Krister Gierow; Svensk lärdomshistoria
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KRISTER GIEROW:
Svensk lärdomshistoria
Professor Sten Lindroth i Uppsala gav förra
året ut de två första banden av sin ”Svensk
lärdomshistoria”. Vetande och lärdom finns
inom många områden, och Lindroths verk
behandlar också många ämnen, samtidigt
somförfattaren behärskar helheten suveränt.
Förre överbibliotekarien vid Lunds universitetsbibliotek, teol dr Krister Gierow är själv
sysselsatt med att skriva lärdomshistoria,
nämligen ytterligare en del av Lunds universitets historia. I sin artikel kallar han Lindroths bok ”en forskningsprestation av högsta
rang, ett monumentalt verk”. Men Gierow
behandlar den inte okritiskt, och han har
själv något att tillföra ämnet.
När Johan Nordström år 1933 installerades
som professor i ide- och lärdomshistoria vid
Uppsala universitet gav han i sin installationsföreläsning en presentation av sin vetenskap vilken tillika formade sig till en programförklaring. Både presentation och programförklaring var välmotiverade. Nordström var den förste innehavaren av den
med hjälp av donationsmedel inrättade professuren. Själv underströk han att lärostolen
i och för sig inte var att betrakta som ny utan
som återinrättad. Lärdomshistorien kunde
”fira sin återuppståndelse som självständigt
undervisningsämne vid Uppsala akademi efter att i nära ett och ett halft århundrade ha
prövat en brödlös vetenskaps alla vanskligheter”.
När Nordström talade om återuppståndelse syftade han på den undervisning i ”historia litteraria”, som under 1700-talets förra
hälft påbörjats vid de svenska universiteten
efter utländska förebilder och anförtrotts åt
universitetsbibliotekarierna. När han använde beteckningen brödlös vetenskap ville han
framhålla, att lärdomshistorisk forskning bedrivits även under tider, då någon lärar- ~änst i ämnet ej existerat. Själv var han det
mest eklatanta exemplet härpå, när han från
litteraturhistorien efter hand orienterade sig
mot lärdomshistorien, en i och för sig naturlig utveckling för en lärjunge till Henrik
Schiick. Denne framträdde i sin enorma vetenskapliga produktion lika mycket som lärdomshistoriker som renodlad litteraturhistoriker. Det var, har Sten Lindroth framhållit i
sin minnesteckning över sin lärare och företrädare som innehavare av professuren i ideoch lärdomshistoria, ”som Schiicks lärjunge
315
Nordström skolades tilllärdomshistoriker”. historia” i den samma år utgivna essäsamDetta medförde att ämnet under Nord- lingen ”Fru Lusta och Fru Dygd”. Ämnet för
ströms egid till en början fick en ganska deci- installationsföreläsningen var ”Naturvetenderat humanistisk prägel. Den grundsyn skaperna och kulturkampen under frihetstisom bestämde Nordströms grepp om det den”, tryckt i essäsamlingen ”Löjtnant Åhls
och som enligt Lindroths vitsord hans lär- äventyr” (1967).
jungar alla tillägnade sig medförde, att man
kunnat ”inte bara i yttre mening tala om en
upsaliensisk lärdomshistorisk skola med sin
bestämda prägel”, annorlunda än den naturvetenskapligt inriktade forskning som bedrivits utomlands. Som professor kom Nordström att ägna tid och krafter huvudsakligen
åt redigeringen av årsboken Lychnos, utgiven av det på hans initiativ bildade Lärdomshistoriska samfundet från 1936, forum för
den livaktiga forskning som bedrivits av den
egna lärjungeskaran och jämväl av andra,
även icke-svenska lärdomshistoriker. I den
till årsboken knutna serien Lychnos-bibliotek har publicerats betydelsefulla monografier och ederingar, bland dem – som resultat av Nordströms egen och hans efterträdares inspirerande lärargärning – en rad doktorsavhandlingar av i flera fall mycket hög
kvalitet, genom vilka efter hand en avsevärd
del av svensk lärdomshistoria blivit kartlagd.
När Nordström 1957 avgick från sin professur hade han genom egna forskningsinsatser och en sällsynt fruktbringande lärarverksamhet givit fasta konturer åt sitt läroämne och förskaffat det en obestridd plats i
jämbredd och samverkan med övriga historiska discipliner. Hans efterträdare blev som
nämnts Sten Lindroth. Även denne kände
behov att markera sitt ämbetstillträde med
en programförklaring, inte i installationsfö-
reläsningen utan i en uppsats ”Om lärdomsArbetsfältet
Valet av ämne kan sägas ha varit signifikativt. Lindroth har med sin breda skolning i
såväl humanistiska som naturvetenskapliga
ämnen varit osedvanligt väl skickad att föra
den lärdomshistoriska forskningen vidare
med en delvis ny inriktning eller i varje fall
accentuering. I uppsatsen ”Om lärdomshistoria” nämner han den medeltida filosofien i
vidsträckt bemärkelse som ett fruktbart men
svåröverskådligt fält. Men som en huvuduppgift för vetenskapshistorien utpekar han
den naturvetenskapliga revolutionen under
1600-talet. Även om han också framhåller
den betydelse den klassiska kulturen och litteraturen med renässansen fick i Sverige liksom i andra västerländska stater, anser han
likväl frågan om betydelsen av denna klassicism i vårt land vara i stort sett obesvarad:
med några få undantag, skriver han, ”är den
humanistiska traditionen i Sverige mest
okänd mark”.
Åtskilligt har hänt inom svensk lärdomshistorisk forskning sedan detta skrevs. Under Lindroths snart 20-åriga tid som ämneslärare har även problem hörande till denna
tradition belysts i specialundersökningar.
Men tyngdpunkten, främst i det egna författarskapet, har legat inom naturvetenskapernas och medicinens historia. Redan med
rl
316
doktorsavhandlingen ”Paracelsismen i Sverige intill 1600-talets mitt” (1943), föregången av en rad smärre undersökningar främst
inom naturvetenskaps- och medicinhistorien, angavs de huvudsakliga riktlinjerna för
den fortsatta forskningen. Till största delen
ägnades den ämnen inom svensk lärdomshistoria, behandlade med utomordentlig
skicklighet och lärdom och med beaktande
av aktuella strömningar inom internationell
vetenskap på respektive områden.
Under den period – ännu knappast ett
halvsekel – som ide- och lärdomshistorien i
modern tid bestått som självständig forskningsdisciplin i vårt land har den undergått
en imponerande utveckling. Detta framgår
av vad som nämnts om Nordströms och
Lindroths insatser och av vad som antytts beträffande de resultat som framlagts av andra
forskare, i första hand av lärjungar till endera av dem, i några fall till dem båda. Sedan
ett årtionde har även Göteborgs universitet
en professur i ämnet med Henrik Sandblad,
en av Nordströms första adepter, som innehavare. Så lyckligt lottat har Lunds universitet, som veterligen var det första svenska lä-
rosätet som – under en kort period på
l 730-talet – hade en regelrätt, ordinarie
professur i historia litteraria, ännu inte blivit. Ämnet företrädes där som en i filosofiska institutionen integrerad enhet av docent
Rolf Lindborg, även han med uppsaliensiskt
förflutet.
Det är alltså här tal om en lärdomshistorisk forskning med huvudsaklig förankring i
Uppsala. Genom i Lychnos publicerade specialundersökningar, genom akademiska och
andra avhandlingar, till största delen ingående i Lychnos- bibliotek, och genom i denna
serie utgivna vetenskapshistoriska undersökningar behandlande bia astronomi, botanik,
geografi, kemi och oftalmologi i äldre tid,
har en omfattande kartläggning gjorts av
svensk lärdo.:Oshistoria. Med detta material
som grundval och med mobiliset·ing av sin
egen enorma beläsenhet och kritiska förmå-
ga har Sten Lindroth gripit sig an den magistrala uppgiften att fullständiga denna kartläggning och att i ett fyrabandsverk, av vilket
två utgivits vid slutet av 1975, teckna den lärdomshistoriska utvecklingen i vårt land. De
hittills föreliggande volymerna omfattar medeltiden och reformationstiden samt stormaktstiden.
Det började med Ansgar
Lindroth låter den svenska lärdomshistorien
börja med de första missionärerna. ”Tidpunkten kan om man så vill”, skriver
han, ”närmare bestämmas. År 829 eller 830
seglade den frankiske munken norrut till
svearnas land; hans mål var handelsstaden
Birka i Mälaren.” Det är alltså Ansgar det
gäller. Hans verksamhet blev endast en episod. Det dröjde ännu lång tid innan kristendomen fick fast fot i Sverige, långt senare än
i de nordiska grannländerna. Lindroth redogör för vad vi kan veta om de kulturella förhållandena under brytningstiden med hjälp
av litterära källor, främst den äldre Eddan,
och av arkeologiska fynd samt för de impulser som nådde vårt land genom vikingarnas
färder i väster- och österled. Han skildrar
också hur latinet vann insteg främst genom
de för gudstjänstbruk av missionärerna
medförda skrifterna, vilka länge utgjorde de
enda verkliga vittnesbörden om de främmande kulturinflytelserna. Först från 1100-
talets senare del härrör de äldsta inhemska
dokumenten, bland dem det sk Vallentunakalendariet från 1198, den äldsta bok som
med säkerhet skrivits i Sverige.
l fortsättningen behandlas så cistercienserklostrens betydelse som kulturhät·dar och
den kanoniska rättens intressanta relation
till den inhemska rätten i landskapslagarna.
Ett avsevärt utrymme ägnas Folkungatiden,
under vilken i olika hänseenden en grundval
kapades för studier och boklig bildning, för
”en litterär värdslig kultur i europeisk mening” och ”en estetisk och litterär medvetenhet av bästa kontinentala märke”. Som vä-
sentliga faktorer i den kulturella utvecklingen anges domskolorna och domkapitlen
samt dominikanorden och framför allt de utländska sLUdieresorna med Parisuniversitetet, den europeiska lärdomens centrum och
skolastikens högborg, som främsta mål.
Sin framställning av _förhållandena i Sverige fram till 1200-talets slut inleder Lindroth
med konstaterandet att den vetenskapliga
kulturen här ”är ännu inte tusen år gammal”. Frågan är, om den ens kan föras så
långt tillbaka i tiden, om man nämligen vill
sätta en något så när bestämd gräns för vad
som kan betecknas som vetenskaplig kultur i
egentlig mening, för lärdomshistorien som
detju här är tal om. Lindroth har uppenbarligen själv varit medveten om att utgångs- 317
företrädaren för Folkungatidens vetenskapliga odling ange ”dominikanen, drillad i Aristoteles och vidareutbildad i Paris” och med
konstaterandet att ”med en sådan man” –
nämligen Petrus de Dacia – ”börjar under
1200-talets senare hälft den svenska lärdomshistorien”. Denne intar med sin ”Vita
Christina Stumbelensis” en rangplats i vår
inte alltför rika medeltidslitteratur och är väl
förtjänt av den honom av Schi.ick tilldelade
hederstiteln ”vår förste författare”. Men
hans skildring av bondflickan Kristinas extatiska upplevelser och anfäktelser, som han
själv bevittnade i byn Stommeln utanför
Köln, hör snarare till den religiösa mystikens
historia än till lärdomshistorien, även om de
brev han skrev till flickan enligt Schi.ick närmast är ”teologiska eller rättare religionsfilosofiska avhandlingar, spekulationer över
den jordiska och den andliga kärlekens vä-
sen” som för tanken till Dante. De rent teologiska och filosofiska skrifterna i Petrus de
Dacias litterära kvarlåtenskap är ännu ej helt
penetrerade men obetingat av mindre betydelse.
Först vid sekelskiftet 1300 och något senare framträder personligheter som direkt kan
hänföras till lärdomshistorien, dekanen i
Uppsala Laurentius från Vaksala och magister Matthias, Birgittas biktfader, med rätta
betecknad som ”vår medeltids ende betydande teolog”. I övrigt är det inte många som
förtjänar en plats i denna historia. Prästmunken Peder Månsson från Vadstena klospunkten i själva verket får sättas avsevärt se- ter, vars vidsträckta författarskap med
nare än tll missionstidens början. tyngdpunkten lagd på praktiska veLenskaAvsnittet om de utländska studieresorna per och hantverk renderar honom platsen
avslutar han med att som den mest typiske som ”vår ende medeltidsförfattare av eurol ’
318
peisk räckvidd”, likväl utan större inflytande
i hemlandet, och Ericus Olai, teolog men
mest känd som krönikeförfattare, är faktiskt
de enda som framträder med egen, klar profil.
Från Vadstena till Uppsala
En gestalt höjer sig över alla andra i det medeltida andelivets historia i vårt land, den
heliga Birgitta. Det är i sin ordning att hon
och hennes stiftelser, birgittinerorden och
Vadstena kloster, beaktats i Lindroths framställning: med Birgittas religiösa genombrott, heter det, ”når folkungatidens katolska kultur en ny dimension”. Vadstena kloster betecknas med skäl som ”obestridligen
senmedeltidens främsta kulturinstitution i
vårt land”. Men ett par viktiga och välmotiverade reservationer görs i sammanhanget.
Det konstateras med rätta att Birgitta inte
hör till lärdomshistorien och likaså ”att den
religiösa kulturen i Vadstena inte riktigt tillhör den svenska lärdomshistorien” och att
dess även med internationella mått rikhaltiga bibliotek aldrig blev vetenskapligt fruktbart och inte någon grundval för lärda studier. Det får med hänsyn till dessa reservationer sägas att framställningen härvidlag blivit
alltför bred ur saklig synpunkt. Detsamma
kan väl sägas om några andra avsnitt, som
väl fönjänat sin plats i svensk medeltida kulturhistoria men knappast utan vidare kan
hänföras till vår lärdomshistoria.
Senmedeltiden inleddes, framhåller Lindroth, med ”en period av armod och kulturellt förfall”. Samtidigt skedde en nyorientering i de lärda förbindelserna. Parisuniversitetets tillbakagång medförde att vetgiriga
ungdomar i stället sökte sig till i första hand
de många tyskspråkiga universiteten, länge
med Prag som viktigaste mål. Senare blev de
i snabb takt uppväxande nord- och mellantyska lärosätena de mest besökta.”Denna nyorientering har varit av stor betydelse vid reformationens genombrott. Vid den tidpunkten fanns svenska studenter på plats, en del
av dem vid det nygrundade universitetet i
Wittenberg.
Epokgörande i svensk lärdomshistoria
blev givetvis grundandel av Uppsala universitet J477 som resultat av ärkebiskop Jakob
Ulvssons energiska agerande. Även om starten var anspråkslös och de första professorerna, synbarligen med den tidigare här
nämnde Ericus Olai som enda undantag,
knappast av större resning, trots att bland
dem fanns män med grundliga utiandsstudier bakom sig, kan betydelsen av tillgång till
högre vetenskaplig utbildning inom landet
knappast överskattas. Om inte annat vittnar
upprättandet av universitetet om ett växande behov av sådan utbildning och om att förutsättningarna fanns för att med egna resurser i någon mån tillfredsställa det.
Vår medeltida lärdomshistoria kan inte
betecknas som rik, det torde framgå av ovanstående referat av och synpunkter på Lindroths framställning av densamma. Men kulturströmningarna på kontinenten har ändå,
om ock oftast sent, nått hit. Lärda män med
utbildning förvärvad vid de främsta utländska lärosätena har funnits, och de har inte
varit helt få. Med Uppsala unversitet skapades förutsättningar för en självständig
svensk lärdomstradition.
Vasatiden
Med reformationen förändrades läget radikalt, det framgår med all tydlighet och kanske något väl negativt av Lindroths skildring
av denna period, som till en bötjan betingades av att kyrkan inte längre organisatoriskt
och ekonomiskt kunde svara för den högre
utbildningen samt av de politiska och ekonomiska förhållandena. Uppsala universitet
låg under en mansålder nere, skolväsendet
råkade på de flesta håll i lägervall. Tillbakagången var inte speciellt utmärkande för Sverige. Även i Tyskland upplevde universiteten, med undantag för Wittenberg och några andra av reformationens fästen, och skolväsendet en krisperiod. Omställningen var
svår och det tog tid innan förutsättningarna
förelåg för att bygga upp en ny andlig kultur
med reformatori k prägel på ruinerna av
den medeltida katolska.
Det förtjänar likväl att framhållas att det
hela reformationstiden igenom här hemma
inte bara i det kungliga kansliet utan även i
kyrkaledningen fanns män med vetenskaplig skolning. Denna var förvärvad vid utländska universitet, senare vid det återupprättade universitetet i Uppsala och den av Johan III grundade högskolan på Gråmunkeholmen i Stockholm. Som representanter
för en hög sekulariserad bildning står främst
Gustav Vasas söner, vilka i viss mån jävar bedömningen av kungen som totalt likgiltig för
kulturella ting, och ett växande antal män inom adeln. Med 1571 års kyrkoordning lades
grunden för reorganisering av skolväsendet.
Långsamt skapades förutsättningarna för
det uppsving, som på allvar började först
med 1600-talets ingång.
319
Mot en bakgrund, ungefär motsvarande
den här skisserade, ger Lindroth en övet·sikt
av tiden fram till 161 O och tecknar de inte
synnedigen många personligheter som
framträdde i skarpare relief: brödraparet
Olaus och Laurentius Petri bland elen nya lä-
rans män, bröderna Johannes och Olaus
Magnus bland den gamlas. K)•rkohistoria
och teologi hör knappast till de områden
som lockat Lindroth till egen forskning.
Men med utnyttjande av andras resultat har
han givit en gedigen, i vissa stycken måhända något onyanserad redogörelse för en utveckling, i vilken dessa komponenterju är av
väsentlig betydelse. Skildringen av den av
bröderna Magnus inaugurerade göticismen
– tidigare också företrädel av Ericus Olai –
och framställningen av de nya statsrättliga
och filosofiska ideerna, främst ramismen,
vid 1500-talets slut fullständigar bilden av
vårt land som en kulturstat i långsamt vardande.
Stormaktstidens bötjan innebar inte, poängterar Lindroth i inledningen till verkets
andra band, ”att den lärda kulturen förändrades till struktur eller innehåll, bildningsmålen förblev tills vidare desamma”. De yttre villkoren blev emellertid annorlunda:
”järnåren, som varat genom hela den äldre
Vasatiden, var till ända.” Vid 1600-talets mitt
hade vårt land ”till sist blivit en protestantisk
kulturstat, också mätt med utländska mått”.
1600-talets lärda blomstring
l sin framställning av den utveckling som
ledde därhän och av vad som därpå följde
fram till stormaktstidens slut har Lindroth i
320
långt större utsträckning än tidigare kunnat
bygga på egna forskningsresultat, givetvis
supplerade med andras. Resultatet har blivit
en allsidig, i högsta grad intresseväckande
redogörelse för hur impulserna utifrån med
nya naturvetenskapliga och naturfilosofiska
ideer nådde hit och fick sin nationella stöpning, och hur också på de humanistiska områdena nya strömningar gjorde sig gällande,
väsentligen i nationell för att inte säga hypernationell form. Här möter bl a Johannes Bureus, en av den svenska lärdomshistoriens
mest sammansatta och gåtfulla personligheter som just genom Lindroths forskningar
framstår i klarare belysn ing, Georg Stiernhielm, betydande icke blott som skönlitterär
författare utan även som språkforskare och
filosof, och den mångsidige Olof Rudbeck,
alla tre förkämpar för den göticism, som genom mer eller mindre fantasifulla forskningar sökte skänkta den unga stormakten
Sverige ett ärofullt förflutet och rent av göra
ultima Thule till mänsklighetens vagga.
Av betydelse för den vetenskapliga livaktighet, som allt mer gjorde sig gällande, var
den förändrade attityd som statsmakterna
intog. Gustav II Adolf skapade genom sin
frikostighet förutsättningarna för det uppsving Uppsala universitet nådde under
1600-talet med inflytelserika kanslerer som
Johan Skytte, Axel Oxenstierna och Magnus
Gabriel De la Garide. Lindroth ägnar Uppsala universitet och förhållandena där en utförlig och kärleksfull skidring. Han ägnar
också ett kortare avsnitt åt de nytillkommande lärosätena inom det svenska väldets
gränser, Åbo, Dorpat och Lund. I redogörelsen för unversitetsväsendets utveckling får
han anledning att belysa den dragningskraft
som Sverige nu utövade på kontinentens lärde. Redan under 1620-talet sökte sig flera
tyskar till Uppsala, där antalet utländska lä-
rare efter hand blev stort: den förste professor skytteanus i statskunskap imoniu ,
medicinaren Raicus, historikern Loccenius,
filologen och historikern Schefferus, samtliga med förnamnet Johannes, och åtskilliga
andra. l Lund var också till en bötjan det tyska inslaget bland professorerna stort med
statsfilosofen och historikern Samuel von
Pufendorf som främsta namn.
ågra av de här nämnda intar framträ-
dande rum i vensk lärdomshistoria. Andra
har varit av mera perifer betydelse. Strömmen av inflyttade vetenskapsmän nådde sin
kulmen under drottning Kristinas regering,
då hovet i Stockholm blev en samlingspunkt
av internationell betydelse med längre eller
kortare gästspel av berömdheter som lsaac
Vossius, Nicolaus Heinsius, Claudius Salmasius, Gabriel Naude och, huvudet högre än
alla andra, Rene Deseartes som slutade sitt
liv där. Flera av de inkallade lärde knöts till
det bl a genom de omfattande krigsbytena
hastigt växande kungliga biblioteket, föremål för drottningens synnerliga intresse. l
denna miljö sammanträdde den lilla akademi, den första i vårt land, som med av Deseartes före hans bortgång utarbetade statuter började sin kortvariga verksamhet våren
1650. Den var betydelsefull, om inte i annat
avseende, som ett exempel på den vetenskapliga livaktigheten under denna lysande
period i vår odlingshistoria.
På ett medryckande sätt skildrar Lindroth
hur i detta gynnsamma klimat de olika vetenskaperna nådde en blomstring, som ger
full anledning att tala om en storhetstid även
på det kulturella området. Av särskilt intrese är läsningen av det omfångsrika kapitlet
”Antikviteter och historieskrivning”. Det rör
sig om insatser med i huvudsak nationell
prägel, där ett nyvaknat intresse för fornläm ningarna, i första hand litterära sådana,
går hand i hand med språk- och historieforskning med mer eller mindre tydligt göticistiskt förtecken. Olof Rudbeck med sin Atlantica framträder som den dominerande
gestalten. l ett senare kapitel, ”Rudbeckarna
och naturalhistorien”, framstår han också
som en empirisk naturforskare av högsta
dignitet med upptäckten av lymfkärlsy temet, vilken invecklade honom i häftig prioritetsstrid med den danske anatomen Thomas
Bartholin.
Här har endast några glimtar kunnat ges
av innehållet i Lindroths magnifika framställning av svensk lärdomshistoria. Den är
skriven con amore, med suverän behärskning av ett ofantligt, ofta svårpenetrerat material och med en levande stilkonst, präglad
av träffsäkra formuleringar, stundom med
påtaglig fåble s för det drastiska. Båda ban- 321
den avslutas med fylliga bibliografier och utmärkta register. De förstnämnda som ”gör
anspråk på ett slags full tändighet” – ett och
annat kunde vara att tillägga- är resonerande utan ställningstagande till respektive författares forskningsresultat. Utan någon
egentlig saklig motivering förekommer däremot här och där värderingar av enskilda arbeten. Illustreringen är rikhaltig och väl
vald, bildtexterna i allmänhet kortfattade
men upplysande. För artikelförfattaren,
uppvuxen med anblicken av Hamlets Kronborg på andra sidan Öresund, har det känts
litet stötande att finna det berömda byggnadsverket benämnt ”Kronoborg”.
är man efter avslutad läsning lägger
Sten Lindroths båda mäktiga volymer ifrån
sig – i förvissning om att man ofta får anledning att fördjupa sig i dem på nytt- känner
man beundran för en forskningsprestation
av högsta rang, för ett monumentalt verk
som vittnar om vidsträckt och djup lärdom
förenad med utomordentlig förmåga att på
ett medryckande sätt klarlägga sammanhangen och levandegöra personligheterna i
vårt lands lärdomshistoria.
Svensk lärdomshistoria
Professor Sten Lindroth i Uppsala gav förra
året ut de två första banden av sin ”Svensk
lärdomshistoria”. Vetande och lärdom finns
inom många områden, och Lindroths verk
behandlar också många ämnen, samtidigt
somförfattaren behärskar helheten suveränt.
Förre överbibliotekarien vid Lunds universitetsbibliotek, teol dr Krister Gierow är själv
sysselsatt med att skriva lärdomshistoria,
nämligen ytterligare en del av Lunds universitets historia. I sin artikel kallar han Lindroths bok ”en forskningsprestation av högsta
rang, ett monumentalt verk”. Men Gierow
behandlar den inte okritiskt, och han har
själv något att tillföra ämnet.
När Johan Nordström år 1933 installerades
som professor i ide- och lärdomshistoria vid
Uppsala universitet gav han i sin installationsföreläsning en presentation av sin vetenskap vilken tillika formade sig till en programförklaring. Både presentation och programförklaring var välmotiverade. Nordström var den förste innehavaren av den
med hjälp av donationsmedel inrättade professuren. Själv underströk han att lärostolen
i och för sig inte var att betrakta som ny utan
som återinrättad. Lärdomshistorien kunde
”fira sin återuppståndelse som självständigt
undervisningsämne vid Uppsala akademi efter att i nära ett och ett halft århundrade ha
prövat en brödlös vetenskaps alla vanskligheter”.
När Nordström talade om återuppståndelse syftade han på den undervisning i ”historia litteraria”, som under 1700-talets förra
hälft påbörjats vid de svenska universiteten
efter utländska förebilder och anförtrotts åt
universitetsbibliotekarierna. När han använde beteckningen brödlös vetenskap ville han
framhålla, att lärdomshistorisk forskning bedrivits även under tider, då någon lärar- ~änst i ämnet ej existerat. Själv var han det
mest eklatanta exemplet härpå, när han från
litteraturhistorien efter hand orienterade sig
mot lärdomshistorien, en i och för sig naturlig utveckling för en lärjunge till Henrik
Schiick. Denne framträdde i sin enorma vetenskapliga produktion lika mycket som lärdomshistoriker som renodlad litteraturhistoriker. Det var, har Sten Lindroth framhållit i
sin minnesteckning över sin lärare och företrädare som innehavare av professuren i ideoch lärdomshistoria, ”som Schiicks lärjunge
315
Nordström skolades tilllärdomshistoriker”. historia” i den samma år utgivna essäsamDetta medförde att ämnet under Nord- lingen ”Fru Lusta och Fru Dygd”. Ämnet för
ströms egid till en början fick en ganska deci- installationsföreläsningen var ”Naturvetenderat humanistisk prägel. Den grundsyn skaperna och kulturkampen under frihetstisom bestämde Nordströms grepp om det den”, tryckt i essäsamlingen ”Löjtnant Åhls
och som enligt Lindroths vitsord hans lär- äventyr” (1967).
jungar alla tillägnade sig medförde, att man
kunnat ”inte bara i yttre mening tala om en
upsaliensisk lärdomshistorisk skola med sin
bestämda prägel”, annorlunda än den naturvetenskapligt inriktade forskning som bedrivits utomlands. Som professor kom Nordström att ägna tid och krafter huvudsakligen
åt redigeringen av årsboken Lychnos, utgiven av det på hans initiativ bildade Lärdomshistoriska samfundet från 1936, forum för
den livaktiga forskning som bedrivits av den
egna lärjungeskaran och jämväl av andra,
även icke-svenska lärdomshistoriker. I den
till årsboken knutna serien Lychnos-bibliotek har publicerats betydelsefulla monografier och ederingar, bland dem – som resultat av Nordströms egen och hans efterträdares inspirerande lärargärning – en rad doktorsavhandlingar av i flera fall mycket hög
kvalitet, genom vilka efter hand en avsevärd
del av svensk lärdomshistoria blivit kartlagd.
När Nordström 1957 avgick från sin professur hade han genom egna forskningsinsatser och en sällsynt fruktbringande lärarverksamhet givit fasta konturer åt sitt läroämne och förskaffat det en obestridd plats i
jämbredd och samverkan med övriga historiska discipliner. Hans efterträdare blev som
nämnts Sten Lindroth. Även denne kände
behov att markera sitt ämbetstillträde med
en programförklaring, inte i installationsfö-
reläsningen utan i en uppsats ”Om lärdomsArbetsfältet
Valet av ämne kan sägas ha varit signifikativt. Lindroth har med sin breda skolning i
såväl humanistiska som naturvetenskapliga
ämnen varit osedvanligt väl skickad att föra
den lärdomshistoriska forskningen vidare
med en delvis ny inriktning eller i varje fall
accentuering. I uppsatsen ”Om lärdomshistoria” nämner han den medeltida filosofien i
vidsträckt bemärkelse som ett fruktbart men
svåröverskådligt fält. Men som en huvuduppgift för vetenskapshistorien utpekar han
den naturvetenskapliga revolutionen under
1600-talet. Även om han också framhåller
den betydelse den klassiska kulturen och litteraturen med renässansen fick i Sverige liksom i andra västerländska stater, anser han
likväl frågan om betydelsen av denna klassicism i vårt land vara i stort sett obesvarad:
med några få undantag, skriver han, ”är den
humanistiska traditionen i Sverige mest
okänd mark”.
Åtskilligt har hänt inom svensk lärdomshistorisk forskning sedan detta skrevs. Under Lindroths snart 20-åriga tid som ämneslärare har även problem hörande till denna
tradition belysts i specialundersökningar.
Men tyngdpunkten, främst i det egna författarskapet, har legat inom naturvetenskapernas och medicinens historia. Redan med
rl
316
doktorsavhandlingen ”Paracelsismen i Sverige intill 1600-talets mitt” (1943), föregången av en rad smärre undersökningar främst
inom naturvetenskaps- och medicinhistorien, angavs de huvudsakliga riktlinjerna för
den fortsatta forskningen. Till största delen
ägnades den ämnen inom svensk lärdomshistoria, behandlade med utomordentlig
skicklighet och lärdom och med beaktande
av aktuella strömningar inom internationell
vetenskap på respektive områden.
Under den period – ännu knappast ett
halvsekel – som ide- och lärdomshistorien i
modern tid bestått som självständig forskningsdisciplin i vårt land har den undergått
en imponerande utveckling. Detta framgår
av vad som nämnts om Nordströms och
Lindroths insatser och av vad som antytts beträffande de resultat som framlagts av andra
forskare, i första hand av lärjungar till endera av dem, i några fall till dem båda. Sedan
ett årtionde har även Göteborgs universitet
en professur i ämnet med Henrik Sandblad,
en av Nordströms första adepter, som innehavare. Så lyckligt lottat har Lunds universitet, som veterligen var det första svenska lä-
rosätet som – under en kort period på
l 730-talet – hade en regelrätt, ordinarie
professur i historia litteraria, ännu inte blivit. Ämnet företrädes där som en i filosofiska institutionen integrerad enhet av docent
Rolf Lindborg, även han med uppsaliensiskt
förflutet.
Det är alltså här tal om en lärdomshistorisk forskning med huvudsaklig förankring i
Uppsala. Genom i Lychnos publicerade specialundersökningar, genom akademiska och
andra avhandlingar, till största delen ingående i Lychnos- bibliotek, och genom i denna
serie utgivna vetenskapshistoriska undersökningar behandlande bia astronomi, botanik,
geografi, kemi och oftalmologi i äldre tid,
har en omfattande kartläggning gjorts av
svensk lärdo.:Oshistoria. Med detta material
som grundval och med mobiliset·ing av sin
egen enorma beläsenhet och kritiska förmå-
ga har Sten Lindroth gripit sig an den magistrala uppgiften att fullständiga denna kartläggning och att i ett fyrabandsverk, av vilket
två utgivits vid slutet av 1975, teckna den lärdomshistoriska utvecklingen i vårt land. De
hittills föreliggande volymerna omfattar medeltiden och reformationstiden samt stormaktstiden.
Det började med Ansgar
Lindroth låter den svenska lärdomshistorien
börja med de första missionärerna. ”Tidpunkten kan om man så vill”, skriver
han, ”närmare bestämmas. År 829 eller 830
seglade den frankiske munken norrut till
svearnas land; hans mål var handelsstaden
Birka i Mälaren.” Det är alltså Ansgar det
gäller. Hans verksamhet blev endast en episod. Det dröjde ännu lång tid innan kristendomen fick fast fot i Sverige, långt senare än
i de nordiska grannländerna. Lindroth redogör för vad vi kan veta om de kulturella förhållandena under brytningstiden med hjälp
av litterära källor, främst den äldre Eddan,
och av arkeologiska fynd samt för de impulser som nådde vårt land genom vikingarnas
färder i väster- och österled. Han skildrar
också hur latinet vann insteg främst genom
de för gudstjänstbruk av missionärerna
medförda skrifterna, vilka länge utgjorde de
enda verkliga vittnesbörden om de främmande kulturinflytelserna. Först från 1100-
talets senare del härrör de äldsta inhemska
dokumenten, bland dem det sk Vallentunakalendariet från 1198, den äldsta bok som
med säkerhet skrivits i Sverige.
l fortsättningen behandlas så cistercienserklostrens betydelse som kulturhät·dar och
den kanoniska rättens intressanta relation
till den inhemska rätten i landskapslagarna.
Ett avsevärt utrymme ägnas Folkungatiden,
under vilken i olika hänseenden en grundval
kapades för studier och boklig bildning, för
”en litterär värdslig kultur i europeisk mening” och ”en estetisk och litterär medvetenhet av bästa kontinentala märke”. Som vä-
sentliga faktorer i den kulturella utvecklingen anges domskolorna och domkapitlen
samt dominikanorden och framför allt de utländska sLUdieresorna med Parisuniversitetet, den europeiska lärdomens centrum och
skolastikens högborg, som främsta mål.
Sin framställning av _förhållandena i Sverige fram till 1200-talets slut inleder Lindroth
med konstaterandet att den vetenskapliga
kulturen här ”är ännu inte tusen år gammal”. Frågan är, om den ens kan föras så
långt tillbaka i tiden, om man nämligen vill
sätta en något så när bestämd gräns för vad
som kan betecknas som vetenskaplig kultur i
egentlig mening, för lärdomshistorien som
detju här är tal om. Lindroth har uppenbarligen själv varit medveten om att utgångs- 317
företrädaren för Folkungatidens vetenskapliga odling ange ”dominikanen, drillad i Aristoteles och vidareutbildad i Paris” och med
konstaterandet att ”med en sådan man” –
nämligen Petrus de Dacia – ”börjar under
1200-talets senare hälft den svenska lärdomshistorien”. Denne intar med sin ”Vita
Christina Stumbelensis” en rangplats i vår
inte alltför rika medeltidslitteratur och är väl
förtjänt av den honom av Schi.ick tilldelade
hederstiteln ”vår förste författare”. Men
hans skildring av bondflickan Kristinas extatiska upplevelser och anfäktelser, som han
själv bevittnade i byn Stommeln utanför
Köln, hör snarare till den religiösa mystikens
historia än till lärdomshistorien, även om de
brev han skrev till flickan enligt Schi.ick närmast är ”teologiska eller rättare religionsfilosofiska avhandlingar, spekulationer över
den jordiska och den andliga kärlekens vä-
sen” som för tanken till Dante. De rent teologiska och filosofiska skrifterna i Petrus de
Dacias litterära kvarlåtenskap är ännu ej helt
penetrerade men obetingat av mindre betydelse.
Först vid sekelskiftet 1300 och något senare framträder personligheter som direkt kan
hänföras till lärdomshistorien, dekanen i
Uppsala Laurentius från Vaksala och magister Matthias, Birgittas biktfader, med rätta
betecknad som ”vår medeltids ende betydande teolog”. I övrigt är det inte många som
förtjänar en plats i denna historia. Prästmunken Peder Månsson från Vadstena klospunkten i själva verket får sättas avsevärt se- ter, vars vidsträckta författarskap med
nare än tll missionstidens början. tyngdpunkten lagd på praktiska veLenskaAvsnittet om de utländska studieresorna per och hantverk renderar honom platsen
avslutar han med att som den mest typiske som ”vår ende medeltidsförfattare av eurol ’
318
peisk räckvidd”, likväl utan större inflytande
i hemlandet, och Ericus Olai, teolog men
mest känd som krönikeförfattare, är faktiskt
de enda som framträder med egen, klar profil.
Från Vadstena till Uppsala
En gestalt höjer sig över alla andra i det medeltida andelivets historia i vårt land, den
heliga Birgitta. Det är i sin ordning att hon
och hennes stiftelser, birgittinerorden och
Vadstena kloster, beaktats i Lindroths framställning: med Birgittas religiösa genombrott, heter det, ”når folkungatidens katolska kultur en ny dimension”. Vadstena kloster betecknas med skäl som ”obestridligen
senmedeltidens främsta kulturinstitution i
vårt land”. Men ett par viktiga och välmotiverade reservationer görs i sammanhanget.
Det konstateras med rätta att Birgitta inte
hör till lärdomshistorien och likaså ”att den
religiösa kulturen i Vadstena inte riktigt tillhör den svenska lärdomshistorien” och att
dess även med internationella mått rikhaltiga bibliotek aldrig blev vetenskapligt fruktbart och inte någon grundval för lärda studier. Det får med hänsyn till dessa reservationer sägas att framställningen härvidlag blivit
alltför bred ur saklig synpunkt. Detsamma
kan väl sägas om några andra avsnitt, som
väl fönjänat sin plats i svensk medeltida kulturhistoria men knappast utan vidare kan
hänföras till vår lärdomshistoria.
Senmedeltiden inleddes, framhåller Lindroth, med ”en period av armod och kulturellt förfall”. Samtidigt skedde en nyorientering i de lärda förbindelserna. Parisuniversitetets tillbakagång medförde att vetgiriga
ungdomar i stället sökte sig till i första hand
de många tyskspråkiga universiteten, länge
med Prag som viktigaste mål. Senare blev de
i snabb takt uppväxande nord- och mellantyska lärosätena de mest besökta.”Denna nyorientering har varit av stor betydelse vid reformationens genombrott. Vid den tidpunkten fanns svenska studenter på plats, en del
av dem vid det nygrundade universitetet i
Wittenberg.
Epokgörande i svensk lärdomshistoria
blev givetvis grundandel av Uppsala universitet J477 som resultat av ärkebiskop Jakob
Ulvssons energiska agerande. Även om starten var anspråkslös och de första professorerna, synbarligen med den tidigare här
nämnde Ericus Olai som enda undantag,
knappast av större resning, trots att bland
dem fanns män med grundliga utiandsstudier bakom sig, kan betydelsen av tillgång till
högre vetenskaplig utbildning inom landet
knappast överskattas. Om inte annat vittnar
upprättandet av universitetet om ett växande behov av sådan utbildning och om att förutsättningarna fanns för att med egna resurser i någon mån tillfredsställa det.
Vår medeltida lärdomshistoria kan inte
betecknas som rik, det torde framgå av ovanstående referat av och synpunkter på Lindroths framställning av densamma. Men kulturströmningarna på kontinenten har ändå,
om ock oftast sent, nått hit. Lärda män med
utbildning förvärvad vid de främsta utländska lärosätena har funnits, och de har inte
varit helt få. Med Uppsala unversitet skapades förutsättningar för en självständig
svensk lärdomstradition.
Vasatiden
Med reformationen förändrades läget radikalt, det framgår med all tydlighet och kanske något väl negativt av Lindroths skildring
av denna period, som till en bötjan betingades av att kyrkan inte längre organisatoriskt
och ekonomiskt kunde svara för den högre
utbildningen samt av de politiska och ekonomiska förhållandena. Uppsala universitet
låg under en mansålder nere, skolväsendet
råkade på de flesta håll i lägervall. Tillbakagången var inte speciellt utmärkande för Sverige. Även i Tyskland upplevde universiteten, med undantag för Wittenberg och några andra av reformationens fästen, och skolväsendet en krisperiod. Omställningen var
svår och det tog tid innan förutsättningarna
förelåg för att bygga upp en ny andlig kultur
med reformatori k prägel på ruinerna av
den medeltida katolska.
Det förtjänar likväl att framhållas att det
hela reformationstiden igenom här hemma
inte bara i det kungliga kansliet utan även i
kyrkaledningen fanns män med vetenskaplig skolning. Denna var förvärvad vid utländska universitet, senare vid det återupprättade universitetet i Uppsala och den av Johan III grundade högskolan på Gråmunkeholmen i Stockholm. Som representanter
för en hög sekulariserad bildning står främst
Gustav Vasas söner, vilka i viss mån jävar bedömningen av kungen som totalt likgiltig för
kulturella ting, och ett växande antal män inom adeln. Med 1571 års kyrkoordning lades
grunden för reorganisering av skolväsendet.
Långsamt skapades förutsättningarna för
det uppsving, som på allvar började först
med 1600-talets ingång.
319
Mot en bakgrund, ungefär motsvarande
den här skisserade, ger Lindroth en övet·sikt
av tiden fram till 161 O och tecknar de inte
synnedigen många personligheter som
framträdde i skarpare relief: brödraparet
Olaus och Laurentius Petri bland elen nya lä-
rans män, bröderna Johannes och Olaus
Magnus bland den gamlas. K)•rkohistoria
och teologi hör knappast till de områden
som lockat Lindroth till egen forskning.
Men med utnyttjande av andras resultat har
han givit en gedigen, i vissa stycken måhända något onyanserad redogörelse för en utveckling, i vilken dessa komponenterju är av
väsentlig betydelse. Skildringen av den av
bröderna Magnus inaugurerade göticismen
– tidigare också företrädel av Ericus Olai –
och framställningen av de nya statsrättliga
och filosofiska ideerna, främst ramismen,
vid 1500-talets slut fullständigar bilden av
vårt land som en kulturstat i långsamt vardande.
Stormaktstidens bötjan innebar inte, poängterar Lindroth i inledningen till verkets
andra band, ”att den lärda kulturen förändrades till struktur eller innehåll, bildningsmålen förblev tills vidare desamma”. De yttre villkoren blev emellertid annorlunda:
”järnåren, som varat genom hela den äldre
Vasatiden, var till ända.” Vid 1600-talets mitt
hade vårt land ”till sist blivit en protestantisk
kulturstat, också mätt med utländska mått”.
1600-talets lärda blomstring
l sin framställning av den utveckling som
ledde därhän och av vad som därpå följde
fram till stormaktstidens slut har Lindroth i
320
långt större utsträckning än tidigare kunnat
bygga på egna forskningsresultat, givetvis
supplerade med andras. Resultatet har blivit
en allsidig, i högsta grad intresseväckande
redogörelse för hur impulserna utifrån med
nya naturvetenskapliga och naturfilosofiska
ideer nådde hit och fick sin nationella stöpning, och hur också på de humanistiska områdena nya strömningar gjorde sig gällande,
väsentligen i nationell för att inte säga hypernationell form. Här möter bl a Johannes Bureus, en av den svenska lärdomshistoriens
mest sammansatta och gåtfulla personligheter som just genom Lindroths forskningar
framstår i klarare belysn ing, Georg Stiernhielm, betydande icke blott som skönlitterär
författare utan även som språkforskare och
filosof, och den mångsidige Olof Rudbeck,
alla tre förkämpar för den göticism, som genom mer eller mindre fantasifulla forskningar sökte skänkta den unga stormakten
Sverige ett ärofullt förflutet och rent av göra
ultima Thule till mänsklighetens vagga.
Av betydelse för den vetenskapliga livaktighet, som allt mer gjorde sig gällande, var
den förändrade attityd som statsmakterna
intog. Gustav II Adolf skapade genom sin
frikostighet förutsättningarna för det uppsving Uppsala universitet nådde under
1600-talet med inflytelserika kanslerer som
Johan Skytte, Axel Oxenstierna och Magnus
Gabriel De la Garide. Lindroth ägnar Uppsala universitet och förhållandena där en utförlig och kärleksfull skidring. Han ägnar
också ett kortare avsnitt åt de nytillkommande lärosätena inom det svenska väldets
gränser, Åbo, Dorpat och Lund. I redogörelsen för unversitetsväsendets utveckling får
han anledning att belysa den dragningskraft
som Sverige nu utövade på kontinentens lärde. Redan under 1620-talet sökte sig flera
tyskar till Uppsala, där antalet utländska lä-
rare efter hand blev stort: den förste professor skytteanus i statskunskap imoniu ,
medicinaren Raicus, historikern Loccenius,
filologen och historikern Schefferus, samtliga med förnamnet Johannes, och åtskilliga
andra. l Lund var också till en bötjan det tyska inslaget bland professorerna stort med
statsfilosofen och historikern Samuel von
Pufendorf som främsta namn.
ågra av de här nämnda intar framträ-
dande rum i vensk lärdomshistoria. Andra
har varit av mera perifer betydelse. Strömmen av inflyttade vetenskapsmän nådde sin
kulmen under drottning Kristinas regering,
då hovet i Stockholm blev en samlingspunkt
av internationell betydelse med längre eller
kortare gästspel av berömdheter som lsaac
Vossius, Nicolaus Heinsius, Claudius Salmasius, Gabriel Naude och, huvudet högre än
alla andra, Rene Deseartes som slutade sitt
liv där. Flera av de inkallade lärde knöts till
det bl a genom de omfattande krigsbytena
hastigt växande kungliga biblioteket, föremål för drottningens synnerliga intresse. l
denna miljö sammanträdde den lilla akademi, den första i vårt land, som med av Deseartes före hans bortgång utarbetade statuter började sin kortvariga verksamhet våren
1650. Den var betydelsefull, om inte i annat
avseende, som ett exempel på den vetenskapliga livaktigheten under denna lysande
period i vår odlingshistoria.
På ett medryckande sätt skildrar Lindroth
hur i detta gynnsamma klimat de olika vetenskaperna nådde en blomstring, som ger
full anledning att tala om en storhetstid även
på det kulturella området. Av särskilt intrese är läsningen av det omfångsrika kapitlet
”Antikviteter och historieskrivning”. Det rör
sig om insatser med i huvudsak nationell
prägel, där ett nyvaknat intresse för fornläm ningarna, i första hand litterära sådana,
går hand i hand med språk- och historieforskning med mer eller mindre tydligt göticistiskt förtecken. Olof Rudbeck med sin Atlantica framträder som den dominerande
gestalten. l ett senare kapitel, ”Rudbeckarna
och naturalhistorien”, framstår han också
som en empirisk naturforskare av högsta
dignitet med upptäckten av lymfkärlsy temet, vilken invecklade honom i häftig prioritetsstrid med den danske anatomen Thomas
Bartholin.
Här har endast några glimtar kunnat ges
av innehållet i Lindroths magnifika framställning av svensk lärdomshistoria. Den är
skriven con amore, med suverän behärskning av ett ofantligt, ofta svårpenetrerat material och med en levande stilkonst, präglad
av träffsäkra formuleringar, stundom med
påtaglig fåble s för det drastiska. Båda ban- 321
den avslutas med fylliga bibliografier och utmärkta register. De förstnämnda som ”gör
anspråk på ett slags full tändighet” – ett och
annat kunde vara att tillägga- är resonerande utan ställningstagande till respektive författares forskningsresultat. Utan någon
egentlig saklig motivering förekommer däremot här och där värderingar av enskilda arbeten. Illustreringen är rikhaltig och väl
vald, bildtexterna i allmänhet kortfattade
men upplysande. För artikelförfattaren,
uppvuxen med anblicken av Hamlets Kronborg på andra sidan Öresund, har det känts
litet stötande att finna det berömda byggnadsverket benämnt ”Kronoborg”.
är man efter avslutad läsning lägger
Sten Lindroths båda mäktiga volymer ifrån
sig – i förvissning om att man ofta får anledning att fördjupa sig i dem på nytt- känner
man beundran för en forskningsprestation
av högsta rang, för ett monumentalt verk
som vittnar om vidsträckt och djup lärdom
förenad med utomordentlig förmåga att på
ett medryckande sätt klarlägga sammanhangen och levandegöra personligheterna i
vårt lands lärdomshistoria.