänfö-
ras till ”filosofisk” övertygelse.
Europarådskommissionens vice ordförande har i ett uttalande om innebörden av ordet ”filosofisk” i tilläggsartikeln framhållit
två andra betydelser, dels en ideologisk där
ordet täcker åsikter och attityder riktade
mot totalitära och andra förkastliga ideologier, dels en icke-religiös där ordet täcker
agnostiska och anti-religiösa åsikter. Till
ideologiska meningsriktningar av ”filoso- 163
fisk” karaktär skulle man också enligt nyssnämnda proposition kunna hänföra föräldrars historieuppfattning, marxistisk eller annan. Den gjorda inventeringen får anses visa, att innebörden av begreppen ”moralisk”
och ”filosofisk” övertygelse i de båda konventionerna på väsentliga punkter praktiskt
taget överensstämmer.
Svenska forbehåll
Nästa fråga blir, om Sveriges förbehåll beträffande Europakonventionens tilläggsartikel fortfarande står sig. Det torde vara unikt
om en stat, som är ansluten till flera konventio-ner innehållande en och samma rättighetsgaranti, skulle underlåta att återkalla ett
tidigare förbehåll mot denna garanti i en av
konventionerna.
Bland folkrättsexperter har den meningen uttalats att en stat, som ansluter sig till en
konvention och därvid gjort förbehåll mot
någon eller några bestämmelser i konventionen, principiellt är skyldig eftersträva att
ändra de interna lagbestämmelser, som nödvändiggjort förbehållet, på sådant sätt att
detta kan återkallas och konventionen tilllämpas i full utsträckning. Enligt denna
princip handlade Norge, som hade reserverat sig mot artikel 9 i Europakonventionen
på grund av norsk grundlags förbud motjesuiters verksamhet i Norge. Detta grundlagsförbud upphävdes 1956, varefter Norge
återkallade sin reservation, detta oaktat nå-
gon uttrycklig förpliktelse härtill inte finns
inskriven i konventionstexten.
Genom att Sverige förbehållslöst godkänt
artikel 13 mom 3 i FN-konventionen är den
164
<Hiri stadgade föräldr;u·;itten fr;’m den 3 januari 197!i i princip införlivad med gällande
svensk r;itt. Sverige kan diirmed anses ha anpassat sin lagstiftning ocks:’t till Europakonventi<mens tilläggsanikcl. och Sveriges förbeh;’tll mot denna bör d:’t formell! :’tterkallas.
l motsats till orge i ovannämnda fall är
Sverige folkt-;ittsligt förpliktat att effektuera
denna illerkallelse p:’t grund av uttryckliga
bcst;inunelscr i FN-konventionelL Dess artikel ~ ntotn l förpliktar niimligen staterna att
förverkliga de i konventionen inskrivna r;ittighctcrna ”i sin helhet genont alla <Hiniii iignadc medel, i synnerhet genom :’l!g;irdcr p:’t
lagstiftningens omr:’tde” till vilket artikel ~3
liiggcr ”avslutande av konventioner” s:’tsom
I;intpliga internationella :’llg;irdcr. Och skulle regeringen iind:’t fonnelh fasthitila vid fiirhch:’tllct och :’tbcropa detta tnot enskild klagande infiir Europar:’tdskonnnissioncn, brvtcr regeringen mot FN-konventionens artikel 5, som fiirbjudcr en stat att ”utföra handling (’;my act’) som syftar till att tillintctgiira
n:’tgon av dc fri- eller rätt ighctcr, som inskrivits i konventionen”.
Spörsm:’tlet kan ocksit diskuteras ut ifr:’m
Europakonventionen sjiilv. Enligt onlalydclsen i det svenska förbeh:’lllet kan Sverige inte
medgiva befrielse i akt ueIla h;inseenden pit
grund av innch;’tllet i (d:’t) g;illande skolfiirf;1tt ningar. Sedan gnmdcn för detta hinder
nu bortfallit gctJ<IIn att skolförfattningarna
iiverensst:immer – eller fr:’m svensk sida i
van fall mitsie tolkas s:’tsom iivcrcnsstämmande – även med Europakonventionens
tilläggsartikel, leder den enda rimliga tolkningen av förbeh<”tllet självt till au detta numera bara kvarsti’u- som en död bokstav_
Tack vare FN-konventionens ikraft trädande
har Sverige s<”tledes nu att leva upp till den
fiiräldrar;ittsstattdanl, som Eumpakonventi<lllens tilläggsartikel i lika mim uppställer.
Åsiktsfriheten kontra falsk objektivitet
Ju mer ideologiskt och kont roversielh stoff
skolpolitikerna sl;ipper in i skolan, desto
större blir möjligheterna att manipulera barnen och s;itta itsiktsfriheten ur speL Desto
angcbgnare dit alt ocksit sprida k;innedom
ont fiir;Hdradtten och de regler, som skall
skvdda denna och diinncd ,·ttcrst demokrat in.
l 11101-g<>n kan su·iden giilla obligawrisk
undervisning i marxism. Redan i dag har ,.i
obligatorisk sexualundervisning. som mimga
finner oacceptabel, och diirtill USSU. Diir
bör svenska fiir;ildrar- oavsett rdigiiis uppf;utning – nu ha fittt samnta nti~jligheter
som dc danska att f:’t sin sak priivad infiir
Europar:’tdet, 0111 befrielse ft·:’m s:’tdan undervisning skulle viigras. Och dit FN-konventionen om medborgerliga och politiska
räl! ighctc1· nyligen trätt i kraft. kan fiiriildrama allernativt dra fr:’tgan inför F -kontmittcti fiir dc m;inskliga riittighetema. ~led
tanke p:’t prejudikatet ”S:t Manin” kan regeringen knappast :’ttcrkomma och h;i,·da
;innu en doktrin, nu att sexualundervisningen s:’tsom ”objektiv” eller som ren ”faktaupplysning” inte kan st:’t i strid med n:’tgra fiir- ;ildrars religiösa eller filosofiska ii\·cnygelse.
Objektivitetens täckmantel ;ir inte outslitlig.