Margaretha af Ugglas; Om en resa
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
en resa
med Siclas styrelse som säkerligen skulle ha
fröjdat Karl Marx. Hade han varit medlem i
samma styrelse hade han fåll passera genom
Ryssland och Kina på väg till Vietnam ()(h
Laos och därvid kunnat konstatera, att t\’~1 a1
jordens mäktigaste riken och två nyligen ”befriade” länder alla har det gemensamt att de
valt marxismen som statsreligion.
Men kommunismen ät- inte densamma i
ett vintrigt Moskva och ett vindpinat Peking.
Båda staterna är diktaturer, båda håller sina
befolkningar i ett hån och disciplinerat
grepp och tillåter inga avvikelser. Men dcra1
historia och traditioner ät- olika. Det ;ir p;t
något sätt mera förståeligt all Kina med sina
800 till 900 miljoner inne1·ånare och sin nutidshistoria präglad av krig och yttersta lattigdom har valt en väg och en lät-a, som medger och möjliggör en för en västerlätming
skrämmande samhällsdisciplin men samtidigt en imponerande utvecklingsanstr:ingning.
Kina är inte heller i likhet med Sovjet ,iordens största kolonialmakt. Kina underkulade Tibet men därvid har det också stannat.
medan Sovjet är omgivet av lydriken. Kina
tycks också se på världen och på sin roll 1
denna värld på ett väsentligt annorlunda satt
än Sovjet. Maoisten Jan Myrdal har illustrerat deua i sina läsvärda artik lar i Svenska
Dagbladet. För en moderat är det in tressam
att möta kinesernas undran över svensk l’iirsvarspolitik. i inser väl betydelsen a1 ett
starkt försvar? Ni tänker väl inte nedrusta:
i begriper väl Sovjets imperialistiska ambitioner? Kinas syn på världspolitiken, på Soljets önskan till världsherravälde, på utvecklingsländerna är helt annan än den vanliga1-
te hos den svenska vänstern.
I Vietnam mötte återigen en annan kommunism. Mera mjuk, mera vänlig, mindre
disciplinerad. Arbetsdisciplinen är exempellis inte den man väntar sig i ett kommunistisk.t land. Arbetet går trögt och långsamt,
(Kh regnar det stannar vietnameserna helt
enkelt hemma.
:\ordvietnam 1-{jorde ett mycket fattigt intrick. Riset är ransonerat och matransonerna är knappa. Det var svårt att inte få en viss
mot\·illig beundran för detta fattigajordbrularland när man betänker att dess arme –
1isserligen med rysk hjälp, men ändå – lyckats hålla amerikanerna stången.
l det eriivrade Saigon, numera Ho Chi
\lin h C:it), hade elen nordvietnamesiska
lommunismen ett mindre vänligt ansikte.
En a1· 1·<’tra värdar·, naturligtvis från norr,
förklarade utan någon humor att Saigons innev<’urare måste ”reformeras”, de måste oml’andlas fr<’m konsumenter till producenter.
Från krigsslutet har cirka en halv miUon av
Saigons c\,5 milj innevånare flyttats ut och
fler skall lämna staden. Vi fick besöka en av
de s k nya ekonom iska zonerna, där Saigons
köpmän omvandlas till bönder. Det hela såg
h;trt och fattigt ut.. På en guidad tur av det
slag 1·i fick vara med om är det naturligtvis
omöjligt att avgöra i vilken utsträckning repression utövas och har utövats gentemot
1ietnameserna i syd. Birgitta Dahl (s) anser
att så icke är fallet, medan en långt mörkare
bild tecknas i andra vittnesmål, bl a i elen
franska tidningen L’Express där en jesuitpastor skildrar sina upplevelser i Saigon under och efter krigsslutet.
Vad som är ovedersägligt är att nordviet- 203
nameserna på sedvanligt kommunistiskt vis
har upprättat ett system som medger en
samhällskontroll av individerna in i minsta
detalj. Huskommitteer, kvarterskommitteer
osv uppåt övervakar medborgarna. En saigonfamilj som blir tillsagd att lämna sitt hem
och sina ägodelar och bege sig till en ny ekonomisk zon har inte något val.
Det finns ingen anledning att betvivla vietnamesernas vilja att utveckla sitt land. Men
deras och landets akilleshäl är den omöjliga
byråkratin. Det tar månader att få även enkla beslut genom ministerierna i Hanoi, och
har man väl fattat ett beslut i en riktning så
krävs det en jordbävning för att detta skall
kunna omprövas i ljuset av nya fakta. För
den svenska industri, som nordvietnameserna så gärna vill samarbeta med, lär byrå-
kratin bli elen största stötestenen.
Det sista kommunistlandet på vår resa,
Laos, var det mest osannolika av alla. Laos är
ett varmt och välluktande land, med teakträd, elefanter, prinsar och Budclha-tempel.
Laos nya makthavare, de flesta en gång kämpar i Pathet-Lao, var än mer präglade av
fransk kultur än nordvietnameserna. De hade fått sin utbildning på vänstra stranden i
Paris och där insupit marxism-leninismen.
De var nu mycket ivriga att få utvecklingshjälp av Sverige.
Ett genomgående intryck av resan var det
starka inslag av moral och pliktuppfyllelse
som finns i den asiatiska kommunismen.
Här har naturligtvis kommunismen en styrka, när det gäller att mobilisera folket till utvecklingsansträngningar i länder som länge
dragits med svaga statsbildningar.
Margaretha af Ugglas
med Siclas styrelse som säkerligen skulle ha
fröjdat Karl Marx. Hade han varit medlem i
samma styrelse hade han fåll passera genom
Ryssland och Kina på väg till Vietnam ()(h
Laos och därvid kunnat konstatera, att t\’~1 a1
jordens mäktigaste riken och två nyligen ”befriade” länder alla har det gemensamt att de
valt marxismen som statsreligion.
Men kommunismen ät- inte densamma i
ett vintrigt Moskva och ett vindpinat Peking.
Båda staterna är diktaturer, båda håller sina
befolkningar i ett hån och disciplinerat
grepp och tillåter inga avvikelser. Men dcra1
historia och traditioner ät- olika. Det ;ir p;t
något sätt mera förståeligt all Kina med sina
800 till 900 miljoner inne1·ånare och sin nutidshistoria präglad av krig och yttersta lattigdom har valt en väg och en lät-a, som medger och möjliggör en för en västerlätming
skrämmande samhällsdisciplin men samtidigt en imponerande utvecklingsanstr:ingning.
Kina är inte heller i likhet med Sovjet ,iordens största kolonialmakt. Kina underkulade Tibet men därvid har det också stannat.
medan Sovjet är omgivet av lydriken. Kina
tycks också se på världen och på sin roll 1
denna värld på ett väsentligt annorlunda satt
än Sovjet. Maoisten Jan Myrdal har illustrerat deua i sina läsvärda artik lar i Svenska
Dagbladet. För en moderat är det in tressam
att möta kinesernas undran över svensk l’iirsvarspolitik. i inser väl betydelsen a1 ett
starkt försvar? Ni tänker väl inte nedrusta:
i begriper väl Sovjets imperialistiska ambitioner? Kinas syn på världspolitiken, på Soljets önskan till världsherravälde, på utvecklingsländerna är helt annan än den vanliga1-
te hos den svenska vänstern.
I Vietnam mötte återigen en annan kommunism. Mera mjuk, mera vänlig, mindre
disciplinerad. Arbetsdisciplinen är exempellis inte den man väntar sig i ett kommunistisk.t land. Arbetet går trögt och långsamt,
(Kh regnar det stannar vietnameserna helt
enkelt hemma.
:\ordvietnam 1-{jorde ett mycket fattigt intrick. Riset är ransonerat och matransonerna är knappa. Det var svårt att inte få en viss
mot\·illig beundran för detta fattigajordbrularland när man betänker att dess arme –
1isserligen med rysk hjälp, men ändå – lyckats hålla amerikanerna stången.
l det eriivrade Saigon, numera Ho Chi
\lin h C:it), hade elen nordvietnamesiska
lommunismen ett mindre vänligt ansikte.
En a1· 1·<’tra värdar·, naturligtvis från norr,
förklarade utan någon humor att Saigons innev<’urare måste ”reformeras”, de måste oml’andlas fr<’m konsumenter till producenter.
Från krigsslutet har cirka en halv miUon av
Saigons c\,5 milj innevånare flyttats ut och
fler skall lämna staden. Vi fick besöka en av
de s k nya ekonom iska zonerna, där Saigons
köpmän omvandlas till bönder. Det hela såg
h;trt och fattigt ut.. På en guidad tur av det
slag 1·i fick vara med om är det naturligtvis
omöjligt att avgöra i vilken utsträckning repression utövas och har utövats gentemot
1ietnameserna i syd. Birgitta Dahl (s) anser
att så icke är fallet, medan en långt mörkare
bild tecknas i andra vittnesmål, bl a i elen
franska tidningen L’Express där en jesuitpastor skildrar sina upplevelser i Saigon under och efter krigsslutet.
Vad som är ovedersägligt är att nordviet- 203
nameserna på sedvanligt kommunistiskt vis
har upprättat ett system som medger en
samhällskontroll av individerna in i minsta
detalj. Huskommitteer, kvarterskommitteer
osv uppåt övervakar medborgarna. En saigonfamilj som blir tillsagd att lämna sitt hem
och sina ägodelar och bege sig till en ny ekonomisk zon har inte något val.
Det finns ingen anledning att betvivla vietnamesernas vilja att utveckla sitt land. Men
deras och landets akilleshäl är den omöjliga
byråkratin. Det tar månader att få även enkla beslut genom ministerierna i Hanoi, och
har man väl fattat ett beslut i en riktning så
krävs det en jordbävning för att detta skall
kunna omprövas i ljuset av nya fakta. För
den svenska industri, som nordvietnameserna så gärna vill samarbeta med, lär byrå-
kratin bli elen största stötestenen.
Det sista kommunistlandet på vår resa,
Laos, var det mest osannolika av alla. Laos är
ett varmt och välluktande land, med teakträd, elefanter, prinsar och Budclha-tempel.
Laos nya makthavare, de flesta en gång kämpar i Pathet-Lao, var än mer präglade av
fransk kultur än nordvietnameserna. De hade fått sin utbildning på vänstra stranden i
Paris och där insupit marxism-leninismen.
De var nu mycket ivriga att få utvecklingshjälp av Sverige.
Ett genomgående intryck av resan var det
starka inslag av moral och pliktuppfyllelse
som finns i den asiatiska kommunismen.
Här har naturligtvis kommunismen en styrka, när det gäller att mobilisera folket till utvecklingsansträngningar i länder som länge
dragits med svaga statsbildningar.
Margaretha af Ugglas