Ledare; Radio- TV-monopolet
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Radio-T\l-monopolet
Bara några veckor efter valet fick Otto
Nordenskiöld förlängt förordnande som
chef för Sveriges Radio. Den korta notisen i
tidningarna förvånade säkerligen många
borgerliga väUare. Skulle inte regimskiftet
komma att medföra någon förändring i Sveriges Radio-TV?
Svenska folket är hjärtligt trött på vänstervridningen i etermedia, trött på alla Sveriges Radios och TV:s snusförnuftiga tyckare
som betraktar medborgarnas åsikter som
triviala medan deras egna bärs upp av en
högre medvetenhet. Den partipolitiska neutralitet, som nödtorftigt iakttogs av Sveriges
Radio under valrörelsen, har under höstmå-
naderna efterträtts av en ny vänstervåg och i
några fall av otillständiga angrepp på den
nya regeringen.
Nu finns det faktiskt möjligheter för regeringen att göra något åt Sveriges Radio –
om bara viljan är god. Radionämnden kan
aktiveras. Sveriges Radios styrelse kan också
aktiveras, och man får hoppas att den nya
personsammansättning, som styrelsen fick
vid bolagsstämman den 2 december, kommer att leda till detta resultat. Otto Nordenskiölds förlängda förordnande, beviljat av
den gamla s-märkta radiostyrelsen, räcker
inte längre än till den 30 september 1978.
Viktigast av allt: tio-årsavtalet med staten lö-
per ut månadsskiftet juni/juli 1978. Det är
då, när det nya avtalet skall skrivas, som regering och riksdag har sin stora chans att gö-
ra något åt Sveriges Radios nuvarande inriktning.
Det grundläggande felet med utformningen av Sveriges Radio är monopolet. Utan
konkurrens i etern behöver programmakarna inte ta mycket hänsyn till tittarnas eller
lyssnarnas reaktioner. Utan konkurrens blir
intresset för uppdragsgivarnas intentioner
måttligt. Sveriges Radio har kommit att bli
något av en stat i staten, där de däri verksamma mera intresserar sig för det interna tyckandet och maktspelet än de uppmärksammar omvärlden. Med flera fria och inbördes
konkurrerande programföretag skulle den
självgodhet, som präglar så mycket av Sveriges Radios uppträdande, aldrig kunna upprätthållas.
Lösningen synes således enkel: släpp
etern fri. Gör med etern detsamma som Sverige så länge och med sådan framgång gjort
med det tryckta ordet, låt friheten råda. slutsatsen tyckes självklar, men ändå är det bara
ett av Sveriges politiska partier som förordar
denna politik, nämligen Moderata samlingspartiet. För de övriga borgerliga partierna,
där särskilt folkpartiet hyser en med moderaterna någorlunda likartad syn på friheten
i etern, har reklamfinansieringen blivit den
stora stötestenen. Vi vill inte kommersialisera etern, har det hetat. De amerikanska TVprogrammen med deras ofta återkommande reklaminslag har framhållits som avskräckande exempel.
Nu är reklamfinansiering ingen ovillkorlig förutsättning för större frihet i etern.
Man kan tänka sig att med statliga pengar finansiera flera fristående programföretag.
Organisationer och intressegrupper kan ges
tillstånd att driva radiostationer och köpa tid
i TV. I Holland tex tillämpas den senare
modellen, även om reklam samtidigt hjälper
till att ”finansiera den holländska TV:n via ett
gemensamt ägt reklamföretag. Svårigheten
med ett rent statsfinansierat system är naturligtvis dels kostnaden och dels också om konkurrensen mellan programföretagen blir
verklig och inte bara skenbar, när inga alternativa finansieringskällor finns med i bilden.
Den sittande radioutredningen, som har
att lägga fram förslag om radio och TV:s
framtida organisation inför det nya avtal
som måste tecknas 1978, får enligt direktiven inte överväga frågan om reklam i radio
och TV. På grund av den borgerliga splittringen i frågan lär inte heller några tilläggsdirektiv vara att vänta på den punkten. Detta tycks emellertid inte hindra de borgerliga
ledamöterna i radioutredningen att fundera
på relativt radikala grepp när det gäller att
komma åt det nuvarande monopolets ensidighet. Enligt vad den moderate ledamoten
riksdagsman Anders Björck avslöjade vid
Moderata Ungdomsförbundets stämma i
Ystad, övervägs för närvarande i utredningen en uppdelning av det nuvarande Sveriges
Radio i Oera självständiga programföretag.
Själv tändigheten skulle kunna understrykas och befrämjas av att ett av TV-företagen
förlades till t ex Götebo~g.
Självfallet ligger det något i de kommentarer som har följt på Anders Björcks avslöjanden, nämligen att en geografisk decentralisering inte garanterar en önskvärd självständighet. I dag är det inte lätt att se nägon mera markant skillnad på ett TV 2-program
som är producerat i Göteborg och ett som är
producerat i Stockholm. Men ändå, i dag är
5
TV l och TV 2 två kanaler, båda lokaliserade till Stockholm, och inte självständiga företag i den mening som radioutredningen nu
funderar över. Ett självständigt TV-företag,
lokaliserat till Göteborg, med fasta medarbetare knutna till detta företag lär på sikt inte
kunna undgå att lockas in i en hälsosam konkurrens med det företag som blir kvar i
Stockholm. Journalister är inte mer än människor de också.
TV-tittarnas och radiolyssnarnas bästa
hopp för att få sina önskemål tillgodosedda
är kanske till slut inte radioutredningen
utan det utbud av nya media, som så små-
ningom kommer att göra slut på Sveriges
Radio och TV:s grepp om den svenska
marknaden. Satellit-TV kommer att göra det
möjligt för allt flera svenska hem att ta in övriga nordiska länders TV-program. På något
längre sikt kommer vi också att kunna avnjuta även t ex engelsk och amerikansk TV. I
framtiden, fast kanske fortare än vi i dag
tror, hägrar också möjligheten att kunna använda vår TV-apparat som skivspelare, det
vill säga köpa och spela de program vi själva
vill. Den dagen är det definitivt slut med
övertyckarnas makt. Lika väsentligt som det
i dag är för den nya regeringen att tillse att
något vettigt kommer ut av radioutredningen är det således att stoppa de socialdemokratiska försöken att skaffa statligt monopol
på produktionen av videogram, de kommande TV-skivorna.
Bara några veckor efter valet fick Otto
Nordenskiöld förlängt förordnande som
chef för Sveriges Radio. Den korta notisen i
tidningarna förvånade säkerligen många
borgerliga väUare. Skulle inte regimskiftet
komma att medföra någon förändring i Sveriges Radio-TV?
Svenska folket är hjärtligt trött på vänstervridningen i etermedia, trött på alla Sveriges Radios och TV:s snusförnuftiga tyckare
som betraktar medborgarnas åsikter som
triviala medan deras egna bärs upp av en
högre medvetenhet. Den partipolitiska neutralitet, som nödtorftigt iakttogs av Sveriges
Radio under valrörelsen, har under höstmå-
naderna efterträtts av en ny vänstervåg och i
några fall av otillständiga angrepp på den
nya regeringen.
Nu finns det faktiskt möjligheter för regeringen att göra något åt Sveriges Radio –
om bara viljan är god. Radionämnden kan
aktiveras. Sveriges Radios styrelse kan också
aktiveras, och man får hoppas att den nya
personsammansättning, som styrelsen fick
vid bolagsstämman den 2 december, kommer att leda till detta resultat. Otto Nordenskiölds förlängda förordnande, beviljat av
den gamla s-märkta radiostyrelsen, räcker
inte längre än till den 30 september 1978.
Viktigast av allt: tio-årsavtalet med staten lö-
per ut månadsskiftet juni/juli 1978. Det är
då, när det nya avtalet skall skrivas, som regering och riksdag har sin stora chans att gö-
ra något åt Sveriges Radios nuvarande inriktning.
Det grundläggande felet med utformningen av Sveriges Radio är monopolet. Utan
konkurrens i etern behöver programmakarna inte ta mycket hänsyn till tittarnas eller
lyssnarnas reaktioner. Utan konkurrens blir
intresset för uppdragsgivarnas intentioner
måttligt. Sveriges Radio har kommit att bli
något av en stat i staten, där de däri verksamma mera intresserar sig för det interna tyckandet och maktspelet än de uppmärksammar omvärlden. Med flera fria och inbördes
konkurrerande programföretag skulle den
självgodhet, som präglar så mycket av Sveriges Radios uppträdande, aldrig kunna upprätthållas.
Lösningen synes således enkel: släpp
etern fri. Gör med etern detsamma som Sverige så länge och med sådan framgång gjort
med det tryckta ordet, låt friheten råda. slutsatsen tyckes självklar, men ändå är det bara
ett av Sveriges politiska partier som förordar
denna politik, nämligen Moderata samlingspartiet. För de övriga borgerliga partierna,
där särskilt folkpartiet hyser en med moderaterna någorlunda likartad syn på friheten
i etern, har reklamfinansieringen blivit den
stora stötestenen. Vi vill inte kommersialisera etern, har det hetat. De amerikanska TVprogrammen med deras ofta återkommande reklaminslag har framhållits som avskräckande exempel.
Nu är reklamfinansiering ingen ovillkorlig förutsättning för större frihet i etern.
Man kan tänka sig att med statliga pengar finansiera flera fristående programföretag.
Organisationer och intressegrupper kan ges
tillstånd att driva radiostationer och köpa tid
i TV. I Holland tex tillämpas den senare
modellen, även om reklam samtidigt hjälper
till att ”finansiera den holländska TV:n via ett
gemensamt ägt reklamföretag. Svårigheten
med ett rent statsfinansierat system är naturligtvis dels kostnaden och dels också om konkurrensen mellan programföretagen blir
verklig och inte bara skenbar, när inga alternativa finansieringskällor finns med i bilden.
Den sittande radioutredningen, som har
att lägga fram förslag om radio och TV:s
framtida organisation inför det nya avtal
som måste tecknas 1978, får enligt direktiven inte överväga frågan om reklam i radio
och TV. På grund av den borgerliga splittringen i frågan lär inte heller några tilläggsdirektiv vara att vänta på den punkten. Detta tycks emellertid inte hindra de borgerliga
ledamöterna i radioutredningen att fundera
på relativt radikala grepp när det gäller att
komma åt det nuvarande monopolets ensidighet. Enligt vad den moderate ledamoten
riksdagsman Anders Björck avslöjade vid
Moderata Ungdomsförbundets stämma i
Ystad, övervägs för närvarande i utredningen en uppdelning av det nuvarande Sveriges
Radio i Oera självständiga programföretag.
Själv tändigheten skulle kunna understrykas och befrämjas av att ett av TV-företagen
förlades till t ex Götebo~g.
Självfallet ligger det något i de kommentarer som har följt på Anders Björcks avslöjanden, nämligen att en geografisk decentralisering inte garanterar en önskvärd självständighet. I dag är det inte lätt att se nägon mera markant skillnad på ett TV 2-program
som är producerat i Göteborg och ett som är
producerat i Stockholm. Men ändå, i dag är
5
TV l och TV 2 två kanaler, båda lokaliserade till Stockholm, och inte självständiga företag i den mening som radioutredningen nu
funderar över. Ett självständigt TV-företag,
lokaliserat till Göteborg, med fasta medarbetare knutna till detta företag lär på sikt inte
kunna undgå att lockas in i en hälsosam konkurrens med det företag som blir kvar i
Stockholm. Journalister är inte mer än människor de också.
TV-tittarnas och radiolyssnarnas bästa
hopp för att få sina önskemål tillgodosedda
är kanske till slut inte radioutredningen
utan det utbud av nya media, som så små-
ningom kommer att göra slut på Sveriges
Radio och TV:s grepp om den svenska
marknaden. Satellit-TV kommer att göra det
möjligt för allt flera svenska hem att ta in övriga nordiska länders TV-program. På något
längre sikt kommer vi också att kunna avnjuta även t ex engelsk och amerikansk TV. I
framtiden, fast kanske fortare än vi i dag
tror, hägrar också möjligheten att kunna använda vår TV-apparat som skivspelare, det
vill säga köpa och spela de program vi själva
vill. Den dagen är det definitivt slut med
övertyckarnas makt. Lika väsentligt som det
i dag är för den nya regeringen att tillse att
något vettigt kommer ut av radioutredningen är det således att stoppa de socialdemokratiska försöken att skaffa statligt monopol
på produktionen av videogram, de kommande TV-skivorna.