Ledare; Högskolereformen
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Högskolereformen
Ett studium av den lagda propositionen om
högskoleutbildningen visar, att utbildningsministern arbetat under hård tidspress. Han
har också varit bunden av beslut som den
föregående regeringen fattat och av åtgärder som den vidtagit. Tyvärr stödde koalitionsbmdern centerpartiet flenalet av besluten, vilket inte kan ha gjort arbetet läuare
för honom.
I en ledare i Svensk Tidskrift 1975 framhölls ett av de gmndläggande fel som gjordes under utredningsperioden. ”Hur kan
man begära au universitetslärarna skall kunna vinnas för tanken på i och för sig nödvändiga reformer inom högskoleväsendet, om
man på ett demonstrativt sätt ställer dem
utanför hela utredningen?” Men så gick det
till. Plane1·ingen fick 1·edan från början en
starkt byråkratisk slagsida. Den högre utbildningen betraktades som vilken statlig verksamhet som helst, som det gällde att styra
och organisera med hjälp av en kraftigt utbyggd hierarki av styrelser och nämnder.
Att få slå samman universiteten – som i
första omgången inte ens skulle få ha rätt att
kalla sig universitet – med l ex hushållsskolorna till en gemensam högskola, styrd av
representanter för det allmänna. var en förhoppning som inte upphört au spöka.
Hr Wikström har kämpat med en viss
framgång mot den toppbyråkrati, som sex
regionala styrelser kommer att innebära.
Själva organisationen är han inte ansvarig
för. Om den har 1975 års riksdag beslutat.
De s k allmänintressena skulle få ett avgörande inflytande i dessa styrelser. Avsikten,
knappast dold , var att LO tillsamman med
politiker och en lämpligt avvägd TCO-svans
skulle domine1·a och därmed utöva kontroll
öve1· all undervisning ovanför gymnasieskolcnivån. Men av LO:s senaste remissvar på
utredningsförslaget till högskolelagens § 2
framgår, att enligt LO skall forskningen underställas utbildningen. Därmed vore• fri
forskning i princip slut i Sverige. Hr Wikström har med ett raskt grepp gjort om paragrafen i sitt eget förslag till högskolelag och
därmed räddat forskningen.
Men regionsstyrelserna finns kvar. tom
au de redan inledningsvis kostar 8 miljoner
kr kommer de att ålägga underställda högskoleenheter mängder av dyrt och personalkrävande arbete till ännu outräknade belopp. Här läggs en fast gmnd för eu betungande centralstyre, om inte goda krafter,
f1·ämst hr Wikström själv, kämpar emot.
Beträffande universiteten och specialhögskolorna komm~r undervisningsformerna
inte att skilja sig mycket från de nuvarande.
Stön-e delen av högskoleutbildningen blir
spärrad, vilket är nödvändigt, men dc traditionellt ospärrade utbildningarna vid främst
filosofisk fakultet förblir fria. Hr Wikström
har särskilt ömmat för humaniora och har
allvarligt understrukit behovet av ökad
svenskundervisning, vilket är något au vara
tacksam för.
l fråga om tillträdet till de spärrade linjerna har han varit bunden av tidigare riksdagsbeslut, som innebär ett otroligt tilltrasslat
och svårgenomträngligt kvoterings- och meritberäkningssystem. Starkt förenklat kan
man beskriva systemet så, au det garanterar
plats för studerande med annan än traditionell gymnasieutbildning, vilket i motsvarandc mån försämrar möjligheterna för dem
som skaffat sig sådan utbildning. Genom att
ospecificerad arbetslivserfarenhet ges ett
förhållandevis högt meritvärde, kommer
dessutom många ungdomar att tvingas ta
omvägen över ett par års förvärvsarbete innan de kan komma in vid de mest eftertraktade utbildningarna. Avsikten har givetvis
varit au prioritera social omfördelning framför kraven på behandling efter individuell
för0änst. Begreppet ”återkommande utbildning” har fått bilda täckmantel för en lång
rad tvivelaktiga eller direkt orimliga inslag i
reformen.
Själva tanken att åstadkomma möjligheter
till återkommande utbildning kan väl vara
riktig. Den innebär att man skall kunna förlägga studier till olika delar av sitt liv: börja
en gång, vara borta under åtskilliga år, komma tillbaka. Många linjer på olika nivåer
skall underlätta – svårt blir det alltid. Från
universitetshåll har sagts att universiteten nu
får hålla folkhögskola. Varför inte? Kurser i
språk eller historia eller matematik för äldre
är ingenting att se ned på. och om statsmakterna har råd och lust att ge folk möjligheter
till ökad allmänbildning är det utmä•·kt.
97
Men så är inte vuxenutbildningen menad.
Den bygger sna•-a•·e i in socialdemokratiska
tappning på övertron att högre utbildning
automatiskt skall medföra ökad jämlikhet i
samhället och mellan könen. Den förutsätter
på något sätt att den som saknar studiebegåvning – och sådana människor finns faktiskt- skulle vara sämre än andra: men så är
det ju inte. studieintresse vaknar inte hos alla, men om så sker må det vara riktigt att det
kan tillfreds tällas. Samtidigt måste det klart
understrykas, att alla högre studie•· kräver
förkunskaper från lägre stadie•· som grund.
Annars måste de högre studiernas nivå sänkas, och då rimligen för alla. Det är ingen
önskvärd utveckling.
Trots allt är det kanske bättre att propositionen kom i år än nästa år. Nu blir det en liberal utbildningsmini ter som för den nya
organisationen ut i livet. l ett avseende får
hr Wikström vara bereddd att ta strid: socialdemokraternas centraliseringsiver förblir
oförändrad, och i propositionen finns inbyggd en mångfald av möjligheter till överorganisering och ökad byråkrati.
Ett studium av den lagda propositionen om
högskoleutbildningen visar, att utbildningsministern arbetat under hård tidspress. Han
har också varit bunden av beslut som den
föregående regeringen fattat och av åtgärder som den vidtagit. Tyvärr stödde koalitionsbmdern centerpartiet flenalet av besluten, vilket inte kan ha gjort arbetet läuare
för honom.
I en ledare i Svensk Tidskrift 1975 framhölls ett av de gmndläggande fel som gjordes under utredningsperioden. ”Hur kan
man begära au universitetslärarna skall kunna vinnas för tanken på i och för sig nödvändiga reformer inom högskoleväsendet, om
man på ett demonstrativt sätt ställer dem
utanför hela utredningen?” Men så gick det
till. Plane1·ingen fick 1·edan från början en
starkt byråkratisk slagsida. Den högre utbildningen betraktades som vilken statlig verksamhet som helst, som det gällde att styra
och organisera med hjälp av en kraftigt utbyggd hierarki av styrelser och nämnder.
Att få slå samman universiteten – som i
första omgången inte ens skulle få ha rätt att
kalla sig universitet – med l ex hushållsskolorna till en gemensam högskola, styrd av
representanter för det allmänna. var en förhoppning som inte upphört au spöka.
Hr Wikström har kämpat med en viss
framgång mot den toppbyråkrati, som sex
regionala styrelser kommer att innebära.
Själva organisationen är han inte ansvarig
för. Om den har 1975 års riksdag beslutat.
De s k allmänintressena skulle få ett avgörande inflytande i dessa styrelser. Avsikten,
knappast dold , var att LO tillsamman med
politiker och en lämpligt avvägd TCO-svans
skulle domine1·a och därmed utöva kontroll
öve1· all undervisning ovanför gymnasieskolcnivån. Men av LO:s senaste remissvar på
utredningsförslaget till högskolelagens § 2
framgår, att enligt LO skall forskningen underställas utbildningen. Därmed vore• fri
forskning i princip slut i Sverige. Hr Wikström har med ett raskt grepp gjort om paragrafen i sitt eget förslag till högskolelag och
därmed räddat forskningen.
Men regionsstyrelserna finns kvar. tom
au de redan inledningsvis kostar 8 miljoner
kr kommer de att ålägga underställda högskoleenheter mängder av dyrt och personalkrävande arbete till ännu outräknade belopp. Här läggs en fast gmnd för eu betungande centralstyre, om inte goda krafter,
f1·ämst hr Wikström själv, kämpar emot.
Beträffande universiteten och specialhögskolorna komm~r undervisningsformerna
inte att skilja sig mycket från de nuvarande.
Stön-e delen av högskoleutbildningen blir
spärrad, vilket är nödvändigt, men dc traditionellt ospärrade utbildningarna vid främst
filosofisk fakultet förblir fria. Hr Wikström
har särskilt ömmat för humaniora och har
allvarligt understrukit behovet av ökad
svenskundervisning, vilket är något au vara
tacksam för.
l fråga om tillträdet till de spärrade linjerna har han varit bunden av tidigare riksdagsbeslut, som innebär ett otroligt tilltrasslat
och svårgenomträngligt kvoterings- och meritberäkningssystem. Starkt förenklat kan
man beskriva systemet så, au det garanterar
plats för studerande med annan än traditionell gymnasieutbildning, vilket i motsvarandc mån försämrar möjligheterna för dem
som skaffat sig sådan utbildning. Genom att
ospecificerad arbetslivserfarenhet ges ett
förhållandevis högt meritvärde, kommer
dessutom många ungdomar att tvingas ta
omvägen över ett par års förvärvsarbete innan de kan komma in vid de mest eftertraktade utbildningarna. Avsikten har givetvis
varit au prioritera social omfördelning framför kraven på behandling efter individuell
för0änst. Begreppet ”återkommande utbildning” har fått bilda täckmantel för en lång
rad tvivelaktiga eller direkt orimliga inslag i
reformen.
Själva tanken att åstadkomma möjligheter
till återkommande utbildning kan väl vara
riktig. Den innebär att man skall kunna förlägga studier till olika delar av sitt liv: börja
en gång, vara borta under åtskilliga år, komma tillbaka. Många linjer på olika nivåer
skall underlätta – svårt blir det alltid. Från
universitetshåll har sagts att universiteten nu
får hålla folkhögskola. Varför inte? Kurser i
språk eller historia eller matematik för äldre
är ingenting att se ned på. och om statsmakterna har råd och lust att ge folk möjligheter
till ökad allmänbildning är det utmä•·kt.
97
Men så är inte vuxenutbildningen menad.
Den bygger sna•-a•·e i in socialdemokratiska
tappning på övertron att högre utbildning
automatiskt skall medföra ökad jämlikhet i
samhället och mellan könen. Den förutsätter
på något sätt att den som saknar studiebegåvning – och sådana människor finns faktiskt- skulle vara sämre än andra: men så är
det ju inte. studieintresse vaknar inte hos alla, men om så sker må det vara riktigt att det
kan tillfreds tällas. Samtidigt måste det klart
understrykas, att alla högre studie•· kräver
förkunskaper från lägre stadie•· som grund.
Annars måste de högre studiernas nivå sänkas, och då rimligen för alla. Det är ingen
önskvärd utveckling.
Trots allt är det kanske bättre att propositionen kom i år än nästa år. Nu blir det en liberal utbildningsmini ter som för den nya
organisationen ut i livet. l ett avseende får
hr Wikström vara bereddd att ta strid: socialdemokraternas centraliseringsiver förblir
oförändrad, och i propositionen finns inbyggd en mångfald av möjligheter till överorganisering och ökad byråkrati.