Dagens frågor; Gunnar Unger-stipendiet

Dagens frågor
Gunnar Unger-stipendiet
Stig Strömholm, Uppsalaprofessor i allmän
rättslära, är väl känd för Svensk Tidskrifts
läsare som vältalig och vittkunnig – man
frestas skriva elokvent och erudit – förkämpe för den europeiska kulturtraditionen.
Som sådan har han nu blivit väl meriterad
förste innehavare av det stipendium till Gunnar Ungers minne, som tillkommit efter ett
insamlingsupprop på initiativ av två av dennes närmaste vänner, Gunnar Biörck och
Arvid Fredborg.
Stipendiet kommer att kunna utdelas under flera år framöver. Det innebär att initiativtagarnas förhoppningar klart överträffades av minnesgodheten bland Gunnar Ungers många beundrare. En proportionsvis
mycket stor del av bidragen till den av Svenska Dagbladet förvaltade stipendiefonden
kom från Svensk Tidskrifts läsare, vilket här
må noteras med tacksamhet men utan överraskning.
l insamlingsuppropet talades om ett stipendium ”för framstående publicistisk gärning i Gunnar Ungers anda”. Själv var han
oefterhärm lig. Men visst finns det i dessa
dagar både behov av sådana som kan fylla
luckan med sin egen profil och gott hopp
om att de skall framträda – och stå kvar i
bräschen.
Utlandssvenskarna
Vid 1976 års val tillämpades de på våren av
riksdagen beslutade nya bestämmelserna för
utlandssvenskarnas rösträtt.
Till grund för den dåvarande regeringens
proposition låg det förslag, som 1965 års valtekniska utredning framlagt ett år tidigare.
Utredningen föreslog att svenska medborgare, som inte är kyrkobokförda i Sverige men
som varit det någon gång och som efter ansökan upptagits i röstlängd, skulle vara röstberättigade. Tidigare gällde att utlandssvenskarna skulle ha varit kyrkobokförda i
Sverige någon gång under de senaste fem
åren. Två socialdemokratiska ledamöter i utredningen reserverade sig mot femårsgränsens slopande.
Regeringen Palme gick emellertid emot
utredningens förslag. I propositionen slopades ej tidsgränsen. Den utvidgades endast
till sju år. Konstitutionsutskottet tillstyrkte
propositionen, men samtliga borgerliga ledamöter reserverade sig för att tidsgränsen
skulle bort.
Då frågan behandlades i riksdagen avgavs
lika många röster för propositionen som för
den borgerliga reservationen. De borgerliga
förlorade emellertid lottningen och sjuårsgränsen fastställdes.
I regeringsförklaringen i höstas togs frå-
gan om en utvidgad rösträtt för utlandssvenskar åter upp. Det är glädjande att den
nya regeringen ägnar den här frågan så
stort intresse. Det står i bjärt kontrast mot
den förras förhalning av frågan. Justitiedepartementet låg då i sju och en halv månad
på utredningens betänkande innan man ens
sände det på remiss. Man fick onekligen intrycket , att man var rädd för att de maximalt
15 000 röstberättigade utlandssvenskarna
skulle rösta på något annat parti än socialdemokraterna. Man kan ju jämföra med snabbbehandlingen av de ca 225 000 invandrarna
rätt att rösta i kommunvaL
Hur många utlandssvenskar röstade då i
1976 års riksdagsval? Några statistiska uppgifter finns ännu ej, men en uppskattning
kan dock ske. Man vet nämligen att 6 991
personer registrerades i särskild röstlängd.
Vid I973 års val var motsvarande siffra
3 875 och I970 var antalet l 721. 1973 röstade sedan över 88 % av de registrerade. Man
kan säkert utgå från att ca 90% av de i fjol
registrerade även deltog i valet, vilket skulle
innebära att ca 6 300 utnyttjade sin rösträtt.
T iden är mogen att tiilerkänna alla svenska medborgare rösträtt var de än bor. Tidsspärren som socialdemokraterna så envist
höll fast vid, var förnedrande. Blir man en
sämre svensk efter ett visst antal år? Utlandssvenskarnas Förening föreslog i sill remisssvar att man sk ulle slopa kravet alt vederbö-
rande någon gång skall ha varit kyrkobokförd i Sverige. Man ansåg att rösträtten bör
följa medborgarskapet i stället för folkbokfö-
ringen. Svenska medborgare, som är födda
utom riket och aldrig har haft hemvist i Sverige, förlorar ändå automatiskt sill svenska
medborgarskap när de fyller 22 år.
Nog borde man dessutom kunna La död
på myten att utlandssvenskar är en skara kapitali tiska skattesmitare. Många arbetar Lex
i svenska företag utomlands och är väl inte
sämre svenskar för att de bor utanför landets gränser. Pensionärer borde dessutom
kunna åberopa som en mänsklig räuighct att
få bo där de trivs bäst.
De danska väljarna
Återigen visade sig de danska väljarna vara
på vandring mellan de många partierna. På
mindre än sex år har Danmark haft tre folketingsvaLOpinionsundersökarna hade korrekt förut~eu februarivalets tendenser men
hade underdrdcrat utslaget av dessa. Finns
det något annatland där väljarna byter parti
i samma utslläckning?
Anker Jergensens socialdemokratiska minoritetsregering klarade under två år den
ena politiska uppgörelsen efter den andra,
även om det rörde sig om kompromisser och
halva lösningar. Under tiden steg underskottet i betalningsbalansen gentemot utlandet
till alarmerande höjder. A•·betslösheten fortsalle att vara mycket stor: i februari i år var
den 170 000. Regeringen hade fått stöd från
Det radikale Venstre, från Centrumdemokraterna och från Kristeligt Folkeparti men
måste också låna röster från Det konservative Folkeparti för att få igenom uppgörelsen
99
i augusti om inkomstpolitiken. Denna innebar att lönestegringarna skulle få gå upp till
högst 6 procent per år. Därigenom skulle inflationen kunna hållas nere. Det var över huvud det mest positiva i regeringens politik,
att inflationen i Danmark kröp ner under de
flesta västeuropeiska lände•·s, dock ej under
Västtysklands. Dansk industri har· på grund
av höga löner och omkostnader fått allt svå-
rare att konkurrera i utlandet, och exportsiffrorna har stagnerat eller gått ned.
I början av 1977 bestämde Anker Jergensen, att man samtidigt måste få uppgörelser
om inkomstpolitiken, om bostadspolitiken,
om sysselsättningen och om försvaret. Han
lyckades inte. Två av småpartierna i hans
koalition stretade emot förslaget om energiavgifter, och Det radikale Venstre vägrade
att gå med på en fyraårig försvarsuppgörelse med inflationssäkrade kostnadsramar.
Formellt gällde emellertid valet oenigheten
om bostadspolitiken och försöken att undgå
en högre fastighetsbeskattning som följd av
den vart fjärde år aktuella fastighetstaxeringen. Av allt att döma skulle denna medföra kraftigt höjda taxeringsvär-den.
Både socialdemokraterna och de små koalitionspartierna lade i valkampanjen hela ansvaret på Venstre, som krävt en ännu stramare finanspolitik och en total neutralisering av fastighet taxeringens konsekvenser.
Venstre kan sakligt ha haft rätt, men propagandan mot Venstre liksom dess isolering
under de senaste månadernas politiska förhandlingar hade sin verkan. Venstre led ett
förkrossande nederlag och fick sina mandat
reducerade från 42 till 2 1. Härav skall man
lära alt man skall använda sitt inflytande när
sådant finns, skrev den ledande Venstretidningen Fredriksborg Amts Avis.
Anker Jergensen blev valets store segerherre. Hans parti gick fram från 53 till 65
mandat, plus sannolikt en socialdemokrat
från Färöarna. Valets två andra segrare var
Det konservative Folkeparti, som äntligen
100
vänt sin nedåtgående tendens och nu ökade
sina mandat från l Otill 15, och den förre socialdemokraten Erhard Jakobsens Centrumdemokrater, som fick Il mandat mot bara 4
vid valet 1975. Retsforbundet, som är antiEG, kom åter in i Folketinget, med 6 mandat. Folketinget har nu inte mindre än elva
partier. För mindre än fyra år sedan hade
det fem.
För regeringens två andra koalitionspartier Det radikale Venstre och Kristeligt Folkeparti blev valet ett nederlag. Det förra gick
ned från 13 mandat till6, samma som Kristeligt Folkeparti fick. Det bör noteras att kommunisterna med nöd och näppe klarade att
behålla sina 7 mandat. Mogens Glistrups
Fremskridtspani noterade en mindre framgång från 24 till 26 mandat. Viktigt är, att
Venstres förluster tydligen inte i nämnvärd
grad kom Glistrup tillgodo.
Varje möjlighet till ett borgerligt alternativ i Danmark har tills vidare uteslutits. Detta
är så mycket mera anmärkningsvärt som valet inte betydde någon vänstervridning, snarare en samling mot mitten eller, som någon
tidning konstaterat, kanske en aning mer
höger än så.
Näven i bordet
l den TV-duell, som i mitten av februa1·i ordnats mellan statsminister Fälldin och hr Palme, demonstrerade den senare återigen att
han ännu inte kommit över sviterna av sitt
valnederlag i höstas. Han bereddes tillfälle
att taga avstånd från ett uttalande av sin för·re utbildningsminister hr Zachrisson, som
med all den omdömeslöshet han är mäktig
förklarat att med den borgerliga regeringen
en återgång till ”nävrätten” skett i Sverige.
Hr Palme försatt sin chans. I ~tället insinuerade han – avsiktligt och medvetet, inte av
en tillfällighet i stridens hetta – att moderaterna i regeringen bJi,it ekonomiskt bundna
av valbidragen från en del fö1·etag. Naturligtvis tror han det inte sj~ilv. Vad han sade
var en sorts politisk giftspridning, som troligen är mer skadlig för hans egen ställning
;in för motståndarna.
Sådana försåtliga angrepp är ”otroligt
nedsättande för all anständig politisk debatt”, konstate1·ade statsrådet Bohman (SvD
12 febr). Det är väl det minsta man bör säga.
l va1je fall framstod hr Palme som förloraren i debatten. Att LM-koncernens beslut
om Olofström kom överraskande och opsykologiskt är en sak för sig. Men hr PaJmes
påstående att han skulle ändrat utvecklingen
genom all slå näven i bordet gick inte hem.
Han är ofta olycklig med sitt bildspråk. Man
fick genast i tankarna att han framför sig
skulle haft sitt dukade b01·d all dunka i. Man
kom också att tänka på salig Chrustjov, som
dunkade i ett annat bord men som, trots det,
inte kunde avsätta generalsekl-eteraren i FN.
Hr Palme fick emellertid, ej oväntat, stöd
från sina vänner i TV. l Rapport i TV 2, alltså på bästa lyssnanid, förekom någon dag senaJ·e från Olofström s k gatuintervjuer gjorda av en TV-reporter. Ordet ”gjorda” kan
också ersättas med ”arrangerade”. Den stackars mannen hade inte lyckats finna någon
som inte litade på hr Palme o< h som trodde
på statsministern . En dam. som höll på att
försäga sig. fick snabbt sitt uttalande förbättrat och först ~irkt med hjälp av 1eportern.
Ingen som såg programpunkten kunde
betvivla att elen var tillrättalagd. Den var förmodligen också beställd , som hjälp till hr Palme och hans trängda parti och som ett angrepp mot regeringen. Att sådant fortsätter
i Sveriges Radio vore otänkban om företaget
hade en chef – som en gång vågade slå nä-
ven i bordet.
En plump i protokollet
l floden av deklarationsblanketter hade i å1
tillkommit en ny. Sådant är inte ovanligt och
vån tåliga folk är vant att bära dylika påfrestningar med fattning. Men nog skulle det förvåna om inte de som berörts av blankett nr
10 med tillhörande anvisningar reagerat
med häpnad och förbittring.
Ty i denna blankett utgår riksskatteverket
utan vidare från att de I00 000-tals människor, som arbetar i s k fåmansföretag eller är·
nära släkt med sådana, samt och synnerligen
är presumtiva skattefuskare. Fjärde sidan på
blanketten upptar sålunda följande taktfulla
fråga: ”l) Har fåmansföretaget anskaffat lös
egendom för Ert eller någon er närståendes
privata bruk?” Det upplyses välvilligt att frå-
gan endast skall besvaras av företagsledare.
Vad skall en hederlig människa svara på
det? Och tror skattemyndigheterna alt de
som ägnar sig åt sådana transaktioner svarar
ja?
En annan fråga lyder: ”5) Har Ni förvärvat fastighet eller lösegendom från företaget
tilllägre pris än marknadsvärdet?” Hade det
inte möjligen räckt att fråga om förvärv över
huvud taget ägt rum. Som frågan nu är
ställd är den insinuant på gränsen till förolämpning av medborgarna.
Det är inte lätt för den deklarerande att inför dylika frågor följa den välvilliga uppmaning, som chefen för riksskatteverket ställde
till årets skattskyldiga, nämligen ”försök att
bli god vän med er deklaration”. Parollen
har för mycket bismak av husbondens klassiska krav till slaven att kyssa piskan.
Hela beskattningssystemet beträffande få-
mansföretagen är en plump i protokollet för
den nya regeringen. Det hade varit möjligt
att göra om detta system i höstas – utredningsmaterialet fanns till hands. Men man
nöjde sig med alt rätta några absurditeter.
Tydligen har man sedan inte följt ärendets
vidare \’andring ut i verkligheten. Eljest hade det väl funnits någon vettig jurist i regeringens närhet som kunnat säga ifrån.
Ty hela systemet är onaturligt och odug- 101
Iigt. Det betraktar beskattningen av f;’unansföretagen helt ur fiskal synpunkt och nonchalerar fullkomligt deras livsviktiga ekonomiska funktioner i samhället. Redan tekniken att sätta upp en kategorisk 400-timmarsgräns för det arbete, som en medhjälpande
make har utfört, för au inkomsten från förctaget inte skall läggas på den andra maken
är rena galenskapen. Det får lätt den effekten , att värdefull spetialutbildad arbetskraft
hellre avstår från att utnyttja sin kapacitet än
att se inkomsten till 78-83 Yc försvinna genom att den lagts på toppen av makens ink.omst. Nu för tiden behöver verkligen inte
den av makarna, som är företagsledare, nå
så högt i inkomst för att marginalskatter av
den storleksordningen skall bli en bister realitet. Det räcker att han tjänar något litet mer
än en stuveriarbetare.
Alltihop det här är naturligtvis socialdemokraternas fel. Men regeringen får se till
att den inte får bära det ansvaret också.
Ola Ullstens biståndspolitik
En tidningsnotis har meddelat . att statsrådet
Ola Ullsten besökt Afrika för att se hur det
svenska biståndet till u-länder fungerar.
Samtidigt har han utvalt en motståndsrörelse mot Rhodesia, som skall åtnjuta hjälp från
Sverige. I Mozambique förekommer nämligen flera grupper som utbildas militärt för
att seelan gå över gränsen. Man skall dock inte tro att hr Ullsten har någon särskild fältherreblick – ingen har anledning att misstänka något sådant – som gjort det möjligt
för honom att förutse vilken av de sins emellan stridande grupperna som har fiirutsältning att döda de flesta vita i Rhodesia. Han
har gått samma enkla väg som hans fön::trä-
dare gjorde. Den mest kommuniststödda
och därmed bäst organiserade gruppen. den
s k Patriotiska fronten, skall få svenskt eko- 102
nomiskt stöd under förebärande av att detta
är humanitärt.
Det är obegripligt hur mycket begreppet
neutralitetspolitik får tåla. Ingen ifrågasätter våra moraliska förpliktelser att hjälpa uländer. Men när vi ger bort skattemedel till
utlandet borde vi inte låtsas att vi inte begriper vart pengarna kan ta vägen. Ett krig är
ett krig, även om det bryter ut mellan u-länder. Vi har i fallet Rhodesia vissa förpliktelser: de är oss ålagda av FN. Men i FN :s
fredsbevarande uppgifter ingår inte att understödja krig. Gör vi detta, är det en självvald politisk manifestation.
Regeringen Palme införde understöd till
revolutionära rörelser från biståndsanslagen. Tanken kunde ha varit kläckt i Moskva:
man stödde dem som grep till vapen för socialismen, som då högtidligt kallades demokratin. MPLA i Angola är ett typfall. Sovjetunionen, andra öststater, Kuba och Sverige
betalade på olika sätt dess framgångar.
Hr Ullsten vandrar blåögt vidare på hr
Palmes väg. Han anses ju vara den särskilt
radikale bland statsråden. Ett verkligt radikalt grepp hade varit om han tagit itu med
en omfördelning av vissa hjälpprogram och
sagt ifrån att medlen inte kan få användas i
politiska och militära konflikter. Det skulle
ha haft effekt både i vissa mottagarländer
och för hans egen prestige.
Nu är han den som vid årets riksdag begärt bidrag för flera år framåttill Kuba. Som
framhållits i förra numret av Svensk Tidskrift innebär detta utan tvivel fortsatt hjälp
till Kubas militära engagemang i Afrika, som
dessutom ökar. Det senaste man fått veta är
nämligen att pt·esident Idi Amin i Uganda.
inte precis något mönster som demokrat eller ens som socialist, börjat införskriva kubanska militära instruktörer – indirekt alltså
betalda med svenska u-landsbidrag.