Gustaf Jonnergård; Inför århundradets hårdaste valrörelse
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
GUSTAF JONNERGÅRD:
Inför århundradets hårdaste valrörelse
Svensk Tidskrift har berett partisekreterarna
i de tre borgerliga partierna tillfälle attframföra sina synpunkter på valet i höst. Deras
artiklar införs här i bokstavsordning efter
författarnamnen. Centerpartiets partisekreterare hr GustafJonnergård menar att
valet kommer att stå mellan socialdemokratin
och centern, det senare partietförstärkt
genomfolkpartiet så att de tillsammans kan
framlägga en mittenpolitik. Med högerpolitik
räknar han inte alls, och han går så långt
att han säger att konservatismen knappast
kan sägas vara någon självständig ideologi.
Till sist polemiserar han mot socialdemokraterna, somframmanar ”högerspöket”. Någon högerpolitik blir det inte efter
valet, försäkrar han.
Utmärkande för politiken i vårt land under
de senaste årtiondena har framför allt varit
att centerpolitiken och den socialdemokratiska politiken alltmer markerat framstår som
huvudalternativ till varandra. Detta satte i
hög grad sin prägel på 1973 års valrörelse
och gjorde den till den hittills hårdaste i vår
demokratis historia. Det finns alla skäl för
bedömningen, att valrörelsen nu 1976 kommer att bli ännu intensivare, kännetecknad
främst av alternativkampen mellan socialdemokratin och centern.
Den mittensamverkan, som centern och
folkpartiet under många år byggt upp, förstärker ytterligare alternativmarkeringen.
Centern och folkpartiet har målsättningar
som ligger varandra nära. Det är en självklar
utgångspunkt att en ny regeringspolitik måste bygga på mittenpolitikens grund.
Under det socialdemokratiska regeringsinnehavet har alltmer svårbemästrade problem hopats, särskilt under senare tid.
Vi har fått ett alltmer centraliserat samhälle – centralisering av bebyggelsen, samhällsstyrelsen och näringslivet. En socialdemokratisk centraliseringspolitik har i olika avseenden fört till förhållanden, som det stora
flertalet människor uppfattar som negativa.
Bebyggelsekoncentrationen har medfört
trängselproblem, glesbygdsproblem, miljö-
problem, ekonomiska problem. Orsaken till
storstadskommunernas nu så svårbemästrade ekonomiska situation är i huvudsak centraliseringen, som föranlett höga samhälls-,
byggnads- och socialkostnader.
Den kommunala demokratin, grunden
för vår folkstyrelse, har fått ökade svårigheter genom den påtvingade storkommunrel
212
formen och genom en långtgående statlig
detaljkontrolL Möjligheterna till medborgaraktivitet har därmed försämrats.
Det har alltså skett maktkoncentration i
samhällsstyrelsen – men också i näringslivet. AP-fonder och Meidnerfonder är tilltänkta instrument för en fortsatt långtgående centralisering, som hotar sätta hela vårt
ekonomiska system ur funktion.
Resursbristen
Regeringens näringspolitik och ekonomiska
politik har också fört det misslyckandet med
sig att tillräckligt ekonomiskt underlag inte
kunnat tryggas för angelägna reformer och
för upprätthållande av bytesbalansen mot
utlandet. Nu är det svårt tex att finansiera
den nödvändiga upprustningen av sjukvård,
åldringsvård och familjepolitik. Här – i resursbristen – är anledningen till kommunernas och landstingens allt besvärligare ekonomiska situation och till att hela skattepolitiken fallit sönder och samman.
Det är lätt att se sambandet mellan de resurser, som saknas under den socialdemokratiska regeringspolitiken, och de utvecklingsmöjligheter, som främst de mindre fö-
retagen förvägratsjust genom regeringspolitiken. Också här är det alltså en centraliseringspolitik som misslyckats.
Det är lika tydligt att en fortsatt socialdemokratisk regeringspolitik skulle medföra
ökande problem med sysselsättningen. Vidare håller inte regeringens jordbrukspolitik.
Den kan inte tillämpas.
Miljö- och naturresurspolitiken har länge
försummats. Nu är särskilt energipolitiken
aktuell. Här för regeringen en kärnkraftspolitik, som väcker oro hos flertalet människor.
Det är hopade, svårbemästrade samhällsproblem, som alltmer visar angelägenheten
av ett alternativ till den socialdemokratiska
regeringspolitiken.
Altemativpolitik
Det är alltså den socialdemokratiska regeringspolitiken själv som alltmer uppvisat behovet av alternativ. Den andra anledningen
till den skarpare alternativmarkeringen är
att centern för det ena området efter det
andra fört fram alternativet. Detta har kännetecknat särskilt 1960- och 1970-talen.
Främst centern har genom åren spelat en
pådrivande roll för social trygghet och jämlikhet, t ex i fråga om barnbidragen och folkpensionerna. Centern drev fram den sänkta
pensionsåldern. Nu gäller det särskilt familjepolitiken, vårdpolitiken och en allmän arbetslöshetsförsäkring. Vårdnadsersättningen till småbarnsföräldrar är en centeride. I
väsentliga avseenden har det förelegat samverkan mellan centern och folkpartiet på
dessa områden.
Centern har fört fram miljö- och naturresurspolitiken. I början var de andra partiernas intresse för sådana problem ringa. Nu
erkänner de flesta dessa frågors utomordentliga betydelse. Den stora aktuella frågan
är här energipolitiken med kärnkraftsproblematiken. Det är klart markerat att centerns politik för effektivare energianvändning och intensivare satsning på förnyelsebara energikällor är alternativet till regeringens kärnkraftspolitik.
Centern har mot regeringens centraliseringspolitik tagit upp kampen för ett mer decentraliserat samhälle. Det betyder decentralisering av näringsliv och bebyggelse och en
decentraliserad samhällsstyrelse, dvs en
stark kommunal demokrati. Tanken på länsdemokrati har förts fram av centern.
Centern har också rest kravet på en nä-
ringspolitik som satsar också på de mindre
företagen – så att resurser för angelägna reformer kan skapas och arbete åt alla kan
tryggas.
Ideer for 1970-talet
Det händer fortfarande att man försöker
förankra politiska ståndpunkter i de gamla
ideerna från 1700- 1800-talen. Det kan i
viss mån ha sitt värde. Men de gamla 1800-
talsismerna, socialismen och liberalismen i
ursprungliga bemärkelser, är inte särskilt
användbara på 1970-talet. Vi kan inte begära
att Karl Marx, Adam Smith och andra 1800-
eller 1700-talstänkare skall klara 1970-talets
problem. De visste ingenting om dem. Det är
vi själva som måste tänka för 1970-talet.
Såväl socialismen som den ursprungliga
ekonomiska liberalismen leder till centralisering. Men problemen kring centralisering i
motsats till decentralisering har knappast tagits upp till diskussion i de gamla ideologierna. De har också lämnat hela miljö- och naturresursproblematiken utanför. Socialismen och liberalismen ger oss alltså inte nå-
gon hel samhällsbild. Detsamma gäller naturligtvis konservatismen. Men denna kan
nu knappast sägas vara något självständig
ideologi. Högerpartierna numera är när- 213
mast gammalliberala.
Centerpolitiken är naturligtvis från vår
tids utgångspunkter en precisering i den frå-
ga, som gällde socialismen och liberalismen,
nämligen förhållandet samhälle-individ.
Men därutöver har centern fört in decentraliserings-, miljö- och resurshushållningsideerna i diskussionen. Det är dessa frågor
som är vår tids viktigaste. Centern har byggt
upp ett idesystem som ger hela bilden av hur
samhället bör vara format. Det är därför
centerpolitiken är huvudalternativet.
Mitten och moderaterna
Centern och folkpartiet har målsättningar
som ligger varandra nära. Det är anledningen till den mittensamverkan som ägt rum sedan 1960, i mera fasta former sedan 1965.
Mittensamverkan betyder ökad slagkraft
mot såväl socialismen som högerpolitiken.
Centern och folkpartiet har haft sina interna
samarbetsproblem. Det är naturligt. Men
den politiska mittensamverkan är fast förankrad på en gemensam grund.
Moderaterna har under de senaste åren
obestridligen sökt profilera sig genom förflyttning längre ut på högerkanten. I och för
sig är det inte av större intresse. Högerpolitiken tillhör inte det realistiska på 1970-talet.
Det är självfallet en gemensam uppgift för
mittenpartierna och moderaterna att slå tillbaka socialismen. Men det är lika självklart
att en ny regeringspolitik måste bygga på
mittenpolitiken. Högerpolitik kan inte accepteras. Centern och folkpartiet säger absolut nej till högerpolitik.
Moderaterna måste ju föredra center- och
214
mittenpolitiken framför den socialdemokratiska politiken – på precis samma sätt
som kommunisterna nu föredragit socialdemokraterna framför oppositionen. Det är
moderatern.as politiska position. De har
själva medgett att de måste acceptera mittenpolitiken som grund för en ny regeringspolitik.
Socialdemokraternas högerspöke
Det har ofta sagts att det gamla högerspöket
varit socialdemokraternas största tillgång i
valrörelserna. Socialdemokraterna påstår att
högerpolitiken skulle dominera i en ny regering och skrämmer väljarna med högerspö-
ket. Det hela är en absolut orimlighet. Det är
bara moderaterna som vill ha högerpolitik.
Alla andra säger nej till den. Det kan alltså
inte bli någon högerpolitik.
Men visst har socialdemokraterna haft en
viss framgång med sitt högerspöke. Det är
inte sannolikt att de skulle ha suttit i regeringsställning nu utan hjälp av det.
Det blåser högervind just nu. Den kommer visserligen att mojna före morgondagen. Men socialdemokraterna försöker naturligtvis i detta läge på nytt plocka fram sitt
gamla högerspöke – för att om möjligt komma ifrån sakdiskussionen med centern och
folkpartiet. I den socialdemokratiska argumenteringen utmålas Gösta Bohman och
hans moderater som ett förfårligt hot. Moderaternas högerpolitik utnämns till alternativet – med en förtjusning som den socialdemokratiska pressen alls inte kan dölja.
Förutsättningarna för högerspökeargumentering är emellertid inte längre så stora.
Det blir ju ingen högerpolitik. Moderaterna
har medgett att de måste acceptera mittenpolitiken som grund för en ny regeringspolitik. När det gäller – då gäller alltså inte hö-
gerpolitiken. Den får lyftas undan. Sådant
kallas inte alternativ.
Valrörelsen 1976 blir alltså en uppgörelse
främst mellan de två huvudalternativen, den
socialdemokratiska politiken och centerpolitiken även om de socialdemokratiska valmakarna hade önskat sig en lättare match.
Inför århundradets hårdaste valrörelse
Svensk Tidskrift har berett partisekreterarna
i de tre borgerliga partierna tillfälle attframföra sina synpunkter på valet i höst. Deras
artiklar införs här i bokstavsordning efter
författarnamnen. Centerpartiets partisekreterare hr GustafJonnergård menar att
valet kommer att stå mellan socialdemokratin
och centern, det senare partietförstärkt
genomfolkpartiet så att de tillsammans kan
framlägga en mittenpolitik. Med högerpolitik
räknar han inte alls, och han går så långt
att han säger att konservatismen knappast
kan sägas vara någon självständig ideologi.
Till sist polemiserar han mot socialdemokraterna, somframmanar ”högerspöket”. Någon högerpolitik blir det inte efter
valet, försäkrar han.
Utmärkande för politiken i vårt land under
de senaste årtiondena har framför allt varit
att centerpolitiken och den socialdemokratiska politiken alltmer markerat framstår som
huvudalternativ till varandra. Detta satte i
hög grad sin prägel på 1973 års valrörelse
och gjorde den till den hittills hårdaste i vår
demokratis historia. Det finns alla skäl för
bedömningen, att valrörelsen nu 1976 kommer att bli ännu intensivare, kännetecknad
främst av alternativkampen mellan socialdemokratin och centern.
Den mittensamverkan, som centern och
folkpartiet under många år byggt upp, förstärker ytterligare alternativmarkeringen.
Centern och folkpartiet har målsättningar
som ligger varandra nära. Det är en självklar
utgångspunkt att en ny regeringspolitik måste bygga på mittenpolitikens grund.
Under det socialdemokratiska regeringsinnehavet har alltmer svårbemästrade problem hopats, särskilt under senare tid.
Vi har fått ett alltmer centraliserat samhälle – centralisering av bebyggelsen, samhällsstyrelsen och näringslivet. En socialdemokratisk centraliseringspolitik har i olika avseenden fört till förhållanden, som det stora
flertalet människor uppfattar som negativa.
Bebyggelsekoncentrationen har medfört
trängselproblem, glesbygdsproblem, miljö-
problem, ekonomiska problem. Orsaken till
storstadskommunernas nu så svårbemästrade ekonomiska situation är i huvudsak centraliseringen, som föranlett höga samhälls-,
byggnads- och socialkostnader.
Den kommunala demokratin, grunden
för vår folkstyrelse, har fått ökade svårigheter genom den påtvingade storkommunrel
212
formen och genom en långtgående statlig
detaljkontrolL Möjligheterna till medborgaraktivitet har därmed försämrats.
Det har alltså skett maktkoncentration i
samhällsstyrelsen – men också i näringslivet. AP-fonder och Meidnerfonder är tilltänkta instrument för en fortsatt långtgående centralisering, som hotar sätta hela vårt
ekonomiska system ur funktion.
Resursbristen
Regeringens näringspolitik och ekonomiska
politik har också fört det misslyckandet med
sig att tillräckligt ekonomiskt underlag inte
kunnat tryggas för angelägna reformer och
för upprätthållande av bytesbalansen mot
utlandet. Nu är det svårt tex att finansiera
den nödvändiga upprustningen av sjukvård,
åldringsvård och familjepolitik. Här – i resursbristen – är anledningen till kommunernas och landstingens allt besvärligare ekonomiska situation och till att hela skattepolitiken fallit sönder och samman.
Det är lätt att se sambandet mellan de resurser, som saknas under den socialdemokratiska regeringspolitiken, och de utvecklingsmöjligheter, som främst de mindre fö-
retagen förvägratsjust genom regeringspolitiken. Också här är det alltså en centraliseringspolitik som misslyckats.
Det är lika tydligt att en fortsatt socialdemokratisk regeringspolitik skulle medföra
ökande problem med sysselsättningen. Vidare håller inte regeringens jordbrukspolitik.
Den kan inte tillämpas.
Miljö- och naturresurspolitiken har länge
försummats. Nu är särskilt energipolitiken
aktuell. Här för regeringen en kärnkraftspolitik, som väcker oro hos flertalet människor.
Det är hopade, svårbemästrade samhällsproblem, som alltmer visar angelägenheten
av ett alternativ till den socialdemokratiska
regeringspolitiken.
Altemativpolitik
Det är alltså den socialdemokratiska regeringspolitiken själv som alltmer uppvisat behovet av alternativ. Den andra anledningen
till den skarpare alternativmarkeringen är
att centern för det ena området efter det
andra fört fram alternativet. Detta har kännetecknat särskilt 1960- och 1970-talen.
Främst centern har genom åren spelat en
pådrivande roll för social trygghet och jämlikhet, t ex i fråga om barnbidragen och folkpensionerna. Centern drev fram den sänkta
pensionsåldern. Nu gäller det särskilt familjepolitiken, vårdpolitiken och en allmän arbetslöshetsförsäkring. Vårdnadsersättningen till småbarnsföräldrar är en centeride. I
väsentliga avseenden har det förelegat samverkan mellan centern och folkpartiet på
dessa områden.
Centern har fört fram miljö- och naturresurspolitiken. I början var de andra partiernas intresse för sådana problem ringa. Nu
erkänner de flesta dessa frågors utomordentliga betydelse. Den stora aktuella frågan
är här energipolitiken med kärnkraftsproblematiken. Det är klart markerat att centerns politik för effektivare energianvändning och intensivare satsning på förnyelsebara energikällor är alternativet till regeringens kärnkraftspolitik.
Centern har mot regeringens centraliseringspolitik tagit upp kampen för ett mer decentraliserat samhälle. Det betyder decentralisering av näringsliv och bebyggelse och en
decentraliserad samhällsstyrelse, dvs en
stark kommunal demokrati. Tanken på länsdemokrati har förts fram av centern.
Centern har också rest kravet på en nä-
ringspolitik som satsar också på de mindre
företagen – så att resurser för angelägna reformer kan skapas och arbete åt alla kan
tryggas.
Ideer for 1970-talet
Det händer fortfarande att man försöker
förankra politiska ståndpunkter i de gamla
ideerna från 1700- 1800-talen. Det kan i
viss mån ha sitt värde. Men de gamla 1800-
talsismerna, socialismen och liberalismen i
ursprungliga bemärkelser, är inte särskilt
användbara på 1970-talet. Vi kan inte begära
att Karl Marx, Adam Smith och andra 1800-
eller 1700-talstänkare skall klara 1970-talets
problem. De visste ingenting om dem. Det är
vi själva som måste tänka för 1970-talet.
Såväl socialismen som den ursprungliga
ekonomiska liberalismen leder till centralisering. Men problemen kring centralisering i
motsats till decentralisering har knappast tagits upp till diskussion i de gamla ideologierna. De har också lämnat hela miljö- och naturresursproblematiken utanför. Socialismen och liberalismen ger oss alltså inte nå-
gon hel samhällsbild. Detsamma gäller naturligtvis konservatismen. Men denna kan
nu knappast sägas vara något självständig
ideologi. Högerpartierna numera är när- 213
mast gammalliberala.
Centerpolitiken är naturligtvis från vår
tids utgångspunkter en precisering i den frå-
ga, som gällde socialismen och liberalismen,
nämligen förhållandet samhälle-individ.
Men därutöver har centern fört in decentraliserings-, miljö- och resurshushållningsideerna i diskussionen. Det är dessa frågor
som är vår tids viktigaste. Centern har byggt
upp ett idesystem som ger hela bilden av hur
samhället bör vara format. Det är därför
centerpolitiken är huvudalternativet.
Mitten och moderaterna
Centern och folkpartiet har målsättningar
som ligger varandra nära. Det är anledningen till den mittensamverkan som ägt rum sedan 1960, i mera fasta former sedan 1965.
Mittensamverkan betyder ökad slagkraft
mot såväl socialismen som högerpolitiken.
Centern och folkpartiet har haft sina interna
samarbetsproblem. Det är naturligt. Men
den politiska mittensamverkan är fast förankrad på en gemensam grund.
Moderaterna har under de senaste åren
obestridligen sökt profilera sig genom förflyttning längre ut på högerkanten. I och för
sig är det inte av större intresse. Högerpolitiken tillhör inte det realistiska på 1970-talet.
Det är självfallet en gemensam uppgift för
mittenpartierna och moderaterna att slå tillbaka socialismen. Men det är lika självklart
att en ny regeringspolitik måste bygga på
mittenpolitiken. Högerpolitik kan inte accepteras. Centern och folkpartiet säger absolut nej till högerpolitik.
Moderaterna måste ju föredra center- och
214
mittenpolitiken framför den socialdemokratiska politiken – på precis samma sätt
som kommunisterna nu föredragit socialdemokraterna framför oppositionen. Det är
moderatern.as politiska position. De har
själva medgett att de måste acceptera mittenpolitiken som grund för en ny regeringspolitik.
Socialdemokraternas högerspöke
Det har ofta sagts att det gamla högerspöket
varit socialdemokraternas största tillgång i
valrörelserna. Socialdemokraterna påstår att
högerpolitiken skulle dominera i en ny regering och skrämmer väljarna med högerspö-
ket. Det hela är en absolut orimlighet. Det är
bara moderaterna som vill ha högerpolitik.
Alla andra säger nej till den. Det kan alltså
inte bli någon högerpolitik.
Men visst har socialdemokraterna haft en
viss framgång med sitt högerspöke. Det är
inte sannolikt att de skulle ha suttit i regeringsställning nu utan hjälp av det.
Det blåser högervind just nu. Den kommer visserligen att mojna före morgondagen. Men socialdemokraterna försöker naturligtvis i detta läge på nytt plocka fram sitt
gamla högerspöke – för att om möjligt komma ifrån sakdiskussionen med centern och
folkpartiet. I den socialdemokratiska argumenteringen utmålas Gösta Bohman och
hans moderater som ett förfårligt hot. Moderaternas högerpolitik utnämns till alternativet – med en förtjusning som den socialdemokratiska pressen alls inte kan dölja.
Förutsättningarna för högerspökeargumentering är emellertid inte längre så stora.
Det blir ju ingen högerpolitik. Moderaterna
har medgett att de måste acceptera mittenpolitiken som grund för en ny regeringspolitik. När det gäller – då gäller alltså inte hö-
gerpolitiken. Den får lyftas undan. Sådant
kallas inte alternativ.
Valrörelsen 1976 blir alltså en uppgörelse
främst mellan de två huvudalternativen, den
socialdemokratiska politiken och centerpolitiken även om de socialdemokratiska valmakarna hade önskat sig en lättare match.