Erik Anners; Svea Livgardes historia
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
ERIK ANNERS:
Svea Livgardes historia
Just nu darrar mitt skrivbord uncle1- tyngden
av en magnifik volym in quarto på 975 sidor
med ett tryck och en papperskvalitet , som
man numera sällan får skåda. Det är sjätte
bandet av Kungl Svea Livgardes historia. De
föregående fem, omfattande åren 1521 till
17 18, utgavs av regementets officerskår
åren 1937- 1966. Seclan 1968 har arbetet på
verkets avslutande del omhänderhafts av en
månghövdad stiftelse med sekundchefen för
regementet som ord förande. Nu är alltså
detta regementshistoriska verk avslutat; härtill är både stiftelsen och den historiskt intressei·ade allmänheten au gratulera. Stiftelsen, därför att det måste ha krävts stora anS tl·~ingningar och mycket pengar att föra
,·erket till eu lyckligt slut, Clios publicum,
därrör att uppl ~iggningen avviker från den
ko1wentionella kronologiska formen i en uppenbar strävan inte bara att sätta in regementets historia i politiska och krigshistoriska sammanhang utan au även ge en bred
teckning av gardet som socialhistorisk och
kulturhistorisk f’öreteelse.
Därmed har det givetvis varit uteslutet att
lägga uppgiften i en författares hand. Sådana lärdomsbjässar finns inte att tillgå i vårt
land.
Utgivarna ha1· då varit tvungna att utforma verket i form av ett antal specialstudier
över olika områden, sammanhållna av inledande allmänna övei-sikter med kronologisk
disposition. Sammanlagt har det blivit 34 kapitel av större eller mindre format – sträckande sig från så disparata ämnen som fil dr
Wilhelm Odelbergs: ”CaI-det och kungamakten” till professor Inge Jonssons: ”Den litteräl-a gardesbilden – några exempel” och
fillic Leif Gicllöfs: ”Inkvarterings- och hantverksutövning unde1- 1700-talet”, för au nu
bara med några titlar ge en föreställning om
mångfalden i verket.
Denna teknik – festskrift i stället för monografi – har som sagt sina fördelar. Nackdelar, i form av dubbleringar är ena siclan
och bristfällig integrering å den andra, är
ofrånkomliga. Men utgivarna har lyckats
hålla sådant inom rimliga gränser. När så
förfarna historike1· som Wilhelm Oclelberg
och Alf Åberg här och där skriver om samma sak ha1· de lyckats undvika påf1·estande
upp1·epningar.
På ett eller annat ställe tycker en läsare
med krigshistoriskt intresse att materialet
med ringa möda kunnat förmås att ge mera.
Här är det just fråga om svårigheten au integrera. Överste Carl Klingenstierna har
skrivit en högst intressant studie om ”Taktik,
utbildning och övningsfält 1719-1970”.
Men nog är det synd att han inte fön in den
tyvärr något summariska bild av beväpningens utveckling, som givits av intendent Svante Warfvinge, i sitt material och på denna
grundval analyserat den taktiska utvecklingenfrån 187ltilll 894och 1904årsinfanterireglementen. En blick på dessa reglementen
jämförda med den samtida vapentekniska
utvecklingen visar, att vi i Sverige vid 1900-
talets bö1~jan var lika aningslösa beträffande
de moderna infanterivapnens förödande effekt i defensiven som man var inom andra
Samtida armeeL 1894 års 1-eglemente gick
tillbaka på erfarenheterna från Krimkriget(!) och fransk-tyska kriget och 1904 års
reglemente medförde ”inga revolutionerande nyheter”, trots det verkligt avgörande
framsteg som ombeväpningen till 1896 års
förnämliga mausergevär innebar. Därmed
hade vi nämligen från att ha varit utrustade
med de ballistiskt nästan sämsta gevären i
Europa (Remington m/1867 och m/1889)
fått ett av de bästa, ett vapen som varje nu levande svensk gevärsskytt har an ledning au
bevara i tacksamt minne.
Men elylik klagan på enstaka punkter över
vad som inte tagits tillvara skulle vara dvärgalåt inför elen ståtliga prestation, som stiftelsen och de många författarna tillsammans
utfört. De bör vara glada och nöjda: läsarna
av verket lä1· också bli det.
ERIK ANNERS:
Svea Livgardes historia
Just nu darrar mitt skrivbord uncle1- tyngden
av en magnifik volym in quarto på 975 sidor
med ett tryck och en papperskvalitet , som
man numera sällan får skåda. Det är sjätte
bandet av Kungl Svea Livgardes historia. De
föregående fem, omfattande åren 1521 till
17 18, utgavs av regementets officerskår
åren 1937- 1966. Seclan 1968 har arbetet på
verkets avslutande del omhänderhafts av en
månghövdad stiftelse med sekundchefen för
regementet som ord förande. Nu är alltså
detta regementshistoriska verk avslutat; härtill är både stiftelsen och den historiskt intressei·ade allmänheten au gratulera. Stiftelsen, därför att det måste ha krävts stora anS tl·~ingningar och mycket pengar att föra
,·erket till eu lyckligt slut, Clios publicum,
därrör att uppl ~iggningen avviker från den
ko1wentionella kronologiska formen i en uppenbar strävan inte bara att sätta in regementets historia i politiska och krigshistoriska sammanhang utan au även ge en bred
teckning av gardet som socialhistorisk och
kulturhistorisk f’öreteelse.
Därmed har det givetvis varit uteslutet att
lägga uppgiften i en författares hand. Sådana lärdomsbjässar finns inte att tillgå i vårt
land.
Utgivarna ha1· då varit tvungna att utforma verket i form av ett antal specialstudier
över olika områden, sammanhållna av inledande allmänna övei-sikter med kronologisk
disposition. Sammanlagt har det blivit 34 kapitel av större eller mindre format – sträckande sig från så disparata ämnen som fil dr
Wilhelm Odelbergs: ”CaI-det och kungamakten” till professor Inge Jonssons: ”Den litteräl-a gardesbilden – några exempel” och
fillic Leif Gicllöfs: ”Inkvarterings- och hantverksutövning unde1- 1700-talet”, för au nu
bara med några titlar ge en föreställning om
mångfalden i verket.
Denna teknik – festskrift i stället för monografi – har som sagt sina fördelar. Nackdelar, i form av dubbleringar är ena siclan
och bristfällig integrering å den andra, är
ofrånkomliga. Men utgivarna har lyckats
hålla sådant inom rimliga gränser. När så
förfarna historike1· som Wilhelm Oclelberg
och Alf Åberg här och där skriver om samma sak ha1· de lyckats undvika påf1·estande
upp1·epningar.
På ett eller annat ställe tycker en läsare
med krigshistoriskt intresse att materialet
med ringa möda kunnat förmås att ge mera.
Här är det just fråga om svårigheten au integrera. Överste Carl Klingenstierna har
skrivit en högst intressant studie om ”Taktik,
utbildning och övningsfält 1719-1970”.
Men nog är det synd att han inte fön in den
tyvärr något summariska bild av beväpningens utveckling, som givits av intendent Svante Warfvinge, i sitt material och på denna
grundval analyserat den taktiska utvecklingenfrån 187ltilll 894och 1904årsinfanterireglementen. En blick på dessa reglementen
jämförda med den samtida vapentekniska
utvecklingen visar, att vi i Sverige vid 1900-
talets bö1~jan var lika aningslösa beträffande
de moderna infanterivapnens förödande effekt i defensiven som man var inom andra
Samtida armeeL 1894 års 1-eglemente gick
tillbaka på erfarenheterna från Krimkriget(!) och fransk-tyska kriget och 1904 års
reglemente medförde ”inga revolutionerande nyheter”, trots det verkligt avgörande
framsteg som ombeväpningen till 1896 års
förnämliga mausergevär innebar. Därmed
hade vi nämligen från att ha varit utrustade
med de ballistiskt nästan sämsta gevären i
Europa (Remington m/1867 och m/1889)
fått ett av de bästa, ett vapen som varje nu levande svensk gevärsskytt har an ledning au
bevara i tacksamt minne.
Men elylik klagan på enstaka punkter över
vad som inte tagits tillvara skulle vara dvärgalåt inför elen ståtliga prestation, som stiftelsen och de många författarna tillsammans
utfört. De bör vara glada och nöjda: läsarna
av verket lä1· också bli det.