Thede Palm; Estlandssvenskar i Sverige
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
THEDE PALM:
Estlandssvenskar i Sverige
Den som hör om estlänningars flykt till Sverige tänker i första hand på den flyktingström, som gick över Östersjön huvudsakligen till Gotland åren 1944-45. Sverige fick
då från hela Baltikum ett befolkningstillskott, som hade stora förutsättningar att anpassa sig till det svenska samhället och som
på ett förnämligt sätt gjort det. Att en liknande flyktingström förekommit ungefär 130 år
tidigare har däremot få vetat om. Dessa flyktingar – varför de flydde, vart de tog vägen,
hur deras liv gestaltade sig i Sverige – har
varit föremål för en doktorsavhandling vå-
ren 1976 av Svante Jakobsson, ”Från fädernejorden till förfäders land. Estlandssvenskt
bondfolks rymningar till Stockholm
1811-1834” (Studia historica Upsaliensia
75).
Att författaren lade fram denna avhandling på 50-årsdagen av sin studentexamen är
närmast ett kuriosum och skall inte påverka
bedömningen. Men man märker ju att en
lång verksamhet, som lett till en ingående
kännedom om kamerala arkiv, satt goda
spår i avhandlingen.
En svensktalande befolkning flyttade redan mot slutet av 1200-talet till Ösel och
Dagö och till områdena däromkring. Att det
skett på kyrkligt initiativ är troligt. De kristna immigranterna blev ett stöd mot en svårutrotad hedendom. Att inflyttningen gått
via Finland är också sannolikt. Därpå tyder
åtskilliga ortnamn. Denna befolkning fick
vissa privilegier, som befästes av bl a Karl IX
och drottning Kristina. Det är intressant att
konstatera, att privilegierna åberopades ännu in på 1800-talet av ryska domstolar till
svenskböndernas skydd.
Dessa senare blev aldrig livegna, men deras frihet inskränktes med åren. Jorden förvärvades på olika sätt av godsägare, vilket betydde att bönderna inte kunde flytta utan
föregående uppgörelse med dem, vilkas
domsrätt de i viss utsträckning var underkastade; svenskarna hade det dock bättre än estbönderna. skattesystemet var komplicerat
297
och betungande. Jakobsson redogör ingående för skyldigheter och för rättigheter.
Värst var rekrytutskrivningarna. Dessa
skedde oregelbundet och vid behov. År
1812, alltså under Napoleonskrigen, utskrevs i Estland 15 man per 500 ”själar” – i
vanliga fall det ryska uttrycket för livegna,
vilket det alltså inte var fråga om här. ~jäla?-
register uppgjordes vid olika tidpunkter av
myndigheterna och följdes noga, oberoende
av mellanliggande befolkningsändringar.
Att räkna ut vilka som hotades av inskrivning var lätt nog. Värst var att rekryterna uttogs till 25 års tjänst. Att bli soldat med allt
vad detta innebar i ett ryskt regemente betydde för de flesta att de för alltid rycktes
bort från familj och hembygd. Jakobsson
har ur sitt svåråtkomliga material kunnat visa sambandet mellan rekrytutskrivningarna
och flyktfrekvensen. Att hela familjer och inte bara eventuella soldatämnen flydde, är
därvid lättförklarligt.
Flyktingvägarna gick väl huvudsakligen
mot Finland och Åland. Men Sverige lockade. De flesta torde ha kommit till stockholmstrakten.
Jakobsson har följt upp flyktingarnas vidare öden genom att gå igenom ett betydande
antal kyrkböcker och handlingar. En del
personer som han funnit i materialet från
Estland har identifierats i Sverige. Andra
har tillkommit, de flesta kallade ”livländare”
i handlingarna. Stockholmsförsamlingarna
har gett de flesta namnen, Brännkyrka kommer sedan närmast. Två andra grannförsamlingar, nu inkorporerade, nämligen
Spånga och Bromma, har givit mycket litet.
Detta kunde man vänta. Värmdö och andra
skärgårdsförsamlingar borde ha kunnat ge
mer, men möjligen är materialet därifrån inte lika väl bevarat.
Författaren har fyllt sidor med namn på
dessa flyktingar och med vad de gjort och
var de hamnat. Han har också redovisat, när
han så kunnat, deras hustrur och barn. l ett
fall har han uppgivit namnet på ett barn- 298
barnsbarn till en flyktad svenskestnisk bonde. Det är hans eget namn. Han har med sin
bok rest ett minnesmärke över sina förfäder
och samtidigt fyllt ett hittills tomt blad
svensk kulturhistoria.
BERG & HJELT Advokatbyrå KB
Nybrogatan 7, 11434 Stockholm
Telefon vx 23 73 70
Advokat Gunnar Berg, Advokat Richard W. Hjelt. Advokat Åke Hane-Weijman.
Advokat Carl Patric Ossbahr. Advokat Erik af Petersens.
Jur. kand., civ.ek.James Tuveson.
Estlandssvenskar i Sverige
Den som hör om estlänningars flykt till Sverige tänker i första hand på den flyktingström, som gick över Östersjön huvudsakligen till Gotland åren 1944-45. Sverige fick
då från hela Baltikum ett befolkningstillskott, som hade stora förutsättningar att anpassa sig till det svenska samhället och som
på ett förnämligt sätt gjort det. Att en liknande flyktingström förekommit ungefär 130 år
tidigare har däremot få vetat om. Dessa flyktingar – varför de flydde, vart de tog vägen,
hur deras liv gestaltade sig i Sverige – har
varit föremål för en doktorsavhandling vå-
ren 1976 av Svante Jakobsson, ”Från fädernejorden till förfäders land. Estlandssvenskt
bondfolks rymningar till Stockholm
1811-1834” (Studia historica Upsaliensia
75).
Att författaren lade fram denna avhandling på 50-årsdagen av sin studentexamen är
närmast ett kuriosum och skall inte påverka
bedömningen. Men man märker ju att en
lång verksamhet, som lett till en ingående
kännedom om kamerala arkiv, satt goda
spår i avhandlingen.
En svensktalande befolkning flyttade redan mot slutet av 1200-talet till Ösel och
Dagö och till områdena däromkring. Att det
skett på kyrkligt initiativ är troligt. De kristna immigranterna blev ett stöd mot en svårutrotad hedendom. Att inflyttningen gått
via Finland är också sannolikt. Därpå tyder
åtskilliga ortnamn. Denna befolkning fick
vissa privilegier, som befästes av bl a Karl IX
och drottning Kristina. Det är intressant att
konstatera, att privilegierna åberopades ännu in på 1800-talet av ryska domstolar till
svenskböndernas skydd.
Dessa senare blev aldrig livegna, men deras frihet inskränktes med åren. Jorden förvärvades på olika sätt av godsägare, vilket betydde att bönderna inte kunde flytta utan
föregående uppgörelse med dem, vilkas
domsrätt de i viss utsträckning var underkastade; svenskarna hade det dock bättre än estbönderna. skattesystemet var komplicerat
297
och betungande. Jakobsson redogör ingående för skyldigheter och för rättigheter.
Värst var rekrytutskrivningarna. Dessa
skedde oregelbundet och vid behov. År
1812, alltså under Napoleonskrigen, utskrevs i Estland 15 man per 500 ”själar” – i
vanliga fall det ryska uttrycket för livegna,
vilket det alltså inte var fråga om här. ~jäla?-
register uppgjordes vid olika tidpunkter av
myndigheterna och följdes noga, oberoende
av mellanliggande befolkningsändringar.
Att räkna ut vilka som hotades av inskrivning var lätt nog. Värst var att rekryterna uttogs till 25 års tjänst. Att bli soldat med allt
vad detta innebar i ett ryskt regemente betydde för de flesta att de för alltid rycktes
bort från familj och hembygd. Jakobsson
har ur sitt svåråtkomliga material kunnat visa sambandet mellan rekrytutskrivningarna
och flyktfrekvensen. Att hela familjer och inte bara eventuella soldatämnen flydde, är
därvid lättförklarligt.
Flyktingvägarna gick väl huvudsakligen
mot Finland och Åland. Men Sverige lockade. De flesta torde ha kommit till stockholmstrakten.
Jakobsson har följt upp flyktingarnas vidare öden genom att gå igenom ett betydande
antal kyrkböcker och handlingar. En del
personer som han funnit i materialet från
Estland har identifierats i Sverige. Andra
har tillkommit, de flesta kallade ”livländare”
i handlingarna. Stockholmsförsamlingarna
har gett de flesta namnen, Brännkyrka kommer sedan närmast. Två andra grannförsamlingar, nu inkorporerade, nämligen
Spånga och Bromma, har givit mycket litet.
Detta kunde man vänta. Värmdö och andra
skärgårdsförsamlingar borde ha kunnat ge
mer, men möjligen är materialet därifrån inte lika väl bevarat.
Författaren har fyllt sidor med namn på
dessa flyktingar och med vad de gjort och
var de hamnat. Han har också redovisat, när
han så kunnat, deras hustrur och barn. l ett
fall har han uppgivit namnet på ett barn- 298
barnsbarn till en flyktad svenskestnisk bonde. Det är hans eget namn. Han har med sin
bok rest ett minnesmärke över sina förfäder
och samtidigt fyllt ett hittills tomt blad
svensk kulturhistoria.
BERG & HJELT Advokatbyrå KB
Nybrogatan 7, 11434 Stockholm
Telefon vx 23 73 70
Advokat Gunnar Berg, Advokat Richard W. Hjelt. Advokat Åke Hane-Weijman.
Advokat Carl Patric Ossbahr. Advokat Erik af Petersens.
Jur. kand., civ.ek.James Tuveson.