Matti Häggström; Om familjen
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
familjen
Alkoholproblemen är avsevärda i de yngre
generationerna. Knarket breder ut sig med
katastrofal hastighet. Flera dödsfall till följd
av överdoser hemin har rapporterats. Kriminaliteten växer, och antalet aborter ökar
bland unga flickor.
Mycket tack vare ett dramatiskt TV-program i december i fjol har blickarna även
riktats mot pornografin, ungdomsprostitutionen och andra vedervärdiga företeelser i
sexträskets bottenslam. Samtidigt har man
kunnat avnjuta förra decenniets extrema
sexliberalers tragikomiska reträtt – ekiperade i mollskinnsvästar och till de dämpade tonerna av ”Ich hatt’ einen Kameraden” –
från sina framskjutna skyttegravspositioner,
varifrån de med en lidelse som varit värd eu
bättre syfte bekrigat alla kamouflerade erotikmåL De prostituerades människovärde
krävs tillbaka, och det är i och för sig alldeles ·
utmärkt.
Alltför många ungdomar har hamnat på
livets skuggsida, trots att solen skiner klarare
än någonsin över välståndssveriges marmorfasader. Hur har det kunnat bli så? Varför
super Jepparna?
Det finns en gemensam nämnare för merparten av de unga människor som hemfallit
åt asociala beteenden. Det är att de haft tragiska, djupt disharmoniska familjeförhållanden.
Det är inte i första hand ungdomarna som
skall kritiseras därför att de kommit på sned
i tillvaron. De har det inte alltid så lätt. Är
det konstigt att den tonåring, som dagligen
får höra av morsan att hans födelse var det
som fördärvade hennes tillvaro, trivs bäure
och t o m anser sig finna större mänsklig gemenskap i knarkarkvartarna och bland ölande kompisar på tunnelbanestationerna än i
ett hem som inte är något hem?
l dag identifieras offren för den klappjakt, som en del vänstergrupper länge utövat
på familjen som institution. Enligt socialistiska samhällsförbättrare är den mest någonting som stimulerar prylkonsumtion, egoism, mänsklig isolationism och social segregering och som försvårar omvandlingen av
samhället till en enda kollektiv, promiskuös
storfamilj.
skepsisen gentemot familjen är mera
spridd än många kanske tror. Indirekt kommer den till uttryck när exempelvis en person i TV förfasar sig över ungdomsprostitutionen och vredgat efterlyser effektiva motåtgärder från samhället.
Från samhället? Förall del, men från föräldrarna då? Det sägs det ingenting om.
Men har inte också de ett ansvar för sina
barn, vilka gunås aldrig bett om att få komma till världen?
Visst har samhället ett ansvar. Samhället
skall ge familjerna praktiska möjligheter att
fungera så att barnen, i synnerhet innan de
uppnått skolpliktsåldern, får rikligt med värme och omvårdnad. Men det skall komma
från föräldrarna. Där kan samhällets kollektiva ömhetsinstitutioner bara bli ett undermåligt surrogat.
61
Åtskilliga familjer ger sig mer eller mindre hämningslöst hän åt materialism och försummar att ge barnen mänsklighet och tid.
Det bör sägas rent ut att de därmed sviker sina förpliktelser. Barnen har rätt att kräva
omsorg. Och föräldrarna är skyldiga att
skaffa sig åtminstone någon hum om hur
det går till att hantera barn.
En bilförare som framför sitt fordon i
onyktert tillstånd mister förfoganderätten
över det. Häxan som maniskt beskyller sin
son för att vara roten till allt hennes onda får
behålla vårdnaden av honom . Han betraktas
fortfarande som ”hennes”. Men ingen kan
äga en annan persons liv, på sin höjd disponera över det medan vederbörande är
omyndig. Den rätten bör i större omfattning
än hittills fråntas de föräldrar som exempelvis grovt misshandlar sina barn fysiskt eller
som på annat sätt demonstrerar sin inkompetens som fostrare – inte primärt av allmänpreventiva skäl utan av hänsyn till barnet. Det är barnets väl och ve som måste vara
det avgörande, precis som vid vårdnadskonflikter i samband med skilsmässor.
Hur vågar han födas, skrev Hjalmar Gullberg en gång om Jesus Kristus. Den frågan
kan i dag med fog ställas till många potentiella folkhemsbarn.
Hur vågar de?
Matti Häggström
Alkoholproblemen är avsevärda i de yngre
generationerna. Knarket breder ut sig med
katastrofal hastighet. Flera dödsfall till följd
av överdoser hemin har rapporterats. Kriminaliteten växer, och antalet aborter ökar
bland unga flickor.
Mycket tack vare ett dramatiskt TV-program i december i fjol har blickarna även
riktats mot pornografin, ungdomsprostitutionen och andra vedervärdiga företeelser i
sexträskets bottenslam. Samtidigt har man
kunnat avnjuta förra decenniets extrema
sexliberalers tragikomiska reträtt – ekiperade i mollskinnsvästar och till de dämpade tonerna av ”Ich hatt’ einen Kameraden” –
från sina framskjutna skyttegravspositioner,
varifrån de med en lidelse som varit värd eu
bättre syfte bekrigat alla kamouflerade erotikmåL De prostituerades människovärde
krävs tillbaka, och det är i och för sig alldeles ·
utmärkt.
Alltför många ungdomar har hamnat på
livets skuggsida, trots att solen skiner klarare
än någonsin över välståndssveriges marmorfasader. Hur har det kunnat bli så? Varför
super Jepparna?
Det finns en gemensam nämnare för merparten av de unga människor som hemfallit
åt asociala beteenden. Det är att de haft tragiska, djupt disharmoniska familjeförhållanden.
Det är inte i första hand ungdomarna som
skall kritiseras därför att de kommit på sned
i tillvaron. De har det inte alltid så lätt. Är
det konstigt att den tonåring, som dagligen
får höra av morsan att hans födelse var det
som fördärvade hennes tillvaro, trivs bäure
och t o m anser sig finna större mänsklig gemenskap i knarkarkvartarna och bland ölande kompisar på tunnelbanestationerna än i
ett hem som inte är något hem?
l dag identifieras offren för den klappjakt, som en del vänstergrupper länge utövat
på familjen som institution. Enligt socialistiska samhällsförbättrare är den mest någonting som stimulerar prylkonsumtion, egoism, mänsklig isolationism och social segregering och som försvårar omvandlingen av
samhället till en enda kollektiv, promiskuös
storfamilj.
skepsisen gentemot familjen är mera
spridd än många kanske tror. Indirekt kommer den till uttryck när exempelvis en person i TV förfasar sig över ungdomsprostitutionen och vredgat efterlyser effektiva motåtgärder från samhället.
Från samhället? Förall del, men från föräldrarna då? Det sägs det ingenting om.
Men har inte också de ett ansvar för sina
barn, vilka gunås aldrig bett om att få komma till världen?
Visst har samhället ett ansvar. Samhället
skall ge familjerna praktiska möjligheter att
fungera så att barnen, i synnerhet innan de
uppnått skolpliktsåldern, får rikligt med värme och omvårdnad. Men det skall komma
från föräldrarna. Där kan samhällets kollektiva ömhetsinstitutioner bara bli ett undermåligt surrogat.
61
Åtskilliga familjer ger sig mer eller mindre hämningslöst hän åt materialism och försummar att ge barnen mänsklighet och tid.
Det bör sägas rent ut att de därmed sviker sina förpliktelser. Barnen har rätt att kräva
omsorg. Och föräldrarna är skyldiga att
skaffa sig åtminstone någon hum om hur
det går till att hantera barn.
En bilförare som framför sitt fordon i
onyktert tillstånd mister förfoganderätten
över det. Häxan som maniskt beskyller sin
son för att vara roten till allt hennes onda får
behålla vårdnaden av honom . Han betraktas
fortfarande som ”hennes”. Men ingen kan
äga en annan persons liv, på sin höjd disponera över det medan vederbörande är
omyndig. Den rätten bör i större omfattning
än hittills fråntas de föräldrar som exempelvis grovt misshandlar sina barn fysiskt eller
som på annat sätt demonstrerar sin inkompetens som fostrare – inte primärt av allmänpreventiva skäl utan av hänsyn till barnet. Det är barnets väl och ve som måste vara
det avgörande, precis som vid vårdnadskonflikter i samband med skilsmässor.
Hur vågar han födas, skrev Hjalmar Gullberg en gång om Jesus Kristus. Den frågan
kan i dag med fog ställas till många potentiella folkhemsbarn.
Hur vågar de?
Matti Häggström