Ledare; Valutgången
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Valutgången
När detta skrives föreligger inte det slutgiltiga valresultatet. Vad som är klart är att en
borgerlig trepartiregering kan tillträda med
en komfortabel majoritet av storleksordningen l l mandat. Kommentarer till valrö-
relsens slutskede och detaljerna i valresultatet får alltså anstå. När detta läses torde
det mesta ha sagts om valutgångens historiska och politiska innebörd. Reflexioner därvidlag skulle näppeligen tillföra debatten nå-
got nytt.
Alltså är det anledning vända blicken mot
framtiden. Vad blir – till att börja med –
den nya regeringens första stora problem?
Uppenbarligen inte de politiska sakfrågorna
– beträffande dessa måste den nya regeringen redan vid sitt tillträde ha avtalat riktlinjer
för alla icke kontroversiella områden. De
frågor, som inte då kunnat lösas förhandlingsvägen lär få vila i avvaktan på att erforderliga utredningar kan ge säkrare underlag
för definitiva diskussioner.
I stället blir problemet, kort sagt, att regera. Det betyder att övertaga ett utrednings-,
besluts- och förvaltningsmaskineri som i decennier stått under socialdemokratisk kontroll. Att lösa den uppgiften blir inte lätt för
en opposition, som så länge stått utan möjlighet att förskaffa sitt folk den praktiska förtrogenhet med regeringsmaskineriet som är
nödvändig. Särskilt svårt blir det naturligtvis
att få ett grepp om lagstiftningen. Den är en
högeligen komplicerad process av utpräglat
teknisk karaktär. För att travestera den bekanta devisen: ”att tänka fritt är stort, att
tänka rätt är större”, så är det förvisso stort
att mena väl, men att skriva rätt är större.
Men en borgerlig regering kan här lyckligtvis tillgodogöra sig de erfarenheter, som
socialdemokraterna i en liknande situation
gjorde, nämligen då de för omkring ett halvt
sekel sedan skulle bilda regeringar. De saknade också personer med direkt förtrogenhet med regeringsarbete. De löste – efter
något vilset experimenterande – problemet
så att de tunga politiska förtroendemännen
sattes på departementschefsposterna trots
att de stod främmande för arbetet i Kungl
Maj:ts kansli med underlydande verk och
övriga myndigheter. Vid deras sida ställdes
sedan en uppsättning konsulter med den erforderliga insikten i administrations- och
lagstiftningsteknik.
Konsultsystemet har under decenniernas
gång urholkats. Ju längre och ju fastare socialdemokraterna förankrat sig i statsmaktens organ, ju naturligare har det blivit att
omvandla konsulterna till biträdande ministrar. Det har varit ett sätt för en stabiliserad regim att på en gång lätta departementschefernas arbetsbörda och förskaffa regeringspartiet en hårdare och mer djupgående
kontroll över den statliga maktutövningen.
För den nya regeringen borde det då te
sig som en i hög grad praktisk utväg ur svå-
righeterna att sätta upp en grupp av konsultativa statsråd, där den administrativa och
juridiska expertisen vore avgörande vid personvalet. En sådan grupp skulle rycka in till
de politiskt meriterade departementschefernas hjälp för att biträda med att tekniskt
samordna lagstiftningsarbetet och när det
gäller att snabbt genomföra utredningar av
nyckelkaraktär, där lagstiftningsreformer är
av nöden.
De områdena är många. Alltsedan 1946
har socialdemokraterna bedrivit en smygsocialisering lagstiftningsvägen – särskilt när
det gäller äganderätten till fast egendom och
det enskilda företagandets rättsliga villkor –
som gör det nödvändigt att ompröva och reformera inte l 00-tals utan l 000-tals lagar
och förordningar.
Att ”avsocialisera” genom en teknik som
innebär att man tillsatte utredningar med
uppgift att utforma stora block av reformlagar vore helt fel. Då skulle man spela socialdemokraterna i händerna. Sådana utredningar skulle ta lång tid och deras förslag
skulle, då de täckte stora områden på en
gäng, leda till gynnsamma angreppsmöjligheter för den socialdemokratiska oppositionen – eventuellt skulle de kunna fresta till
och underlätta ett illojalt utnytuande av
utomparlamentariska maktmedel i form av
strejker och dylikt.
Den rätta vägen torde vara att utifrån en
väl genomtänkt principiell grundsyn reformera i småportioner, men så snabbt som
möjligt. Regeringen borde redan till våren
kunna ha ett betydande antal lagstiftningspropositioner klara, där man genom bearbetningar av lagtexter rättade till vad som
303
brister i fråga om rättssäkerhet och konsekvent genomförde individualistiska och decentraliserade i stället för kollektivistiska och
centralistiska problemlösningar.
En tysk rättslärd sade en gång på 1800-
talet på tal om förhållandet mellan rättsvetenskap och lagstiftning att ”tre beriktigande
ord av lagstiftaren och hela bibliotek blir till
makulatur”. För att omsätta detta på aktuella svenska förhållanden kan det räcka med
att påpeka att vår monstruösa expropriationslag bör kunna göras fullgod ur rättssä-
kerhets- och ersättningssynpunkt inom ramen för en text täckande en trycksida i
Svensk Författningssamling.
Många bäckar små blir en stor å. Ett kraftfullt och snabbt mobiliserande av de möjligheter lagstiftningstekniken erbjuder att rätta
till vad som är vrångt och vrängt i dagens
samhälle är en politiskt tacksam metod. Den
är ett av den nya regeringens viktigaste och
mest effektiva potentiella vapen när det gäller att föra oss tillbaka till ett samhälle med
mindre byråkrati och fastare rättslig förankring i de för regeringspartierna gemensamma liberala ideerna om individens rättssä-
kerhet och personliga rörelsefrihet.
När detta skrives föreligger inte det slutgiltiga valresultatet. Vad som är klart är att en
borgerlig trepartiregering kan tillträda med
en komfortabel majoritet av storleksordningen l l mandat. Kommentarer till valrö-
relsens slutskede och detaljerna i valresultatet får alltså anstå. När detta läses torde
det mesta ha sagts om valutgångens historiska och politiska innebörd. Reflexioner därvidlag skulle näppeligen tillföra debatten nå-
got nytt.
Alltså är det anledning vända blicken mot
framtiden. Vad blir – till att börja med –
den nya regeringens första stora problem?
Uppenbarligen inte de politiska sakfrågorna
– beträffande dessa måste den nya regeringen redan vid sitt tillträde ha avtalat riktlinjer
för alla icke kontroversiella områden. De
frågor, som inte då kunnat lösas förhandlingsvägen lär få vila i avvaktan på att erforderliga utredningar kan ge säkrare underlag
för definitiva diskussioner.
I stället blir problemet, kort sagt, att regera. Det betyder att övertaga ett utrednings-,
besluts- och förvaltningsmaskineri som i decennier stått under socialdemokratisk kontroll. Att lösa den uppgiften blir inte lätt för
en opposition, som så länge stått utan möjlighet att förskaffa sitt folk den praktiska förtrogenhet med regeringsmaskineriet som är
nödvändig. Särskilt svårt blir det naturligtvis
att få ett grepp om lagstiftningen. Den är en
högeligen komplicerad process av utpräglat
teknisk karaktär. För att travestera den bekanta devisen: ”att tänka fritt är stort, att
tänka rätt är större”, så är det förvisso stort
att mena väl, men att skriva rätt är större.
Men en borgerlig regering kan här lyckligtvis tillgodogöra sig de erfarenheter, som
socialdemokraterna i en liknande situation
gjorde, nämligen då de för omkring ett halvt
sekel sedan skulle bilda regeringar. De saknade också personer med direkt förtrogenhet med regeringsarbete. De löste – efter
något vilset experimenterande – problemet
så att de tunga politiska förtroendemännen
sattes på departementschefsposterna trots
att de stod främmande för arbetet i Kungl
Maj:ts kansli med underlydande verk och
övriga myndigheter. Vid deras sida ställdes
sedan en uppsättning konsulter med den erforderliga insikten i administrations- och
lagstiftningsteknik.
Konsultsystemet har under decenniernas
gång urholkats. Ju längre och ju fastare socialdemokraterna förankrat sig i statsmaktens organ, ju naturligare har det blivit att
omvandla konsulterna till biträdande ministrar. Det har varit ett sätt för en stabiliserad regim att på en gång lätta departementschefernas arbetsbörda och förskaffa regeringspartiet en hårdare och mer djupgående
kontroll över den statliga maktutövningen.
För den nya regeringen borde det då te
sig som en i hög grad praktisk utväg ur svå-
righeterna att sätta upp en grupp av konsultativa statsråd, där den administrativa och
juridiska expertisen vore avgörande vid personvalet. En sådan grupp skulle rycka in till
de politiskt meriterade departementschefernas hjälp för att biträda med att tekniskt
samordna lagstiftningsarbetet och när det
gäller att snabbt genomföra utredningar av
nyckelkaraktär, där lagstiftningsreformer är
av nöden.
De områdena är många. Alltsedan 1946
har socialdemokraterna bedrivit en smygsocialisering lagstiftningsvägen – särskilt när
det gäller äganderätten till fast egendom och
det enskilda företagandets rättsliga villkor –
som gör det nödvändigt att ompröva och reformera inte l 00-tals utan l 000-tals lagar
och förordningar.
Att ”avsocialisera” genom en teknik som
innebär att man tillsatte utredningar med
uppgift att utforma stora block av reformlagar vore helt fel. Då skulle man spela socialdemokraterna i händerna. Sådana utredningar skulle ta lång tid och deras förslag
skulle, då de täckte stora områden på en
gäng, leda till gynnsamma angreppsmöjligheter för den socialdemokratiska oppositionen – eventuellt skulle de kunna fresta till
och underlätta ett illojalt utnytuande av
utomparlamentariska maktmedel i form av
strejker och dylikt.
Den rätta vägen torde vara att utifrån en
väl genomtänkt principiell grundsyn reformera i småportioner, men så snabbt som
möjligt. Regeringen borde redan till våren
kunna ha ett betydande antal lagstiftningspropositioner klara, där man genom bearbetningar av lagtexter rättade till vad som
303
brister i fråga om rättssäkerhet och konsekvent genomförde individualistiska och decentraliserade i stället för kollektivistiska och
centralistiska problemlösningar.
En tysk rättslärd sade en gång på 1800-
talet på tal om förhållandet mellan rättsvetenskap och lagstiftning att ”tre beriktigande
ord av lagstiftaren och hela bibliotek blir till
makulatur”. För att omsätta detta på aktuella svenska förhållanden kan det räcka med
att påpeka att vår monstruösa expropriationslag bör kunna göras fullgod ur rättssä-
kerhets- och ersättningssynpunkt inom ramen för en text täckande en trycksida i
Svensk Författningssamling.
Många bäckar små blir en stor å. Ett kraftfullt och snabbt mobiliserande av de möjligheter lagstiftningstekniken erbjuder att rätta
till vad som är vrångt och vrängt i dagens
samhälle är en politiskt tacksam metod. Den
är ett av den nya regeringens viktigaste och
mest effektiva potentiella vapen när det gäller att föra oss tillbaka till ett samhälle med
mindre byråkrati och fastare rättslig förankring i de för regeringspartierna gemensamma liberala ideerna om individens rättssä-
kerhet och personliga rörelsefrihet.