Gunnar Dahmén; Trekvarts sekel som teolog

GUNNAR DAHMEN:
Trekvarts sekel som teolog
Förra året, vid 96 års ålder, gav biskop GustafAu/en ut sina spänstigt skrivna minnen.
M ed utgångspunktfrån dem har teollic
Gunnar Dahmen tagit upp några av de epoker som Aulen upplevt och som nu börjar bli
historia: ungkyrkarörelsens och lundateologiens. Sist dröjer han i anslutning till den på-
gående revisionen av kyrkans böcker vid tidigare revisioner, där Aulen varit med och där
inte minst hans musikkunnande satt sina
spår.
”Kyrkans skepp”, utropade predikanten,
”rider ut tidens stormar ty det står fast
grundat på hälleberget!” Unga eldsjälar ropar i dag ut sina kyrkliga reformprogram i
pamfletter med titlar som ”Spräng kyrkorna!” eller ”Vida hon famlar”. Hur ser en
snart sekelgammal, men i själen ännu ung,
professor och biskop emeritus på kyrkan i tiden? Tiden i går och tiden i dag. Svaret kan
man få av ”Från mina nittiosex år” (Verbum) där Gustaf Aulen berättar om ”hänt
och tänkt”.
Vilken tidrymd det gäller får man ett begrepp om, när man hör att det tog studenten
Aulen 18 timmar att komma från hemstaden Kalmar till Stockholm – man for med
båt. Serlan var det ännu ett bra stycke väg till
Uppsala. Studierna där ledde till en docentur i dogmatik och 1912 en professur i
Lund. Han kom 1933 till Strängnäs som biskop och verkade som sådan till 1952. Det betydde ingalunda slut på hans verksamhet.
Inte mindre än sju böcker har kommit från
honom under emeritus-tiden. Böcker där
hans erfarenhet och kunskaper gett honom
särskilda förutsättningar att se sammanhangen men också aktuella inlägg, bland
dem ett på engelska om Dag Hammarskjöld.
Det finns ingen anledning tro att han inte
just nu håller på med ännu en bok, memoarerna till trots.
Hur var det då att som Student 96 komma
till Uppsala? Det var inte uppmuntrande.
Kyrkan var, skriver han, utsatt för intellektuell, religiös och social kritik. Den religiösa
kom från väckelsen, den sociala från arbetarrörelsen. Kyrkan saknade resurser att
möta dessa angrepp från tre håll. I den teo- 180
logiska fakulteten rådde för att tala med
Paulus ”en försagdhetens ande”. Några kedjade sig fast vid en benhård, bokstavtrogen
ortodoxi, andra kompromissade med avskrivningar så att det snart inte fanns någonting kvar av det kristna trosinnehållet. Vå-
ren 1903 inträffade fallet Torgny Segerstedt. Segerstedt hade disputerat på en avhandling i religionshistoria och hade med
särskilt stöd av Söderblom kunnat räkna
med en docentur i teologiska fakulteten men
förvägrades den därför att boken saknade
”kristlig teologisk bakgrund”. En tragedi,
skriver Auli:n, när han tänker på teologernas agerande.
Lika blind var man inför de sociala orättvisorna. Teologernas ställningstaganden var
också tragiska för kyrkan. Kyrkans män var
så upptagna av att bekämpa marxismen och
dess officiella ateism att de förbisåg hur ”de
avgörande frågorna låg på ett helt annat
håll, på det etiska området, och att de krav
som framställdes i hög grad var konsekvenser av det kristna budet om kärleken till nästan och därtill hade mycket att göra med Jesu radikala kritik av marnonismens demoni.”
I gymnasierna hade man en lärobok, som
av gamla Nordisk Familjebok karakteriseras
som ”mönstergill med hänsyn till skrift- och
bekännelsetrohet, korthet och kärnfullhet,
tankens klarhet och uttryckets noggrannhet”. Aulen kallar den knastrande torr och
sannolikt skuld till en utbredd avsmak för
religion bland andra hos Pär Lagerkvist,
som tack vare densamma fick inpräntad en
gudsbild präglad av grymhet. När läroboken, författad av Anders Norbeck, fyllde
hundra år ville några ägna den en minnesskrift. Skulle inte Aulen vilja vara med? Det
blev ”blankt nej -jag hade inte den ringaste
lust att skriva om den boken”.
Teologiska störningar kom stup i ett från
de tyska universiteten men därifrån kom
också en hjälpande hand. Adolf von Harnack, professor i Berlin och ett av den tyska
lärdomens mest lysande namn, höll vid sekelskiftet en serie offentliga föreläsningar
över ”Kristendomens väsen” – i bokform en
framgång med få motstycken. Min upplaga
tryckt 1933 utgör 73:e tusendet. Huvudtanken var ”Jesu enkla lära” om Gud som Fader
och människorna som bröder. Därmed kunde man göra sig fri från allt vad man ville
kalla dogmatiskt bråte. Så enkelt var det nu
inte. Det var, vad Aulen skriver,Jesus i ”modernt skräddarsydda kläder”. Ett mode
kommer och går. De första som anlägger det
och de sista som avlägger det bli föremål för
löje men så länge modet varat är det att vara
med sin tid. I dag verkar hela den harnackska kristendomssynen förlegad, en tillfällig
anpassning, ärlig men hopplös. Den fick en
utlöpare hos oss i Emanuel Linderholms
”Från dogmat till evangeliet”, en skrift av
numera endast historiskt intresse.
Ungkyrkorörelsen
Det skulle snart ske en förändring. Kyrkans
skepp kom loss från grundet och seglade ut
med en ny och ungdomlig besättning, med
namn somNathan Söderblom, Einar Billing,
J A Eklund och Gustaf Aulen. Där fanns
också andra namn, men dessa är de man oftast möter i Aulens återblickar. Vändpunkten kan nästan exakt dateras till september
1901, dåNathan Söderblom höll sin installationsföreläsning som professor i religionshistoria. Länge skulle man minnas och inspireras av hans ord till teologerna: ”Ni får, mina herrar, i denna tid höra så många beklaganden att ni uänar en förment utlevad sak.
Jag lyckönskar er till ert kommande kall”, en
lyckönskan alltså att i denna motvind få ta
upp teologiens frågor och tjäna kyrkan.
En glad och segerviss frimodighet kom
därav att man fann en ny utgångspunkt i
tanken på kyrkan som Guds redskap och
väg till folket. Den levande Guden verkar i
historien i dag, och genom den svenska folkkyrkan skänker han syndernas förlåtelse till
aUa – med det villkorslösa barndopet som
ett åskådligt vittnesbörd. Man vägrade att
försvara positioner som traditionen byggt
upp men utan levande sammanhang med
evangeliets innebörd. Där fanns vissa risker
att segla ut i yvig blågul kristendom, men de
unga ägde inom sig icke bara entusiaster
utan också goda teologer som kunde läsa sjö-
kortet. Hela denna rörelse, som kallas ungkyrkorörelsen, flammade som bäst när man
omkring 1909 drog ut på ”korståg”. Kampsången ”Fädernas kyrka” skrevs av J A Eklund och tonsattes av AuU:n. Han berättar
att hans melodi vann i tävlan med en annan
melodi. Hur den kan ha låtit blir man verkligen nyfiken på då man får veta att den var
komponerad av samme man som skapat melodin till ”Blommande sköna dalar”, lundasångarnas signaturmelodi. Nu kan man väl
utan att förringa den historiska betydelsen
av ”Fädernas kyrka” säga att både ord och
melodi verkar förlegade, nationalromantiskt
sentimentala. Men detsamma kan väl sägas
181
också om ”Arbetets söner” och andra kampsånger från den tiden. Det betyder inte att
orden och känslorna inte var äkta. Tonsättaren Auli:n kommer att gå till eftervärlden
mera genom den levande och klangfulla melodin till Grundtvigs ”O liv som blev tänt”. I
jämförelse med den har ”Fädernas kyrka”
alltför mycket av pråmdragarnas sång – om
en omusikalisk person får tycka något.
Lundateologen
När Aulen blev professor i Lund ville han
för att kunna undervisa andra skaffa sig
själv ökade historiska kunskaper. Resultatet
blev ”Dogmhistoria”, där man får följa den
kristna tankens vägar – och avvägar – i
konfrontation med tankar och händelser i tiden. Mot bakgrund av denna historik skrev
han ”Den allmänneliga kristna tron” och
”Den kristna försoningstanken”. Denna senare har under titeln ”Christus Victor” blivit
läst över hela världen. Huvudtanken är att
det räcker icke att se Jesus endast som den
vilken genom sitt lidande kommit oss nära.
”Det som skall till är att hans offer in i döden
var en seger som han vann i kamp mot alla
detta livets fördärvsmakter, inklusive döden.
Den korsfäste Jesus har blivit Christus Victor, segerns Herre.” Han lider med oss, men
är också befriaren, förlossaren.
Vad innebär det att Aulen är ”lundateolog”? För det första helt enkelt att han var
teologie professor i Lund liksom kollegan
Anders Nygren. För det andra att bägge hade det gemensamma intresset att precisera
vad som kännetecknar kristen tro till skillnad från andra former av tro- och livsåskåd- 182
ning. I många fall har kristna tankar ingått
en sammanblandning med tankar från annat håll. Det är inte fråga om en värdering –
i varje fall är det inte den vetenskapliga
sidan av saken – utan en gränsdragning.
”Ska man nu kasta ut Viktor Rydberg?” frå-
gades det av många som mötte lundateologien. Ja, såtillvida att kristendom är icke detsamma som idealism eller social rättfärdighetslära. Kristen tro är icke för att tala med
Goethe ”Wer immer strebend sich bemiiht
den können wir erlösen”, den är varken
gudslängtan eller rättvisekrav. Den är ett
svar på frågor. Kristendom innesluter humanitet och rättvisa men är inte till sitt väsen
bara en form av humanitet och idealism. Det
skulle snart visa sig klokt att ha begreppen
klara när vissa teologer i Tredje riket ville
locka med ”den vedervärdiga soppa som då
för tiden gick under namnet Deutsche
Theologie”. Ivar Harrie, som på ett tidigt
stadium granskade lundateologerna, hade
en viss tvekan inför deras front mot idealismen men avslutade sin kritik med orden att
”förhållandena kan komma att utgestaltas
så, att den nya kristna tron blir det sista värnet mot de onda makter som glupskt lura på
Norden söderut”.
Ivar Harries ord skulle besannas. Lundateologien genomskådade alla försök att få
den tyska nationalismen in i kristen förpackning. Tillsammans med Anders Nygren och
Arthur Engberg lyckades AuU:n sätta stopp
för en plan att en svensk biskop skulle viga
en ny tysk ”riksbiskop”. Det hade blivit en
skön historia! I sin kamp mot nazismen, där
Aulen framför allt engagerade sig i Norges
sak, kom han att stå på samma sida också
med dem som icke stod på samma kristna
grund som han själv. Till hans insats på denna front hör en skrift ”Kyrkan och nationalsocialismen”, vars danska upplaga bar ett
skyddsomslag med titeln ”Andagtsbog for
Hjern og Skole”.
Kyrkans böcker
Under 1930-talet arbetade en rad kommitteer med revision av kyrkliga böcker –
psalmbok, handbok, evangeliebok, koralbok
och mässbok. I alla dessa tog Aulen aktiv del
och har alltså gjort också en insats, som icke
syns på samma sätt som med de böcker som
bär hans författarnamn. Det var ett tålamodsprövande arbete med ett oändligt lirkande hit och dit. Han har episoder att berätta. Första versen i Karl Gustaf Hildebrands bröllopspsalm (235 i Sv Ps) fick utgå
helt och hållet så ”poetiskt skön” (Aulen)
den än var. Andra versen skulle hetat ”Gör
våra ringa kroppar, Gud, till ditt tempelhus”. Orden är faktiskt bibliska men det
hjälpte inte. Arthur Engberg grep själv in
och fick – med hjälp av Albert Engström
sägs det – versen ändrad till ”Gör du vår
kropp och ande, Gud, till ditt tempelhus”.
Aulen har gått och undrat över att Engberg
var så oresonlig. ”Han ville inte ens diskutera”. Har inte Aulen upptäckt att lekmän
ifråga om ritual och kyrklig tradition är mera traditionella och konservativa än några
präster eller biskopar? Förresten ofta med
rätta.
Vad som gjorde trettiotalets revisionsarbete besvärligt var att man inte hade någon
försöksverksamhet och att det saknades
samordning mellan de olika kommitteerna.
Men i sakfrågan är Aulen övertygad om att
kyrkliga böcker ständigt måste underkastas
revision. Långa rader av de uttryck som fö-
rekommer i gudsyänstens textböcker har
blivit nära nog obegripliga, i varje fall för
nutidens ungdom, säger han. Man måste
presentera evangeliets budskap på ett för
nutidens männsikor begripligt sätt. Ja naturligtvis, och så har det varit i alla tider. Men
prästerna har ju möjlighet att göra just detta. Om de predikar över den upplästa texten, vilket de alltid borde göra, finns det inget som hindrar att de förklarar vad som kan
anses föråldrat i ord och uttryck. Detta är
vad en lärare är till för. Det är också möjligt
att Aulen underskattar kyrkfolkets förmåga
att begripa. Vad ungdomar beträffar är det
naturligtvis riktigt att de inte utan vidare
förstår allting. De måste i fråga om kyrkliga
ting, som i fråga om allt annat, lära sig. Så
slätt kan bibeln aldrig översättas att man
kommer ifrån det hindret.
Aulens drygaste arbete under 30-talets revisionsperiod utfördes på det musikaliska
området. Uppdraget att finna alternativa
melodier till vissa av väckelsens psalmer var
dömt att misslyckas. Det inser han, och han
183
skriver under vad en sörmländsk herrgårdsfru sagt till honom, att det vore som att skriva alternativ melodi till Gubben Noak. Man
kan inte nog understryka sångens betydelse
för kyrkan. Väckelsens framgång på 1800-
talet har delvis, ja säkert mycket, sin bakgrund i att folk fick sjunga. Väckelsen var
också en allsångsrörelse. Den gamla koralbokens släpiga takt gjorde att psalmerna mer
eller mindre blev osjungbara. I dag finns
ingen rädsla för att fånga in tidsenliga rytmer. Man tar risker med det banala och det
schlagerbetonade. Men är dessa melodier
dåliga, dör de av sig själva och det är därför
som försöksperioder behövs.
Ämnet dogmatik har försvunnit i Uppsala
och heter nu ”Tros- och livsåskådningsvetenskap”, vilket låter som en studiecirkelkurs. Är det Ingemar Hedenius som satt så-
dan skälva i fakulteten. Den kristna trons innehåll är väl inte sämre som föremål för vetenskaplig granskning än profana former av
tro och tanke? I Lund heter ämnet fortfarande dogmatik. Kanhända har det att göra
med den respekt man har för ämnet icke
minst genom dess företrädare – en Gustaf
Aulen bland dem.