Håkan Hagwall; Om kommersialism
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
..
kommersialism
Ett av de mest frekventa skällsorden i modern socialdemokratisk jargong är kommersialism. Särskilt utbildningsminister Bertil
Zachrisson tar med för9usning till denna
klyscha för att fördöma någonting i största
allmänhet obehagligt. I den första av hans
tre – till det yttre omfånget – gigantiska
kulturpropositioner gjorde Zachrisson ett
stort nummer av ett av de mål han önskade
få officiellt fastslagna för den statliga kulturpolitiken, nämligen ”att motverka kommersialismens negativa verkningar”.
Nu kunde man ju tycka att alla negativa
verkningar, vad de än har för ursprung,
borde motverkas. I kultursammanhang kan
man t ex komma att tänka på de negativa
verkningarna av en monopolsituation, exempelvis i fråga om etermedia. Den kulturella utarmning som sägs vara en självklar
följd av kommersialismen kanske inte är alldeles otänkbar heller som följd av en viss politik i radio och TV.
Ett annat exempel är det storstilade program för barns och ungdomars fritid som lades fram vid den socialdemokratiska partikongressen i höstas. Där harkommersialismen blivit ett närmast metafysiskt begrepp,
ett slags samlingsbeteckning för allt som Rö-
relsen inte vill att barn och ungdom skall ägna sig åt på den fritid som istället bör komma ”det ideburna föreningslivet” – vi vet alla vilket som i första hand avses – till del.
Ett rätt komiskt prov på hur termen kommersiell fungerar som besvärjelse gav utbildningsminister Zachrisson, när han för en tid
sedan i riksdagen tvangs att säga någonting
om den beramade filmen om Jesu sexualliv.
Nu var hans sits inte särskilt tacksam: Å ena
sidan måste han rimligen hålla sig till en tidigare någorlunda konsekvent intagen linje,
nämligen att ett statsråd inte får uttala sig på
ett sätt som uppfattas som styrande och censurerande för myndigheter och institutioner
som skall handla på eget ansvar. Å andra sidan måste han på ett eller annat sätt få fram
att han – kort sagt – var emot den där filmen. Han löste ekvationen genom att kalla
filmen för ”en grov kommersiell spekulation”. Därmed var allt som behövde sägas
sagt, tycktes han mena.
Vad är då kommersialism? Tja, det är inte
lätt att få klarhet om. Till en början kan man
pröva följande definition: Det handlar om
kommersialism när en ”vara” som utbjudes
är så uppskattad av människorna att dessa
vill ha den och därtill betala vad den kostar.
Det synes i alla.fall stämma på utbildningsministerns resonemang. Konstnärliga alster,
filmer, böcker, revy- och teaterföreställningar, grammofonskivor, poplåtar etc som utbjuds och får en sådan avsättning att det täcker kostnaderna för produktion och distribution, och därtill kanske kan ge ett överskott, är naturligtvis kommersialism. Och
därmed apriori också något skumt. bäremot är sådant som inte skulle ha någon
större framtid, om det bjöds ut till ett kostnadstäckande pris, icke-kommersiellt. Och
därmed lika självklart värdefullt.
Läser man exempelvis det nyss nämnda
fritidspolitiska programmet, finner man att
det inte är fullt så enkelt. Vem distributören
203
form, är det likafullt ett stöd till kommersialismen, om man ger kommunala bidrag till
visning på en privatägd biograf, men självfallet riktigt att stödja visning på Folkets
Hus-ägda Bio Kontrast.
Ett multinationellt grammofonbolag ägnar sig åt kommersialism, om det ger ut en
inspelning av en mindre känd opera, som
hur säkert som helst kommer att gå med förlust, men som kan finansieras av vinsterna
från annan mer lukrativ produktion. Samma opera visad vid Gustaf Adolfs torg är nå-
got helt annat, eftersom det där rör sig om
en skattefinansierad statlig institution. (En
viss tveksamhet råder dock, eftersom operapubliken anses vara litet väl borgerlig.)
Det kan, slutligen, aldrig bli tal om kommersialism, när det gäller en ekonomisk
braksucce som Tage Erlanders memoarer;
förlaget är ju ”folkrörelseägda” Tiden.
Alltså: Det är kommersialism att utbjuda
sådant som folk vill ha och också vill betala
för, försåvitt att man inte är ”det allmänna”
eller – ännu bättre – representerar ”de
ideburna folkrörelserna”.
Varför har det blivit ett sådant liv om
kommersialismen? Därför att folk med den
ökande levnadsstandarden har fått större
möjligheter till ett fritt konsumtionsvaL Detta val utfaller ofta på ett sätt som inte passar
Rörelsen. Och vidare: Behovet att skapa
”motvikt” mot kommersialismen är ett bestickande skäl till att hitta på allsköns bidrag
till organisationer och företag som står Rö-
är, är väl så avgörande som möjligheterna relsen nära.
att få affären att bära sig. Om det inte går att Håkan Hagwall
visa en viss film utan subventioner i någon
l’
kommersialism
Ett av de mest frekventa skällsorden i modern socialdemokratisk jargong är kommersialism. Särskilt utbildningsminister Bertil
Zachrisson tar med för9usning till denna
klyscha för att fördöma någonting i största
allmänhet obehagligt. I den första av hans
tre – till det yttre omfånget – gigantiska
kulturpropositioner gjorde Zachrisson ett
stort nummer av ett av de mål han önskade
få officiellt fastslagna för den statliga kulturpolitiken, nämligen ”att motverka kommersialismens negativa verkningar”.
Nu kunde man ju tycka att alla negativa
verkningar, vad de än har för ursprung,
borde motverkas. I kultursammanhang kan
man t ex komma att tänka på de negativa
verkningarna av en monopolsituation, exempelvis i fråga om etermedia. Den kulturella utarmning som sägs vara en självklar
följd av kommersialismen kanske inte är alldeles otänkbar heller som följd av en viss politik i radio och TV.
Ett annat exempel är det storstilade program för barns och ungdomars fritid som lades fram vid den socialdemokratiska partikongressen i höstas. Där harkommersialismen blivit ett närmast metafysiskt begrepp,
ett slags samlingsbeteckning för allt som Rö-
relsen inte vill att barn och ungdom skall ägna sig åt på den fritid som istället bör komma ”det ideburna föreningslivet” – vi vet alla vilket som i första hand avses – till del.
Ett rätt komiskt prov på hur termen kommersiell fungerar som besvärjelse gav utbildningsminister Zachrisson, när han för en tid
sedan i riksdagen tvangs att säga någonting
om den beramade filmen om Jesu sexualliv.
Nu var hans sits inte särskilt tacksam: Å ena
sidan måste han rimligen hålla sig till en tidigare någorlunda konsekvent intagen linje,
nämligen att ett statsråd inte får uttala sig på
ett sätt som uppfattas som styrande och censurerande för myndigheter och institutioner
som skall handla på eget ansvar. Å andra sidan måste han på ett eller annat sätt få fram
att han – kort sagt – var emot den där filmen. Han löste ekvationen genom att kalla
filmen för ”en grov kommersiell spekulation”. Därmed var allt som behövde sägas
sagt, tycktes han mena.
Vad är då kommersialism? Tja, det är inte
lätt att få klarhet om. Till en början kan man
pröva följande definition: Det handlar om
kommersialism när en ”vara” som utbjudes
är så uppskattad av människorna att dessa
vill ha den och därtill betala vad den kostar.
Det synes i alla.fall stämma på utbildningsministerns resonemang. Konstnärliga alster,
filmer, böcker, revy- och teaterföreställningar, grammofonskivor, poplåtar etc som utbjuds och får en sådan avsättning att det täcker kostnaderna för produktion och distribution, och därtill kanske kan ge ett överskott, är naturligtvis kommersialism. Och
därmed apriori också något skumt. bäremot är sådant som inte skulle ha någon
större framtid, om det bjöds ut till ett kostnadstäckande pris, icke-kommersiellt. Och
därmed lika självklart värdefullt.
Läser man exempelvis det nyss nämnda
fritidspolitiska programmet, finner man att
det inte är fullt så enkelt. Vem distributören
203
form, är det likafullt ett stöd till kommersialismen, om man ger kommunala bidrag till
visning på en privatägd biograf, men självfallet riktigt att stödja visning på Folkets
Hus-ägda Bio Kontrast.
Ett multinationellt grammofonbolag ägnar sig åt kommersialism, om det ger ut en
inspelning av en mindre känd opera, som
hur säkert som helst kommer att gå med förlust, men som kan finansieras av vinsterna
från annan mer lukrativ produktion. Samma opera visad vid Gustaf Adolfs torg är nå-
got helt annat, eftersom det där rör sig om
en skattefinansierad statlig institution. (En
viss tveksamhet råder dock, eftersom operapubliken anses vara litet väl borgerlig.)
Det kan, slutligen, aldrig bli tal om kommersialism, när det gäller en ekonomisk
braksucce som Tage Erlanders memoarer;
förlaget är ju ”folkrörelseägda” Tiden.
Alltså: Det är kommersialism att utbjuda
sådant som folk vill ha och också vill betala
för, försåvitt att man inte är ”det allmänna”
eller – ännu bättre – representerar ”de
ideburna folkrörelserna”.
Varför har det blivit ett sådant liv om
kommersialismen? Därför att folk med den
ökande levnadsstandarden har fått större
möjligheter till ett fritt konsumtionsvaL Detta val utfaller ofta på ett sätt som inte passar
Rörelsen. Och vidare: Behovet att skapa
”motvikt” mot kommersialismen är ett bestickande skäl till att hitta på allsköns bidrag
till organisationer och företag som står Rö-
är, är väl så avgörande som möjligheterna relsen nära.
att få affären att bära sig. Om det inte går att Håkan Hagwall
visa en viss film utan subventioner i någon
l’