Anders Arfwedson; Till sist
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ANDERS ARFWEDSON:
Till sist o o o
är bara att konstatera, att valrörelsen börjat
ovanligt tidigt i år och att inte ens de olympiska spelen förmått partiledarna att ta nå-
gon sommarpaus. Praktiskt taget varje dag
under industrisemestern har dagstidningarna förmedlat partiledarnas senaste anklagelser mot varandra. Något upphöjt olympiskt
lugn inför den kommande kraftmätningen
har minst av allt förmärkts. Nervösast har –
som vanligt – statsministern själv varit. Det
här med socialism har verkligen blivit besvärligt.
Ena stunden har hr Palme deklarerat, att
nu är det socialdemokratin som tagit hand
om mittfältet i svensk politik. I nästa stund
har han tröttnat på att söka samförståndslösningar i mittfältet och proklamerar klasskampsvaL Det är oklart hur många gånger i
år som Olof Palme redan förklarat sig ha definitivt tröttnat på oppositionen. I vilket fall
som helst är det intryck, som förmedlas till
den vanliga tidningsläsaren, mycket förvirrat.
Dagens Nyheter har dock – som alltid –
ställt sig som garant för PaJmes och socialdemokratins fortsatta pålitlighet. Den hårda tonen i valrörelsen hör till spelet, menar tex
signaturen BL, och är inte så mycket att fästa
sig vid. Det viktigaste är att tonen inte blir så
hård och oförsonlig att samarbete över
blockgränserna omöjliggörs efter valet.
Och signaturenJMF skriver den 22juli på
DN:s ledarsida a propos PaJmes Visbytal:
”Det finns i själva verket i Olof PaJmes och
hans kollegers ord och gärningar ytterst litet
som duger som stöd åt uppfattningen att deras verkliga strävan skulle vara att drastiskt
förändra den s k blandekonomin.” l en annan DN-ledare i samma veva förklarar man,
att debatten mellan socialiseringsivrare och
blandekonomer alltid pågått inom socialdemokratin och att (den blandekonomiskal
klokheten brukar segra. Så kommer det att
gå den här gången med, om socialdemokraterna skulle vinna valet.
På ett mycket ytligt plan är dessa DN-funderingar naturligtvis riktiga. Förmodligen
konspirerar inte Palme idoldom för att störta blandekonomin i oktober månad om hans
parti klarar valet i september. Förmodligen
finns det också alltjämt en övervikt av ”sansade” socialdemokrater på de mera ansvarsfulla posterna inom regeringspartiet. Men så-
dana banala konstateranden är farliga, därför att de på ett djupare plan blir direkt missvisande.
Det är framförallt tre faktorer som talar
emot DN-filosofin. För det första är det faktiskt inte avgörande vad Olof Palme, Gunnar Sträng, Kjell-Olof Feldt, Krister Wickman m fl ledande socialdemokrater personligen har för uppfattning om vilken dos av socialism som är lämplig för landet. Ty även
de ledande socialdemokraterna (också visionärer och statsministrar) är politiker, dvs
hänvisade till att göra vad som är möjligt
med hänsyn till bland annat den politiska
opinionen inom det egna partiet. Även mycket stabila politiker brukar följa med och anpassa sig efter opinionens pendelrörelser.
De kan till en del själva påverka skeendet,
och de kan i regel konsten att lägga ut texten
så att deras positionsförändringar ser någorlunda logiska och rimliga ut. Men de styr
inte utvecklingen, och de stiger inte av taburetterna så fort omständigheterna tvingar
l
l.
300
dem att göra saker som de kanske helst velat
slippa. Den politiska maktutövningen har
inte plats för folk med alltför känsliga samveten. Därför är det också omöjligt att ställa
upp enskilda politiker som garanter för ett
visst slag av politisk utveckling.
För det andra visar all erfarenhet att det
inte främst är den interna socialdemokratiska debatten som avgjort var de politiska
kompromisserna kommit att hamna. De
”breda samförståndslösningarna”, som alla i
efterhand sluter upp kring, är i allmänhet
resultat av långvariga strider, där kompromissen nåtts efter hård borgerlig kritik av de
socialdemokratiska utgångsbuden. Vi fick
ingen socialistisk skördetid efter det andra
världskriget. Men det berodde inte på Tage
Erlanders person eller på intern socialdemokratisk klokskap, utan på högerns och
folkpartiets (främst Bertil Ohlins) långvariga, hårda och energiska motangrepp. Nu,
när vi kan kika i facit, kan vissa inslag i det
angreppet te sig överdrivna, och det har
gjorts försök att bevisa att socialdemokraterna aldrig avsåg att gå så långt som påståtts.
Men hur hade verkligheten blivit om de borgerliga partierna den gången följt dagens
D -filosofi, enligt vilken allt ordnar sig till
det bästa bara man inte hetsar upp sig?
För det tredje, slutligen, finns det en avgö-
rande skillnad mellan de socialdemokrater
som är aktiva socialister och dem som DN betecknar som kloka blandekonomer. T y mot
socialisternas lidelse står inte (som hos de
borgerliga) en blandekonomisk övertygelse,
utan bara ett ganska passivt accepterande av
blandekonomin. De flesta socialdemokratiska blandekonomer är äldre, desillusionerade socialister. Ett 1<\ngt liv har lärt dem att
man lever lugnast om man inte aktualiserar
socialiseringar. Men hjärtat har de inte sällan kvar hos socialismen.
Det är typiskt at, inte ens Gunnar Sträng,
som ofta brukar hå~las fram som typexempel
på en icke-socialistisk socialdemokrat, tar en
principiell debatt med sina motståndare på
de socialdemokratiska partikongresserna.
Hans invändningar mot skilda socialiseringspropåer är rent taktiska. Det är onödigt att
tigga stryk (men underförstått: vore det inte
för oppositionen, så kunde vi förstås socialisera).
Allt detta vet naturligtvis Olof Palme. Ingenting skulle därför göra honom mera sjä-
laglad än om de borgerliga partierna ville
agera så som Dagens Nyheter anser vara
högsta politiska visdom. Vad somjust nu gör
det så besvärligt för honom är ju det faktum
att ingen av de tre borgerliga partiledarna
gått i den fällan.
”Socialism är för mig att få vara tillsammans”, sade en trängd Olof Palme för inte så
länge sedan när han blev ombedd att närmare förklara hur hans socialism såg ut. En
idyll, så sann och menlös att den bräker!
Kände vi icke ulven, skulle vi tro att det faktiskt var ett får i fårakläderna.
Palmes ärketöntiga formulering visar bättre än något annat hur hårt ansatta socialdemokraterna ändå är. Trots Dagens Nyheter.
Till sist o o o
är bara att konstatera, att valrörelsen börjat
ovanligt tidigt i år och att inte ens de olympiska spelen förmått partiledarna att ta nå-
gon sommarpaus. Praktiskt taget varje dag
under industrisemestern har dagstidningarna förmedlat partiledarnas senaste anklagelser mot varandra. Något upphöjt olympiskt
lugn inför den kommande kraftmätningen
har minst av allt förmärkts. Nervösast har –
som vanligt – statsministern själv varit. Det
här med socialism har verkligen blivit besvärligt.
Ena stunden har hr Palme deklarerat, att
nu är det socialdemokratin som tagit hand
om mittfältet i svensk politik. I nästa stund
har han tröttnat på att söka samförståndslösningar i mittfältet och proklamerar klasskampsvaL Det är oklart hur många gånger i
år som Olof Palme redan förklarat sig ha definitivt tröttnat på oppositionen. I vilket fall
som helst är det intryck, som förmedlas till
den vanliga tidningsläsaren, mycket förvirrat.
Dagens Nyheter har dock – som alltid –
ställt sig som garant för PaJmes och socialdemokratins fortsatta pålitlighet. Den hårda tonen i valrörelsen hör till spelet, menar tex
signaturen BL, och är inte så mycket att fästa
sig vid. Det viktigaste är att tonen inte blir så
hård och oförsonlig att samarbete över
blockgränserna omöjliggörs efter valet.
Och signaturenJMF skriver den 22juli på
DN:s ledarsida a propos PaJmes Visbytal:
”Det finns i själva verket i Olof PaJmes och
hans kollegers ord och gärningar ytterst litet
som duger som stöd åt uppfattningen att deras verkliga strävan skulle vara att drastiskt
förändra den s k blandekonomin.” l en annan DN-ledare i samma veva förklarar man,
att debatten mellan socialiseringsivrare och
blandekonomer alltid pågått inom socialdemokratin och att (den blandekonomiskal
klokheten brukar segra. Så kommer det att
gå den här gången med, om socialdemokraterna skulle vinna valet.
På ett mycket ytligt plan är dessa DN-funderingar naturligtvis riktiga. Förmodligen
konspirerar inte Palme idoldom för att störta blandekonomin i oktober månad om hans
parti klarar valet i september. Förmodligen
finns det också alltjämt en övervikt av ”sansade” socialdemokrater på de mera ansvarsfulla posterna inom regeringspartiet. Men så-
dana banala konstateranden är farliga, därför att de på ett djupare plan blir direkt missvisande.
Det är framförallt tre faktorer som talar
emot DN-filosofin. För det första är det faktiskt inte avgörande vad Olof Palme, Gunnar Sträng, Kjell-Olof Feldt, Krister Wickman m fl ledande socialdemokrater personligen har för uppfattning om vilken dos av socialism som är lämplig för landet. Ty även
de ledande socialdemokraterna (också visionärer och statsministrar) är politiker, dvs
hänvisade till att göra vad som är möjligt
med hänsyn till bland annat den politiska
opinionen inom det egna partiet. Även mycket stabila politiker brukar följa med och anpassa sig efter opinionens pendelrörelser.
De kan till en del själva påverka skeendet,
och de kan i regel konsten att lägga ut texten
så att deras positionsförändringar ser någorlunda logiska och rimliga ut. Men de styr
inte utvecklingen, och de stiger inte av taburetterna så fort omständigheterna tvingar
l
l.
300
dem att göra saker som de kanske helst velat
slippa. Den politiska maktutövningen har
inte plats för folk med alltför känsliga samveten. Därför är det också omöjligt att ställa
upp enskilda politiker som garanter för ett
visst slag av politisk utveckling.
För det andra visar all erfarenhet att det
inte främst är den interna socialdemokratiska debatten som avgjort var de politiska
kompromisserna kommit att hamna. De
”breda samförståndslösningarna”, som alla i
efterhand sluter upp kring, är i allmänhet
resultat av långvariga strider, där kompromissen nåtts efter hård borgerlig kritik av de
socialdemokratiska utgångsbuden. Vi fick
ingen socialistisk skördetid efter det andra
världskriget. Men det berodde inte på Tage
Erlanders person eller på intern socialdemokratisk klokskap, utan på högerns och
folkpartiets (främst Bertil Ohlins) långvariga, hårda och energiska motangrepp. Nu,
när vi kan kika i facit, kan vissa inslag i det
angreppet te sig överdrivna, och det har
gjorts försök att bevisa att socialdemokraterna aldrig avsåg att gå så långt som påståtts.
Men hur hade verkligheten blivit om de borgerliga partierna den gången följt dagens
D -filosofi, enligt vilken allt ordnar sig till
det bästa bara man inte hetsar upp sig?
För det tredje, slutligen, finns det en avgö-
rande skillnad mellan de socialdemokrater
som är aktiva socialister och dem som DN betecknar som kloka blandekonomer. T y mot
socialisternas lidelse står inte (som hos de
borgerliga) en blandekonomisk övertygelse,
utan bara ett ganska passivt accepterande av
blandekonomin. De flesta socialdemokratiska blandekonomer är äldre, desillusionerade socialister. Ett 1<\ngt liv har lärt dem att
man lever lugnast om man inte aktualiserar
socialiseringar. Men hjärtat har de inte sällan kvar hos socialismen.
Det är typiskt at, inte ens Gunnar Sträng,
som ofta brukar hå~las fram som typexempel
på en icke-socialistisk socialdemokrat, tar en
principiell debatt med sina motståndare på
de socialdemokratiska partikongresserna.
Hans invändningar mot skilda socialiseringspropåer är rent taktiska. Det är onödigt att
tigga stryk (men underförstått: vore det inte
för oppositionen, så kunde vi förstås socialisera).
Allt detta vet naturligtvis Olof Palme. Ingenting skulle därför göra honom mera sjä-
laglad än om de borgerliga partierna ville
agera så som Dagens Nyheter anser vara
högsta politiska visdom. Vad somjust nu gör
det så besvärligt för honom är ju det faktum
att ingen av de tre borgerliga partiledarna
gått i den fällan.
”Socialism är för mig att få vara tillsammans”, sade en trängd Olof Palme för inte så
länge sedan när han blev ombedd att närmare förklara hur hans socialism såg ut. En
idyll, så sann och menlös att den bräker!
Kände vi icke ulven, skulle vi tro att det faktiskt var ett får i fårakläderna.
Palmes ärketöntiga formulering visar bättre än något annat hur hårt ansatta socialdemokraterna ändå är. Trots Dagens Nyheter.