Ledare; Valets villkor
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Valets villkor
Ett är säkert. Valet är inte vunnet i förväg.
Det fordras mycket arbete och stark vilja att
vinna för att de borgerliga äntligen skall
kunna bilda en regering och därmed stoppa
upp den accelererande utveckling mot ett
genomsocialiserat samhälle, som vi nu upplever.
Åtskilliga tecken är uppmuntrande. Inför
väljarundersökningarnas entydiga förutsä-
gelser om borgerliga framgångar har panikungar uppträtt bland socialdemokraterna.
En vanligen så sansad tidning som DalaDemokraten(s) har talat om det förfärliga
som skulle kunna inträffa efter en borgerlig
valseger. Vad är det som är så förfärligt? Naturligtvis detta att en ny regering kommer
att visa förtroende för medborgarna och decentralisera beslutsfattandet och samtidigt
kommer att ändra i den numera rent omoraliska beskattningen. Men på en snart skrämmande byråkrati och på höga skatter är ju
det socialdemokratiska systemet uppbyggt.
Ett annat tecken är partisekreterare Sten
Anderssons vädjan till hrr Fälldin och Ahlmark att inte gå in i samarbete med hr Bohman. Två borgerliga ledare skulle alltså lyssna till motståndarens valstrateg och underlå-
ta ett samarbete som stora majoriteter bland
deras egna väljare bevisligen yrkar på – och
som är enda möjligheten att föra deras partier till seger. Det är en märklig begäran.
Den kan bara förklaras med att marken
gungar under hr Anderssons fötter.
Ännu annat gnager på honom och hans
parti. Hr Palme har inte talat om varifrån de
pengar kom, som hans partikassör på ”ett
klantigt sätt” – orden är hr PaJmes – lät
smugglas ut ur landet. Stålverk 80 reser sig i
dimmoln som ett monument över industriministerns misslyckanden. Meidnerfonderna och det nya förslaget om anställdas, eller
LO:s, rätt att gå in i styrelserna för även de
minsta familjeföretag har kommit många
väljare att äntligen vakna. Hotet mot bondejorden närmar sig. Och så Pomperipossa!
Här hade hr Sträng i sin maktfullkomlighet
ansett sig kunna nonchalera orättvisorna
mot självständigt arbetande medborgare.
Och så stupar alltsammans på – en sagoberätterskal
Samtidigt som sådant drabbar partiet, är
det tydligt att dess beträngda situation sporrar dem som sitter vid makten och som riskerar att bli utstängda från den. Deras desperation kommer att få dem att arbeta i valrörelsen som aldrig förr. Dessutom har de
mera resurser att sätta in än något borgerligt
parti.
Att så är fallet vet vi nu efter Erik Anners’
genomgång av den socialdemokratiska
maktapparaten. I detaljerna kommer kanske inte hans bok med idel sensationer, men
sammanställningen är överväldigande. En
sådan ekonomisk och samtidigt politisk
maktkoncentration har aldrig förr kartlagts i
Sverige. I dess ledning sitter några ~og
hårdföra personer: inte undra på att de satsar hårt av de medel som de förfogar över.
De gör det ju på den regering, som garanterar dem fortsatt maktställning och som de
samtidigt i flera avseenden och bakom ryggen på svenska folket behärskar.
Sannolikt finns det mängder av även högt
betrodda socialdemokrater som inte haft en
aning om hur de egentligen är styrda. Men
att tro att tidningen Arbetet(s) i Malmö skulle vara så oskuldsfull är inte möjligt. Den har
hävdat, i polemik mot Anners, att Pensionä-
rernas riksorganisation (PRO) är opolitisk!
Detta visar hur oerhört känslig frågan är och
hur man laborerar med pensionärernas röster. PRO fungerar nämligen som socialdemokraternas valorganisation för pensionä-
rer. PRO är genomgående uppbyggd med
socialdemokrater och några kommunister i
ledningen. Dess tidning gör direkt propaganda för partiet. Dess konsulenter, alla betalda av skattemedel, gör i valtider heltidsgänst som röstvärvare och röstanskaffare.
Det finns inte ett ålderdomshem i Sverige
som inte fått uppleva dem som sådana –
fastän inte alla vågar tala om det.
PRO är endast en sida av den starka apparat, som det socialdemokratiska partiet mobiliserar inför valet. En annan, som man inte
får glömma, är att partiets tvångsanslutna
medlemmar, alltså de flesta, i viss utsträckning kan kontrolleras. I varje fall sker kontroll att de röstar, och för många är det inte
lätt att rösta mot kontrollanterna.
Den som ekonomiskt och politiskt sitter
vid makten har nästan alltid ett bättre utgångsläge inför ett val. Det är sådant som
gör att en borgerlig seger inte i förväg finns i
valurnorna. Men denna gång har man dock
rätt att hysa förhoppningar.
Svenska folket är ett långmodigt folk. Men
191
till sist kan det ju inte tåla allt. Det uthärdar i
dag att ha hr Palme, socialiseringstankens
främste talesman och därmed individualismens främste motståndare, till statsminister.
Det blir skattevägen utsuget av hr Sträng,
som samtidigt hutar åt den som vågar klaga
över att hela hennes inkomst och mera därtill går till skatter. Det upplever en justitieminister, som samtidigt som brottsligheten
ökar öppet förklarar att han själv inte längre
kan följa med i de lagar för vanliga medborgare, som han stiftar på löpande band. Det
ser en industriminister, vars inkompetens
blivit en visa och som trots detta hedras med
vördnadsbetygelser 1 socialdemokratisk
press. Det får order av en socialdemokratisk
generaldirektör hur många skivor bröd det
skall äta om dagen! Det är snart ett åtlöje i
hela världen.
En reaktion måste komma, om inte annat
så från ungdomar som nu röstar för första
gången. Om man får tro prognoserna vill de
inte in i det tvångssamhälle, i vilket socialdemokratiska regeringar med sjunkande kvalitet försatt oss. Men det fordras att de skall
kunna se fram emot något bättre. De måste
kunna tro på det alternativ, som borgerliga
partier, särskilt vissa ungdomsförbund, och
partiledare erbjuder. Men då fordras i sin
tur, att de senare visar en verklig och öppen
vilja till samarbete.
Ett är säkert. Valet är inte vunnet i förväg.
Det fordras mycket arbete och stark vilja att
vinna för att de borgerliga äntligen skall
kunna bilda en regering och därmed stoppa
upp den accelererande utveckling mot ett
genomsocialiserat samhälle, som vi nu upplever.
Åtskilliga tecken är uppmuntrande. Inför
väljarundersökningarnas entydiga förutsä-
gelser om borgerliga framgångar har panikungar uppträtt bland socialdemokraterna.
En vanligen så sansad tidning som DalaDemokraten(s) har talat om det förfärliga
som skulle kunna inträffa efter en borgerlig
valseger. Vad är det som är så förfärligt? Naturligtvis detta att en ny regering kommer
att visa förtroende för medborgarna och decentralisera beslutsfattandet och samtidigt
kommer att ändra i den numera rent omoraliska beskattningen. Men på en snart skrämmande byråkrati och på höga skatter är ju
det socialdemokratiska systemet uppbyggt.
Ett annat tecken är partisekreterare Sten
Anderssons vädjan till hrr Fälldin och Ahlmark att inte gå in i samarbete med hr Bohman. Två borgerliga ledare skulle alltså lyssna till motståndarens valstrateg och underlå-
ta ett samarbete som stora majoriteter bland
deras egna väljare bevisligen yrkar på – och
som är enda möjligheten att föra deras partier till seger. Det är en märklig begäran.
Den kan bara förklaras med att marken
gungar under hr Anderssons fötter.
Ännu annat gnager på honom och hans
parti. Hr Palme har inte talat om varifrån de
pengar kom, som hans partikassör på ”ett
klantigt sätt” – orden är hr PaJmes – lät
smugglas ut ur landet. Stålverk 80 reser sig i
dimmoln som ett monument över industriministerns misslyckanden. Meidnerfonderna och det nya förslaget om anställdas, eller
LO:s, rätt att gå in i styrelserna för även de
minsta familjeföretag har kommit många
väljare att äntligen vakna. Hotet mot bondejorden närmar sig. Och så Pomperipossa!
Här hade hr Sträng i sin maktfullkomlighet
ansett sig kunna nonchalera orättvisorna
mot självständigt arbetande medborgare.
Och så stupar alltsammans på – en sagoberätterskal
Samtidigt som sådant drabbar partiet, är
det tydligt att dess beträngda situation sporrar dem som sitter vid makten och som riskerar att bli utstängda från den. Deras desperation kommer att få dem att arbeta i valrörelsen som aldrig förr. Dessutom har de
mera resurser att sätta in än något borgerligt
parti.
Att så är fallet vet vi nu efter Erik Anners’
genomgång av den socialdemokratiska
maktapparaten. I detaljerna kommer kanske inte hans bok med idel sensationer, men
sammanställningen är överväldigande. En
sådan ekonomisk och samtidigt politisk
maktkoncentration har aldrig förr kartlagts i
Sverige. I dess ledning sitter några ~og
hårdföra personer: inte undra på att de satsar hårt av de medel som de förfogar över.
De gör det ju på den regering, som garanterar dem fortsatt maktställning och som de
samtidigt i flera avseenden och bakom ryggen på svenska folket behärskar.
Sannolikt finns det mängder av även högt
betrodda socialdemokrater som inte haft en
aning om hur de egentligen är styrda. Men
att tro att tidningen Arbetet(s) i Malmö skulle vara så oskuldsfull är inte möjligt. Den har
hävdat, i polemik mot Anners, att Pensionä-
rernas riksorganisation (PRO) är opolitisk!
Detta visar hur oerhört känslig frågan är och
hur man laborerar med pensionärernas röster. PRO fungerar nämligen som socialdemokraternas valorganisation för pensionä-
rer. PRO är genomgående uppbyggd med
socialdemokrater och några kommunister i
ledningen. Dess tidning gör direkt propaganda för partiet. Dess konsulenter, alla betalda av skattemedel, gör i valtider heltidsgänst som röstvärvare och röstanskaffare.
Det finns inte ett ålderdomshem i Sverige
som inte fått uppleva dem som sådana –
fastän inte alla vågar tala om det.
PRO är endast en sida av den starka apparat, som det socialdemokratiska partiet mobiliserar inför valet. En annan, som man inte
får glömma, är att partiets tvångsanslutna
medlemmar, alltså de flesta, i viss utsträckning kan kontrolleras. I varje fall sker kontroll att de röstar, och för många är det inte
lätt att rösta mot kontrollanterna.
Den som ekonomiskt och politiskt sitter
vid makten har nästan alltid ett bättre utgångsläge inför ett val. Det är sådant som
gör att en borgerlig seger inte i förväg finns i
valurnorna. Men denna gång har man dock
rätt att hysa förhoppningar.
Svenska folket är ett långmodigt folk. Men
191
till sist kan det ju inte tåla allt. Det uthärdar i
dag att ha hr Palme, socialiseringstankens
främste talesman och därmed individualismens främste motståndare, till statsminister.
Det blir skattevägen utsuget av hr Sträng,
som samtidigt hutar åt den som vågar klaga
över att hela hennes inkomst och mera därtill går till skatter. Det upplever en justitieminister, som samtidigt som brottsligheten
ökar öppet förklarar att han själv inte längre
kan följa med i de lagar för vanliga medborgare, som han stiftar på löpande band. Det
ser en industriminister, vars inkompetens
blivit en visa och som trots detta hedras med
vördnadsbetygelser 1 socialdemokratisk
press. Det får order av en socialdemokratisk
generaldirektör hur många skivor bröd det
skall äta om dagen! Det är snart ett åtlöje i
hela världen.
En reaktion måste komma, om inte annat
så från ungdomar som nu röstar för första
gången. Om man får tro prognoserna vill de
inte in i det tvångssamhälle, i vilket socialdemokratiska regeringar med sjunkande kvalitet försatt oss. Men det fordras att de skall
kunna se fram emot något bättre. De måste
kunna tro på det alternativ, som borgerliga
partier, särskilt vissa ungdomsförbund, och
partiledare erbjuder. Men då fordras i sin
tur, att de senare visar en verklig och öppen
vilja till samarbete.