Carl Tham; Folkpartiet inför valet

CARLTHAM:
Folkpartiet inför valet
Partisekreteraren i Folkpartiet Carl Tham
koncentrerar sig i sin artikel på tre områden,
där partietför fram krav, nämligen familjepolitiken, vårdpolitiken och kampen mot
maktkoncentrationer i samhället. Han betonar samtidigt att alla önskemål inte kan genomföras över en natt. Det finns inte ekonomiskt utrymme för vilka förbättringar som
helst.
De kommande åren kan bli ekonomiskt
ganska kärva. Också med en hygglig tillväxttakt blir det trångt om utrymmet både för
ökningar i den privata och offentliga konsumtionen. Industriinvesteringar måste ges
förtur. De statliga finansiella underskotten
måste pressas ner.
I det läget ser jag tre huvuduppgifter för
den liberala politiken: att försvara den sociala välfårdstanken, att beslutsamt prioritera
bland olika önskvärda reformer och att
gradvis förändra själva metodiken för samhällsarbetet så att det ges en större tyngd åt
det lokala arbetet, en närdemokrati. De uppgifterna har ett samband.
solidaritetstanken måste alltid försvaras.
Den är grunden för en politik som syftar till
ökad ugämning och större trygghet – och
den sitter ofta löst till i ekonomiskt kärva tider. Ett missnöje med maktkoncentration
och marginalskatter, i och för sig ofta berättigat, kan lätt slå över till ett allmänt fördö-
mande av det sociala reformarbetet överhuvudtaget. De svaga i samhället glöms bort.
Det sker en polarisering i den politiska debatten. Tyvärr har moderaterna frestats att
spela på sådana stämningar, vilket naturligtvis socialdemokraterna tacksamt utnytgat.
Man har t ex dammat av den gamla högertanken – populär i högeragitationen i slutet av 50-talet – att skatter och ”bidrag” gör
en sorts rundgång, som är alldeles onödig
och som kostar i byråkrati och porton. Man
förtiger diskret att ”bidragens” syfte är att
åstadkomma en inkomstugämning – mellan barnfamiljer och andra, mellan personer
med högre inkomster och de som har lägre.
För liberalismen är det sociala ansvarsta- 216
gandet självklart. Och i kärvare tider gäller
det då att koncentrera sig på de allra viktigaste reformuppgifterna. Det faktum att få
numera talar om jämlikhet betyder ju inte
att den är uppnådd. För vår del ser vi framför allt två centrala uppgifter: att satsa på
barnen, och jämställdhet mellan män och
kvinnor och på en bättre kvalitet inom sjukvården.
Familjepolitiken
Jämställdheten är en stor och svår sak. Den
kan inte beslutas fram uppifrån. Den grundar sig ytterst på att män och kvinnor vill ta
steget in i en ny gemenskap, på lika villkor
och med lika ansvar, i arbetsliv och hem.
Men många föräldrar upplever intensivt att
samhället är dåligt anpassat till de kraven.
De vet hur svårt det är att förena föräldraansvar och förvärvsarbete. Här kan samhällsreformer underlätta. De måste handla
om att ge människor en större valfrihet, gö-
ra det lättare för dem att själva bestämma
hur de vill inrätta sin vardag. Jämställdheten
och valfriheten hör samman, de är varandras förutsättningar. Det är från den utgångspunkten vi format vår familjepolitik:
fler daghem, kortare arbetstid för småbarnsföräldrar och ett vårdnadsbidrag, lika för
alla och obeskattat.
Daghemmen är viktiga, på flera olika sätt.
De ger barnen stimulans och vuxenkontakter utanför familjen. Och utan daghem blir
det ingen valfrihet för föräldrarna.
Men daghemmen får inte bli någon förvaringsplats för barn från sju på morgonen
till sju på kvällen. Det som är bra i 8 timmar
behöver inte vara bra i 12. Låt föräldrar få
kortare arbetstid så att de orkar umgås med
sina barn på ett annat sätt än vad som är möjligt på hektiska morgnar och trött kvällar!
Visst kan här bli problem, på ett eller annat håll i arbetslivet. Men det är dystert att
man inom LO och socialdemokratin tycks ha
tagit de problemen till ursäkt för att just inte
göra något alls.
Säg den reform av arbetslivet som inte kan
medföra en del problem, särskilt vid övergången? Och säg den gång som vi inte fått
höra: det här går inte. Oftast brukar det ju
komma från Arbetsgivareföreningen, men
den här gången har den haft hjälp också
från annat håll. Det kan bli lite svårt och
segt, men det går – precis som det gick att
t ex ge fackliga förtroendemän ledigt för sina förtroendeuppdrag. Då var det ingen inom LO som sa att det inte gick.
Nu gäller det barnen och de har inga ombudsmän. Att satsa på barnen kostar också
uppoffringar. Men det här är ju ett val som
måste göras. Det går inte att få allt nu och
allt utan uppoffringar. Vill vi skapa en bättre tillvaro för barnen då får vi också betala.
Sjukvården
Den andra huvudfrågan gäller alltså sjukvården och då främst kravet på husläkare
och utbyggnad av åldringsvården.
Hur många gånger har vi inte stött på
människor som berättat hur svårt de haft att
få kontakt med någon läkare när de kände
sig dåliga? Hur de hänvisats hit och dit. Hur
de vid återbesök tvingas rabbla upp sina problem för en helt ny läkare. Hur svårt det
kan vara att få någon läkare att ta en titt på
ett sjukt barn i familjen. Eller människor
som berättat om sina upplevelser på sjukhus.
Personalen sliter hårt, gör allt vad de kan
och mer därtill. Men det blir ingen tid över
för den personliga kontakten. Och en del
kanske också har träffat läkare som är bekymrade över att de får så lite tid för att lära
känna patienten, trots att det är så viktigt för
behandlingsresultatet.
Det måste vara något fel på sättet att organisera vården när det är på det här sättet.
Vi lägger ner enorma summor på sjukvården, och ändå känner många människor inte den vårdtrygghet de har rätt att kräva.
Det hjälper inte att ösa aldrig så mycket
pengar över sjukvården. Vi måste organisera den på ett nytt sätt. Vi måste inse att den
sjuke är människa med eget ansikte, en egen
personlighet, en egen oro eller ångest för sin
sjukdom och en egen vilja att bli frisk. Den
enkla sanningen har på något sätt kommit
bort i de stora enheterna och i de tekniska
satsningarna. Det är på sitt sätt typiskt att vi
talar om ”vårdapparaten” som någon sorts
maskin, där människor sugs in och spottas
ut, mer eller mindre friska.
Det är två saker som är viktiga här: huslä-
karen och vården av de gamla. Husläkaren
fanns en gång i världen. Men han fanns bara
för ett litet antal som hade råd. Men nu har
vi faktiskt råd att se till att han eller hon
finns för alla människor. Det är en fråga om
organisation, mest.
Vad menar vi då med att varje människa
skall få en ”husläkare”? Helt enkelt detta att
alla människor skall få skriva in sig hos en lä-
kare. I allmänhet blir det ju en distriktsläka- 217
re eller någon läkare som tillsammans med
andra arbetar på en vårdcentral. Men det
kan också vara hos en privat. Valet skall vara
fritt, och man skall också kunna byta läkare
om man så vill.
När man blir sjuk eller någon i familjen
blir sjuk ringer man till den doktorn eller tar
sig dit om man kan. Eller doktorn skulle rent
av kunna komma hem, i vissa fall. Den läkaren kan i de allra flesta fall ge behandling
och råd. Behövs det behandling av någon
specialist, ja då skriver han ut en remiss till
sjukhus. För den enskilde patienten skulle
det här systemet betyda att man så småningom fick en viss kontakt med en läkare. Vid
återbesök behövs inte att man upprepar allt
som redan tidigare sagts. Läkaren kan å sin
sida bättre följa en patient. Det betyder mycket för en framgångsrik behandling.
Det här genomförs inte över en natt. Det
är en fråga om den långsiktiga inriktningen
av vårdpolitiken. Men det behöver visst inte
bli dyrare än en fortsatt utbyggnad av sluten
vård, snarare tvärtom.
Till detta kommer så långtidsvården. Att
den måste byggas ut förstår vi bara genom
att titta på utvecklingen av befolkningens åldersstruktur. Det är också lätt att inse att en
åldringsvård med ett mänskligt ansikte kostar mycket pengar. Visst är det bra med
hemvård – men den är ett komplement som
inte undanröjer behovet av en utbyggnad av
långvården. Därför måste vi kallt räkna med
att vårdkostnaderna kommer att stiga. Alla
löften om väldiga skattesänkningar är också
mot den bakgrunden helt orealistiska.
En grundläggande tanke bakom den liberala vårdpolitiken är att man i mycket större
l
…….. _
utsträckning skall decentralisera besluten
och därmed bättre kunna anpassa verksamheten efter lokala förutsättningar. Socialstyrelsen har, liksom andra centrala ämbetsverk, en alldeles för stor svaghet för centrala
direktiv och pekpinnar, liksom f ö landstingsförbundet. En beslutsam decentralisering av beslutsansvaret skulle föra oss närmare en närdemokrati.
Maktkoncentration och närdemokrati
Vi kommer därmed in på den tredje huvudpunkten i den liberala politiken: kampen
mot maktkoncentration och för en ökad närdemokrati. Den har mycket att göra med
själva metodiken för samhällsarbetet. Den
centralistiska modell, som framför allt tilllämpas av socialdemokratin, fungerar ofta
dåligt. Istället borde man satsa mycket mer
på att förankra reformerna lokalt och försö-
ka engagera människor direkt i verksamheten.
Det förutsätter naturligtvis en vitalisering
av den kommunala demokratin, som också
den byråkratiserats och blivit alltmer tungrodd. Kommundelsråd, som ges ansvaret
för vissa beslut i den egna kommundelen,
kommunala folkomröstningar, ökad offentlig insyn i kommunala nämnder och styrelser och en generös syn på människors vilja
att genom föreningar och byalag själva ta
ansvaret för en del aktiviteter – det är bara
smakprov på vad som skulle kunna göras.
Men inom socialdemokratin finns motstånd
mot allt som inte sker genom de rätta kanalerna. Det beryktade kommunala husköpet
i Stockholm, där socialdemokrater och
kommunister framtvingade ett kommunalt
uppköp mitt framför näsan på de hyresgäster som själva ville ta ansvaret, är ett tyvärr
bara alltför typiskt exempel på den attityden. Här finns inom socialdemokratin en
sorts översåtlig fixering till administrativa
planer och påbud, som egentligen illa rimmar med socialdemokratins egna demokratiska traditioner men som kanske är en
defekt av det långa maktinnehavet.
Men kampen mot maktkoncentrationen
måste också föras på andra områden, t ex nä- ’
ringspolitiken. Staten har som bekant fått
allt större och mer omfattande uppgifter inom det ekonomiska livet. Företagen har blivit alltmer vana vid att förhandla med
myndigheter och regering. Och koncentrationen inom näringslivet bara ökar. Det här
är inte unikt för Sverige: liknande tendenser
finns i praktiskt taget alla industrialiserade
demokratier. Men inom socialdemokratin
tycks inte ens finnas någon medvetenhet om
att centraliseringen har sina risker. Tvärtom. Man travar oförtrutet vidare med planer om en omfattande statlig detaljstyrning
av företagen. Resultatet blir alltför lätt att de
att de uppgifter, som industriministern verkligen skall sköta, blir ogenomtänkta och hafsigt planerade; av planhushållningen blir
varken plan eller hushållning.
De stora företagen och staten vävs alltmer
samman, bl a genom att politiker sätts in i fö-
retagens styrelser. Politiker i ledande ställning sitter på flera stolar samtidigt och får
bokstavligt talat förhandla med sig själva.
Istället för mer insyn får vi ett förhandlande
i slutna rum, istället för spridning av makten
får vi maktens koncentration till några få direktörer, tekniker, höga uänstemän och politiker. Vi får på det sättet en ny typ av etablissemang, maktgrupper som snart stakar
ut sina egna mål och intensivt försvarar sina
positioner mot kritik utifrån. Ett typiskt exempel är förhållandena inom energisektorn.
För liberaler är det en central uppgift att
bekämpa denna utveckling – att motverka
både statlig och enskild maktkoncentration.
Det förutsätter att statsmakterna inte försö-
219
ker detaljstyra företagen och deras investeringar utan istället koncentrerar sig på de
sektorer, där marknadskrafterna inte kan eller bör koordinera besluten. Det förutsätter
vidare en beslutsam satsning på mindre företag och att man motverkar – genom en tuffare lagstiftning – bl a sammanslagningar
och monopol. För liberaler är det och förblir en huvuduppgift att fördela, begränsa
och kontrollera makten.