Birger Isacson; Helhjärtad omvändelse
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BIRGER ISACSON:
Helhjärtad omvändelse
Socialdemokraterna har lagtfram en jordbruksmotion som i stort mycket väl kunde ha
varit enfyrpartimotion, konstaterar lantmästare Birger Isacson. Men inte är det en konsekvent uppföljning av partiets tidigarejordbrukspolitik som man villlåta påskina. Borta
är allt tal om nedskärning av den inhemska
produktionen och propagandanför stora
animaliefabrikerför att sänka livsmedelspriserna. Inte ens LO-kravet på marksocialiseringförs längre fram.
En motion till årets riksdag som väckt bety·
dande uppmärksamhet har som första namn
förre jordruksministern Svante Lundkvist
och därefter flera mer eller mindre kända
socialdemokratiska riksdagsmän. Den handlar om jordbrukspolitikens framtida utformning. Motionen är ett dokument väl värt att
läsa. Den är både genomtänkt och välskri·
ven, kanske något av det bästa som kortfattat
har skrivits i den här vägen. Dess innehåll är
sådant att den i stort mycket väl kunde vara
en fyrpartimotion. Märklig är den även där·
för att den är skriven av en före detta socialdemokratisk jordbruksminister, nästan precis Il år efter det stora socialdemokratiska
utspelet om den framtida jordbrukspoliti·
ken, den 14 mars 1966.
Motionen har skrivits med en iver som visar på ett starkt behov att göra upp med det
förgångna och sopa rent från alla misstankar om att man vill eller någonsin skulle ve·
lat någonting annat än detta.
Den 24 mars i år lade 1972 års jordbruksutredning för offentligheten fram en sammanfattning över sitt betänkande, som samma dag överlämnades till den centerpartistiske jordbruksministern Anders Dahlgren.
När manjämför motionen och utredningens
förslag kan man nästan säga att de i princip
är identiskt lika. Nå, några nyanser finns
det, det skall man inte förneka.
Den socialdemokratiska motionen
Den socialdemokratiska motionen börjar
med att erinra om att den jordbrukspolitik
som socialdemokratin fört i regeringsställning har sitt ursprung i 1930-talets krisuppgörelse mellan det socialdemokratiska at·betarpartiet och dåvarande bondeförbundet.
Bakgrunden till denna överenskommelse
var den otrygghet som både arbetare och
bönder kände. Betydelsen av denna historiska händelse skall inte förnekas och initiativet
bör inte undervärderas.
Att vi fick en så livligjordbrukspolitisk deban under 1960-talet berodde naturligtvis
inte på illvilja motjordbruket utan på olikartad bedömning om jordbrukets betydelse,
möjligheter och villkor i det framtida samhället. För socialdemokraterna var det klart
att en betydande begränsning av den inhemska jordbruksproduktionen var önskvärd såväl för samhället i stort som framför
allt för konsumenterna för att få lägsta möjliga livsmedelspriser. Lika övertygande argumenterade socialdemokraterna för en rationaliseringspolitik, som skulle stimulera storproduktionen och specialiseringen. Animaliefabrikerna skulle ge konsumenterna på
sikt de billiga livsmedel man eftersträvade.
I dag säger man i motionen att det är nödvändigt att beakta de inbördes inkomstklyftorna mellan jordbrukarna, vilka är beroende av skillnaderna i driftsstorlek och kapitalvinster. Man vill med andra ord ha en solidarisk lönepolitik inom jordbruket. Därför bör
också i en ny jordbruksuppgörelse ställas
särskilda medel till förfogande för låginkomstsatsning. Man understryker också behovet av att semester och social trygghet vid
sj)..lkdom beaktas på ett bättre sätt än nu.
Motionärerna understryker även betydelsen av livsmedelssubventionerna, framförallt för barnfamiljer och pensionärer. En
fortsatt sådan subventionering behövs för
177
att främja en allsidig och näringsriktig kost.
Men, säger man , subventionerna måste utformas så att de inte främjar en ökad livsmedelsimport och därmed förorsakar nya exportbehov.
”Framväxten av en stark jordbrukskooperation har spelat en betydelsefull roll vid
uppbyggnaden av en effektivare jordbruksnäring och en rationell distribution och förädling på livsmedelsförsörjningens områ-
de”, heter det i motionen. Man säger också,
att under större delen av efterkrigstiden har
kostnadsutvecklingen kunnat hållas tillbaka
inom förädlingsledet genom omfattande
storleksrationaliseringar inom mejerierna
och slakterierna. Möjligheterna att fortsätta
denna form av rationaliseringsverksamhet i
framtiden torde vara begränsade, varför
kraven på andra former av rationalisering
och effektivisering kommer att öka, om kostnadsökningar skall kunna motverkas.
Så klart erkännande av den politik, som
den lantbrukskooperationen fört i dessa frå-
gor, har väl tidigare aldrig uttalats från socialdemokratiskt håll. Men i nästa mening
uttalas risken för en för stor dominans av
lantbrukskooperationen eller enskilda monopolföretag. Detta aktualiserar frågan om
statens och konsumenternas möjligheter till
insyn och inflytande inom denna verksamhet.
Det är inte heller svårt att skriva under på
vad motionärerna säger i en kommande mening, nämligen att en effektiv och slagkraftig jordbrukspolitik kräver en samverkan
mellan olika grupper i samhället och förutsätter en allmän opinion, som är informerad
i sakförhållandena. Som ett första steg i den
178
riktningen vill motionärerna ge konsumentdelegationen en ny sammansättning och ett
ökat inflytande i prisförhandlingarna.
I ett avsnitt i motionen diskuteras markfrågan. Inte med ett ord berörs kravet på socialisering av mark som framställts från LOhåll. Avsnittet om markpolitiken är i stort
sett helt i överensstämmelse med hur man
inom LRF i dag ser på dessa problem. Prisutvecklingen på jord- och skogsbruksmark är
oroande och motionärerna känner behov av
förändringar i lagstiftningen som kan trygga
marken åt aktiva brukare.
1967 års jordbrukspolitik har i ett avseende varit framgångsrik, det gäller själva rationaliseringsverksamheten. De statliga kreditgarantierna har hjälpt många jordbrukare
med begränsade resurser att bygga upp rationella enheter. Den politiken bör fortsätta,
säger motionärerna. Någon strid i den frå-
gan kommer det heller inte att bli. Det märkliga är att socialdemokraterna nu också accepterar ett regionalpolitiskt stöd för att
”upprätthålla en geografiskt väl differentieradjordbruksproduktion i vårt land”.
1960-talets jordbrukspolitik
Den som under en 25-årsperiod följt den
jordbrukspolitiska debatten och samlat argument från densamma, måste glädja sig över
den socialdemokratiska motionens innehåll.
Men inte skall man få mig att kunna inse att
det här är en konsekvent uppföljning av den
jordbrukspolitik, som socialdemokraterna
pläderade för under 1960-talet. De hårda
duster som då fördes hade aldrig hörts av
om det varit på det viset. Den gången ville
..____ —
socialdemokraterna, delvis vilseledda a1
skickliga men enögda ekonomer, något helt
annorlunda.
År 1965 och 1966 framstod det svenska
jordbruket i denna debatt närmast som en
hinder för en lycklig utveckling i vån samhälle. ”Stora överföringsvinster” skulle gö-
ras, om den svenskajordbruksproduktionen
kunde skäras ner kraftigt och importen öka i
motsvarande mån. Ledande socialdemokratiska politiker satte sitt hopp till de stora
animaliefabrikerna, som skulle stimuleras
fram av den nya jordbrukspolitiken. Dessa
skulle ge oss väsentligt billigare livmedeL Regionalpolitiska bedömningar var närmast
förbjudna i jordbrukspolitiska sammanhang. Finansminister Sträng bestraffade
några norrlandskommuner genom minskning av de kommunala skatteuyämningsbidragen, när dessa försökte ge kvardröjande
jordbruksföretag ganska obetydliga stimulansbidrag för att överleva.
1966 hade den socialdemokratiska regeringen sitt recept klart för hur den framtida
jordbrukspolitiken skulle utformas. Den
brann av en sådan iver över att få kungöra
detta program, att man inte gav sig tid au
vänta ut 1960 års jordbruksutredning. Några
veckor innan utredningen lade fram sitt betänkande höll regeringen en presskonferens
den 14 mars 1966. Första sidan i många tidningar dagen efter ger klart besked. Två
gravallvarliga statsmän – Tage Erlander
och Eric Holmqvist – tittar in i kameran och
säger, att nu skall det bli billigare livsmedel och
två tredjedelar av bönderna skall rationaliseras
bort.
Det utspelet tände en debatt, som påverkade valutgången l966. Det blev ett dåligt val
för socialdemokraterna. Eftersom det var ett
kommunalval satt regeringen kvar, men
1967 års jordbruksproposition fick aldrig
den hårda utf01·mning det regeringsbärande partiet hade tänkt sig våren l966. Beslutet i riksdagen l967 blev på flera punkter en
kompromiss mellan olika åsikter om vad en
179
framtidajordbrukspolitik borde innehålla.
Den socialdemokratiska jordbrukspolitiken av modell l 966 blev helt enkelt inte trovärdig bland majoriteten av landets väljare.
Det är en lärdom som haft stor betydelse bå-
de för socialdemokraterna och Sveriges bönder och säkert också för Sveriges livsmedelskonsumenter i största allmänhet.
Helhjärtad omvändelse
Socialdemokraterna har lagtfram en jordbruksmotion som i stort mycket väl kunde ha
varit enfyrpartimotion, konstaterar lantmästare Birger Isacson. Men inte är det en konsekvent uppföljning av partiets tidigarejordbrukspolitik som man villlåta påskina. Borta
är allt tal om nedskärning av den inhemska
produktionen och propagandanför stora
animaliefabrikerför att sänka livsmedelspriserna. Inte ens LO-kravet på marksocialiseringförs längre fram.
En motion till årets riksdag som väckt bety·
dande uppmärksamhet har som första namn
förre jordruksministern Svante Lundkvist
och därefter flera mer eller mindre kända
socialdemokratiska riksdagsmän. Den handlar om jordbrukspolitikens framtida utformning. Motionen är ett dokument väl värt att
läsa. Den är både genomtänkt och välskri·
ven, kanske något av det bästa som kortfattat
har skrivits i den här vägen. Dess innehåll är
sådant att den i stort mycket väl kunde vara
en fyrpartimotion. Märklig är den även där·
för att den är skriven av en före detta socialdemokratisk jordbruksminister, nästan precis Il år efter det stora socialdemokratiska
utspelet om den framtida jordbrukspoliti·
ken, den 14 mars 1966.
Motionen har skrivits med en iver som visar på ett starkt behov att göra upp med det
förgångna och sopa rent från alla misstankar om att man vill eller någonsin skulle ve·
lat någonting annat än detta.
Den 24 mars i år lade 1972 års jordbruksutredning för offentligheten fram en sammanfattning över sitt betänkande, som samma dag överlämnades till den centerpartistiske jordbruksministern Anders Dahlgren.
När manjämför motionen och utredningens
förslag kan man nästan säga att de i princip
är identiskt lika. Nå, några nyanser finns
det, det skall man inte förneka.
Den socialdemokratiska motionen
Den socialdemokratiska motionen börjar
med att erinra om att den jordbrukspolitik
som socialdemokratin fört i regeringsställning har sitt ursprung i 1930-talets krisuppgörelse mellan det socialdemokratiska at·betarpartiet och dåvarande bondeförbundet.
Bakgrunden till denna överenskommelse
var den otrygghet som både arbetare och
bönder kände. Betydelsen av denna historiska händelse skall inte förnekas och initiativet
bör inte undervärderas.
Att vi fick en så livligjordbrukspolitisk deban under 1960-talet berodde naturligtvis
inte på illvilja motjordbruket utan på olikartad bedömning om jordbrukets betydelse,
möjligheter och villkor i det framtida samhället. För socialdemokraterna var det klart
att en betydande begränsning av den inhemska jordbruksproduktionen var önskvärd såväl för samhället i stort som framför
allt för konsumenterna för att få lägsta möjliga livsmedelspriser. Lika övertygande argumenterade socialdemokraterna för en rationaliseringspolitik, som skulle stimulera storproduktionen och specialiseringen. Animaliefabrikerna skulle ge konsumenterna på
sikt de billiga livsmedel man eftersträvade.
I dag säger man i motionen att det är nödvändigt att beakta de inbördes inkomstklyftorna mellan jordbrukarna, vilka är beroende av skillnaderna i driftsstorlek och kapitalvinster. Man vill med andra ord ha en solidarisk lönepolitik inom jordbruket. Därför bör
också i en ny jordbruksuppgörelse ställas
särskilda medel till förfogande för låginkomstsatsning. Man understryker också behovet av att semester och social trygghet vid
sj)..lkdom beaktas på ett bättre sätt än nu.
Motionärerna understryker även betydelsen av livsmedelssubventionerna, framförallt för barnfamiljer och pensionärer. En
fortsatt sådan subventionering behövs för
177
att främja en allsidig och näringsriktig kost.
Men, säger man , subventionerna måste utformas så att de inte främjar en ökad livsmedelsimport och därmed förorsakar nya exportbehov.
”Framväxten av en stark jordbrukskooperation har spelat en betydelsefull roll vid
uppbyggnaden av en effektivare jordbruksnäring och en rationell distribution och förädling på livsmedelsförsörjningens områ-
de”, heter det i motionen. Man säger också,
att under större delen av efterkrigstiden har
kostnadsutvecklingen kunnat hållas tillbaka
inom förädlingsledet genom omfattande
storleksrationaliseringar inom mejerierna
och slakterierna. Möjligheterna att fortsätta
denna form av rationaliseringsverksamhet i
framtiden torde vara begränsade, varför
kraven på andra former av rationalisering
och effektivisering kommer att öka, om kostnadsökningar skall kunna motverkas.
Så klart erkännande av den politik, som
den lantbrukskooperationen fört i dessa frå-
gor, har väl tidigare aldrig uttalats från socialdemokratiskt håll. Men i nästa mening
uttalas risken för en för stor dominans av
lantbrukskooperationen eller enskilda monopolföretag. Detta aktualiserar frågan om
statens och konsumenternas möjligheter till
insyn och inflytande inom denna verksamhet.
Det är inte heller svårt att skriva under på
vad motionärerna säger i en kommande mening, nämligen att en effektiv och slagkraftig jordbrukspolitik kräver en samverkan
mellan olika grupper i samhället och förutsätter en allmän opinion, som är informerad
i sakförhållandena. Som ett första steg i den
178
riktningen vill motionärerna ge konsumentdelegationen en ny sammansättning och ett
ökat inflytande i prisförhandlingarna.
I ett avsnitt i motionen diskuteras markfrågan. Inte med ett ord berörs kravet på socialisering av mark som framställts från LOhåll. Avsnittet om markpolitiken är i stort
sett helt i överensstämmelse med hur man
inom LRF i dag ser på dessa problem. Prisutvecklingen på jord- och skogsbruksmark är
oroande och motionärerna känner behov av
förändringar i lagstiftningen som kan trygga
marken åt aktiva brukare.
1967 års jordbrukspolitik har i ett avseende varit framgångsrik, det gäller själva rationaliseringsverksamheten. De statliga kreditgarantierna har hjälpt många jordbrukare
med begränsade resurser att bygga upp rationella enheter. Den politiken bör fortsätta,
säger motionärerna. Någon strid i den frå-
gan kommer det heller inte att bli. Det märkliga är att socialdemokraterna nu också accepterar ett regionalpolitiskt stöd för att
”upprätthålla en geografiskt väl differentieradjordbruksproduktion i vårt land”.
1960-talets jordbrukspolitik
Den som under en 25-årsperiod följt den
jordbrukspolitiska debatten och samlat argument från densamma, måste glädja sig över
den socialdemokratiska motionens innehåll.
Men inte skall man få mig att kunna inse att
det här är en konsekvent uppföljning av den
jordbrukspolitik, som socialdemokraterna
pläderade för under 1960-talet. De hårda
duster som då fördes hade aldrig hörts av
om det varit på det viset. Den gången ville
..____ —
socialdemokraterna, delvis vilseledda a1
skickliga men enögda ekonomer, något helt
annorlunda.
År 1965 och 1966 framstod det svenska
jordbruket i denna debatt närmast som en
hinder för en lycklig utveckling i vån samhälle. ”Stora överföringsvinster” skulle gö-
ras, om den svenskajordbruksproduktionen
kunde skäras ner kraftigt och importen öka i
motsvarande mån. Ledande socialdemokratiska politiker satte sitt hopp till de stora
animaliefabrikerna, som skulle stimuleras
fram av den nya jordbrukspolitiken. Dessa
skulle ge oss väsentligt billigare livmedeL Regionalpolitiska bedömningar var närmast
förbjudna i jordbrukspolitiska sammanhang. Finansminister Sträng bestraffade
några norrlandskommuner genom minskning av de kommunala skatteuyämningsbidragen, när dessa försökte ge kvardröjande
jordbruksföretag ganska obetydliga stimulansbidrag för att överleva.
1966 hade den socialdemokratiska regeringen sitt recept klart för hur den framtida
jordbrukspolitiken skulle utformas. Den
brann av en sådan iver över att få kungöra
detta program, att man inte gav sig tid au
vänta ut 1960 års jordbruksutredning. Några
veckor innan utredningen lade fram sitt betänkande höll regeringen en presskonferens
den 14 mars 1966. Första sidan i många tidningar dagen efter ger klart besked. Två
gravallvarliga statsmän – Tage Erlander
och Eric Holmqvist – tittar in i kameran och
säger, att nu skall det bli billigare livsmedel och
två tredjedelar av bönderna skall rationaliseras
bort.
Det utspelet tände en debatt, som påverkade valutgången l966. Det blev ett dåligt val
för socialdemokraterna. Eftersom det var ett
kommunalval satt regeringen kvar, men
1967 års jordbruksproposition fick aldrig
den hårda utf01·mning det regeringsbärande partiet hade tänkt sig våren l966. Beslutet i riksdagen l967 blev på flera punkter en
kompromiss mellan olika åsikter om vad en
179
framtidajordbrukspolitik borde innehålla.
Den socialdemokratiska jordbrukspolitiken av modell l 966 blev helt enkelt inte trovärdig bland majoriteten av landets väljare.
Det är en lärdom som haft stor betydelse bå-
de för socialdemokraterna och Sveriges bönder och säkert också för Sveriges livsmedelskonsumenter i största allmänhet.