Dagens frågor; Vetenskap och vänsterpolitik

Dagens frågor
Vetenskap och vänsterpolitik
Milton Friedman är en av vår tids stora nationalekonomer. Han är självständig och originell i sitt tänkande. Men hans teorier framstår i vänsterns ögon som falska och farliga.
De syftar bl a till au rå en kapitalistisk ekonomi att fungera mera effektivt.
För socialister är det ett axiom att en så-
dan ekonomi aldrig kan fungera tillfredsställande. För de extrema vänsterkretsar, som
är troende fanatiker av pseudoreligiös typ,
framstår därför Friedman som en djävulens
hantlangare. Han har till på köpet tagit sig
orådet före au ge diktaturen i Chile vissa råd
om hur landet skall komma ur den inflationens onda cirkel, som Allende-regimen
framkallade. Trots au han offentligen uttalat sitt ogillande av diktatursystemet i Chile
har hans konsultativa insats där väckt ett anskri inom vänstern. Att han även anlitats av
den jugoslaviska regimen förtigs däremot.
Som var att vänta steg skriken till en kör
då han tilldelades ”Nobelpriset” i ekonomi.
Från förvirrade filosofer som finländaren
von Wright (även professionella filosofer
kan bete sig dumt när de går utanför sitt
fack) till Aftonbladet, väsnades man över att
priset tilldelats en ur demokratisk synpunkt
så ovärdig person som Friedman. Forskningen skall rätta sig efter vänsterns husgudar,
annars är den ”odemokratisk” och bör förföUas.
Behandlingen av Friedman i den svenska
vänsterpressens ankdamm, där det konforma snattret är högsta politiska dygd, för
osökt tanken till några formuleringar i det
förslag till högskolelag, som den nya regeringen dessbättre skickat på återremiss. l
dess 2 §heter det: ”Utbildningen, forskningen och utvecklingsarbetet skall främja demokrati och välfärd, kulturell utveckling och social förändring samt förståelse för andra länder och för internationella förhållanden”.
Reaktionerna hos de myndigheter här i
landet som sysslar med vetenskaplig forskning, dvs främst universitetens och högskolornas fakulteter, blev en blandning av raseri
och gapskratt. Många frågor ställdes. Är det
t ex tjänstefel av en forskare att försöka vetenskapligt bevisa att den politiska demokratin ur effektivitetssynpunkt är underlägsen ett korporativt eller något annat styrelsesystem? Vad menas med ”social förändring”? I vilken riktning skall den sociala förändringen ske – kapitalistisk eller socialistisk? Och varför skall forskningen i uppräkningen av högskoleväsendets uppgifter ställas på andra plats i förhållande till utbildningen. Eftersom all högre undervisning
måste bygga på ständig förnyelse genom
forskning, betyder den formuleringen att
man spänner kärran framför hästen.
Med all sannolikhet kommer återremissen
att leda till att den av någon Chronschoughs
sentida ättling framfödda portalparagrafen
får en vettig form. Men att den över huvud
taget på fullt allvar släpptes fram till prövning är ett varnande minne om vart den socialdemokratiska utbildningspolitiken egentligen syftade.
Tillverka eller importera?
En utredning om jaktflygplan och luftvärnsrobotar under 1990-talet, som en arbetsgrupp utfört på uppdrag av överbefälhavaren, offentliggjordes i slutet på oktober. Enligt gruppen skulle det vara billigare att kö-
pa jaktplan direkt från utlandet än att producera dem i Sverige. Man fann dock att
andra faktorer, i första hand kravet på försvarspolitisk handlingsfrihet, talade för inhemsk utveckling av ett nytt, lätt attackflygplan. Vidare ansåg man möjligheterna vara
goda att framställa ett eget luftvärnsrobotsystem.
ågra veckor senare presenterades ett annat betänkande, som tillkommit på försva~s?-
utredningens initiativ. Dess uppgift var att
analysera de samhällsekonomiska och sysselsättningsmässiga konsekvenserna av att utvecklingen och tillverkningen av stridsflygplan lades ner i Sverige.
Denna arbetsgrupp,kom till en annan slutsats. Den hävdade, att det skulle saknas samhällsekonomiska skäl att slå vakt om en avancerad svensk flygindustri. Det var lika bra att
inhandla stridsflygplan från andra länder,
ansåg man. Man hade också den uppfattningen att sysselsättningsnivån i Sverige inte
skulle påverkas i alltför alarmerande omfattning av detta.
Ovillkorligen måste det vara säkerhetspolitiska överväganden som skall dominera när
man avgör var den framtida produktionen
av stridsflygplan skall äga rum – försvaret
har ju tillkommit av denna enda orsak. Det
framgår då som klart att omsorgen om vår
neutralitet och handlingsfrihet kräver att vi
inte gör oss mer beroende än nödvändigt av
utländska tillverkare. I annat fall kunde riskerna i ett krisläge bli oacceptabelt stora.
Dessutom är det motiverat att även uppmärksamma en många gånger förbisedd
aspekt på problemet.
Flera branscher i Sverige har på senare tid
drabbats av kriser. Skälet till exempelvis skooch tekoindustrins svårigheter är i första
hand att konkurrensen från företag i andra
nationer hårdnat på grund av deras avsevärt
lägre personalkostnader. Detta har lett till
att importerade skor och kläder blivit betydligt billigare än svenska. Vidare har SJ upptäckt att det kan te sig företagsekonomiskt
gynnsamt att beställa t ex nya motorvagnar
hos företag i Västtyskland och Italien. Det
kan också erinras om att så länge det ansågs
samhällsekonomiskt lönsamt drev den socialdemokratiska regeringen obekymrat på nedläggningen av jordbruk, med hänvisning till
att utländska livsmedel kunde erhållas till
lägre priser. Och nu skulle det alltså vara
dags att upphöra även med den inhemska
tillverkningen av stridsflygplan och i stället
7
överlåta den på företag i andra stater.
Utvecklingen inger onekligen betänkligheter. Vad händer på sikt om den ena
branschen efter den andra tillåts försvinna
eller hålls på en så låg nivå att den på sin
höjd kan producera det som behövs av beredskapsskäl? Hinner det svenska näringslivet med dess alarmerande låga nyföretagsamhet och dess växande utgifter för arbetskraften förnya sig så snabbt att förlusterna
kan ersättas?
Eller hamnar vi därhän att det till sist inte
finns mycket för svensk industri att tillverka
som inte kan införskaffas billigare på annat
håll? Vad blir då kvar av det svenska välståndet?
Kvinnorna och valet
Partiernas nomineringar inför 1976 års val
tog vid där kvinnoåret slutade. Här finner
man ett av de få områden där det kan vara
praktiskt genomförbart att mäta kvinnoårets
effekt.
Under en följd av val har kvinnornas andel i riksdags- och fullmäktigeförsamlingarna sakta ökat och denna trend fortsatte i
1976 års val. En systematisk undersökning
skulle troligtvis påvisa att påtagligt flera
kvinnor nominerades den här gången. Men
blev fler valda?
Svaret är ja, men ökningstakten har skiftat. I riksdagen ökade antalet kvinnliga ledamöter med en procentenhet till 22 procent. I
landstingen och i kommunfullmäktige ökade kvinnorna till 23 % mot tidigare 19 respektive 18 %.
I riksdagen står folkpartiet, som tidigare
hade lägst procentandel kvinnor i sin partigrupp, för den största absoluta ökningen,
nämligen från 5 till9 kvinnor eller från 14,7
till 23, l %. Moderaterna har ökat sin kvinnorepresentation till 16,4 %. Centern, som redan tidigare hade den högsta andelen kvin- 8
nor, har nu ökat till 26,7 % trots att partiet
totalt gick tillbaka. Det vittnar om en aktiv
satsning på kvim1oL Ett pani som går tillbaka brukar ju alltid förlora kvinnor i sin
grupp. Så har det skett med socialdemokraterna som gått tillbaka från 36 till 33 kvinnor
i riksdagen eller till 21 ,7 %.
Bakom de högre procenttalen i landsting
och kommunfullmäktige ligger stora spridningar. Kvinnaandelen har nått över 30 % i
landstingen i Södermanland, Östergötland
och Västmanland, men det finns också lågvattenmärken som Skaraborgs läns 13 %.
Den största ökningen redovisas i kommunfullmäktigevalet. Stockholms stad ligger
fortfarande på första plats med 34,7 % mot
33,7 % tidigare. Stockholms län kommer
tvåa med 31 ,7 %, en ökning från 25,6 % vid
1973 års val. Orterna inom länen uppvisar
stora individuella olikheter. Sålunda ligger
Lidingö högst i hela landet med 43 % kvinnliga fullmäktigeledamöter. skillnaderna mellan de största städerna är också markanta.
Göteborg har 28,8 % medan Malmö bara
har 23,0 %.
För den som vill göra ett fullständigt bokslut över kvinnorna och valet återstår då att
på kreditsidan göra ytterligare en notering:
Vi har fått en regering med kvinnor på utrikesminister-, bostads- och socialministerposterna utöver de taburetter som vi hittills vant
oss vid att se kvinnor placerade på. På debetsidan måste vi samtidigt konstatera att till
det maktpåliggande och arbetstyngda värvet
som statssekreterare fann endast en kvinna
nåd, nämligen Kerstin Aner.
Den matematiskt begåvade kan räkna ut
att det med den nu uppnådda ökningstakten
kommer att minst dröja till 1997 års val innan riksdagen speglar valmanskårens sammansättning av kvinnor och män.
Sånt är livet
På en så undangömd plats som i Svenska
Prästförbundets Meddelande nr 5, 1976,
har signaturen L H (Lennart Hauschildt)
skrivit en utmärkt liten artikel under rubriken Jaga bort skjutjärnen. Den handlar alltså om hänsynslösa TV-intervjuare. Där erinras bl a om en journalist, som på valnatten,
då socialdemokraterna förlorat, frågade
Olof Palme hur det kändes att vara före detta statsminister och om han trodde att detta
och föregående val gått snett på grund av
hans egen personlighet. Det var ju inte upplysning hon avsåg med sina frågor. Hon ville
inför tittarna ställa hr Palme i en svår situation. Medlidandet med honom blir väl mindre, nu då man vet hur dåligt han tog sitt nederlag, men då var intrycket att hon var ute
för att göra honom illa.
När den s k skjutjärnsjournalistiken började florera i TV, drevs den i form av utfrågning av personer som frivilligt ställde upp
till en föreställning. Journalister som Åke
Ortmark och Gustaf Olivecrona var väl förberedda i sina ämnen och kom med snabba,
närgångna frågor, som kunde få de intervjuade att avslöja mer än de egentligen ville.
Det verkade hårt, men också utfrågarna fick
räkna med att bli avslöjade: man minns fortfarande hur det tillärnade offret Allan Hernelius vände hela uppträdet mot dem själva.
Allt intervjuande i TV är inte illasinnat.
Men vissa journalister i Aktuellt eller Rapport driver vrängd utfrågning. Sedan släpps
resultaten ut som ”nyheter”. När t ex någon
frågar en arbetare om hans företag, blir svaret alltid negativt. Det kan gå så till att svaret
läggs in i själva frågan och därmed i den svarandes mun; journalisten är mycket skickligare än den tillfrågade. Självklart torde det
vara att om någon svarar vad intervjuaren
inte tänkt sig, t ex att företaget är bra och arbetet likaså, rensas detta bort före sändningen. Rent statistiskt är det i varje fall otänkbart att alla arbetare överallt där TV dyker
upp bara skulle vara negativa och vilja framstå som kverulanter.
Det finns ett beprövat sätt att möta den
här typen av journalistik. Det är att aldrig
svara på frågor ställda av TV-journalister.
Metoden rekommenderas varmt åt bostadsministrar, energiministrar, överbefälhavare
och andra innehavare av höga ämbeten. Det
finns ingen lag som tvingar dem att gå ut på
gatan för att komma med oövertänkta svar
på listiga frågor. De flesta överskattar sig
själva och duger inte till att stå emot dem
som sedan har sin lust i att vinkla vad som
sagts. Tig alltså, och kanske visar det sig
snart att det inte är så nödvändigt att säga
något alls.
Samma råd kan ges åt offren för programmet ”Sånt är livet” i TV 2. Det har föranlett
en fråga i riksdagen. Uppslaget till programmet är bra. Det finns otvivelaktigt krångel på
olika nivåer i samhället, och det är fel när en
tjänsteman i skatteverket eller på annat håll
utnytuar sitt byråkratiska kunnande för att
dölja eventuella misstag. Men inför ”avslö-
janden” som går ut på att offentligt göra honom löjlig är han hjälplös. Kvickheterna om
honom blir elakheter, inte minst när en journalist återger vad han sagt- eller inte sagtmed en röst nästan kvävd av undertryckt
skratt för att visa hur skicklig han själv är
och hur enfaldigt offret.
Ingen regering kan ingripa mot sådant.
Men så länge Sveriges Radio sköts som nu –
och det kan ju inte få fortsätta hur länge som
helst – kan enskilda människor vägra att
ställa upp i program, där man har starka
skäl att misstänka att man inte blir hederligt
behandlad.
Att vara kluven
En folkpartiledare avgav på sin tid den stolta
och icke utan bifall mottagna bekännelsen:
att vara liberal är att vara kluven.
9
Om detta påminns man starkt vid studiet
av Liberal Debatts häfte 1976, nr 7. Där följer på varandra två ledande artiklar under
den gemensamma rubriken ”Den nya regeringen”. Den första kräver: ”Rensa kanslihuset”. Den andra frågar: ”Borgerlig regering
– hur länge?”
Redan underrubrikerna tyder onekligen
på en kluven attityd, och artiklarnas innehåll
bestyrker en dylik misstanke. De går i sak inte alls ihop, eller rättare sagt, de går hopplöst isär.
I ”Rensa kanslihuset” har man upprättat
en preskriptionslista på socialdemokratiska
politruker, vilkas huvuden bör falla. Liberal
Debatt tycker t ex att det vore upprörande
att behålla Anders Thunborg som FNambassadör. Sedan föUer en lång rad namn
på personer i kanslihuset, som är mindre
kända. Det gäller vidare ”att förändra utredningsväsendet, statliga styrelser etc etc”.
slutligen framhålls att ”det gäller också att
snabbt byta en hel del generaldirektörer”
och att ”ovanstående namnangivelser ej gör
anspråk på fullständighet”.
Vi har i denna tidskrifts spalter framfört
liknande tankegångar byggda på principen
att en ny politik både på utredningsplanet
och det exekutiva planet bör drivas av nya
personer. Folkvitian har talat och den skall
politikerna och deras medarbetare rätta sig
efter. Men att publicera listan över folk, som
måste omplaceras eller ställas åt sidan, har vi
inte vågat oss på eller ens ansett vara anständigt. Det är en så ömtålig och ur humanitär
synpunkt så svår uppgift, att det bör tillkomma departementscheferna att göra de känsliga avvägningar som är nödvändiga.
Om den liberala toleransen gentemot socialdemokratin är svag i den första artikeln,
blir den (för balansens skull?) så mycket starkare i den andra. Där riktas oviljan mot moderaternas deltagande i regeringen och det
förutspås att de ”blir omöjliga”. Efter ”tre eller kanske sexår-längre kommer knappast
lO
trepartikoalitionen att hålla – kan de båda
mittenpartierna (eller kanske enbart folkpartiet) visa väljarna att det inte går att genomföra deras partiprogram med moderat
stöd. Först då kan deras väljare, som nu i
stor utsträckning är för en borgerlig samverkan övertygas om att det finns andra samarbetsalternativ i svensk politik. Först då kan
partierna våga pröva andra koalitioner, tex
en ren mittenregering eller s-fp-regering”.
Får vi då råda våra yngre koalitionsbröder
att med tanke på dessa framtidsplaner hantera sin politiska bödelsyxa med någon återhållsamhet. Det blir inte alldeles lätt att finna
det hjärtligt otvungna kamratskapet i en tilltänkt allians med socialdemokraterna, sedan
man själv hårdhänt kört ut deras kommande
krafter ur departementen och andra statsorgan för att åtminstone till dels fylla luckorna
med egna påläggskalvar. För det är väl inte
meningen att alla dessa luckor skall fyllas
med moderater, så att det bara blir sådana
som får gå ”efter tre eller sex år”?
När allt kommer omkring är det kanske
bäst att tänka efter inom Liberal Debatt hur
kluven man har råd att vara.
Klagorop mot skyn
Förr i världen, innan industrirationaliseringarna var så genomförda som nu, hörde
man människor med beundran tala om
svinslakterierna i Chicago: allt tillvaratogs
där vid slakten, ingenting blev kvar utom
dödsskrikeL Det är inte utan att man kommer att tänka på detta när man hör de återkommande ropen på att borgerliga statsråd
skall avgå. Skriken höjs, och man ser sig om
och undrar varifrån de kommer. Men ingenting substansiellt möter ens blickar.
När lärarnas skyddsombud stängde en
skola, där elever uppträtt med vapen och dynamit, förklarade statsrådet Mogård att om
lärare hotas till liv och lem, går det bra att
kalla på polis. ”Avgå!” skrek ett socialdemokratiskt elevförbund, som tydligen levde i
tron att lärare är villebråd som får jagas fritt.
Men flertalet av svenska folket drog en lättnadens suck då äntligen ett statsråd vågade
tala ut.
När statsrådet Krönmark meddelade att
han inte gillade tanken på en de värnpliktigas fackförening, skriade ett antal tillskyndare av en sådan fackförening högt och ropade
att hr Krönmark var odemokratisk. Alltså:
”Avgå!” Nu vet ju var och en, att värnpliktiga i den meningen det här var fråga om är
de som gör sin första ~änstgöring under en
del av ett år. När de ryckt ut, skulle kvar av
en fackförening vara funktionärerna – hur
skulle de för övrigt betalas, om inte av skattemedel? De skulle hämtas ur den yttersta
vänstern, bland maoister och andra vänsterkommunister, ty det är sådana som fört
fram tanken. Tacka för att de gjort det, ty
fackföreningen skulle enligt den få förhandlingsrätt också om utbildningen, dess omfattning och innehåll!
På tal om Chicago, når oss från andra sidan Atlanten ekot av ett karakteristiskt
skrik. Det har höjts av hr Palme, som i december lyckliggjorde tidigare av honom så
föraktade amerikaner med föreläsningar
om socialismens framgångar i Europa. Valet
av ämne kan förefalla överraskande, när det
gjorts av en nyss av en borgerlig majoritet avlägsnad statsminister. Mindre överraskande
när det gäller hr Palme är att man tyckte sig
höra hans egna rop ”Fy!” och ”Avgå!” bakom talet, i vilket han på utländsk botten underkände sitt eget lands regering och dess
kompetens.
Om smak skall man inte diskutera. Hr Erlander må alltså med all sin gammalmansvisdom göra sig mycket lustig över den borgerliga regeringens okunnighet och hans lärjunge hr Palme lamentera om dess oduglighet. Medan skriken stiger, ser vi andra oss
förgäves om – efter det dukade bordet.