Örjan Björkhem; Ett läsäventyr
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
ÖRJAN BJÖRKHEM:
Ett läsäventyr
Vilhelm Moberg som berättare är ett ämne
som länge väntat på sin författare. I en nyutkommen bok antar docent Gunnar Eidevall
utmaningen (Berättaren Vilhelm Moberg.
Norstedts, cirkapris 39 kr). Gunnar Eidevall
har så sent som 1974 disputerat på en avhandling om Vilhelm Mobergs emigrantepos och är därför väl skickad för uppgiften.
Här står emellertid inte emigrantforskaren Moberg utan bygdeskildraren Ville i Momåla i centrum. Den store epikern gjorde sina första lärospån som författare av bygdeberättelser i landsortspressen. Eidevall visar
hur Moberg, när han väl en gång funnit en
expressiv situation, utnyttjar den åter och
åter igen. När Karl Oskar i Utvandrarna under nödåret kastar en mager hösudd mot
skyn med ropet: ”Har du taet dä annra höet,
så kan du ta detta också”, upprepas en historia som inte bara åter.finnes i Raskens utan
också i en av Ville i Mornålas berättelser.
Eidevall går lyhört genom större delen av
Vilhelm Mobergs produktion och antecknar
paralleller mellan de olika verken. Moberg
kastade uppenbart sällan bort en god historia genom att bara använda den en gång.
Men funktionen förändras. Episoden med
hösudden figurerar i berättelsen närmast
som en färgstark detalj, i Raskens som ett
mer näraliggande exempel, medan den utspelas i stället för att bara berättas i Utvandrarna. Historien är emellertid densamma,
och Guds straffdom drabbar lika obevekligt i
alla tre fallen.
Men i Utvandrarna är episoden inte bara
en expressiv detalj utan växer till en mäktig
symbolhandling, som uttrycker Karl Oskars
trots i blixtbelysning. Genom Eidevalls forskningar framstår Mobergs författarskap som
en obruten utveckling. Bygdeskildraren Ville i Mornåla har integrerats med epikern Vilhelm Moberg.
Moberg säger att han ibland ångrat allting
han skrivit som inte handlat om Kärleken
och Döden – och som en konsekvens blir
också de två kapitel som Eidevall ägnat dessa
ämnen de mest läsvärda i den lilla studien.
Men ibland verkar det som om Moberg med
sitt uttalande lyckats lura Eidevall att tillmäta
kärleken en alltför stor betydelse i författarskapet. Inte ens ”Mans kvinna” har kärlekens naturkraft som huvudtema utan individen som samhällets livegne.
Det är också här som Eidevall lämnar sitt
bestående bidrag till Mobergforskningen. I
kapitlet ”Individen och samhället” visar han
övertygande hur Moberg i sin samhällskritik
alltid koncentrerar sig på individen: ”Mot
överheten står människan, mot samhället
står individen, och diktarens uppgift är att
sätta sökarljuset på de sjuka punkterna i
samhället och liera sig med de förföljda och
de förtryckta, med frihetssökarna och sanningssägarna.” Här känner man igen både
författaren Moberg från ”Rid i natt” och publicisten Moberg från rättsrätedebatternas
år.
Gunnar Eidevall har gett sig en svår uppgift när han i en liten pocketbok på 250 sidor
har försökt att ge en helhetsbild av Vilhelm
Moberg som författare. Riktigt har det väl
inte lyckats, man saknar litteraturvetenskaparens distans till sitt ämne. Det som skildras
i förälskade tonfall är egentligen Eidevalls
eget läsäventyr. I sin avhandling ger Eidevall
en mer nyanserad bild. I den här lilla studien är uttalanden som ”I porträttet av Valter utlämnar Moberg sig själv och sitt författarskaps villkor” vanliga, men Eidevall går
inte in på de intressanta spörsmålen om hur
detta går till eller i vilka avseenden det förhåller sig så.
Om Mobergs berättarteknik talar Eidevall
ganska litet och då närmast om honom som
historiker. Mobergs lärlingsår då han arbetade somjournalist på olika landsortstidningar
redovisar Eidevall närmast genom hans
verksamhet som bygdeskildrare. Men vad
Vilhelm Moberg gjorde medan Ville i Momåla skrev bygdeskildringar får vi veta ganska litet om, trots att mycket av hans författarprofil måste ha skapats under dessa år.
ÖRJAN BJÖRKHEM:
Ett läsäventyr
Vilhelm Moberg som berättare är ett ämne
som länge väntat på sin författare. I en nyutkommen bok antar docent Gunnar Eidevall
utmaningen (Berättaren Vilhelm Moberg.
Norstedts, cirkapris 39 kr). Gunnar Eidevall
har så sent som 1974 disputerat på en avhandling om Vilhelm Mobergs emigrantepos och är därför väl skickad för uppgiften.
Här står emellertid inte emigrantforskaren Moberg utan bygdeskildraren Ville i Momåla i centrum. Den store epikern gjorde sina första lärospån som författare av bygdeberättelser i landsortspressen. Eidevall visar
hur Moberg, när han väl en gång funnit en
expressiv situation, utnyttjar den åter och
åter igen. När Karl Oskar i Utvandrarna under nödåret kastar en mager hösudd mot
skyn med ropet: ”Har du taet dä annra höet,
så kan du ta detta också”, upprepas en historia som inte bara åter.finnes i Raskens utan
också i en av Ville i Mornålas berättelser.
Eidevall går lyhört genom större delen av
Vilhelm Mobergs produktion och antecknar
paralleller mellan de olika verken. Moberg
kastade uppenbart sällan bort en god historia genom att bara använda den en gång.
Men funktionen förändras. Episoden med
hösudden figurerar i berättelsen närmast
som en färgstark detalj, i Raskens som ett
mer näraliggande exempel, medan den utspelas i stället för att bara berättas i Utvandrarna. Historien är emellertid densamma,
och Guds straffdom drabbar lika obevekligt i
alla tre fallen.
Men i Utvandrarna är episoden inte bara
en expressiv detalj utan växer till en mäktig
symbolhandling, som uttrycker Karl Oskars
trots i blixtbelysning. Genom Eidevalls forskningar framstår Mobergs författarskap som
en obruten utveckling. Bygdeskildraren Ville i Mornåla har integrerats med epikern Vilhelm Moberg.
Moberg säger att han ibland ångrat allting
han skrivit som inte handlat om Kärleken
och Döden – och som en konsekvens blir
också de två kapitel som Eidevall ägnat dessa
ämnen de mest läsvärda i den lilla studien.
Men ibland verkar det som om Moberg med
sitt uttalande lyckats lura Eidevall att tillmäta
kärleken en alltför stor betydelse i författarskapet. Inte ens ”Mans kvinna” har kärlekens naturkraft som huvudtema utan individen som samhällets livegne.
Det är också här som Eidevall lämnar sitt
bestående bidrag till Mobergforskningen. I
kapitlet ”Individen och samhället” visar han
övertygande hur Moberg i sin samhällskritik
alltid koncentrerar sig på individen: ”Mot
överheten står människan, mot samhället
står individen, och diktarens uppgift är att
sätta sökarljuset på de sjuka punkterna i
samhället och liera sig med de förföljda och
de förtryckta, med frihetssökarna och sanningssägarna.” Här känner man igen både
författaren Moberg från ”Rid i natt” och publicisten Moberg från rättsrätedebatternas
år.
Gunnar Eidevall har gett sig en svår uppgift när han i en liten pocketbok på 250 sidor
har försökt att ge en helhetsbild av Vilhelm
Moberg som författare. Riktigt har det väl
inte lyckats, man saknar litteraturvetenskaparens distans till sitt ämne. Det som skildras
i förälskade tonfall är egentligen Eidevalls
eget läsäventyr. I sin avhandling ger Eidevall
en mer nyanserad bild. I den här lilla studien är uttalanden som ”I porträttet av Valter utlämnar Moberg sig själv och sitt författarskaps villkor” vanliga, men Eidevall går
inte in på de intressanta spörsmålen om hur
detta går till eller i vilka avseenden det förhåller sig så.
Om Mobergs berättarteknik talar Eidevall
ganska litet och då närmast om honom som
historiker. Mobergs lärlingsår då han arbetade somjournalist på olika landsortstidningar
redovisar Eidevall närmast genom hans
verksamhet som bygdeskildrare. Men vad
Vilhelm Moberg gjorde medan Ville i Momåla skrev bygdeskildringar får vi veta ganska litet om, trots att mycket av hans författarprofil måste ha skapats under dessa år.