Arvid Fredborg; Två Skararektorer
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
ARVID FREDBORG:
Två Skararektorer
Det torde vara unikt att en tidigare rektor
för ett svenskt läroverk tillsammans med sin
hustru, nu rektor, skriver memoarer. Redan
därför nalkas man Gustaf Holmstedts och
Eva Åsbrinks bok ”4 ögon för att leva”
(Askild och Kärnekull) med en viss förväntan. När man lägger boken åt sidan är man
icke på det klara med, om den uppfyllts,
men kanske man fått annat av intresse.
Den manlige kontrahenten, som är den
äldre (född 1889) börjar. Det blir historien
om en fattig pojkes väg för att bli ”studerad
karl”. Vägen var lång och är skildrad på ett
ganska snustorrt sätl. Intresset stiger, när
rektor J-lolmstedt kommer fram till sina erfarenheter under ett långt liv som pedagog.
Han är övertygad socialist. Men det gör honom icke till en slavisk anhängare av den extrema jämlikheten. Han djärvs anse, att ingen skall tvingas godta ”du” om man icke vill.
Han anser till och med, att ”ivern att få använda titlar medan man icke vill och inte behöver underkasta sig mödan som är förknippad med det tidigare ämbetet” är förkastlig.
Han tror icke, att man når någon ökad jämlikhet genom att sänka kompetenskrav.
Hans kildring av sin konfrontation med
den särpräglade och starkt konservativa skola, som han mötte i Skara, är ett subjektivt
dokument. Det kan man icke förmena honom. Rektor Holmstedt är icke precis någon
hjärtevinnande person, och om han var den
lämplige att föra skolan in i ”den nya tiden”
kan ifrågasättas. Men självfallet har han rätt
att göra en partinlaga och har gjort det.
Sedan så skett kommer han tillbaka till sina pedagogiska erfarenheter och där har
man anledning att lyssna speciellt uppmärksamt. ”Risken är”, säger han, ”att vår tid förväxlar kvalitet och kvantitet …” Han har
funderat djupt på detta. ”I vår tid, som tyvärr i många stycken måste betecknas som aperspektivistisk, är man alltför ofta benägen
att nedvärdera fördjupning och breddning
av studierna. Forskningens sysslande med
problem, som inte ger snabb och påtaglig
ekonomisk utdelning, utdömes i regel.” Det
som skrämmer honom mest i det nutida akademiska utbildningsväsendet ”är inställningen till problemet objektivitet-subjektivitet
och den starka kunskapsnivelleringen. Subjektiviteten har adlats till princip. Då blir
forskningen icke längre självständig.” ”Men
jag är fullständigt övertygad om att vi i vårt
lilla land måste bygga på den kvalitet en
obrottsligt fri och objektivitetssträvande
forskning ger.” l fråga om kunskapsnivelleringen hänvisar han till det oroande faktum,
att dagens universitetsstudenter inte kan begagna studieböcker på främmande språk
utan måste få huvudparten i vensk översättning.
Låt oss lämna den manliga kontrahenten
och gå till den nuvarande kvinnliga innehavaren av rektorsämbetet vid Skara läroverk,
Eva Åsbrink.
Hon har blivit mest känd som socialdemokratisk politiker, som icke alltid följt partilinjen. Man minns hennes ställningstagande till frågan om kvinnlig tronföljd, som torde ha kostat henne riksdagsmandatet. Eva
Åsbrink är en självständigt tänkande person,
det är det första man lägger märke till. Därnäst frapperar hennes nästan fanatiska nitälskan för könens likställighet, som kommer
henne att ana utslag av manlig högfärd och
ovilja att godta likställighet, även när orsakssammanhanget kan ha varit ett helt annat.
Hon är i och för sig ett barn av en annan
tid, ett kvartssekel yngre än sin man. Född i
Helsingfors tog hon tidigt intryck av sin finlandssvenska moders land och har givit en
betagande skildring av detta, ”ett land med
hetare puls och starkare glöd” än Sverige.
För Eva Åsbrink är modern den centrala
personligheten . Till fadern, en obefordrad
präst med studieskulder, tycks hon ha haft
ett betydligt svalare förhållande. Hennes
barndom och uppväxt på den halvhedniska
uppländska landsbygden skildras utförligt.
136
Sedan följer tiden i Uppsala, som kanske
setts litet för mycket i perspektivet av vad
som hänt rektor Åsbrink senare i livet. År
1941 kommer hon som adjunkt till Skara
och blir bergtagen av Västergötland. Hennes konfrontation med skolans problem är
skildrad med varsam hand. För den som
icke vetat det förut, visar sig Eva Åsbrink ha
en stark känsla för kulturarvets betydelse.
Hon reagerar mot de socialdemokrater, som
icke inser det. Efter tre år som lektor i Lidkö-
ping blev Eva Åsbrink rektor i Skara. Det var
något av en triumf för en person, som i så
hög grad kämpat för kvinnans likställighet
som hon. Eva Åsbrink hade nått sitt mål.
Men även för en chef finns det problem.
Ett är att bevara huvudet kallt, att i möjligaste mån vara objektiv. Det misslyckades Eva
Åsbrink med. Det visar speciellt hennes behandling av kollegerna vid läroverket. En av
dem var den bekante författaren Hugo
Swensson. Om honom skriver hon: ”Hugo
Swensson förefaller att ha drivit gunstlingssystemet med virtuositet, ägnade sig åt enstaka adepter, odlande deras litterära smak
medan 99 får irra i ödemarken. De svarta,
för att icke säga svartaste fåren, det var, av
alla utsagor att döma, realarna. Att arbeta
med dem ansåg han att vara att kasta pärlm
för svin – – – och det nändes han icke!” Det
är svårt att på så få rader få in en så missvisande bild av en person som detta. Hugo
Swensson hade sina fel, han var häftig och
Lt::mperamentsfull, han kunde i stridens hetta bli orättvis. Men när han insåg det bad
han om ursäkt på ett sätt, som helt försonade den träffade. Den som haft förmånen att
ha honom som lärare vet det. För den som
måste hålla sig till andrahandsuppgifter är
det kanske svårt att förstå hur denna lysande
person fungerade, vilken roll han spelade
för alla elever.
Större förståelse har man kanske för att
författarinnan är subjektiv i sina mellanhavanden med teologerna i Lund. Eva Åsb1·ink
är en ytterst ambitiös person, äregirig skulle
man ha sagt förr i tiden. Vägen till doktorsgraden var stenbeströdd. Man är fullt beredd att tro, att en del av de svårigheter hon
mötte förorsakades av manlig ovilja mot
kvinnan, som rubbade vissa cirklar. Men det
tycks icke ha fallit henne in att en del av
motståndet berodde på att en del bedömare
helt enkelt ansåg, att hennes avhandling icke
höll måttet. skildringen av hennes upplevelser före och under disputationen visar en
stark egocentritet, på samma gång som den
dokumenterar Eva Åsbrinks självständighet,
en egenskap som hon senare visat också i
andra sammanhang.
ARVID FREDBORG:
Två Skararektorer
Det torde vara unikt att en tidigare rektor
för ett svenskt läroverk tillsammans med sin
hustru, nu rektor, skriver memoarer. Redan
därför nalkas man Gustaf Holmstedts och
Eva Åsbrinks bok ”4 ögon för att leva”
(Askild och Kärnekull) med en viss förväntan. När man lägger boken åt sidan är man
icke på det klara med, om den uppfyllts,
men kanske man fått annat av intresse.
Den manlige kontrahenten, som är den
äldre (född 1889) börjar. Det blir historien
om en fattig pojkes väg för att bli ”studerad
karl”. Vägen var lång och är skildrad på ett
ganska snustorrt sätl. Intresset stiger, när
rektor J-lolmstedt kommer fram till sina erfarenheter under ett långt liv som pedagog.
Han är övertygad socialist. Men det gör honom icke till en slavisk anhängare av den extrema jämlikheten. Han djärvs anse, att ingen skall tvingas godta ”du” om man icke vill.
Han anser till och med, att ”ivern att få använda titlar medan man icke vill och inte behöver underkasta sig mödan som är förknippad med det tidigare ämbetet” är förkastlig.
Han tror icke, att man når någon ökad jämlikhet genom att sänka kompetenskrav.
Hans kildring av sin konfrontation med
den särpräglade och starkt konservativa skola, som han mötte i Skara, är ett subjektivt
dokument. Det kan man icke förmena honom. Rektor Holmstedt är icke precis någon
hjärtevinnande person, och om han var den
lämplige att föra skolan in i ”den nya tiden”
kan ifrågasättas. Men självfallet har han rätt
att göra en partinlaga och har gjort det.
Sedan så skett kommer han tillbaka till sina pedagogiska erfarenheter och där har
man anledning att lyssna speciellt uppmärksamt. ”Risken är”, säger han, ”att vår tid förväxlar kvalitet och kvantitet …” Han har
funderat djupt på detta. ”I vår tid, som tyvärr i många stycken måste betecknas som aperspektivistisk, är man alltför ofta benägen
att nedvärdera fördjupning och breddning
av studierna. Forskningens sysslande med
problem, som inte ger snabb och påtaglig
ekonomisk utdelning, utdömes i regel.” Det
som skrämmer honom mest i det nutida akademiska utbildningsväsendet ”är inställningen till problemet objektivitet-subjektivitet
och den starka kunskapsnivelleringen. Subjektiviteten har adlats till princip. Då blir
forskningen icke längre självständig.” ”Men
jag är fullständigt övertygad om att vi i vårt
lilla land måste bygga på den kvalitet en
obrottsligt fri och objektivitetssträvande
forskning ger.” l fråga om kunskapsnivelleringen hänvisar han till det oroande faktum,
att dagens universitetsstudenter inte kan begagna studieböcker på främmande språk
utan måste få huvudparten i vensk översättning.
Låt oss lämna den manliga kontrahenten
och gå till den nuvarande kvinnliga innehavaren av rektorsämbetet vid Skara läroverk,
Eva Åsbrink.
Hon har blivit mest känd som socialdemokratisk politiker, som icke alltid följt partilinjen. Man minns hennes ställningstagande till frågan om kvinnlig tronföljd, som torde ha kostat henne riksdagsmandatet. Eva
Åsbrink är en självständigt tänkande person,
det är det första man lägger märke till. Därnäst frapperar hennes nästan fanatiska nitälskan för könens likställighet, som kommer
henne att ana utslag av manlig högfärd och
ovilja att godta likställighet, även när orsakssammanhanget kan ha varit ett helt annat.
Hon är i och för sig ett barn av en annan
tid, ett kvartssekel yngre än sin man. Född i
Helsingfors tog hon tidigt intryck av sin finlandssvenska moders land och har givit en
betagande skildring av detta, ”ett land med
hetare puls och starkare glöd” än Sverige.
För Eva Åsbrink är modern den centrala
personligheten . Till fadern, en obefordrad
präst med studieskulder, tycks hon ha haft
ett betydligt svalare förhållande. Hennes
barndom och uppväxt på den halvhedniska
uppländska landsbygden skildras utförligt.
136
Sedan följer tiden i Uppsala, som kanske
setts litet för mycket i perspektivet av vad
som hänt rektor Åsbrink senare i livet. År
1941 kommer hon som adjunkt till Skara
och blir bergtagen av Västergötland. Hennes konfrontation med skolans problem är
skildrad med varsam hand. För den som
icke vetat det förut, visar sig Eva Åsbrink ha
en stark känsla för kulturarvets betydelse.
Hon reagerar mot de socialdemokrater, som
icke inser det. Efter tre år som lektor i Lidkö-
ping blev Eva Åsbrink rektor i Skara. Det var
något av en triumf för en person, som i så
hög grad kämpat för kvinnans likställighet
som hon. Eva Åsbrink hade nått sitt mål.
Men även för en chef finns det problem.
Ett är att bevara huvudet kallt, att i möjligaste mån vara objektiv. Det misslyckades Eva
Åsbrink med. Det visar speciellt hennes behandling av kollegerna vid läroverket. En av
dem var den bekante författaren Hugo
Swensson. Om honom skriver hon: ”Hugo
Swensson förefaller att ha drivit gunstlingssystemet med virtuositet, ägnade sig åt enstaka adepter, odlande deras litterära smak
medan 99 får irra i ödemarken. De svarta,
för att icke säga svartaste fåren, det var, av
alla utsagor att döma, realarna. Att arbeta
med dem ansåg han att vara att kasta pärlm
för svin – – – och det nändes han icke!” Det
är svårt att på så få rader få in en så missvisande bild av en person som detta. Hugo
Swensson hade sina fel, han var häftig och
Lt::mperamentsfull, han kunde i stridens hetta bli orättvis. Men när han insåg det bad
han om ursäkt på ett sätt, som helt försonade den träffade. Den som haft förmånen att
ha honom som lärare vet det. För den som
måste hålla sig till andrahandsuppgifter är
det kanske svårt att förstå hur denna lysande
person fungerade, vilken roll han spelade
för alla elever.
Större förståelse har man kanske för att
författarinnan är subjektiv i sina mellanhavanden med teologerna i Lund. Eva Åsb1·ink
är en ytterst ambitiös person, äregirig skulle
man ha sagt förr i tiden. Vägen till doktorsgraden var stenbeströdd. Man är fullt beredd att tro, att en del av de svårigheter hon
mötte förorsakades av manlig ovilja mot
kvinnan, som rubbade vissa cirklar. Men det
tycks icke ha fallit henne in att en del av
motståndet berodde på att en del bedömare
helt enkelt ansåg, att hennes avhandling icke
höll måttet. skildringen av hennes upplevelser före och under disputationen visar en
stark egocentritet, på samma gång som den
dokumenterar Eva Åsbrinks självständighet,
en egenskap som hon senare visat också i
andra sammanhang.