Lars Tobisson; Med sikte på valet

LARS TOBISSON:
Med sikte på valet
Partisekreteraren i Moderata Samlingspartiet presenterar i denna artikel
moderaterna inför valet. H anframhåller att
regeringen vid det här laget är sönderregerad. Oenighet inom partiet och skandaler
nöter på den. Men forfattaren varnar
kraftigtfrån att taga ut en seger iförskott.
Socialdemokraterna har stora ekonomiska
resurser och har den här gången allt att
vinna och mycket attförlora. Men, sammanJattar Tobisson: Sverige är värt en bättre
regering.
När denna artikel skrivs, är det på dagen ett
halvt år kvar till valdagen den 19 september.
Av alla opinionsundersökningar att döma är
det mycket jämnt mellan socialister och
icke-socialister – möjligen med en knapp
övervikt för de senare. Utgången av den
kraftmätning som skall vara i sex månader
framåt är förvisso svårtippad.
Det finns en gammal regel från idrottsvärlden, enligt vilken man inte spelar bättre
än vad motståndaren tillåter. Denna politiska analys kan därför lämpligen inledas med
en granskning av det andra laget – den socialistiska sidan. Framtiden är mest osäker
för vänsterpartiet kommunisterna, och det
sammanhänger naturligtvis med 4-procentspärren vid val till riksdagen. Om vpk hamnar under gränsen, torde saken vara klar.
Socialdemokraterna får mycket svårt att på
egen hand uppnå majoritet. Skulle vpk däremot klara sina 4 procent, ja då är regeringsfrågan fortfarande öppen.
Att man inom vpk är medveten om sitt då-
liga utgångsläge, därom vittnar nomineringen till riksdagsvalet i Norrbotten. Där har de
två nuvarande riksdagsmännen – den Werner-trogna Eivor Marklund och den
Moskva-trogne Alf Löwenborg – fått byta
plats på listan. Den uppgivna motiveringen
är att den nyvalda viceordföranden Eivor Marklund har för många partiangelä-
genheter att sköta för att stå på första plats.
Detta argument är ihåligt så att det förslår.
Arbetsbördan som riksdagsman är lika stor
oavsett om man står som etta eller tvåa på listan. Förutsatt att man blir vald, förstås. Och
det är här förklaringen ligger. Om vpk missar 4-procent-spärren för riket men klarar
12-procent-spärren för valkretsen Norrbotten, får partiet endast en riksdagsman – Alf
Löwenborg!
Vpk:s svaghet skapar ett taktiskt dilemma
för socialdemokraterna. När kommunisterna ijanuari-Sifo sjönk till 3,5 procent, utsattes de för en k~igsförklaring från arbetarpressen och regeringspartiets valstrateger.Vpk skulle köras i botten och så många
röster som möjligt räddas för arbetarregeringen. Men i februari gick vpk upp igen
med en statistiskt ointressant halvprocent,
och så blev det åter tyst. Så länge hr Werner
balanserar kring 4 procent i opinionsundersökningarna, kommer socialdemokraterna
att slitas mellan två eldar: skall de inrikta sig
på att erövra så många kommuniströster
som möjligt, eller gagnar de sina intressen
bättre genom att t o m kanske hjälpa vpk att
klara spärren?
Regeringens problem
Nu har naturligtvis socialdemokraterna fullt
upp med egna problem. Lågkonjunkturen
släpper inte sitt grepp. Varslen om friställningar är många och de lediga platserna få.
Att arbetlösheten hittills legat på en förbållandevis låg nivå har flera orsaker: tron på
att svackan skulle bli kort, lagerstödet, utbildningsstödet och det ökade anställningsskyddet. Men på samma sätt som dessa faktorer fördröjt uppgången i antalet arbetslö-
sa, kommer de att försena behovet av nyanställningar. Företagen har nu stora lager av
varor och personal. Det krävs en kraftig efterfrågeökning för att dels varulagren skall
reduceras, dels undersysselsatt arbetskraft
221
skall ges produktiva arbetsuppgifter och
därutöver nya medarbetare skall behövas.
Åman-lagarnas baksida är just denna, att eftersom de inte skapar några nya jobb, måste
ökad trygghet för dem som redan har jobb
betyda mindre chanser för nytiiiträdande
grupper att komma in på arbetsmarknaden.
Detta drabbar handikappade, hemmafruar
som vill börja förvärvsarbete och inte minst
förstagångsväljande ungdomar.
Trots konjunkturdämpningen är inflationstakten fortfarande hög. I början av
1960-talet fick finansminister Sträng uppbä-
ra mycken kritik för att han ansåg, att man
för framtiden fick acceptera en prisstegring
på upp till 3 procent om året. Mot slutet av
1960-talet var inflationen uppe i det dubbla.
De senare åren har konsumentprisindex
ökat med tvåsiffriga tal. Liksom förra året
vid den här tiden säger nu finansministern
att inflationen i år skall stanna vid 7-8 %
– den kommer med stor sannolikhet att
åter överstiga 10 procent. Och trots vad regeringen försöker göra gällande är den inte
längre importerad utan i högsta grad hemmagjord. 1975 förklarades endast en procentenhet av tio av den internationella prisstegringen.
Regeringens största misslyckande på det
ekonomiska området gäller dock skattepolitiken. Trots årliga s k skattesänkningar har
det totala skattetrycket stigit från 50 procent
av bruttonationalprodukten 1970 till 58 procent i år. Marginalskattedebatten gäller inte
längre nivåer på 50 eller 60 procent utan
100 procent och däröver. Pomperipossas
problem uppkom genom att det s k beloppstaket för socialförsäkringsavgifterna slopa- 222
de~ i Haga-2-uppgörelsen, bakom vilken
stod s, c, och fp. Vi moderater har alltsedan
dess protesterat, motionerat och Datat men
utan större effekt. Det skall kanske erkännas, att vi var lite försiktiga med exempel på
marginalskatter över l 00 procent, eftersom
vi ville undvika att ge intryck av att särskilt
värna om egenföretagare med inkomster
över 150 000 kr. Men när en folkkär författarinna bekänner att hon dels alltid röstat socialdemokratiskt, dels tjänar 2 miljoner kr
om året, då får hon hela folket med sig!
Oenighet och skandaler
Regeringspartiet har problem även i andra
avseenden. Sällan har inför ett val den interna opinionen varit så splittrad i väsentliga
frågor som i år. Ett bra exempel är inställningen till förslaget om sex timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar. För någon dag
såg det ut som om statsminister Palme övervunnit motståndet från Kvinnoförbundet
och LO. Men dementin kom snabbt – ännu
är striden inte bilagd.
LO har varit särskilt flitig med att störa
friden för de socialdemokratiska valplanerama med allehanda radikala framstötar.
Den fackliga grenen av ”rörelsen” vill socialisera all mark och skärpa reavinstbeskattningen kraftigt – inte särskilt gångbara krav
ett valår. Och man kör hårt med Meidners
löntagarfonder, trots att statsministern vill
skjuta diskussionen på framtiden och trots
att en klar majoritet av löntagarna föredrar
ett system med individuella andelar.
Partier, som sitter länge vid makten, blir
så småningom allt mer benägna att missbruka den. Socialdemokraterna har klarat sig
hyggligt under många år, men nu är det färdigt. En förteckning över det senaste halvårets skandaler blir lång. Där har vi bl a
Strängs och i än högre grad Anna Hedborgs
skatteavdrag. Där har vi den s k timråkratin,
enligt vilken endast socialdemokrater duger
till nämndemän. Den enligt Palme ”monumentalt klantiga” valutasmugglingen på Arlanda kommer att dröja sig kvar i debatten,
så längre de västtyska pengarnas ursprung
inte är klarlagt. Hans Ericsons – fortfarande enligt Palme – ”tavla” när han reste till
Kanarieöarna lär ha sin troligaste förklaring
i att Transportbasen inte visste, att öarna
hör till Spanien! Och sist men inte minst
skandalen med Stålverk 80 och den statliga
företagsamheten överhuvudtaget, som inte
bara är besvärande i största allmänhet för regeringen utan dessutom utgör ett enormt
politiskt misslyckande som kostar skattebetalarna åtskilliga miljarder.
Framtid i frihet
Listan kan göras mycket längre. Men exemplen torde tillsammans med det förut anförda räcka för att konstatera, att aldrig har
socialdemokraterna haft en så dålig början
på en valrörelse.
Men nu är det dags för en annan regel
från idrottslivet: underskatta aldrig din
motståndare! Vi icke-socialister kan inte förlita oss på vpk:s svaghet och s-pampars dumheter. Det är ändå de egna insatserna som
blir avgörande.
I Moderata Samlingspartiets långsiktiga
valplanering kan urskiljas tre skeden. Under
det första, som omspände andra halvåret
1975, aktualiserade vi främst idepolitiska
frågeställningar under mottot ”Framtid i frihet”. Vi angrep den förkärlek för kollektiva
lösningar, för planhushållning och detaljstyrning som kom till så tydligt uttryck på
den socialdemokratiska partikongressen. Vi
klargjorde, att socialisering betyder centralisering och byråkratisering. Och att en sådan
utveckling på sikt innebär något ännu mer
allvarligt: ett hot mot demokratins livskraft.
Mot allt detta sätter vi moderater vår tilltro till den enskilda människan, till hennes
vilja och förmåga att ta ansvar för sig och sin
familj. Vi har mött ett mycket gott gensvar.
Att debatten är obekväm för våra motståndare märks på att de föredrar att vika undan. När de tvingas att gå i svaromål, talar
de inte om förhållandena här i Sverige och
just nu – i stället kritiserar de uttalanden av
svenska högerpolitiker vid tiden för demokratins genombrott eller av vad de anser
vara utländska reaktionärer som Strauss
Västtyskland eller Thatcher i England.
Valfrihet och oberoende
Vi kommer självfallet att hålla den idepolitiska debatten vid liv. Men vi har redan hunnit in i ett andra skede med starkare inriktning på sakpolitiska frågor. startpunkten
kan sägas ha varit den grundliga genomgårig
av hela det politiska fältet som gjordes under
den allmänna motionstiden och som resulterade i den förmodligen största motionen i
riksdagens historia.
”Valfrihet och oberoende” är det genomgående temat i våra förslag i partimotionen.
223
På det ekonomiska området kommer med
all sannolikhet skatterna att bli den viktigaste valfrågan. Här kräver vi ett stopp för skattetryckets stegring. Marginalskatterna måste
successivt sänkas till högst 50 procent i vanliga inkomstlägen.
Mot arbetslösheten är vårt vapen en nä-
ringspolitik, som stimulerar initiativ och nyföretagande. Småföretagens villkor måste
förbättras och statliga förlustbolag saneras.
Och vi måste äntligen få en allmän arbetslöshetsförsäkring, som ger ett tillfredsställande
skydd för såväl anställda som företagare och
nytillträdande.
Prisstegringen kan dämpas endast om den
snabba stegringen av arbetskraftskostnaderna motverkas. Redan 1974 presenterade
Gösta Bohman i riksdagen ett program mot
inflationen. Grundtanken är här att statsmakterna skall garantera löntagarna en
köpkraftsförbättring med exempelvis 3 procent om året och vara beredda att infria denna utfästelse med skattepolitiska åtgärder.
Med denna garanti i ryggen skulle löntagarna kunna ålägga sig restriktivitet med lönehöjningar och företagarna med prishöjningar. För att skydda oss mot prisimpulser utifrån krävs det också en aktiv valutapolitik.
Utanför det ekonomiska området torde
familjepolitiken tilldra sig det största intresset inför valet. Förkortad arbetsdag för små-
barnsföräldrar, avdragsrätt för barntillsynskostnader och vårdnadsersättning är de metoder vi vill använda för att åstadkomma en
ökad valfrihet mellan hem- och yrkesarbete
och mellan olika tillsynsformer. Inom vårdpolitiken satsar vi på decentralisering – fårre nya dyra mastodontsjukhus, flera huslä-
224
kare och mer hemsjukvård. På bostads- och
markpolitikens område vill vi skapa valfrihet
genom att underlätta enskilt ägande. Inom
utbildningen måste kravet på kvalitet hävdas
och försöken att avskaffa betygen motarbetas. slutligen finns det anledning att åter
med kraft föra fram kravet att människorna
i ett rättssamhälle skall kunna känna säkerhet till liv, hälsa och egendom.
Sverige är värt en bättre regering
Det kan förutses en långsam övergång i ett
tredje skede, då vi naturligtvis fortsätter att
tala om idepolitik och sakfrågor, men då intresset alltmer inriktas på regeringsfrågan.
Ju närmare valet vi kommer, desto oftare
kommer vi att få höra talet om borgerlig
splittring och om avsaknaden av ett gemensamt program. Det sistnämnda är inget
märkligt. Det är tvärtom normal parlamentarisk praxis att olika partier var för sig redovisar sina förslag. Det kan före valet ange
vilka andra partier de är beredda att regera
tillsammans med, men ministärens sammansättning och program blir beroende av hur
rösterna fördelar sig. Så gör man i andra
länder med flerpartisystem, och så handlade
socialdemokraterna före koalitionerna med
bondeförbundet på 1930-talet resp 1950-
talet.
Så här långt fram i analysen kan det finnas
skäl att ägna några ord åt våra medspelare.
Åtminstone på riksplanet har centerpartiet
alltsedan förra valet strävat efter borgerlig
sammanhållning. Att det ändå blivit åtskilliga avsteg från denna linje beror dels på att
man känt sig tvungen att följa med i det nyvalsskrämda folkpartiets vinglande, dels på
att man intagit en särståndspunkt i energipolitiken.
Folkpartiet behöver inte längre frukta ett
nyval. Men i sin iver att skaffa en profil slår
man inte bara mot socialdemokraterna utan
också mot moderaterna. Attackerna borde
dock avta, ju närmare valet vi kommer. Om
inte annat blir det svårt för folkpartiet att
förklara, hur man efter valet skall kunna
samverka med ett parti, som man under valrörelsen utsatt för angrepp.
Vi moderater är beredda att anpassa vår
politik i syfte att underlätta samarbete. Våra
främsta mål är att åstadkomma regeringsskifte på riksplanet, att bevara den ickesocialistiska majoriteten i de kommuner där
den vanns 1973 och att erövra den på andra
håll. I detta avseende liknar vi socialdemokraterna – båda anser vi det helt avgörande
vem som sitter vid styret. Mittenpartierna
gör en något annan bedömning och sätter
större värde på sakpolitiska justeringar i regeringens förslag via kompromisser och
uppgörelser, m ~-o vad som kallas resultatpolitik. Men vi moderater vet att m:!!-..c:r.
finns i Kanslihuset: det är där och inte i riksdagen som det helt dominerande antalet
rikspolitiska beslut fattas, det är där man har
kontroll över utnämningspolitikerr och utredningsväsendet.
Den här inställningen kan formuleras i
termer av en principiell strategi: ”I opposition driver vi oppositionspolitik, i koalition
regeringspolitik”. Det betyder, att vi i nuvarande läge är beredda att justera våra ståndpunkter för att få ett enigt uppträdande till
stånd på den icke-socialistiska sidan. Däremot är vi mte beredda att kompromissa
med socialdemokraterna och därmed hjälpa
en ålderstigen regering att sitta kvar. Sådana
företrädare för mittenpartierna, som ser
med motvilja på trepartisamverkan, bör kanske betänka, att om moderaterna vid ett icke-socialistiskt flertal hålls utanför regeringen, bör vi enligt min mening tillämpa samma
strategiska princip: ”l opposition oppositionspolitik”. Något annat tror jag skulle
vara ödesdigert för partiets trovärdighet på
längre sikt.
225
vi kunnat studera i den nyutkomna skriften
om den socialdemokratiska maktapparaten.
Där kan man utläsa hur det stora och mäktiga partiets företrädare lyckats vinna kontroll
över snart sagt alla viktiga samhällssektorer.
Låt mig utan alla jämförelser i övrigt citera
de radikala studenterna i vänsterrevoltens
Paris i slutet av 1960-talet: ”Motståndaren är
välorganiserad”.
Det krävs alltså mycket arbete, om vi skall
kunna nå det så länge eftertraktade målet:
att äntligen få till stånd en utvädring och förMen matchen är inte vunnen ännu. Vi nyelse i statsrådsberedning och departemåste först besegra socialisterna den 19 sep- ment. Men det finns ett gott skäl för alla ictember. Och vi vet att socialdemokraterna ke-socialister att göra stora insatser: Sverige
har stora resurser att sätta in. Hur stora har är värt en bättre regering!
BERG & HJELT Advokatbyrå KB
Nybrogatan 7, 114 34 Stockholm
Telefon vx 23 73 70
Advokat Gunnar Berg, Advokat Richard W. Hjelt. AdvokatÅke Hane-Weijman .
Advokat Carl Patric Ossbahr. Advokat Erik af Petersens.
Jur. kand., civ.ek.James Tuveson.