Kerstin Anér; Datorer på extremkurs

KERSTIN ANER:
Datorer på extremkurs
statssekreteraren Kerstin Aner skriver om
datorerna, det svåra ämne, som människor
utanför datorspecialisternas krets vet mycket
litet om. H on menar att också specialisterna
råkar utför att inteförstå sina egna datorer.
Detfinns tydligen en punkt, där dessa går
utanför sig själva och deras skötare står
handfallna. M en de erkänner det ogärna.
M edan det finns forskare som menar, att
datamaterialet egentligen bara kan användas för det ämneför vilket det samlas, kopplas i Sverige stora system samman till centrala datorer. Till sist går det inte attfortsätta
på det här viset. Människorna skall inte vara
tillför datorernas skull, men i det tekniska
Sverige går vi raskt mot en motsatt utveckling.
”Är informationssamhället ett samhälle där
den vanliga människan bara kan säga ja och
amen till de informerade oligarkiernas sätt
att förvalta honom?”
Så frågar en tysk datajournalist, men hans
ft·åga har sannerligen lika mycket mening i
Sverige. Jag gör ingen längre analys av detta
informationssamhälle just här, men frågar i
stället: finns det några recept för att förhindra en sådan utveckling?
Det finns realistiskt tre recept, inte alltför
originella, men vi får titta på dem i alla fall :
– dela på informationsmakten
– håll ett öga på bruket av dålig information
– minst lika farlig som missbruket av god
– sprid utbildningen om hur man hanterar
informationen.
Att dela på informationsmakten – där
kommer man in på den hetaste potatisen i
svensk förvaltning i dag: decentraliseringen
av datamakten. Den som inte finns, men
som många drömmer om, och för den delen
inte bara drömmer men arbetar ganska aktivt för – ingen nämnd och ingen glömd.
Jag ska nu inte direkt hoppa in i grälet
mellan Riksskatteverket och Riksrevisisionsverket och landshövdingarna utan göra ett
par mera allmänna konstateranden.
Dela på informationsmakten kan bl a betyda att man delar på den rent fysiskt placerade datakraften. Detta brukar tillverkarna sä-
ga är en helt oväsentlig fråga, för datakraften är så fin så den kan användas som elektrisk ström – huvudsaken är att man får den
när man trycker på knappen. Var den är
producerad är likgiltigt. Det är det emellertid inte, för datakraft är inte så homogen
som elström. Den består alltid av data –
——- ————————————————–~—————————————————————
strukturerade på ett visst sätt. För den strukturen är det på intet sätt likgiltigt var datalagret befinner sig, för det betyder: under
vems hand, ansvar och inflytande.
Verkligheten som den är
Här är det inte fråga om att spå om framtiden. Den är redan här. 60-talets datateknik
var alltid centraliserad, så långt och så ofta
som möjligt, av precis samma skäl som att
ångkraften medförde centralisering av tillverkningen. Det som var dyrt, det var att lagra informationen rent fysiskt. Men i dag är
inte de stora maskinerna dyra, utan mjukvaran, däri inbegripet den mjukaste av alla,
nämligen de utbildade människorna. I dag
är det personalen som måste utnyttjas så effektivt som möjligt: maskinerna blir bara billigare och billigare.
De blir också allt mer kapabla. Det som
man förut måste ha en stor central maskin
till, vilken servade en rad hjälplösa terminaler, det kan nu smärre datorer ofta göra lika
bra, var och en ute vid sin terminal. Det betyder inte att man måste ha dyr servicepersonal vid varje liten dator. Personalen som skö-
ter utveckling och underhåll av datorerna
kan fortfarande finnas centralt och kommunicera med maskinerna via telenätet i dag, i
morgon via ett särskilt datanät.
Här finns alltså de nya tekniska möjligheterna att föra ut data till användaren, dvs
den del av en myndighet eller ett företag,
som i verkligheten är mest ansvarig för en
viss grupp data, har samlat in dem, nyttjar
dem dagligen, snabbt vill kunna rätta och
63
komplettera dem, och ta hand om deras fysiska säkerhet. Utan några ekonomiska eller
tekniska hinder kan man lägga ut register respektive registerdelar lokalt eller regionalt,
om man av andra skäl anser det lämpligt.
Men som vi alla vet, är detta icke den väg
utvecklingen tycks ta i dag. Vad vi ser är i
stället väldiga centrala datalager, allt mer
och mer komplicerade, allt mer och mer sårbara för felfunktioner och mänskliga misstag, allt mer omöjliga att förse med reserver,
och slukande allt fler administratörs- och
teknikertjänster. Allmänna försäkringskassornas s k RAFA-system är på väg au falla
samman av sin egen tyngd. Riksskatteverkets RS-system kräver så mycket personal,
att enbart tiden för att utbilda dem är väl inne på nästa årtusende. Vi ska inte ens nämna
fastighetsdatasystemet. SAS, för att ta ett system ur ett annat sammanhang, har däremot
fattat galoppen och decentraliserat.
Jag skall alltså inte här ta upp den i egentlig mening politiska debatten om de stora
statliga systemen, men om jag var framtidsforskare skullejag ge mig på denna situation
som ett verkligt instruktivt exempel på vad
som kallas trendbrott. Eller på svenska: att
träden inte växer upp i himlen. Det är alltid
lika fascinerande att se i närbild det ögonblick, då en kvantitativ utveckling plötsligt
slår om i en kvalitativ, då en växande komplexitet plötsligt medför ett kvantsprång till
en annan nivå med helt andra egenskaper
och resultat: havsvågen som blir skum, ryggradsdjurets hjärna som blir medveten om sig
själv, dinosaurus som blir för stor för att klara kampen för tillvaron. Och den stora databanken som blir en självständigt tänkande
64
varelse på katastrofkurs, därför att ingen
längre riktigt vet hur den fungerar, efter alla tillägg, ändringar och lappningar på programmet .. .
De som är dataknuttar vet vad jag menar.
Alla andra får göra som jag själv: lita på experterna när de säger att det här begriper de
inte längre.
Skydd mot maktmissbruk
Man skulle alltså mycket väl, om den politiska och administrativa viljan finns, kunna sätta datorutvecklingen på helt annan kurs än
hittills! Låt oss nu också se på den andra sidan av begreppet ”dela på datamakten”,
nämligen hur man sprider makten över de
data som faktiskt finns, i den ena eller den
andra konfigurationen.
Skydd mot maktmissbruk i datavärlden
betyder ju att lagstiftaren fastslår och genomdriver de villkor, under vilka samhällets
databehandling kan upplevas som godtagbar av medborgarna. Det är en mycket praktisk definition av dataskydd, som undvikit alla filosofiska problem. Och det är bra, för
vad som är godtagbart i den här meningen
måste alltid vara ett politiskt beslut, dvs en
kompromiss mellan många olika intressen.
Nu brukar man ofta säga, att felet med databehandlingen är att människorna förvandlas till föremål, som sen behandlas maskinellt. En objektivering, som är ovärdig människan. Men vi måste alltid i ett samhälle i
viss mån behandla varandra som objekt, antingen vi ger varandra socialvård eller tar ut
skatt av varandra. Vi kan inte beakta varandras odödliga själar i varje sådan transaktion,
och det behövs inte heller. Det viktiga är, att
den enskilde som blir behandlad inte berö-
vas rätten att påverka det sätt, på vilket han
förvandlas till ett ting, och att han själv får
lov att på sina egna villkor lämna de upplysningar, som bidrar till att utforma andras eller myndigheternas bilder av honom.
Man kan säga att dataskyddets huvuduppgift är att förhindra ett samhällstillstånd, där
medborgaren inte kan veta, vem som vet vad
om honom och för vilket ändamål. Frihet i
datasamhället är i en viss mening detsamma
som att medborgaren kan veta säkert i förväg, vilka effekterna blir av de dataspår han
lämnar efter sig under hela sitt liv. Det är ju
det som karakteriserar en rättsstat: att myndigheterna inte får göra vad som helst med
vilka medel som helst, och att det finns kontroll på hur de gör det.
Alltså: den makt över sig själv, som medborgaren är tvungen lämna ifrån sig till andra genom att lämna ut upplysningar eller
medge att de lämnas vidare, den makten
borde han alltid få behålla en viss del av.
Den bör naturligtvis bestå i att han får kontrollera om det som står om honom är sant;
men han måste också få kontrollera vem
som vet det och för vilket ändamål.
Som alla känner till är vi mycket långt från
detta senare tillstånd i Sverige i dag. Trenden går, hos oss kanske ännu fortare än på
andra håll just därför att vi har den goda datalagen som ger oss en viss känsla av skydd,
mot att informationsmakten koncentreras
allt mera. Det är inte alls bara en fråga om
att integriteten i mera inskränkt mening hotas; det är mycket mer en fråga om att överhuvudtaget bestämma över sitt liv.
Är datorn pålitlig?
Så kommer vi till den fråga som egentligen
skulle ha varit den första, i varje fall ur informationskapitalisternas egen synpunkt: hur
pa s pålitliga är de data som de hanterar?
Det här är märkligt nog inte ett problem,
som de är särskilt intresserade av. Vanliga
kapitalister är ju varmt engagerade i att uppehålla realvärdet på sitt kapital. Mot detta
kontrasterar egendomligt de sociala myndigheternas ringa intresse för att indata om deras klienter har något med verkligheten att
göra, eller Statistiska Centralbyråns förtröstan på att dåliga indata på något magiskt sätt
förvandlas till goda inne i datamaskinen .
Hur litet SCB bryr sig om att deklarera kvaliten på sina data har Olle Sjöström i flera
uppsatser visat, och senast har detju kommit
fram i pressen hur föga man kan lita på deras uppgifter om barnolycksfall i trafiken.
Datasamordningskommitten, som har ägnat flera års arbete åt att fundera på hur statliga myndigheter skall dela data med varandra, är också sällsamt naiv när det gäller
tron på datakvalite. De säger uttryckligen att
man kan förbättra kvaliten på data genom
att samutnyttja dem. Mot detta står en rad
auktoriteter på statistikens område med Oscar Margenstern och C W Churchman som
de mest kända. Jag skall citera en tysk, H J
Genrich, en dataforskare med vid praktisk
erfarenhet från Sällskapet för matematik
och databearbetning i Bonn. Han säger: ”Informationssystem som utnyt~ar data för
andra ändamål än de ursprungligen insamlats för, utgör i sig själva ett totalt missbruk
av data.” Detta är egentligen i hans mening
inte en datateknisk eller kunskapsteoretisk,
65
men en juridisk definition. Man kan nämligen överhuvudtaget inte tala om, och alltså
beivra, ”missbruk” av data annat än om upphovsmännen till data är åtkomliga, dvs att
man vet exakt vem som samlat dessa data,
hur, och för vilket ändamål. Fritt flytande
data utan upphovsman är i princip odugliga
till allt.
Detta är givetvis en extrem ståndpunkt.
Men DASK är sannerligen extrema på sitt
sätt, när de med en axelryckning och möjligen ett hövligt lyft på hauen går förbi hela
problemet med datakvalite.
Utvecklingen
Vad jag har försökt att kildt·a här är alltså
informationssamhällets dubbeltydiga utveckling; dels mot en allt större datamakt,
som håller på att ersätta all annan, och dels
mot en allt större osäkerhet i förhållande till
den s k verkligheten. Man kan nu mycket väl
tänka sig, att denna sista maktlöshet slår om i
sin motsats, dvs att verkligheten får rätta sig
efter de data som definierar den och alltså
helt försvinner in i sin egen dataskugga.
Den risken är inte obetydlig. Det är inte
bara socialvårdsklienter och skolelever, som
riskerar att identifieras med sin egen dossier
hos myndigheterna, utan det är också hela
organisationer, som riskerar att identifieras
med sin egen datainsamling.
Redan ställer SCB krav på att myndigheterna skall ordna sin verksamhet så att den
passar in i statistikens kategorier, i stället för
tvärtom.
Redan har röster höjts för att lagarna i ett
modernt samhälle skall göras datakorrekta,
66
dvs formuleras så att man bekvämt kan sätta
domsluten på dator utan krångliga detaljer.
Redan vägrar datorerna att kalla en människa med annat än hennes första personnamn, även om deL är namn nummer två eller tre som hon själv vill använda.
J ag har ingen som helst fatalistisk tro på
att framtiden åker på räls och att det bara är
att följa med. Jag tror på det oförutsedda,
som ändå till slut är det enda som har en
chans att inträffa. Men del kan vara bra au
se på hur informationsmakten hittills har anväms, så att vi vet om detta är det håll åt vilket vi vill gå eller åt ett helt annal.