Danne Nordling; Skattetrycket
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DANNE NORDLING:
skattetrycket
I sin artikel analyserar pol mag Danne
N ordting vad som hänt på skatteområdet
sedan skattereformen 1971. Den blev
orsaken till att lönerevisionerna 1972 medförde en katastrofför löntagarna. Sedan dess
harfyra provisorier genomförts och ettfemte
aviserats. Avsikten med dem har varit att
löntagarna skulle luras att tro att de får
någonting och avståfrån lönekrav. Men i
längden kan detta intefortsätta. Författaren
försöker anvisa vägar till att sänka skattetrycket utan att denna lättnad, som många
tror, måste gå ut över den offentliga verksamheten.
skatternas uppgift är inte att få in pengar
för att finansiera offentliga utgifter. Vore
det så skulle en hård beskattning av Riksbanken vara tillräcklig för att få in de pengar
som behövs för att bekosta det allmännas utgifter. Följden skulle dock bli ohämmad inflation. Skatternas funktion i detta sammanhang är därför stabiliseringspolitisk och inte
finansiell.
Det gäller för statsmakterna att i varje situation avväga skattetrycket så att samhällsekonomin kommer i balans. Om statsbudgeten härvid visar över- eller underskott är
mindre väsentligt. skatternas funktion är att
minska allmänhetens köpkraft precis så
mycket, att utrymme bereds för den offentliga sektorns utgifter utan att extra inflation
uppstår. Det betyder att politikernas ”drömskatt”, som ger mycket pengar men som
drabbar nästan ingen, är en omöjlighet.
Skatterna skall drabba de stora löntagargrupperna så att deras privata konsumtion
hålls tillbaka. Annars kommer både löntagarna och den offentliga sektorn att slåss om
samma givna mängd resurser, och den kampen kan bara sluta med kraftiga prisstegringar.
I princip kan skatterna inte sänkas utan
att resultatet blir inflation. Men idag gäller
diskussionen mera om det går att undvika
skattehöjningar än frågan om skattetrycket
verkligen kan sänkas. Det som vanligtvis kallas skattesänkning i dagens debatt är just
uteblivna skattehöjningar. Några avsiktliga
höjningar av det totala skattetrycket görs numera aldrig. Bara ”skattesänkningar” som
arbetsgivarna får betala. Likaväl stiger det
totala skattetrycket. För en normalinkomsttagare som 1976 ~ä nar 60 000 kronor är så-
lunda det verkliga skattetrycket uppe i 64
procent.
Många bedömer fortfarande skattetrycket
enbart med hänsyn taget till inkomstskatterna. I så fall betalar en person med 60 000 i
årslön ”bara” 40;5 procent i skatt. Men till
detta kommer arbetsgivaravgifter och indirekta skatter. Enligt lag skall sålunda denne
person genom sin arbetsgivare betala följande arbetsgivaravgifter:
ATP 5 533 kr
sjukförsäkringsavgift 4 800 kr
Folkpensionsavgift 3 720 kr
Delpensionsavgift 75 kr
Yrkesskadeförsäkring 150 kr
Arbetarskyddsavgift 78 kr
Arbetslöshetsförsäkring 240 kr
Vuxenutbildning 90 kr
Arbetsmarknadsutbildning 240 kr
Allmän arbetsgivaravgift 2 400 kr
Summa 17 326 kr
En person med 60 000 kr i årslön har alltså i själva verket ~änat ihop 77 326 kr. Av
detta belopp går 17 326 kr bort i löneskatter,
och 24 315 kr tas i inkomstskatt. Indirekta
skatter tar sedan ungefär 22 procent av återstoden vilket blir 7 815 kr. Kvar av de 77 326
kronorna blir 27 870 kr att konsumera för.
Skatter av olika slag tar alltså 64 procent av
det ihoparbetade beloppet.
skattehöjning eller sänkning?
Dagens skattesituation, med ett skattesystem
som av alla betraktas som omöjligt, är en di- 227
rekt följd av den stora skattereformen 1971.
Det var den reformen som skulle ge 2/3 av
befolkningen sänkt skatt på bekostnad av
den tredjedel som hade de höga inkomsterna. Jämlikhetsteoriernas abstraktioner hade
därmed omsatts i praktisk politik. Resultatet
lider vi alla av idag. Progressiviteten i det nya
egalitära skattesystemet var så stark att 1972
års allmänna lönerevisioner blev en katastrof för löntagarna. Hela reallöneökningen
detta år och mer därtill beslagtogs av den offentliga sektorn. Löntagarnas köpkraft
sjönk det första och enda år det nysocialistiska skattesystemet fick verka utan att ändras.
Därefter har provisoriska skattereformer
genomförts 1973, 1974, 1975, 1976 och
aviserats för 1977. Regeringen har alltid beskrivit dem som ”skattesänkningar” för löntagarna, som dock finansieras genom höjda
arbetsgivaravgifter för att inte den offentliga sektorn skall gå miste om några pengar.
Om detta skulle fungera som finansminister
Sträng påstår vore det trolleri. Men herr
Sträng kan inte trolla, och därför måste antingen den offentliga sektorn gå miste om
vissa skatteintäkter eller också får löntagarna i själva verket ingen sänkt skatt. För att
utröna vad som verkligen händer fordras en
ganska komplicerad analys.
Som exempel på vad skatteomläggningarna innebär skall det planerade provisoriet
för 1977 granskas. Om ingenting görs, kommer vid t ex en l 0-procentig allmän inkomstökning skatterna att öka 17 procent.
Det leder till att inkomsten efter skatt för alla skattskyldiga ökar med endast 6,6 procent. Prisstegringarna kan vid den aktuella
löneökningstakten förväntas bli ca 7 prol.
l
228
cent. Situationen inför 1977 är således helt
omöjlig. Löntagarna kan inte få någon
köpkraftsökning alls och stagnation hotar i
näringslivet, eftersom löntagarna inte kan
köpa den möjliga produktionsökningen. Nå-
gonting måste därför göras åt skatterna.
Orsaken till att en 10-procentig bruttolö-
neökning inte ger upphov till också en l 0-
procentig nettolöneökning är de progressiva
skatteskalorna med marginalskatter på 65
procent för vanliga inkomsttagare. Om vi
återigen betraktar den totala situationen inför 1977, kan vi konstatera att ett proportionellt skattesystem skulle öka den totala inkomstskatten med 6,8 miljarder kr. Är detta
en skattehöjning? Ja, i kronor räknat men
inte definierat som procentuellt skattetryck.
Det genomsnittliga inkomstskatteuttaget är i
år 34 procent. Om detta uttag inte höjs bör
man inte tala om höjd inkomstskatt. Ett proportionellt system höjer inte automatiskt
skatteuttaget. Det gör däremot det progressiva systemet.
Automatisk skattehöjning
Oförändrade skatteskalor leder vid en l 0-
procentig inkomstökning för de skattskyldiga till att inkomstskatteuttaget ökar från 34
procent till 36 procent 1977. Detta betyder
att staten får in ytterligare 4,5 miljarder kronor utöver den proportionella intäktsökningen. Det är denna progressionseffekt – i
nationalekonomisk jargong ”fiscal drag” –
som hindrar löntagarna att få ut någonting
reellt från löneökningarna. Som en följd
härav uppkommer en tenelens att i blindo
..__
öka lönekraven för att löntagarna åtminstone skall få någon liten köpkraftsförbättring.
För att lösa dessa två problem – bättre
köpkraft och lägre lönekrav – har regeringen genomdrivit skatteprovisorierna. En särskild poäng med dem påstår finansministern
vara de höjda arbetsgivaravgifterna. De är
själva ”nyckeln” till uppnåendet av sänkta lö-
nekrav, eftersom de kan avräknas i löneförhandlingarna! Vid närmare betraktande är
Strängs redogörelse för hur skatteomläggningarna är avsedda att fungera helt obegriplig. Finansdepartementet vet uppenbarligen inte vad den kontroversiella skatteprovisoriepolitiken innerst innebär.
För att få klarhet i vad som inträffar skall
vi fortsätta granskningen av skatteprovisoriet 1977. Regeringens, LOs och TCOs skatteförslag innebär, att 5,5 miljarder kr mindre strömmar in till det allmänna jämfört
med det fall ingenting görs. Eftersom det
vid en 10-procentig inkomstökning automatiskt sker en skattehöjning med 4,5 miljarder, kommer inkomstskattetrycket att sjunka med endast l miljard kronor. För att ”finansiera” de bortfallande 5,5 miljarderna
avser regeringen att höja arbetsgivaravgifterna 3,0 procent.
Så som det hela är utformat är avsikten att
den offentliga sektorn inte skall gå miste om
en enda krona i skatteintäkter. Det betyder
att löntagarna trots talet om skattesänkning
inte kan få någon större inkomstökning än
annars. Den som påstår motsatsen hävdar i
så fall att höjda arbetsgivaravgifter verkligen
utgör politikernas ”drömskatt”. Men som
framhölls inledningsvis kan en sådan inte
fungera. Löntagarna måste drabbas för att
det inte skall uppstå för hög efterfrågan och
inflation.
4,5 miljarder höjd skatt
Avsikten med skatteomläggningarna är
dunkel om man försöker utläsa något sakligt
syfte med dem. Propagandamässigt kan det
möjligtvis finnas fördelar för regeringspartiet m fl. sluteffekten är dock att en exakt lika stor skattehöjning skall åstadkommas
denna väg som då ingen reform görs. Löntagarna skall tydligen luras att tro att de får
någonting och därmed förmås avstå från en
del av de annars tilltänkta lönekraven. ”Skattesänkningen” avses bli en skattehöjning på
ungefår 4,5 miljarder kronor – något beroende på den allmänna inkomstökning som
inträffar 1977: vid t ex 6 procents löneökning blir skattehöjningen bara 2,7 miljarder.
l praktiken blir dock skattehöjningen faktiskt något mindre, eftersom finansminister
Sträng inte tänkt på att ca 30 procent av de
5,5 miljarder, som inflyter från de höjda arbetsgivaravgifterna, kommer från den offentliga sektorn själv. Denna del utgör bara
en dubbelräkning, varför den offentliga sektorn i verkligheten går miste om en del skatteintäkter, vilket dock inte är Strängs avsikt.
Varken finansminister Sträng eller hans
rådgivare i finansdepartementet förefaller
vilja förstå hur det progressiva skattesystemet fungerar. Man erkänner visserligen att
skattesystemet ger upphov till en progressionseffekt, som tillför staten extra skatteintäkter. Men samtidigt hävdar man att dessa
pengar behövs för att finansiera de automatiska utgiftsökningarna. På denna punkt är
finansministern tyvärr i gott sällskap. Det är
229
en utbredd uppfattning to m bland ekonomer som kallar sig skatteexperter, att det behövs progressiva skatteintäkter för att möjliggöra en realinkomstökning för ett oförändrat antal offentligt anställda. Anledningen till denna villfarelse synes vara en något
grumlig uppfattning om att den offentliga
sektorns lägre produktivitetsökning gör den
offentliga verksamheten relativt dyrare, vilket sägs vara liktydigt med en skattehöjning.
Realinkomstparadoxen
Om detta resonemang vore riktigt, skulle ett
proportionellt skattesystem vara en omöjlighet. För att upprätthålla en oförändrad
verksamhet – dvs produktionen från ett
oförändrat antal anställda – skulle ständiga
skattehöjningar vara nödvändiga. Huvuddelen av kommunalskattehöjningarna skulle
alltså vara en följd av löneökningarna i samhället och inte av en utökad service. Naturligtvis är detta fel, även om en del kommunalpolitiker hänvisar till stigande löner när
de höjer den kommunala utdebiteringen.
skattesystemet fungerar inte alltid som
många slentrianmässiga uppfattningar sö-
ker göra gällande. Faktum är att medborgarnas realin komster (både före och efter
skatt) kan öka tex dubbelt så snabbt som
bruttonationalprodukten (BNP) utan att
den offentliga verksamheten mätt i antal anställda minskar. Detta skenbart omöjliga förhållande skall här kallas realinkomstparadoxen.
Egentligen är t·ealinkomstparadoxen mycket enkel. Med ett konkret exempel skall visas att den offentliga sektorns volym kan bi- 230
behållas oförändrad vid konstant skattetryck
i procent.
Om vi antar att inkomstema för alla medborgare ökar lO procent, ökar också den offentliga sektoms skatteunderlag 10 procent.
Lönerna förorsakar lO procents kostnadsökning för den offentliga sektorn. För att betala dessa ökade kostnader räcker det med att
ha en proportionell inkomstskatt som således
tillför den offentliga sektorn 10 procents
ökade inkomster. Skillnaden i produktivitetsökningstakt mellan näringslivet och den
offentliga sektorn har ingen betydelse i sammanhanget.
Kalkylen kan också göras i fasta priser,
varvid det paradoxala inträffar att reallöneökningen före och efter skatt kan vara vä-
sentligt större än den reala BNP-ökningen.
Antag något förenklat att BNPs två sektorer
ett visst år är lika stora. BNP uppgår t ex till
200 miljarder kronor, och näringslivets och
den offentliga sektoms produktion är vardera 100 miljarder kronor. Följande år ökar
produktiviteten i näringslivet 6 procent och
ingenting alls i den offentliga sektorn. Lö-
nerna för de anställda i både näringslivet
och den offentliga sektorn antas likaledes
öka 6 procent. Näringslivets produkter ökar
då ej i pris. Allas löner före skatt stiger då
också realt sett med 6 procent. Men BPN
ökar från 200 till 206 miljarder kronor –
dvs bara med 3 procent i volym!
Reallönerna före skatt (212 miljarder) kan
dock bara teoretiskt användas för att köpa
näringslivets produkter (som endast uppgår
till 106 miljarder). Hälften av lönerna går ju
bort i skatt. Kvar blir l 06 miljarder, vilket är
precis lika mycket som värdet av de marknadsprissatta produkterna. Produktionen av
sådana produkter har alltså ökat från 100 till
l 06 miljarder och lönerna efter skatt för bå-
de privat och offentligt anställda tillsammans har också ökat från 100 till 106 miljarder. Reallönerna efter skatt kan alltså öka
med 6 procent samtidigt som BNP bara ökar
3 procent.
Samtliga anställda i den offentliga sektorn
får samma löneökning som övriga och deras
reallöneökning är också 6 procent, trots att
de inte åstadkommit den minsta produktionsökning. Den offentliga sektorn är fortfarande 50 procent av BNP och skattetrycket är konstant 50 procent. Antalet anställda
i den offentliga sektorn är oförändrat, men
däremot sjunker den offentliga sektorns relativa andel av hela BNP mätt i det första
årets ”BNP-priser” till 48,5 procent beroende på att produktionen ökat i näringslivet.
Detta är enbart ett statistiskt fenomen och
inte ett mått på en krympande offentlig sektor. Sannolikt är det på denna punkt som en
del ekonomer drar förhastade slutsatser.
skattesänkning möjlig
Slutsatsen av vår diskussion blir att vi kan bibehålla dagens skattetryck utan att det leder
till social nedrustning. Tekniken för att
åstadkomma detta är att göra vad som brukar kallas skattesänkningar men som inte innebär något annat än undvikandet av automatiska skattehöjningar. För 1977 borde en
skattereform på 3-5 miljarder kronor vara
möjlig utan att höjda arbetsgivararvgifter
behöver tillgripas. Och om vi önskar genomföra nya reformer, som kräver fler offentligt
anställda, kan momsen höjas, vilket inte
medför sådana skadeverkningar som höjda
arbetsgivaravgifter.
Det är först när skattetrycket i procent
verkligen sänks som det blir aktuellt att se
över vilka besparingsmöjligheter som finns
inom den offentliga sektorn. Tänkbart är
231
också, att t ex sänkta marginalskatter leder
till att arbetsviljan ökar så att också de tillgängliga resurserna ökar. I denna kombination borde det vara möjligt att även sänka
skattetrycket och bibehålla den offentliga
verksamheten utan att inflation uppstår.
skattetrycket
I sin artikel analyserar pol mag Danne
N ordting vad som hänt på skatteområdet
sedan skattereformen 1971. Den blev
orsaken till att lönerevisionerna 1972 medförde en katastrofför löntagarna. Sedan dess
harfyra provisorier genomförts och ettfemte
aviserats. Avsikten med dem har varit att
löntagarna skulle luras att tro att de får
någonting och avståfrån lönekrav. Men i
längden kan detta intefortsätta. Författaren
försöker anvisa vägar till att sänka skattetrycket utan att denna lättnad, som många
tror, måste gå ut över den offentliga verksamheten.
skatternas uppgift är inte att få in pengar
för att finansiera offentliga utgifter. Vore
det så skulle en hård beskattning av Riksbanken vara tillräcklig för att få in de pengar
som behövs för att bekosta det allmännas utgifter. Följden skulle dock bli ohämmad inflation. Skatternas funktion i detta sammanhang är därför stabiliseringspolitisk och inte
finansiell.
Det gäller för statsmakterna att i varje situation avväga skattetrycket så att samhällsekonomin kommer i balans. Om statsbudgeten härvid visar över- eller underskott är
mindre väsentligt. skatternas funktion är att
minska allmänhetens köpkraft precis så
mycket, att utrymme bereds för den offentliga sektorns utgifter utan att extra inflation
uppstår. Det betyder att politikernas ”drömskatt”, som ger mycket pengar men som
drabbar nästan ingen, är en omöjlighet.
Skatterna skall drabba de stora löntagargrupperna så att deras privata konsumtion
hålls tillbaka. Annars kommer både löntagarna och den offentliga sektorn att slåss om
samma givna mängd resurser, och den kampen kan bara sluta med kraftiga prisstegringar.
I princip kan skatterna inte sänkas utan
att resultatet blir inflation. Men idag gäller
diskussionen mera om det går att undvika
skattehöjningar än frågan om skattetrycket
verkligen kan sänkas. Det som vanligtvis kallas skattesänkning i dagens debatt är just
uteblivna skattehöjningar. Några avsiktliga
höjningar av det totala skattetrycket görs numera aldrig. Bara ”skattesänkningar” som
arbetsgivarna får betala. Likaväl stiger det
totala skattetrycket. För en normalinkomsttagare som 1976 ~ä nar 60 000 kronor är så-
lunda det verkliga skattetrycket uppe i 64
procent.
Många bedömer fortfarande skattetrycket
enbart med hänsyn taget till inkomstskatterna. I så fall betalar en person med 60 000 i
årslön ”bara” 40;5 procent i skatt. Men till
detta kommer arbetsgivaravgifter och indirekta skatter. Enligt lag skall sålunda denne
person genom sin arbetsgivare betala följande arbetsgivaravgifter:
ATP 5 533 kr
sjukförsäkringsavgift 4 800 kr
Folkpensionsavgift 3 720 kr
Delpensionsavgift 75 kr
Yrkesskadeförsäkring 150 kr
Arbetarskyddsavgift 78 kr
Arbetslöshetsförsäkring 240 kr
Vuxenutbildning 90 kr
Arbetsmarknadsutbildning 240 kr
Allmän arbetsgivaravgift 2 400 kr
Summa 17 326 kr
En person med 60 000 kr i årslön har alltså i själva verket ~änat ihop 77 326 kr. Av
detta belopp går 17 326 kr bort i löneskatter,
och 24 315 kr tas i inkomstskatt. Indirekta
skatter tar sedan ungefär 22 procent av återstoden vilket blir 7 815 kr. Kvar av de 77 326
kronorna blir 27 870 kr att konsumera för.
Skatter av olika slag tar alltså 64 procent av
det ihoparbetade beloppet.
skattehöjning eller sänkning?
Dagens skattesituation, med ett skattesystem
som av alla betraktas som omöjligt, är en di- 227
rekt följd av den stora skattereformen 1971.
Det var den reformen som skulle ge 2/3 av
befolkningen sänkt skatt på bekostnad av
den tredjedel som hade de höga inkomsterna. Jämlikhetsteoriernas abstraktioner hade
därmed omsatts i praktisk politik. Resultatet
lider vi alla av idag. Progressiviteten i det nya
egalitära skattesystemet var så stark att 1972
års allmänna lönerevisioner blev en katastrof för löntagarna. Hela reallöneökningen
detta år och mer därtill beslagtogs av den offentliga sektorn. Löntagarnas köpkraft
sjönk det första och enda år det nysocialistiska skattesystemet fick verka utan att ändras.
Därefter har provisoriska skattereformer
genomförts 1973, 1974, 1975, 1976 och
aviserats för 1977. Regeringen har alltid beskrivit dem som ”skattesänkningar” för löntagarna, som dock finansieras genom höjda
arbetsgivaravgifter för att inte den offentliga sektorn skall gå miste om några pengar.
Om detta skulle fungera som finansminister
Sträng påstår vore det trolleri. Men herr
Sträng kan inte trolla, och därför måste antingen den offentliga sektorn gå miste om
vissa skatteintäkter eller också får löntagarna i själva verket ingen sänkt skatt. För att
utröna vad som verkligen händer fordras en
ganska komplicerad analys.
Som exempel på vad skatteomläggningarna innebär skall det planerade provisoriet
för 1977 granskas. Om ingenting görs, kommer vid t ex en l 0-procentig allmän inkomstökning skatterna att öka 17 procent.
Det leder till att inkomsten efter skatt för alla skattskyldiga ökar med endast 6,6 procent. Prisstegringarna kan vid den aktuella
löneökningstakten förväntas bli ca 7 prol.
l
228
cent. Situationen inför 1977 är således helt
omöjlig. Löntagarna kan inte få någon
köpkraftsökning alls och stagnation hotar i
näringslivet, eftersom löntagarna inte kan
köpa den möjliga produktionsökningen. Nå-
gonting måste därför göras åt skatterna.
Orsaken till att en 10-procentig bruttolö-
neökning inte ger upphov till också en l 0-
procentig nettolöneökning är de progressiva
skatteskalorna med marginalskatter på 65
procent för vanliga inkomsttagare. Om vi
återigen betraktar den totala situationen inför 1977, kan vi konstatera att ett proportionellt skattesystem skulle öka den totala inkomstskatten med 6,8 miljarder kr. Är detta
en skattehöjning? Ja, i kronor räknat men
inte definierat som procentuellt skattetryck.
Det genomsnittliga inkomstskatteuttaget är i
år 34 procent. Om detta uttag inte höjs bör
man inte tala om höjd inkomstskatt. Ett proportionellt system höjer inte automatiskt
skatteuttaget. Det gör däremot det progressiva systemet.
Automatisk skattehöjning
Oförändrade skatteskalor leder vid en l 0-
procentig inkomstökning för de skattskyldiga till att inkomstskatteuttaget ökar från 34
procent till 36 procent 1977. Detta betyder
att staten får in ytterligare 4,5 miljarder kronor utöver den proportionella intäktsökningen. Det är denna progressionseffekt – i
nationalekonomisk jargong ”fiscal drag” –
som hindrar löntagarna att få ut någonting
reellt från löneökningarna. Som en följd
härav uppkommer en tenelens att i blindo
..__
öka lönekraven för att löntagarna åtminstone skall få någon liten köpkraftsförbättring.
För att lösa dessa två problem – bättre
köpkraft och lägre lönekrav – har regeringen genomdrivit skatteprovisorierna. En särskild poäng med dem påstår finansministern
vara de höjda arbetsgivaravgifterna. De är
själva ”nyckeln” till uppnåendet av sänkta lö-
nekrav, eftersom de kan avräknas i löneförhandlingarna! Vid närmare betraktande är
Strängs redogörelse för hur skatteomläggningarna är avsedda att fungera helt obegriplig. Finansdepartementet vet uppenbarligen inte vad den kontroversiella skatteprovisoriepolitiken innerst innebär.
För att få klarhet i vad som inträffar skall
vi fortsätta granskningen av skatteprovisoriet 1977. Regeringens, LOs och TCOs skatteförslag innebär, att 5,5 miljarder kr mindre strömmar in till det allmänna jämfört
med det fall ingenting görs. Eftersom det
vid en 10-procentig inkomstökning automatiskt sker en skattehöjning med 4,5 miljarder, kommer inkomstskattetrycket att sjunka med endast l miljard kronor. För att ”finansiera” de bortfallande 5,5 miljarderna
avser regeringen att höja arbetsgivaravgifterna 3,0 procent.
Så som det hela är utformat är avsikten att
den offentliga sektorn inte skall gå miste om
en enda krona i skatteintäkter. Det betyder
att löntagarna trots talet om skattesänkning
inte kan få någon större inkomstökning än
annars. Den som påstår motsatsen hävdar i
så fall att höjda arbetsgivaravgifter verkligen
utgör politikernas ”drömskatt”. Men som
framhölls inledningsvis kan en sådan inte
fungera. Löntagarna måste drabbas för att
det inte skall uppstå för hög efterfrågan och
inflation.
4,5 miljarder höjd skatt
Avsikten med skatteomläggningarna är
dunkel om man försöker utläsa något sakligt
syfte med dem. Propagandamässigt kan det
möjligtvis finnas fördelar för regeringspartiet m fl. sluteffekten är dock att en exakt lika stor skattehöjning skall åstadkommas
denna väg som då ingen reform görs. Löntagarna skall tydligen luras att tro att de får
någonting och därmed förmås avstå från en
del av de annars tilltänkta lönekraven. ”Skattesänkningen” avses bli en skattehöjning på
ungefår 4,5 miljarder kronor – något beroende på den allmänna inkomstökning som
inträffar 1977: vid t ex 6 procents löneökning blir skattehöjningen bara 2,7 miljarder.
l praktiken blir dock skattehöjningen faktiskt något mindre, eftersom finansminister
Sträng inte tänkt på att ca 30 procent av de
5,5 miljarder, som inflyter från de höjda arbetsgivaravgifterna, kommer från den offentliga sektorn själv. Denna del utgör bara
en dubbelräkning, varför den offentliga sektorn i verkligheten går miste om en del skatteintäkter, vilket dock inte är Strängs avsikt.
Varken finansminister Sträng eller hans
rådgivare i finansdepartementet förefaller
vilja förstå hur det progressiva skattesystemet fungerar. Man erkänner visserligen att
skattesystemet ger upphov till en progressionseffekt, som tillför staten extra skatteintäkter. Men samtidigt hävdar man att dessa
pengar behövs för att finansiera de automatiska utgiftsökningarna. På denna punkt är
finansministern tyvärr i gott sällskap. Det är
229
en utbredd uppfattning to m bland ekonomer som kallar sig skatteexperter, att det behövs progressiva skatteintäkter för att möjliggöra en realinkomstökning för ett oförändrat antal offentligt anställda. Anledningen till denna villfarelse synes vara en något
grumlig uppfattning om att den offentliga
sektorns lägre produktivitetsökning gör den
offentliga verksamheten relativt dyrare, vilket sägs vara liktydigt med en skattehöjning.
Realinkomstparadoxen
Om detta resonemang vore riktigt, skulle ett
proportionellt skattesystem vara en omöjlighet. För att upprätthålla en oförändrad
verksamhet – dvs produktionen från ett
oförändrat antal anställda – skulle ständiga
skattehöjningar vara nödvändiga. Huvuddelen av kommunalskattehöjningarna skulle
alltså vara en följd av löneökningarna i samhället och inte av en utökad service. Naturligtvis är detta fel, även om en del kommunalpolitiker hänvisar till stigande löner när
de höjer den kommunala utdebiteringen.
skattesystemet fungerar inte alltid som
många slentrianmässiga uppfattningar sö-
ker göra gällande. Faktum är att medborgarnas realin komster (både före och efter
skatt) kan öka tex dubbelt så snabbt som
bruttonationalprodukten (BNP) utan att
den offentliga verksamheten mätt i antal anställda minskar. Detta skenbart omöjliga förhållande skall här kallas realinkomstparadoxen.
Egentligen är t·ealinkomstparadoxen mycket enkel. Med ett konkret exempel skall visas att den offentliga sektorns volym kan bi- 230
behållas oförändrad vid konstant skattetryck
i procent.
Om vi antar att inkomstema för alla medborgare ökar lO procent, ökar också den offentliga sektoms skatteunderlag 10 procent.
Lönerna förorsakar lO procents kostnadsökning för den offentliga sektorn. För att betala dessa ökade kostnader räcker det med att
ha en proportionell inkomstskatt som således
tillför den offentliga sektorn 10 procents
ökade inkomster. Skillnaden i produktivitetsökningstakt mellan näringslivet och den
offentliga sektorn har ingen betydelse i sammanhanget.
Kalkylen kan också göras i fasta priser,
varvid det paradoxala inträffar att reallöneökningen före och efter skatt kan vara vä-
sentligt större än den reala BNP-ökningen.
Antag något förenklat att BNPs två sektorer
ett visst år är lika stora. BNP uppgår t ex till
200 miljarder kronor, och näringslivets och
den offentliga sektoms produktion är vardera 100 miljarder kronor. Följande år ökar
produktiviteten i näringslivet 6 procent och
ingenting alls i den offentliga sektorn. Lö-
nerna för de anställda i både näringslivet
och den offentliga sektorn antas likaledes
öka 6 procent. Näringslivets produkter ökar
då ej i pris. Allas löner före skatt stiger då
också realt sett med 6 procent. Men BPN
ökar från 200 till 206 miljarder kronor –
dvs bara med 3 procent i volym!
Reallönerna före skatt (212 miljarder) kan
dock bara teoretiskt användas för att köpa
näringslivets produkter (som endast uppgår
till 106 miljarder). Hälften av lönerna går ju
bort i skatt. Kvar blir l 06 miljarder, vilket är
precis lika mycket som värdet av de marknadsprissatta produkterna. Produktionen av
sådana produkter har alltså ökat från 100 till
l 06 miljarder och lönerna efter skatt för bå-
de privat och offentligt anställda tillsammans har också ökat från 100 till 106 miljarder. Reallönerna efter skatt kan alltså öka
med 6 procent samtidigt som BNP bara ökar
3 procent.
Samtliga anställda i den offentliga sektorn
får samma löneökning som övriga och deras
reallöneökning är också 6 procent, trots att
de inte åstadkommit den minsta produktionsökning. Den offentliga sektorn är fortfarande 50 procent av BNP och skattetrycket är konstant 50 procent. Antalet anställda
i den offentliga sektorn är oförändrat, men
däremot sjunker den offentliga sektorns relativa andel av hela BNP mätt i det första
årets ”BNP-priser” till 48,5 procent beroende på att produktionen ökat i näringslivet.
Detta är enbart ett statistiskt fenomen och
inte ett mått på en krympande offentlig sektor. Sannolikt är det på denna punkt som en
del ekonomer drar förhastade slutsatser.
skattesänkning möjlig
Slutsatsen av vår diskussion blir att vi kan bibehålla dagens skattetryck utan att det leder
till social nedrustning. Tekniken för att
åstadkomma detta är att göra vad som brukar kallas skattesänkningar men som inte innebär något annat än undvikandet av automatiska skattehöjningar. För 1977 borde en
skattereform på 3-5 miljarder kronor vara
möjlig utan att höjda arbetsgivararvgifter
behöver tillgripas. Och om vi önskar genomföra nya reformer, som kräver fler offentligt
anställda, kan momsen höjas, vilket inte
medför sådana skadeverkningar som höjda
arbetsgivaravgifter.
Det är först när skattetrycket i procent
verkligen sänks som det blir aktuellt att se
över vilka besparingsmöjligheter som finns
inom den offentliga sektorn. Tänkbart är
231
också, att t ex sänkta marginalskatter leder
till att arbetsviljan ökar så att också de tillgängliga resurserna ökar. I denna kombination borde det vara möjligt att även sänka
skattetrycket och bibehålla den offentliga
verksamheten utan att inflation uppstår.