Matti Häggström; Om demokratin
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
demokratin
För 25 år sedan svarade den offentliga sektorn för en fjärdedel av bruttonationalprodukten, i dag för 55 procent. Med samma
ökningstakt har den stigit till 62 procent om
fem år, och till 100 procent någon gång på
1990-talet. Vid den tidpunkten skulle alltså
Sverige vara ett helt igenom socialiserat
land.
Vill ens Olof Palme ha ett sådant samhälle?
Ingen vill beskylla den svenska socialdemokratin för diktaturtendenser. Det är kanske möjligt att det skulle gå att förverkliga
någon form av ”demokratisk socialism” som
hr Palme och hans meningsfränder ibland
längtansfullt talar om. Men det återstår att
bevisa. Ännu har det i alla händelser inte inträffat att en stat på fredlig väg blivit socialistisk. Inte heller har en nation på ett naturligt
sätt kunnat övergå från socialism till demokrati med frihet och flerpartisystem. Däremot har demokratin kunnat återinföras i
mer eller mindre fascistiska länder, låt vara
inte utan födslovåndor. Ett exempel på detta
är Grekland.
Det finns goda skäl att i likhet med moderatledaren Gösta Bohman erinra om att en
ohämmat snabb ansvällning av den offentliga sektorn kan medföra konsekvenser som
äventyrar demokratin. Frågan måste följaktligen ställas vilken storlek den offentliga sektorn kan ha utan att demokratin undergrävs.
Den offentliga sektorns expansion är inte,
som en del tycks tro, någonting ödesbestämt,
någonting som ligger utanför makthavarnas
räckvidd. Ansvälln.ingen är en följd av den
politiska viljan.
Politikerna är mestadels uppfinningsrika
när det gäller att vidga myndigheternas
verksamhetsfält. Borde inte deras ideflöde i
fortsättningen också kunna användas till att
utröna vilka möjligheter som står till buds att
”privatisera” vissa samhällsområden?
Säkert finns det uppgifter t ex inom vårdsektorn, där det en gång kunde anföras
goda argument för att myndigheterna skulle
ta över men där förhållandena i dag hunnit
bli väsentligt annorlunda. Detta har bl a den
förre socialdemokratiske riksdagsmannen
Nils Kellgren framhållit. Men han har tyvärr
inte särskilt många meningsfränder, framför allt inte inom sitt eget parti. Ändå är han
ute i ett angeläget ärende. En privatisering
av en del av statens och kommunernas områden framstår som ofrånkomlig, om man
skall kunna skaffa fram resurser till de fält,
där ökade offentliga insatser verkligen behövs, och om man skall kunna slå vakt om
demokratins funktionsduglighet.
Den kommunala demokratin fungerar inte så bra som önskvärt vore. Utredningen
om den kommunala demokratin arbetade i
fem år och presenterade på försommaren i
fjol sitt huvudbetänkande, som sedan varit
ute på remiss. Naturligtvis är det angeläget
att diskutera exempelvis slopande av den geIl
mensamma valdagen, samt inrättande av
kommundelsråd och kommunala folkomröstningar. Men det som mest underminerat
den kommunala demokratin är en faktor
som ligger på ett annat plan. Inte mindre än
omkring 80 procent av kommunernas utgifter bestäms av staten. De styrande i kommunerna har i stort sett bara att verkställa beslut som fattas långt ovanför deras huvuden.
De skattehöjningar, som de flesta kommuner drabbats av i år, beror i avgörande grad
på statens, dvs regeringens åtgärder.
Den kommunala demokratin är försvagad, därför att staten bestämmer över för
mycket av kommunernas utgifter. Vad händer då med den svenska demokratin över
huvud taget när den offentliga sektorn kapat åt sig 80 procent av bruttonationalprodukten – vilket med nuvarande ökningstakt
inträffar om endast något decennium?
Kommer demokratin i sin helhet då att fungera bättre än den kommunala demokratin?
Eller blir den enskildes handlingsfrihet lika
begränsad som kommunernas är i dag?
Det finns tyvärr risk för det. Därför är det
så viktigt att politikerna äntligen får den offentliga sektorns tillväxt under kontroll.
Matti Häggström
För 25 år sedan svarade den offentliga sektorn för en fjärdedel av bruttonationalprodukten, i dag för 55 procent. Med samma
ökningstakt har den stigit till 62 procent om
fem år, och till 100 procent någon gång på
1990-talet. Vid den tidpunkten skulle alltså
Sverige vara ett helt igenom socialiserat
land.
Vill ens Olof Palme ha ett sådant samhälle?
Ingen vill beskylla den svenska socialdemokratin för diktaturtendenser. Det är kanske möjligt att det skulle gå att förverkliga
någon form av ”demokratisk socialism” som
hr Palme och hans meningsfränder ibland
längtansfullt talar om. Men det återstår att
bevisa. Ännu har det i alla händelser inte inträffat att en stat på fredlig väg blivit socialistisk. Inte heller har en nation på ett naturligt
sätt kunnat övergå från socialism till demokrati med frihet och flerpartisystem. Däremot har demokratin kunnat återinföras i
mer eller mindre fascistiska länder, låt vara
inte utan födslovåndor. Ett exempel på detta
är Grekland.
Det finns goda skäl att i likhet med moderatledaren Gösta Bohman erinra om att en
ohämmat snabb ansvällning av den offentliga sektorn kan medföra konsekvenser som
äventyrar demokratin. Frågan måste följaktligen ställas vilken storlek den offentliga sektorn kan ha utan att demokratin undergrävs.
Den offentliga sektorns expansion är inte,
som en del tycks tro, någonting ödesbestämt,
någonting som ligger utanför makthavarnas
räckvidd. Ansvälln.ingen är en följd av den
politiska viljan.
Politikerna är mestadels uppfinningsrika
när det gäller att vidga myndigheternas
verksamhetsfält. Borde inte deras ideflöde i
fortsättningen också kunna användas till att
utröna vilka möjligheter som står till buds att
”privatisera” vissa samhällsområden?
Säkert finns det uppgifter t ex inom vårdsektorn, där det en gång kunde anföras
goda argument för att myndigheterna skulle
ta över men där förhållandena i dag hunnit
bli väsentligt annorlunda. Detta har bl a den
förre socialdemokratiske riksdagsmannen
Nils Kellgren framhållit. Men han har tyvärr
inte särskilt många meningsfränder, framför allt inte inom sitt eget parti. Ändå är han
ute i ett angeläget ärende. En privatisering
av en del av statens och kommunernas områden framstår som ofrånkomlig, om man
skall kunna skaffa fram resurser till de fält,
där ökade offentliga insatser verkligen behövs, och om man skall kunna slå vakt om
demokratins funktionsduglighet.
Den kommunala demokratin fungerar inte så bra som önskvärt vore. Utredningen
om den kommunala demokratin arbetade i
fem år och presenterade på försommaren i
fjol sitt huvudbetänkande, som sedan varit
ute på remiss. Naturligtvis är det angeläget
att diskutera exempelvis slopande av den geIl
mensamma valdagen, samt inrättande av
kommundelsråd och kommunala folkomröstningar. Men det som mest underminerat
den kommunala demokratin är en faktor
som ligger på ett annat plan. Inte mindre än
omkring 80 procent av kommunernas utgifter bestäms av staten. De styrande i kommunerna har i stort sett bara att verkställa beslut som fattas långt ovanför deras huvuden.
De skattehöjningar, som de flesta kommuner drabbats av i år, beror i avgörande grad
på statens, dvs regeringens åtgärder.
Den kommunala demokratin är försvagad, därför att staten bestämmer över för
mycket av kommunernas utgifter. Vad händer då med den svenska demokratin över
huvud taget när den offentliga sektorn kapat åt sig 80 procent av bruttonationalprodukten – vilket med nuvarande ökningstakt
inträffar om endast något decennium?
Kommer demokratin i sin helhet då att fungera bättre än den kommunala demokratin?
Eller blir den enskildes handlingsfrihet lika
begränsad som kommunernas är i dag?
Det finns tyvärr risk för det. Därför är det
så viktigt att politikerna äntligen får den offentliga sektorns tillväxt under kontroll.
Matti Häggström