Ledare; En smärtsam omprövning
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
En smärtsam omprövning
Den svenska ekonomiska politiken har som
bekant under de senaste tre åren inneburit
en djärv chanstagning. I stället för att anpassa produktionen till den internationella lågkonjunkturen och acceptera motsvarande
at·betslöshet – vars verkningar socialt givetvis kunnat balanseras av olika stödformer –
har vi producerat på lager och hållit uppe
vår likviditet genom väldiga utländska lån.
Vi trodde att vi skulle kunna hoppa över lågkonjunkturen, men den blev längre än vi
räknade med, närmare bestämt minst ett år.
Nu finns det dessbättre anledning att tro att
konjunkturuppsvinget kommer till oss i
höst. Om så inte sker är vi illa ute.
Men även om denna optimistiska prognos
skulle slå in, inger vårt ekonomiska läge djupa farhågor både på kortare och på längre
sikt. I det förra perspektivet sett bör vi räkna
med att högkonjunkturen för vår del kan bli
både kortvarig och svag. l USA har man räknat fram att en normal expansionsperiod
där efter kriget tenderat att pågå ca 36 må-
nader. Man har också konstaterat att den senaste expansionen varat i ca 25 månader.
Även om år 1977 bedöms bli ett gott år i
amerikansk ekonomi skulle alltså en recession kunna förmodas sätta in nästa vår. Eftersom expansionen stöttats med inflatoriska metoder, skulle räkningen på kalaset
komma senast hösten 1978 i form av en kraftig inflation. Man räknar vidare med att en
amerikansk recession får motsvarande negativa återverkningar i Europa ungefär ett år
senare. Detta tidsschema skulle då för Sveriges del innebära att vi får känna av en ny lågkonjunktur våren 1979. Hinner vi på så kort
tid och med utgångspunkt från vårt nuvarande höga kostnadsläge på ett avgörande
sätt förbättra vår ekonomiska ställning – vilka åtgärder vi än vidtar?
Att ställa frågan är att besvara den. Vi
kommer att gå in i nästa lågkonjunktur med
utländska skulder på nivån 30 miljarder kr
och med en valutaställning och en bytesbalans, som båda lätt kommer i skakning inför
nya påfrestningar. Och de kommer som
brev på posten – vår energipolitik t ex innebär större oljeköp till priser, som sannolikt
kommer att stiga kraftigt. Sedan är det inte
mycket kvar av Sveriges kreditvärdighet på
den internationella lånemarknaden.
Det längre perspektivet är inte uppmuntrande det heller. Sverige hade turen att gå in
i den första industriella revolutionen med
lätt exploaterbara naturtillgångar. Våra skogar och flottleder gav basen först för sågverk, sedan för massa- och pappersfabriker.
Våra gruvor och vår månghundraåriga erfarenhet av järn- och stålproduktion gav oss en
annan bas, järnmalmsexport liksom halvoch helfabrikat byggda på järn och stål. Vi
hade just det som var ekonomiskt lönsamt
under de första hundra åren av världens industrialisering. Vi hade ett folk på hög utbildningsnivå och en väl fungerande rättsoch samhällsordning. Så blev också vårt ekonomiska uppsving spektakulärt.
Att vi sedan lyckades hålla oss utanför två
världskrig gjorde inte saken sämre. Vi har
genom tur och skicklighet uppnått den
högsta levnadsstandarden i världen både i
fråga om privat konsumtion och offentliga
välfårdsinrättningar.
Men så gynnsamma långsiktiga förutsättningar kommer vi förmodligen aldrig mer
att få. Den ekonomiska historien har sina
perioder och växlingar liksom all annan historia. Vi har varit särskilt gynnade under ett
ekonomiskt utvecklingsskede. Nu är vi inte
det längre. Stålkrisen är redan över oss och
kräver drastiska strukturrationaliseringar
och långt mer beskedliga anspråk i fråga om
lönsamhet. En annan kris hotar så småningom – säg om l0-20 år – vår massa- och
pappersindustri. Andra länder med mer
snabbväxande skogar och bättre förutsättningar för maskinell avverkning samt med
lägre lönekostnader kommer att bli svåra
konkurrenter. Vi kan visserligen tillsvidare
balansera deras fördelar genom vår högre
utvecklade infrastruktur och bättre tekniska
exploateringsförmåga. Men det är bara en
tidsfråga innan de presumtiva konkurrenterna knappat in på sådana försprång.
Inför dessa perspektiv hjälper bara en utväg: att se verkligheten sådan den är. Vår
enda möjlighet att arbeta oss ur den nu aktuella krisen och att på längre sikt skapa en
tryggad ekonomisk grundval för fortsatt socialt och kulturellt framstegsarbete är att
mobilisera allt vi har av arbetsvilja, sparsamhet och uppfinningsförmåga. Vi måste
åstadkomma ”ett svenskt under”. Det betyder att vi måste föra en industripolitik inriktad på att få fram teknologiska innovationer,
som vi kan producera bättre och billigare
samt marknadsföra och sälja effektivare än
våra konkurrenter ute på exportmarknaderna. Särskilt gäller det att finna områden där
vi är först och därför hinner och orkar hålla
ett försprång.
En sådan insats är givetvis först och främst
en uppgift för vår högteknologiska storin- 143
dustri. Den måste få det stöd den behöver.
Regeringen har dessbättre börjat utveckla
riktlinjer för en mera aktiv industripolitik än
den socialdemokraterna förde. Därtill har vi
en icke utnyttjad reserv i de medelstora och
små företagen (ofta familjeföretag) liksom i
möjligheten att på bred front utveckla nyfö-
retagandet. Den reserven måste mobiliseras
genom drastiska förändringar av skattepolitiken – observera att arbetsgivaravgiften
egentligen är en skatt på företagens lönesumma. Lån till investeringar är i och för sig
bra, och för närvarande är möjligheterna till
sådana lån otillräckliga. Men aldrig så gynnsamma lån och möjligheter till AMS-stöd
hjälper inte om företagaren inte vågar investera därför att skatter och sociala avgifter
gör riskerna för stora i förhållande till egen
arbetsinsats och investeringens lönsamhet.
För att vi skall få utrymme för en expansiv
industripolitik måste givetvis den offentliga
sektorns ansvällning hejdas. Medlet härtill
är som alla vet en höjd avgiftsbeläggning av
det allmännas tjänster.
Det samlade program som är nödvändigt
för att rädda vårt lands ekonomi och trygga
den svenska välfärdsstaten kommer att innebära en smärtsam omprövning av hela vår
resursallokering. Att programmet i början
blir impopulärt och kommer att mötas med
våldsamma protester från oppositionen får
inte hindra att det presenteras alltefter som
regeringen hinner arbeta fram det. Alternativet är ett sammanbrott för vår välfärdspolitik genom en icke kompenserad inflation.
En sådan utveckling skapar oerhörda sociala
orättvisor och drabbar de svaga i samhället.
Det borde inte vara svårt att välja.
Den svenska ekonomiska politiken har som
bekant under de senaste tre åren inneburit
en djärv chanstagning. I stället för att anpassa produktionen till den internationella lågkonjunkturen och acceptera motsvarande
at·betslöshet – vars verkningar socialt givetvis kunnat balanseras av olika stödformer –
har vi producerat på lager och hållit uppe
vår likviditet genom väldiga utländska lån.
Vi trodde att vi skulle kunna hoppa över lågkonjunkturen, men den blev längre än vi
räknade med, närmare bestämt minst ett år.
Nu finns det dessbättre anledning att tro att
konjunkturuppsvinget kommer till oss i
höst. Om så inte sker är vi illa ute.
Men även om denna optimistiska prognos
skulle slå in, inger vårt ekonomiska läge djupa farhågor både på kortare och på längre
sikt. I det förra perspektivet sett bör vi räkna
med att högkonjunkturen för vår del kan bli
både kortvarig och svag. l USA har man räknat fram att en normal expansionsperiod
där efter kriget tenderat att pågå ca 36 må-
nader. Man har också konstaterat att den senaste expansionen varat i ca 25 månader.
Även om år 1977 bedöms bli ett gott år i
amerikansk ekonomi skulle alltså en recession kunna förmodas sätta in nästa vår. Eftersom expansionen stöttats med inflatoriska metoder, skulle räkningen på kalaset
komma senast hösten 1978 i form av en kraftig inflation. Man räknar vidare med att en
amerikansk recession får motsvarande negativa återverkningar i Europa ungefär ett år
senare. Detta tidsschema skulle då för Sveriges del innebära att vi får känna av en ny lågkonjunktur våren 1979. Hinner vi på så kort
tid och med utgångspunkt från vårt nuvarande höga kostnadsläge på ett avgörande
sätt förbättra vår ekonomiska ställning – vilka åtgärder vi än vidtar?
Att ställa frågan är att besvara den. Vi
kommer att gå in i nästa lågkonjunktur med
utländska skulder på nivån 30 miljarder kr
och med en valutaställning och en bytesbalans, som båda lätt kommer i skakning inför
nya påfrestningar. Och de kommer som
brev på posten – vår energipolitik t ex innebär större oljeköp till priser, som sannolikt
kommer att stiga kraftigt. Sedan är det inte
mycket kvar av Sveriges kreditvärdighet på
den internationella lånemarknaden.
Det längre perspektivet är inte uppmuntrande det heller. Sverige hade turen att gå in
i den första industriella revolutionen med
lätt exploaterbara naturtillgångar. Våra skogar och flottleder gav basen först för sågverk, sedan för massa- och pappersfabriker.
Våra gruvor och vår månghundraåriga erfarenhet av järn- och stålproduktion gav oss en
annan bas, järnmalmsexport liksom halvoch helfabrikat byggda på järn och stål. Vi
hade just det som var ekonomiskt lönsamt
under de första hundra åren av världens industrialisering. Vi hade ett folk på hög utbildningsnivå och en väl fungerande rättsoch samhällsordning. Så blev också vårt ekonomiska uppsving spektakulärt.
Att vi sedan lyckades hålla oss utanför två
världskrig gjorde inte saken sämre. Vi har
genom tur och skicklighet uppnått den
högsta levnadsstandarden i världen både i
fråga om privat konsumtion och offentliga
välfårdsinrättningar.
Men så gynnsamma långsiktiga förutsättningar kommer vi förmodligen aldrig mer
att få. Den ekonomiska historien har sina
perioder och växlingar liksom all annan historia. Vi har varit särskilt gynnade under ett
ekonomiskt utvecklingsskede. Nu är vi inte
det längre. Stålkrisen är redan över oss och
kräver drastiska strukturrationaliseringar
och långt mer beskedliga anspråk i fråga om
lönsamhet. En annan kris hotar så småningom – säg om l0-20 år – vår massa- och
pappersindustri. Andra länder med mer
snabbväxande skogar och bättre förutsättningar för maskinell avverkning samt med
lägre lönekostnader kommer att bli svåra
konkurrenter. Vi kan visserligen tillsvidare
balansera deras fördelar genom vår högre
utvecklade infrastruktur och bättre tekniska
exploateringsförmåga. Men det är bara en
tidsfråga innan de presumtiva konkurrenterna knappat in på sådana försprång.
Inför dessa perspektiv hjälper bara en utväg: att se verkligheten sådan den är. Vår
enda möjlighet att arbeta oss ur den nu aktuella krisen och att på längre sikt skapa en
tryggad ekonomisk grundval för fortsatt socialt och kulturellt framstegsarbete är att
mobilisera allt vi har av arbetsvilja, sparsamhet och uppfinningsförmåga. Vi måste
åstadkomma ”ett svenskt under”. Det betyder att vi måste föra en industripolitik inriktad på att få fram teknologiska innovationer,
som vi kan producera bättre och billigare
samt marknadsföra och sälja effektivare än
våra konkurrenter ute på exportmarknaderna. Särskilt gäller det att finna områden där
vi är först och därför hinner och orkar hålla
ett försprång.
En sådan insats är givetvis först och främst
en uppgift för vår högteknologiska storin- 143
dustri. Den måste få det stöd den behöver.
Regeringen har dessbättre börjat utveckla
riktlinjer för en mera aktiv industripolitik än
den socialdemokraterna förde. Därtill har vi
en icke utnyttjad reserv i de medelstora och
små företagen (ofta familjeföretag) liksom i
möjligheten att på bred front utveckla nyfö-
retagandet. Den reserven måste mobiliseras
genom drastiska förändringar av skattepolitiken – observera att arbetsgivaravgiften
egentligen är en skatt på företagens lönesumma. Lån till investeringar är i och för sig
bra, och för närvarande är möjligheterna till
sådana lån otillräckliga. Men aldrig så gynnsamma lån och möjligheter till AMS-stöd
hjälper inte om företagaren inte vågar investera därför att skatter och sociala avgifter
gör riskerna för stora i förhållande till egen
arbetsinsats och investeringens lönsamhet.
För att vi skall få utrymme för en expansiv
industripolitik måste givetvis den offentliga
sektorns ansvällning hejdas. Medlet härtill
är som alla vet en höjd avgiftsbeläggning av
det allmännas tjänster.
Det samlade program som är nödvändigt
för att rädda vårt lands ekonomi och trygga
den svenska välfärdsstaten kommer att innebära en smärtsam omprövning av hela vår
resursallokering. Att programmet i början
blir impopulärt och kommer att mötas med
våldsamma protester från oppositionen får
inte hindra att det presenteras alltefter som
regeringen hinner arbeta fram det. Alternativet är ett sammanbrott för vår välfärdspolitik genom en icke kompenserad inflation.
En sådan utveckling skapar oerhörda sociala
orättvisor och drabbar de svaga i samhället.
Det borde inte vara svårt att välja.