Stig Strömholm; Vår historialösa tid…

STIG STRÖMHOLM:
”Vår historielösa tid
Det är inte säkert att vår tid är historielös,
menar professor Stig Strömholm. Den intresserar sig inteför vad som kallas officiell historia, men detfinns samhällsgrupper som intensivtforskar i sin egen historia eller i lokalhistoria. Samtidigt utnyttjas historien politiskt. Manförkastar den lugna avvägningen
och värderingen av forna händelser och
engagerar sig emotionellt. Det innebär ett
steg tillbaka, anserförfattaren. Historien har
lärdomar att ge, men man måsteförstå dess
perspektiv.
”
Det kan allvarligt betvivlas att någon period
verkligen kan betecknas som ”historielös” i
någon förnuftig mening. Men det finns otvivelaktigt många olika sätt att förhålla sig till
historien, och det är lätt hänt, att den som
lagt sig till med en attityd betraktar den som
så självklar och så värdefull, att andra attityder fönjänar det nedgörande epitetet ”historielös”.
Skulle man gå till botten med frågan vad
som menas med historielöshet som kännetecken för en viss period, skulle man först
och främst behöva en bestämning av begreppet ”historia”, som alla kunde godkänna. För
det andra skulle man behöva enas om vilka
attityder till denna historia som kan accepteras som motsatser till historielöshet. Jag vill
ge några exempel för att klargöra vad jag
menar.
Låt oss först ta människorna i det av mycket långsam politisk och social förändring
liksom av långsam teknisk och vetenskaplig
utveckling kännetecknade bondesamhälle, i
vilket huvuddelen av den svenska befolkningen levde fram till åtminstone senare delen av 1800-talet. Människorna i detta samhälle var bokstavligt talat indränkta i historia. Den lugna årsrytmen bjöd på återkommande händelser – på fälten, i byn och i
kyrkan – som i mycket stor utsträckning
förlöpte på samma sätt som de gjort i århundraden och som knöt de levande samman med de döda. Det är också troligt att de
sannolikt ganska få, avlägsna och förvirrade
ekona från historiska händelser i mer konventionell mening – regentskiften, riksdagar, krig och pestilens – levde kvar och bearbetades både intensivt och ingående. Åtminstone de allra flesta människor levde
också i nära kontakt med något som de, om
man hade frågat dem, skulle ha betecknat
som ”historien” par preference, nämligen den
bibliska historien. Den hade utomordentliga
egenskaper, som gjorde den mer tillfredsställande än kanske någon annan framställning av framfarna händelser: det var en meningsfull historia, ett skeende som inte bara
bestod av en kväljande följd av olyckor, svek
och massakrer utan visade hur Guds planer
med mänskligheten från skapelsen, yndafallet och det gamla förbundet förverkligades genom det nya förbundet och gick mot
sin slutliga fullbordan. Därtill tillhandahöll
den bibliska historien en väldig och begriplig
exempelkatalog på karaktärer, dygder, laster och händelser. Det var en för det privata
levernet direkt användbar vishetskälla.
Det finns något som de flesta torde uppfatta som ett alldeles särskilt genuint uttryck
för det gamla svenska bondesamhället, nämligen dalmålningarna. Just dessa kan emellertid ~äna som utgångspunkt för ett påstå-
ende, som kan te sig mycket förvånande,
nämligen att det traditionsbundna samhälle
som jag nyss försökt karakterisera var i allra
högsta grad historielöst. Vad är det för moderna betraktare på en gång sympatiska och
naiva i våra dalmålningar? Kung Salomo är
klädd i svensk generalsuniform med modellår någon gång omkring år 1820, Serafimerkraschan och lackstövlar. Profeten Elia
åker trilla. Vad dalmålningarnas mästare
fullständigt saknade var vad vi skulle kalla
historiskt medvetande. Och är inte just detta, medvetandet om förändring och utveckling, ett grundläggande drag i själva begrep- 13
pet ”historia”. Ett samhälle, som inte är medvetet om förändring, har ingen historia, brukar det ibland sägas.
Ingen kan gärna påstå, att medvetandet
om förändring och föränderlighet saknas i
dagens svenska samhälle. Om motsatsen till
”historielöshet” är sådant medvetande, är
rubriken ”vår historielösa tid” knappast berättigad.
Samtiden och historien
Om historien endast vore en kunskapsmassa, ett gytter av händelser av viss betydelse,
som har det gemen amt att de ägt rum i det
förflutna, eller ett galleri av personer, vilkas
gemensamma drag är att de har levat en
gång, då kunde människorna kanske leva
utan historia – även om detta vore ett torftigt liv. Då skulle det säkert inte te sig mer
rimligt att klaga över någon periods historielöshet än att ondgöra sig över dess bristande
intresse för botanik eller astronomi. Nu
finns det emellertid vissa skäl att bekymra
sig över vår samtids attityd till historien. Det
beror inte på att den skulle vara i särskilt hög
grad ”historielös” – kanske rentav tvärtom.
Det finns åtskilligt som tyder på att den står i
ett särdeles engagerat förhållande till det
förflutna. Medan många t o m är medvetna i
den meningen att de betraktar även det nära
förflutna som mycket mer ”förflutet” än det
faktiskt är – vilket är en fara – är andra
engagerade i den meningen att de identifierar gången tid och samtid utan tillräcklig
hänsyn till skillnaderna, vilket är en annan
uppenbar fara.
Detta kan låta som paradoxmakeri, och
jag skall göra mina påståenden mer konkre- 14
ta genom ett par exempel. Det finns en naiv
nutidssvensk benägenhet att avvisande tala
om hur det var ”förr”, i den ”gamla onda tiden”, som om de maktmissbruk, lidanden
och missförhållanden som det sannerligen
inte är svårt att finna prov på i något lands
historia skulle vara utplånande eller helt
otänkbara idag, som om våra farföräldrar eller deras föräldrar vore av ett helt annat
släkte än vårt eget. Den andra faran illustreras av alla de naiva författare och debattörer
som vill inlägga moderna klassmotsättningar
och intressegrupperingar även i avlägsna
samhälleliga förhållanden utan att beakta de
högst betydande skillnaderna i yttre samhällelig ram, tänkesätt och andra förutsättningar.
Finns det mellan dessa överdrifter åt olika
håll någon speciell attityd till det förflutna,
som skulle vara särskilt karakteristiskjust för
vår svenska samtid? Det är en fråga av det
slag som bedömare med anspråk på vetenskaplighet och vederhäftighet bör avstå
ifrån men som man likväl måste ge sig i kast
med. Ty om man i förenklad form skall sammanfatta de slutsatser man vågar dra av
ovanstående exempel, är detta en fråga om
något så viktigt som å ena sidan vår förmåga
att på ett tryggt och självklart sätt känna oss
hemma i tillvaron, å andra sidan våra möjligheter att identifiera oss själva.
Utgångspunkten för den svenska samtidens genomsnittliga attityd till historien vå-
gar man med ganska stor säkerhet söka i den
officiella historiesyn, som meddelades av
skolväsendet för säg trettio-femtio år sedan. Den historiesynen var i huvudsak den
som var ledande i den aktiva historieforskningen ett par årtionden tidigare. I mycket
grova drag var det en historieuppfattning,
som visserligen var öppen för både ekonomiska, kulturella och ideologiska inflytelser
och impulser på samhällsutvecklingen men
som likvällade tyngdpunkten på den politiska historien. Det förhöll sig alls inte så –
som okunniga eller fördomsfulla kritiker
ibland påstår – att det enda man brydde sig
om var krig och kungar. Men det är ingen
tvekan om att krigen, frederna och regentlängden gav historien dess ram och tillhandahöll det fasta skelett som studierna byggdes upp omkring. Den som hade förmånen
att få studera historia vid gymnasium och
universitet för tjugu- trettio år sedan vet, att
det pressades in åtskilligt närande kött mellan benen, men det är mycket möjligt att på
lägre stadier av utbildningsstegen skelettet
kom att dominera och historien med andra
ord att framstå som en lista över kungar och
krig.
Ett annat karakteristiskt drag för den ”officiella” historiesyn, som dagens äldre och
medelålders svenskar fått del av, var den
starka accent som lades på den nationella enheten, på det för hela folket och riket gemensamma i det historiska arvet. Nationalismen, i vissa fall tillsatt med en dos av fientlighet mot sådana internationella organ som
den katolska kyrkan, uttryckte bl a en strä-
van att höja historien över samtidskontroverserna och att understryka samhörigheten. För lokalhistoria hade man i regel inte
mycket till övers. Accenten på riksenhet och
riksplan kunde naturligt nog för många,
framför allt i de breda folklagren, förstärka
intrycket, att historien egentligen var något
som ime riktigt angick dem personligen.
Vad som var gemensamt för riket i något
äldre tid var naturligtvis i första hand monarken, men det var också institutioner och
personer – politiker, fältherrar och andra –
som otvivelaktigt hörde till ”överheten”. I
samma ögonblick som starka politiska rörelser började organisera människorna med
klassolidaritet och klasskamp som ledande
paroller kunde dessa historiens gestalter
mycket lätt framstå som främlingar.
Den nya historien
Vill man uttrycka sig starkt provokativt kan
man påstå, att socialismen tog ifrån en stor
del av det svenska folket dess historia. Den
historia som bjöds var inte längre deras. Ville de ha någon, fick de göra sig en egen. Och
jag vill fråga, om det inte ärjust det som håller på att ske och om inte talet om historielöshet i stor utsträckning bygger på att en
mycket stor del av befolkningen avvisar det
som de uppfattar som ”officiell historia” –
de ”andras”, ”överhetens” historia. Samtidigt pågår ett ivrigt sökande efter den egna
eller åtminstone den egna samhällsgruppens
dittills okända historia och därmed efter en
egen identitet.
Det är så gott som säkert att sådana attityder förklarar inte bara arbetarrörelsens och
enskilda organisationers intresse för historiker, jubileer och föregångsmän. Det belyser
i ovanligt hög grad det pockande mänskliga
behovet av identitet, historia, rötter – och
myter. Samma attityd synes ge förklaringen
till den väldiga popularitet, som tillkommer
exempelvis Vilhelm Mobergs historiska ,·omaner, emigrantcykel och svenska historia
15
liksom hela den massiva produktion av mer
eller mindre folkliga och lokalt anknutna romaner, som tidvis nästan dominerar den
svenska skönlitterära bokutgivningen . Skulle man döma efter upplage-, låne- och försäljningssiffror för sådan litteratur är vår tid
sannerligen inte historielös.
Samma andas barn är krönikespel och lokal förgudning av sådana i rikshistorien utdömda figurer som Nils Dacke. Bygdegårdar och privata samlingar visar på liknande
behov hos en lantbefolkning, som vill finna
sin identitet och värna sina rötter. Man kan
förmodligen också placera in många rörelser för bevarande av äldre bebyggelse i stä-
derna bland strävandena att med historiens
och minnesmärkenas hjälp tillgodose de
starka psykologiska krav som historien tillgodoser (fast det här kanske oftare är fråga
om en variant: inte så mycket vårt behov av
rötter och identitet som vårt behov av en
smula permanens).
Om allt detta är i huvudsak gott att säga.
Jag vill mot talet om vår tids historielöshet
ställa påståendet, att svenskarna i gemen
knappast någonsin varit så flämtande ivriga
att finna, tolka och om möjligt bevara sitt
förflutna som nu. Finns det överhuvudtaget
något negativt att säga om den nusvenska
folkliga historicismen? ”Ej ensamt herrarna
segnade ner”, skrev Heidenstam för sextio
år sedan, ”men också herrarnas drängar.”
åväl, nu reser man drängarnas monument; det är inte för tidigt. Det måste från
alla rimliga synpunkter vara bättre att så
många idag söker och strävar efter sin historia än att de väljer den and1·a tänkbara attityden – att slå historien ifrån sig.
16
Den officiella historieskrivningen
Även från den traditionella historiska vetenskapens synpunkt är det rimligtvis all anled- .
ning att med tillfredsställelse hälsa det påfallande intresse som kommer det förflutna till
del. Självfallet har den vetenskapen inte stått
stilla sedan sekelskiftet. Ett påfallande inslag
är dess starkt ökade inriktning på ekonomiska, sociala och kulturella förhållanden och
utvecklingslinjer, liksom man sedan länge,
här i landet med början i de skånska provinserna, ägnat betydande forskningsinsatser åt
sådana lokala förhållanden, som tidigare
spelade en undanskymd roll eller sågs huvudsakligen ur det centrala riksperspektivet.
Att vår bild av det förflutna berikas, vidgas
och fördjupas genom sådana forskningar
och att historien får ökade förutsättningar
att bli var mans egendom, att hjälpa var man
finna sina rötter och sin identitet, därom kan
knappast råda någon tvekan.
Det finns emellertid omständigheter som
gör att det kan finnas skäl till en viss oro beträffande historiens plats och uppgifter i det
svenska samhället av idag och av i morgon.
Det är den oron som ligger till grund för talet om vår ”historielösa tid”. Jag vill sammanfatta dessa omständigheter i några
punkter.
Den första är besvärligast att precisera;
man kommer inte förbi kontroversiella ställningstaganden. Det gäller både valet av perspektiv på det förflutna och frågan vad historisk kunskap skall eller åtminstone kan användas till. Den gamla skol- och universitetshistorien var inte folklig, det har redan
konstaterats; riksperspektiv och överhetsperspektiv dominerade. Men det var varken
hovskaldens, krigsskaldens eller reklamchefens synpunkt som anlades. Skall man karakterisera vad man i litterärt sammanhang
skulle kalla ”berättaren” i de nu äldre eller
medelålders svenskarnas historieböcker, vå-
gar man påstå, att det var vuxna, bildade
forskare och ämbetsmän, tränade i att tala lidelsefritt om det förflutna och med en stor
överblick över långa historiska förlopp. Vare
sig de var medvetna om det eller ej, arbetade
de med en någorlunda väldefinierad uppfattning om riksnytta och statsnytta och
ibland med en viss utvecklingssyn.
Naturligtvis fanns det stora variationer i
bedömningarna. Mot 1800-talets mitt gick
stridens vågor höga mellan dem som tillskrev kombinationen konung och folk den
mest konstruktiva rollen i svensk historia
och dem som betonade adelns roll som bålverk mot kungamakten. Uppfattningen om
unionstiden, Gustaf Vasa, Gustaf II Adolf,
Karl XII, frihetstidens statsskick, Gustaf III
och till och med den stackars Gustaf IV
Adolf har varierat i hög grad, och det är inte
svårt att finna hur olika historikers syn på
sin samtids politiska problem vävts samman
med och färgat deras ställningstaganden till
frågor i det förgångna. Mer än en gång har
djärva yngre forskare framfört och argumenterat för omvärderingar, som chockerat
deras samtida. Men forskare och läroboksförfattare talade samma språk, ett språk som
vuxit fram under lång tid, som kan te sig
svalt och opersonligt men som just därför
medgav en förnuftig diskussion.
Man kan jämföra detta vetenskapsmännens sätt att närma sig historien med de passionerade och ursinnigt individuella omdö-
mena i Vilhelm Mobergs svenska historia
för folket. Naturligtvis är den senare mer lel’ande. Och naturligtvis finns det inte en särskild moral för riksbyggmästare, som gör att
de betänkliga inslag i Gustaf Vasas framfart,
som Moberg ägnar så stor plats, skulle förtiäna större undseende än illdåd av danskar,
politiker som misslyckats eller vanliga bovar.
Men därmed är det inte sagt att det lämpligaste sättet att nyt~a historien skulle vara att
berusa sig med den, att till varje pris uppsö-
ka just dem man själv kan identifiera sig
med, att läsa den som en dagstidning. Historien representerar händelser och framställer
människor som är oss förhållandevis avlägsna. Om vi inte kan eller vill lära oss den under alla förhållanden krävande konsten att
analysera och beskriva mänskliga och samhälleliga motiv och förlopp på ett realistiskt
och lidelsefritt sätt, när det gäller dessa fjärran föremål, hur och var skall vi då tillägna
oss en konst som är så nödvändig för medborgare i ett demokratiskt samhälle och en
krympande värld? Närliggande, rykande aktuella, TV-serverade samtidshändelser kan
uppenbarligen aldrig bjuda denna träning i
objektivt förstående; det är tvärtom för att
kunna självständigt och kritiskt värja oss
emot lidelser, lögner och propaganda som vi
behöver öva vår förmåga på de fjärran dö-
da. Den alltför självidentifierande och emotionella historieupplevelsen är i vissa hänseenden ett steg tillbaka och representerar en
primitivare nivå och berövar historiens studium en del av dess värde som träning för
politisk insikt och politisk samarbetsförmå-
ga.
Det är nyttigt om smålandsböndernas syn
17
på gamle kung Gösta får komplettera bilden
eller att göingeböndernas situation under
snapphanefejden får korrigera synen på
Skånes inlemmande i det svenska riket. Men
det vore ytterst oroande om dessa synsätt
helt förträngde de analyser i stort, som dessa
händelser också kan ge anledning till. Det
finns en risk för att historien avintellektualiseras och överemotionaliseras. Det var för
att karakterisera utvecklingen av den risken
somjag beträffande den äldre, mer konventionella historieuppfattningen använde de
förmodligen ytterst inopportuna epiteten
”vuxen” och ”bildad” för att beskriva dem
som företrädde denna uppfattning.
Politikerna och historien
En andra punkt som ger anledning till oro
är de anslagsbeviljande myndigheternas svala intresse för historien liksom för humanistisk forskning och undervisning överhuvudtaget. l jämförelse med våra nordiska grannländer är den svenska historiska vetenskapen svårt undernärd i ekonomiskt och personellt hänseende. Trots larmrapporter från
så ansedda instanser som Starens humanistiska forskningsråd finns det uppenbarligen
inte någon vilja hos de styrande att ta verkliga krafttag. l denna bild finns självfallet avvikande inslag. Jag har nämnt intresset för
lokalhistoria och för enskilda gruppers historia, som givit anledning till tämligen kostnadskrävande initiativ. Finner man de rätta
honnörsorden – låt oss nämna ”folkrörelse”
– kan man forcera de offentliga kassakistorna. l Uppsala, där man måste klara sig med
två professurer för hela den svenska och utländska historieforskningen i övrigt, har
18
man på senare år tillskapat en professur i liga uttryck hos Vilhelm Moberg och andra
folkrörelsernas historia, ett ämne som om- skildrare av lägre rang, är inte sällan så pasfattar en begränsad sektor av den svenska sionerat, att dess odlare förlorar respekten
samhällsutvecklingen under !800- och
l 900-talen.
Det är svårt att befria sig från intrycket att
våra politiska härskare är fixerade i en attityd av misstänksam illvilja mot det förflutna
och studiet av det förflutna. Den enkla om
också en smula förbryllande förklaringen
skulle stämma ganska väl med det nästan hatiska bildstormeri, som de ådagalägger gentemot de kvarvarande uttrycken för tradition
och kontinuitet i statslivet. Det är sålunda
påtagligt, att det härskande partiet fäster
stor vikt vid och lägger ned stor energi på att
undanröja alla spår av konungens tidigare
ställning även i en rad små och sakligt betydelselösa hänseenden. Jag lämnar därhän
frågan om man har att göra med magasinerat hat mot den gamla överheten, med principrytteri eller kurtis med vänsterelementen,
med en viss nervös ängslan för att bli på-
mind om den egna positionens färska och
prekära status eller med den diskreta framflyttning av positionerna mot nya djärva
mål, som är så kännetecknande för socialistiskt agerande och socialistisk politisk hederlighet. Regimen tycks hur som helst lida av
en viss mörkrädsla gentemot det förflutna
liksom den gäl- mot det utländska. Båda har
nackdelen att tillhandahålla jämförelseobjekt, som kan störa det likriktade och taktfasta traskandet mot det grå framtidsriket.
De historiska kunskaperna
Ytterligare en punkt: det passionerade mtresset för gångna tiders liv, som får så vältaför den elementära ordning och reda utan
vilken historien blir en grötig soppa, där allsköns okunniga tyckare kan röra om med sina slevar utan att bekymra sig om vare sig
kronologi eller geografi. Det är ett led i historiens avintellektualisering. Det finns inte
många i vår nedrustade skola eller ens vid
våra universitet, som vågar stå fram och hävda att namn och årtal har ett egenvärde. Det
har de kanske inte, men inte desto mindre är
de oumbärliga. Om historien skall kunna på
ett godtagbart sätt tjänstgöra som den karta
över det förflutnas landskap, som vi behöver
för att identifiera oss själva och finna våra
rötter, behövs ett minimum av fixpunkter,
namn och gränser. Annars duger inte kartan.
Ju ivrigare man tror sig böra debattera det
förflutna i något slags modernt perspektiv,
t ex klasskampens, desto viktigare är det att
debatten bygger på solida, korrekt inplacerade fakta. Eljest blir den värdelös. Det är
emellertid påfallande hur bristfälliga kunskaper om elementära fakta som meddelas i
historiestudierna. Till en del har man naturligtvis att göra med samma frasrika vulgärpedagogik, som firar sådana triumfer på
språkstudiernas område och som redan
länge visat avläsbara resultat vid universiteten. Men till en del kan måhända motviljan
mot en fast kunskapsstruktur hänga samman med den folkliga motviljan mot den
”officiella” historieskrivningens krig och
kungar. Det är nu en gång så att regeringstider, bataljer och traktater har varit historiens milstolpar; man behöver stolpar som
syns för att mäta, och gräsrötter är inte helt
Uänliga. För den som är mer intresserad av
spannmålspriser, dagsverken och byordningar, kan dessa milstolpar te sig likgiltiga
eller till och med onödiga. Resultatet har
alltför ofta blivit att man mister den säkra ramen.
De påtagligt försämrade exakta kunskaperna är kanske en detaljfråga. Det är värre,
om den demokratiska motviljan mot stolpar
som sticker upp över gräsrötterna också får
det resultatet att historien förlorar sina levande gestalter. Utan att ta ställning till den
ganska meningslösa tvistefrågan om enskilda betydande individer eller anonyma folkrörelser lämnar de viktigaste bidragen till
samhällsutvecklingen vågar man påstå, att
strider och kungar varit ett av de säkraste
medlen att dra åtminstone yngre läsare till
historiska studier. Den funktion som historiens porträttgalleri har fyllt som gemensamt
referenssystem för en nation, som utgångspunkt för psykologisk analys och beskrivning och som fyndgruva för litterär behandling – den funktionen kan den anonyma
och kollektiva historien aldrig fylla. En historia, som uteslutande sysslar med ledargestalterna, riskerar att bli ett förljuget galaspektakel, men en historia, som alltför radikalt
försummar förgrundsfigurerna, blir något
lika uselt: inte blott förljugen utan dessutom
avhumaniserad och helt enkelt långtråkig.
Historiens lärdomar
Min sista punkt. Det brukar sägas att historien aldrig upprepar sig. Naturligtvis är detta
19
riktigt, bland annat av det skälet att de yttre
betingelserna kring ett förlopp aldrig förblir
desamma. Till skillnad från naturvetenskapsmännen kan historikerna aldrig räkna
med återkommande konstanter; allt är _variabler. Det finns inga historiska naturlagar.
Men detta innebär ej att historien inte skulle
vara lärorik. Det innebär inte heller att det
skulle vara meningslöst att studera historiska
förlopp för att hämta lärdom för framtida
handlande. Denna nyttosynpunkt har spelat
en viktig roll och bidragit till att ge historien
dess hedersplats på det västeuropeiska studieschemat alltsedan antiken. En historia,
som utnyt0as för att berusa sina läsare med
brokiga bilder ur det förgångna eller för att
hålla deras klassympatier eller animositeter
vid liv och fixerar dem vid den egna gruppens eller den egna traktens öden, kan aldrig bli den läromästarinna som historien av
ålder har ansetts vara. Ett sådant snävt perspektiv är ödeläggande både för förståelsen
av många politiska förlopp och för insikten
om vad många högre kulturyttringar och
mödosamma erövringar har kostat och innebär.
En framstående historiker har talat om
vår tids kronologiska egocentricitet och provinsialism, om vår oförmåga att sätta in den
egna utvecklingen i ett perspektiv som möjliggör fortlöpande kritik. En kultur, som
hemfaller åt sådana attityder, riskerar att gå
miste om historiens lärdomar och att trots
allt intresse för det levande förflutna bli
”historielös”.