Eric Nilsson; Det nya psalmbokstillägget
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ERIC NILSSON:
Det nya psalmbokstillägget
Det tilläggsförslag till Den svenska psalmboken, som av en särskild kommille lades fram
1975, utsattesför kritikfrånflera håll. Kyrkomötet 1975 begärde ändringar på väsentliga punkter. Resultatet blev det sedanförra
höstenföreliggande, av regeringen för användning och prövning iförsamlingarna
publicerade verket ”Psalmer och visor
1976”. Svensk Tidskriftfann att det borde
vara av intresse attfå veta hur kyrkomötets
intentionerföljts upp av kommitten. Förre
kontraktsprosten i Åtvidaberg Eric Nilsson
har gjort en genomgång avförslaget i dess
nuvarandeform ochframlägger här resultaten av sin granskning.
Vi är på väg mot en ny psalmbok liksom mot
en ny kyrkohandbok och bibelöversättning.
Vi är inte ensamma om detta förnyelsearbe·
te. Det pågår praktiskt taget i alla kyrkor och
·samfund i den västerländska kristenheten,
inte minst i den romersk-katolska kyrkan.
Där var det påven Johannes XXIII, som
med sin uppmärksammade term ”aggiorna·
mento” formulerade målet för förnyelsen.
Budskapets innehåll skulle bevaras intakt
men det skulle ges en nyform för att bli tillgängligt ”i dag”. Detta har i vår kyrka formulerats: Evangeliet skall inte anpassas efter
men väl avpassas för vår tids människor.
Frågan om innehåll och form är emellertid i många avseenden komplicerad. Nya
former kan uppfattas som en förändring al’
innehållet och kan olyckligtvis i verkligheten
också vara det. A andra sidan är heller inte
gamla former någon garanti för innehållets
renhet. ”Teologi skrives inte för evigheten”
(Gustaf Aulen). Ännu mindre gör psalmböcker det.
I början av år 1975 lade psalmkommitten
fram sitt förslag ”Psalmer och visor”, behandlat av Bo Sture Wiking i denna tidskrifts nr 7 samma år. Här skall nu några
reflexioner göras kring det fortsatta arbetet
med psalmboksfrågan. Först kanske en kon
återblick kan vara på sin plats för att belysa
de förutsättningar utifrån vilka kommitten
arbetat.
Vid psalmbokskommittens tillsättning
1969 gav Kungl. Maj:t- det hette så på den
tiden – inga andra direktiv än att den skulle
utarbeta ett tillägg till Den svenska psalm!Jo.
ken att brukas intill dess en allmän revisi<MI
ägt rum av hela psalmboken. Kommittea
fick bygga på de uttalanden som gjorts i kyrkomötet. Där hade man framhållit angelä-
genheten av en ”kontinuerlig” förnyelse av
psalmboken. Man ville ha adekvata uttryck
för ämnen som mission, diakoni, ekumenik,
e1angelisation, arbetsliv och ungdomens nya
situation. Man hade också pekat på behovet
a1 nya nattvardspsalmer, vigsel- ochjordfästningspsalmer samt psalmer för olika tider på
l~rkoåret. Ett omfattande psalmskapande
var redan igång både utomlands och i vårt
eget land, främst genom det är 1960 inrättade Hymnologiska institutet. Under det att
man på 1940- och 1950-talen liksom beträffande det liturgiska arbetet främst varit inriktad på restaurering av äldre material,
lom nu en diktning och ett musikskapande
kannetecknat av en klar inriktning mot förnvelse. Nya teologiska strömningar och andra rörelser gjorde sig gällande. Ett större antal ämnesområden togs upp utöver dem av
kvrkomötet nämnda. Gränserna i formellt
avseende vidgades till att omfatta också nya
t1per av psalm och visa. Vi fick uppleva en
”svensk psalmexplosion” med omkring
l000 nyskrivna texter och l 500 nykomponerade melodier.
Som allmän princip för sammanställandet
av tillägget angav kommitten, att psalm och
1isa skulle ”bidra till att uttrycka det kristna
budskapet, så att det når så många som möjligt i olika livssituationer”. Man vill presentera ett material som var ”teologiskt sant och
språkligt fullödigt”.
Efter en omfattande remissbehandling av
47 olika instanser – det är skäl att nämna att
både Sveriges frikyrkaförbund och det Katolska biskopsämbetet hörde dit – stod så
219
Kyrkomötet på hösten 1975 inför uppgiften
att ta slutlig ställning till psalmkommittens
förslag.
Arvet från fornkyrka och medeltid
I förslaget hade kommitten byggt vidare på
det arbete, som påbörjades redan i 1937 års
psalmbok. Värdefulla bidrag hade hämtats
från den restaurerade svenska tidegärden,
kyrkans klassiska sångbok med böner för dagens olika ”tider”. En rad latinska hymner
kom sålunda att ingå i förslaget. Två av dem,
skrivna på 300-talet av ”Kyrkosångens fader” Ambrosius, tillhör det allra äldsta skiktet av kyrkans sång i metrisk form. Även
500-talet var representerat med två hymner
av Fortunatus, känd i hela vår kyrka genom
Wallins version av hans ”Pange lingua” i
psalmen ”Upp, min tunga”. Nu kom även
hans mäktiga ”Salve festa dies”, återgiven av
Anders Frostenson i ”Dagarnas dag, o uppståndelse”. Här som i övriga fall är dennes
översättning av latinska texter gjord med
stor frihet. Snarast är det fråga om nytolkningar, i vilka det väsentliga av innehållet bevarats men får en enkel poetisk form, som
ändå torde fånga åtskilligt av originalens stil.
Den från l 000-talet stammande ”Hur mäktig är den sabbat” har återgetts av Staffan
Larsson i en ypperlig version.
Som en hymnologisk händelse får det väl
betecknas, att den även i vårt land alltsedan
medeltiden mycket sjungna julsången ”Låt
oss sjunga – Kristus är född” återkommit i
vår psalmbok. Detsamma gäller påsksången
”Lovets offer – Kristus är uppstånden”. Bå-
da blev en gång uteslutna av Johan Olof
Wallin.
l
220
Nu hade emellenid kommitten också infört nygjorda översättningar av två i den katolska världen mycket älskade Mariatexter,
nämligen ”Salve Regina” (Var hälsad, drottning) och ”Ave rnaris stella” (Hell dig, havets
stjärna), den förstnämnda även i en fri version av Bo Setterlind. Samtliga blev – väl inte helt oväntat – utmönstrade av kyrkomö-
tet såsom ”främmande för en evangelisk-luthersk kyrka” och ”till vissa delar stridande
mot Svenska kyrkans bekännelse”. Beträffande Setterlinds ”Var hälsad, Herrens moder” uppstod dock en viss diskussion i kyrkomötets plenum, där tre biskopar talade för
att den skulle få stå kvar i förslaget. Det
framhölls bl a att ekumenik borde inte bara
sträcka sig ”åt vänster” utan också ”åt hö-
ger”. Det påpekades också att texten kunde
tolkas evangeliskt. Men just dubbeltydigheten ansågs betänklig.
I övrigt ställde sig kyrkomötet klart positivt till föreslagna bidrag ur kyrkans äldsta
psalmskatt. Det antog därjämte Fortunatushymnen ”Pange lingua” i J A Eklunds översättning, som fylligare och mera texttroget
återger innehållet än som skett i Wallins
”Upp, min tunga”. Vidare tog kyrkomötet in
julsången ”Prisad högt av herdars skara” och
hymnen ”Morgonens rodnad över bergen
brinner”, båda av medeltida ursprung och
båda i många församlingar redan insjungna.
Frågan är om någon evangelisk kyrka,
bortsett från den anglikanska, har lyckats bevara ett så rikt bestånd av förreformatoriska
texter och melodier. Ändå torde det finnas
mer att hämta ur kyrkans gamla hymnförråd.
Evangelisk psalmskatt
Från den evangeliska psalmdiktningens
hemland hade kommitten hämtat en morgonfrisk kyrkovisa, skriven av en med Luther samtida diktare. Men det blev kyrkomö-
tet som fick äran av att nattvardspsalmen
”Gud vare lovad”, författad år 1524 av själve
fader Luther, kom med i tillägget. Tidigt
översatt av Olaus Petri har den funnits med i
vår kyrkas sång- och psalmböcker ända fram
till 1937, då den uteslöts. Sedan 1975 har
den en plats i de tyska katolikernas psalmbok ”Gotteslob” med Martin Luther angiven
som författare!
Även engelsk psalmdiktning var representerad i kommittens förslag. Vi möter ett så
berömt namn som Charles Wesley, vilken
egendomligt nog aldrig förut varit företrädd
i någon svensk psalmbok. Bland senare engelska diktare bör väl särskilt nämnas F W Faber, vars ”There’s wieleness in God’s merq”
i Britt G Hallqvists översättning ”Det finn
djup i Herrens godhet” blivit omåttligt populär. Den mycket älskade sångform som
går under beteckningen ”carols” var introducerad i psalmförslaget. Kyrkomötet gi
vidare på den inslagna vägen och intog ytter.
ligare tre sånger av denna typ, däriblan
den i hela den engelsktalande världen sjun
na julsången ”O come, all ye faithful”, övef
satt av Eva Norberg. Dessa carols har ock
redan blivit mycket uppskattade. Även p
sionspsalmen ”När världens Frälsare jag se
av Englands förste store psalmdiktare
Watts togs in i tillägget på initiativ av kyr·
mötet.
Våra nordiska systerkyrkor är däre
sparsamt representerade. Från Danmal
finns efter utskottets behandling endast två
psalmer, dock av så lysande diktare som
Kingo och Grundtvig, och från Norge endast två, under det att man där i sitt nya
psalmbokstillägg ”Salmer 73” har infört ända upp tilltretton svenska texter, därtill i originalform. Från det svenskspråkiga Finland
har endast kommit med en text men ingen
enda från finska psalmboken. Vi hoppas att i
det fortsatta psalmboksarbetet framförallt
våra nordiska kyrkor blir företrädda med ett
rikare urval, efter norskt föredöme gärna på
originalspråk.
Väckelsesånger
En rad sånger från främst 1800-talets väckelserörelser hade av kommitten införts i förslaget. De flesta hade hämtats från den frikvrkliga sångskatten. Men till skillnad från
vad som skedde vid tillkomsten av 1937 års
psalmbok hade inga försök gjorts att omforma texter och melodier för att få dem att
bättre smälta in i traditionell psalmstiL
Tvärtom hade man varit ytterst noggrann
med att bevara dem i så ursprunglig form
som möjligt enligt samma princip som senare tillämpats vid restaurering av äldre koraler och visor.
Kyrkomötet antog samtliga föreslagna
sånger och kunde även kräva att Roseniussången ”Varjag går i skogar, berg och dalar”
skulle kompletteras med den ursprungliga
strofen ”Följ mig, huldaste uppstungna hjärta”. På sitt sätt intressant är väl också att, så
vitt man kan utläsa ur handlingarna, heller
inga invändningar gjordes mot de frikyrkliga texterna. Man ansåg dem som viktiga bi- 221
drag till ekumeniken och utökade dem enligt väckta motioner med ytterligare fyra väckelsesånger, däribland den laestadianskt färgade ”I tro under himmelens skyar”, fli~igt
sjungen i Luleå stift. Något förhastat verkar
kanske ändå kyrkomötets beslut att utöver
kommittens förslag ta med ”Saliga visshet”.
Dess svaghet i musikaliskt hänseende har på-
talats också av frikyrkliga musiker, som därför heller inte ansett den fylla någon ekumenisk funktion. En både riktigare och mer sober översättning av Lars Linder i ”Sionstoner 1972” har tydligen inte hunnit observeras av kyrkomötet.
Religiös lyrik
Psalmkommitten hade också velat pröva
möjligheterna att använda sig av högtstående lyriska dikter med religiöst innehåll. Det
gällde alltså nästan uteslutande texter som
från början inte varit avsedda som psalmer.
Mot dessa försök intog kyrkomötet en starkt
kritisk hållning. Dikter av Pär Lagerkvist och
Nelly Sachs avfördes som alltför allmänreligiösa. En dikt av Jan Fridegård uteslöts på
grund av textens svårtillgängligheL Artur
Lundkvists ”Djupen sätter han i skälvning”,
bearbetad av Frostenson, placerades utan
angiven motivering i en avslutande grupp lä-
sepsalmer. Samma blev förhållandet med
Karin Boyes ”Allt som är spritt och delat”
och Harry Martinsons ”Hur svårt att ena
tron med livets dagar”, hämtad ur ”Aniara”.
Motiveringar finns heller inte angivna för
att bland läsepsalmerna placerades ”Bortom
berg och mörka vatten” av Hjalmar Gullberg
jämte ytterligare ett par dikter. I flera av de
222
nämnda fallen torde man kunna förmoda
att dikterna ansetts vara allmänreligiösa.
Kanske kan man också förmoda, att församlingsmässiga synpunkter spelat in, såsom beträffande Gullbergs dikt ”Bortom berg och
mörka vatten,” som genomtonas av bibeltexter men har en så oregelbunden rytm, att
den torde blivit svår att sjunga av en församling. Man kan väl ändå fråga, om det inte
finns något mer att hämta från denne diktare. Martinsons sköna sommarhymn ”De
blomster som i marken bor” blev den enda
dikt som godtogs av kyrkomötet.
Nya psalmer och visor
Det stora flertalet av nyskrivna psalmer och
visor har författats efter 1960, därav närmare l 00 efter psalmkommittens tillsättning
1969. Den ojämförligt största delen har skrivits av Anders Frostenson, närmast följd av
Britt G Hallqvist, Olov Hartman och Bo Setterlind. Även bidragen av ”anonym” författare hade lämnats av Frostenson.
Ett genomgående drag i denna nydiktning är betoningen av skapelsen. Gud är oss
nära i den värld han skapat och ständigt skapar på nytt. Han bor inte bara ”högt i stjärnehimlen”. Hela jorden är hans, ”markens
lilja och stadens ljus, drivhjulets sång och stadens brus”. Men denna värld är kluven, inte
mellan ande och materia, heller inte mellan
själ och kropp, utan mellan Faderns vilja och
den onda makt, som destruerar både jorden
och människan. Skapelsen trängtar efter att
bli frigjord från sin träldom, ”en gång i tidens morgon är jorden ny”.
Så består Sonens gärning inte bara i att
predika syndernas förlåtelse och ge själen
frid. Han botar de sjuka, ger de hungriga
bröd och de döda liv. Han prisas för att han
”inte tog det gudomliga”. Han behöll inte sin
härlighet som Guds Son för sig själv utan
blev människa och identifierade sig med de
fattiga, plågade, utstötta och dömda. Han är
den som går med oss ”längst in i ångesten”
och bär vår skuld. Hans uppståndelse skildras både som kosmisk tilldragelse och som
den enskilda människans befrielse. I en
påskpsalm kan det heta ”Framtiden väntar,
res dig, gläd dig som människa”.
Andens verk beskrives ofta i direkt anslutning till psaltarordet om Anden som skapar
och förnyar. Så sker i den moderna visan
”Gud, när du andas över vår jord, förnyas
den, dess ansikte lyser”. (I vår gamla pingstpsalm ”Kom, Helge Ande, Herre god” har
vid översättningen av den latinska hymnen
”Veni Creator Spiritus” märkligt nog själva
nyckelordet Skapare råkat falla bort.) Ande,
vind och liv är ord som ofta förekommer ide
nya texterna. Förlåtelsen betonas starkare
än ångern. Även den i bikten tillsagda förlå-
telsen har fått en psalm, ”När inför din dom
jag stod”. I flera nattvardspsalmer förbindes
det gemensamt delade brödet med medmänskligt och socialt ansvar. Bönen blir
”Sänd oss med fred och bröd, Herre, i världen”. Frälsningsverkets fullbordan beskrives
som en skapelse av ”nya himlar, en ny jord.”
Uppenbarelseboken citeras ofta. Men det
eviga livet kan också framställas i personliga
tonfall som en närhet, ”då vi kommer hem
till dig”.
Till formen utmärker sig de nyskrivna tex·
terna för stor frihet både ifråga om strof·
—————————–~~e———-~——————–:—
byggnad och språk. Klassisk strof, såsom
den sapfiska från 600-talet före Kristus, förekommer likaväl som moderna strofformer
av skiftande slag. Meningsbyggnaden har
förenklats medan rytmen blivit varierad. Ett
högtidligt språk av det slag som finns i 1937
års psalmbok förekommer särskilt i de texter
som övertagits från Hymnologiska institutet.
Under 1960-talet sker en alltmer markerad
övergång till enklare språk och stil. Speciellt
i visorna kan t o m vissa inslag av talspråk
förekomma såsom ”mej”, ”dej”, ”sej”, (återställda till skriftspråk av utskottet). Ett uppmärksammat drag är att man för att undvika
”kyrkligt formelspråk” ofta ersätter rim med
sk assonans, tex ”ljus”-”Gud”, ”gav”-”var”,
”frihet”-förbliver”. I många fall har därvid
223
man tala om ett slags nyenkelhet, ofta med
anslutning till vistradition. Någon bestämd
gränslinje mellan psalm och visa går det
knappast att ange. Intressant är exempelvis
Frostensons ”De trodde att Jesus var borta”,
som i sin enkelhet fått en konstnärlig verkan. Skriven som kyrkovisa för barn brukas
den nu ofta som psalm i högmässan.
Kyrkomötets kritik: innehållet
Kritik riktades mot betoningen av skapelsen.
Man menade att den beretts alltför stort utrymme jämfört med Kristi frälsaregärning.
Man ansåg också, att för stort intresse ägnats
åt sociala och internationella frågor av modebetonad art och såg i detta ett tecken på
goda resultat uppnåtts såsom i Hartmans en inomvärldslighet, som glömde bort evig- ’Jag tror på Gud”, där författaren iakttagit hetshoppet. Gränsen var oklar mellan vårt
regeln att inte blanda assonans med rim. Ut- jordiska och vårt himmelska framtidshopp.
märkta exempel finns också på helt orimma- Bättring, omvändelse och rättfärdiggörelse
de texter, där bl a upprepningar och para!- av nåd allena hade blivit föremål för en alltlelliseringar av ord och satser samt använ- för sparsam behandling.
dande av genomgående nyckelord bidragit Mot detta genmäldes, att ”Psalmer och vitill en poetisk form av hög klass. Göran Be- sor” var ett tillägg avsett inte att ersätta men
xells ”Stjärnorna spänner en båge” och Britt väl komplettera nuvarande psalmbok på omG Hallqvists ”Kristus är världens ljus” är. råden, där förnyelse var angelägen. Bland
jämte många andra dikter sådana exempel.
Överhuvud utmärker sig de nya texterna
för stor variation av uttrycksmedel, inte
minst ifråga om bildspråket, som i somliga
fall är starkt förtätat och ger en mångfald av
associationer. Modernistiska dikter av 40-
talstyp finns likväl inte, även om man i något
enstaka fall skulle kunna tala om en viss på-
verkan. En så originell diktare som Majken
Johansson har ej kommit med på grund av
språkets ometriska form. Å andra sidan kan
dessa ville man räkna de motivkretsar som
sluter sig just kring skapelsen och betonar
vårt förvaltarskap och gemensamma ansvar
för den värld vi nu lever i, på många sätt hotad av förstöring. Fullödiga uttryck fanns
även för Sonens och Andens verk. Vidare
hade i de nya psalmerna ”ett försök gjorts
att komma åt den bibliska helhetssynen”, när
det gäller vårt kristna hopp, som både teologiskt och poetiskt kan vara svårt att beskriva
i entydiga termer. Här liksom i en del andra
224
fall röjdes emellertid vissa olikheter i teologisk grundsyn, ibland betingade av olikartade fromhetstyper. Enighet kunde dock uppnås om strykningar och ändringar av ett
ganska stort antal texter. Därvid blev ett
femtontal utmönstrade med brister i innehållet som enda eller främsta motivering.
I några fall syns kyrkomötet dock ha förbisett, att i kommittens förslag även centrala
sanningar ofta framställes i helt odogmatisk
form. Ett typiskt exempel är Frostensons
”Han kom till ett främmande land”, berättad
i anslutning till liknelsen om den förlorade
sonen. Om honom heter det i psalmen att
”han sin skuld, ej förlåtelsen såg”. Men tonvikten ligger uppenbart på glädjen över den
återfunne alldeles som i parallelltexterna om
det förlorade fåret och den borttappade
penningen. Alla tre liknelserna berättar Jesus med särskild adress till fariseer och
skriftlärde, som inte kunde fatta hur han
kunde ta emot syndare utan att föreskriva
dem några kvalificerande villkor. Men psalmen med musik av en så framstående tonsättare som Sven-Erik Johansson underkändes
av kyrkomötet. Motiveringen lydde: ”Psalmen som berättar om den förlorade sonen
ger intet uttryck åt hans ånger och omvändelse. Uttrycket i v 4 ’Det finns inget främmande land’ kan lätt missförstås.” Man får
kanske i stillhet undra hur utskottet kom
fram till den betygssättningen.
I regel var det emellertid inte en direkt
oriktig läroframställning som påtalades utan
i stället brist på klarhet och fasthet i läran.
Man vände sig mot texter av alltför ”allmänt
innehåll” och brist på ”biblisk substans”. Så
blev också psalmer och visor utmönstrade
som uttryckte tvivel eller ”alltför markerad
tveksamhet”. Bland dem fanns Britt G
Hallqvists ”Gud, du gick bort. Korset står
kvar”, i vilken psalm författaren ställer frå-
gan ”Var är din Gud?” på ett sätt som ligger
nära samma ord i den 42 Psalmen. Texten
”jag kom inte hit för attjag tror”, som handlar om en av många känd tvekan inför nattvarden, fick – dock efter viss korrigeringkomma med bland läsepsalmerna. Däremot
uteslöts helt Tore Littmarcks bland ungdom
mycket sjungna ”Jag skulle vilja våga tro”
med motiveringen ”P almens tema uttrycker
många människors situation men upprepar
frågan utan att ge något svar”. Eljest lär man
väl inte kunna begära, att en sökare själv
skall kunna prestera det svar som han söker
hos Gud. Kyrkomötet iakttog här den traditionella försiktighet, som en gång visade sig i
en markerad tveksamhet mot Emil Liedgrens ”Mästare, alla söka dig”.
Kyrkomötets kritik: formen
En mycket stor del av utskottets gran kningsarbete kom att gälla frågor rörande
den språkliga formen. Stora krav ställdes på
entydighet och klarhet. Man vände sig mot
”dubbelbottnade” och ”svårtillgängliga uttryck”. Detta jämte hänsyn till psalmernas
användbarhet i guds~änster ledde till att inemot 40 texter blev avförda, däribland nästan alla psalmer som hade inslag av mystik. I
senare fallet kan möjligen även teologiska
skäl spelat in, ehuru de inte direkt anförts i
motiveringarna. Några blev dock kvar som
läsepsalmer, såsom ”jag känner den. Min tro
och nattens mörker”, utformad av Frostenson efter en text av den spanske mystikern
Johannes av Korset. Även Hartmans ”Släck
de tusen bildernas skärm” liksom Hildebrands ”Den mörka floden sprängde sina
gränser” placerades bland läsepsalmerna.
Kraven på entydighet skapade också svå-
righeter vid bedömningen av viss modern lyrik, som medvetet är mångtydig för att ge
djup~imension åt innehållet. Sålunda ströks
Setterlinds ”Maria väntar i ro sitt barn” under det att Ylva Eggehoros ”Var inte rädd.
Jag vet ett hemligt tecken” trots flera dubbelbottnade uttryck blev utan anmärkning godtagen. Men när utskottet önskade, att hon
skulle omarbeta uttrycket ”trädens och fåglarnas man” i sin påskpsalm ”Gråt inte mer
~!aria”, avböjde hon under hänvisning till
vad som står skrivet i Romarbrevets åttonde
kapitel Jm den nya skapelsen. I åtskilliga
andra fall skedde genom utskottets försorg
omskrivningar, som tyvärr inte alltid ledde
till förbättringar.
Överhuvud blev just bildspråket föremål
för många kritiska anmärkningar. I klarhetensintres e krävde man att bilder, även när
de var hämtade från bibeln, inte fick anhopa eller ”motsäga” varandra. Det blev anledningen till att inte bara Frostensons ”Domen över världen går” utan också Hartmans
”Se här bygges Babels torn” blev strukna.
Den sistnämnda psalmen hade redan utomlands vunnit åtskillig uppmärksamhet, där
just bibeltätheten framhållits som ett föryänstfullt drag i svensk diktning. Psalmen
hade också i Sven-Erik Bäcks tonsättning införts i världskyrkorådets nya sångbok Cantate Domino 1974. Som enda motivering för
utmönstring av psalmen anfördes av utskot- 225
tet: ”Motstridiga bilder försvårar förståelsen
av ett i och för sig viktigt tema”. Men sådana
förekommer ju i rikt mått även i bibeln,
ibland t o m i en och samma vers, utan att
förståelsen försvåras men däremot i stället
fördjupas. Man måste väl fråga vilka speciella regler det är som skall gälla dikten.
I andra fall har texter fått utgå på grund
av ”övertydlighet” och ”trivial” prägel. Möjligen är det också skälet till att Frostensons
storstadspsalm ”Du som genom gatans
trängsel” med ord som ”varuhus, kontor, fabrik”, enligt stockholmsbiskopen redan mycket sjungen i hans stift, utan angiven motivering flyttats över till gruppen läsepsalmer.
Musiken
Även musiken blev föremål för en detaljerad granskning, vilket tidigare inte har förekommit vid något kyrkomöte. Utskottet
sjöng igenom praktiskt taget hela förslagets
koraler och visor. Även i plenum sysslade
man med psalmsång. I ett tiotal fall ställde
kyrkomötet direkta krav på att melodier
skulle ersättas med nya och i ett femtontal
fall framställde man önskemål om annan
tonsättning. Som motiveringar anfördes exempelvis att melodin var ”banal”, ”blek”,
”fantasilös”, ”konstlad” och saknade ”profil”. Uttalanden gjordes också om tonart, intervall och harmonisering. I flera fall utmönstrades melodier därför att de ansågs
svårsjungna. Resultatet blev att en del lättviktigt gods kunde utmönstras. Men tyvärr
behöll man också i vissa fall underhaltiga
melodier och utökade dem därjämte med ytterligare några nummer, som sålunda inte
226
behandlats av de musikaliska instanserna.
Bland de utmönstrade melodierna fanns
emellertid också tonsättningar av god klass.
Orsakerna till denna inkonsekvens torde
vara att söka i en viss oklarhet ifråga om bedömningsgrunderna. Musik kan väl inte bedömas på samma sätt som man granskar en
text med ett bestämt innehåll. Den är ett irrationellt element som kan upplevas på mycket olika sätt av människor i olika situationer. Att bestämma hur en melodi skall se ut
för att exempelvis vara kyrklig eller passa in
i en koralbok är omöjligt. Man behöver bara
tänka på att melodin till ”O huvud, blodigt
sårat” från början var ·en kärleksvisa. När
det gäller en nyskapad melodi måste man väl
söka sig fram utifrån frågan om den kan
upplevas som kongenial med innehållet.
Den blir en lämplig melodi i den mån den
ligger s a s i ordets förlängning och förmedlar det som ord inte räcker till för att utsäga.
Om den då av exempelvis ett sjungande kyrkomöte uppfattas som svår eller lätt är av
mycket underordnad betydelse.
Ett enda exempel kan vara nog för att belysa detta, nämligen Sven-Erik Bäcks på tolvtonsskala byggda melodi med texten ”Du
som gick före oss”. Här kan man finna en
djup kongenialitet mellan text och melodi.
Och uppenbart är det här en mycket svår
melodi, varken i dur eller moll eller kyrkotonart. Men lyckligtvis hade den före kyrkomötets granskning hunnit prövas och befunnits användbar i församlingarna.
utom särskilda utskottets hemställan om bifall till dess reviderade förslag en del yrkanden som rörde enstaka psalmer och visor.
Men därjämte framställde lockholmsbiskopen ett yrkande på au psalmkommiuens förslag skulle antagas i dess ursprungliga kick.
Han ansåg att detta både ifråga om texter
och melodier blivit alltför snävt behandlat.
Den slutliga omröstningen utföll emellertid
så, au kyrkomötet beslöt bifalla utskouets
hemställan med 88 röster. Endast sex ombud röstade för avslag under det att två avstod från att rösta.
Au så stor enighet kunde uppnås i ett från
början i denna fråga starkt splittrat kyrkomöte är i mycket hög grad ett resultat av det
målmedvetna och energiska arbete, som utfördes av särskilda utskottet under ledning
av biskop Arne Palmqvist. Men det hela är
givetvis också ett resultat av den starka vilja
som besjälade kyrkomötets stora majoritet.
Tiden var mogen för ett avgörande steg
fram mot en förnyad psalmbok. En första
etapp på den vägen kan sägas vara avverkad.
Beslut fattades emellertid också om en
andra etapp. Det godkända förslaget, som
fick titeln ”Psalmer och visor 76. Tillägg till
Den svenska psalmboken. Del l” och som får
prövas i församlingarna fram till Domsöndagen 1986, skall följas av en andra del. I denna kommer utrymme att ges åt ytterligare ett
antal psalmer och visor till komplettering av
dem som finns i första delen särskilt ifråga
om doppsalmer och övriga förrättningspsalmer. Vidare vill man ha bidrag från tredjt
världen. Även texter på andra språk komSlutresultatet mer eventuellt att införas. Slutligen skall för·
Vid slutbehandlingen i plenum förekom för- sök göras att arrangera psaltartexter så an
de kan växelvis sjungas i guds~änsten. En utvidgad psalmkommitte arbetar redan med
dessa uppgifter.
Till allt detta kommer emellertid, att kommitten med docent Ulf Björkman som ordförande enligt kyrkomötets hemställan av regeringen fick sitt uppdrag vidgat till att även
framlägga förslag till revision i sin helhet av
1937 års psalmbok och 1939 års koralbok.
Också detta arbete har påbörjats.
Vi har fått ett omfattande och mångfasetterat material, som kan tillföra en kommande psalmbok stora värden. Självklart är
det också behäftat med svagheter. Delade
meningar kommer säkert att yppa sig i församlingarna både beträffande innehåll och
form. Men det är just en öppen diskussion
som tillägget syftar till. l denna artikel framförda synpunkter, naturligtvis personligt
fargade, har velat bidraga till en fortsatt angelägen debatt.
Vad man helt allmänt kunde önska vore
227
ett grundligare genomtänkande av själva bedömningsgrunderna. Den flera gånger
nämnda gruppen läsepsalmer erbjuder ett
av flera exempel på detta behov. Den verkar
som en tillfällig förvaringsplats av värdefulla
texter, som man inte vetat hur man skulle
bedöma.
Men avgörande framför allt blir givetvis
hur de nya psalmerna och visorna kommer
att tas emot i församlingarna. Någon form
av ”utvärdering” kommer att användas för
att få en samlad bild av reaktionerna. Ett
stort ansvar blir lagt inte minst på präster,
kyrkomusiker och övriga församlingsarbetare. Här kanske man fick önska att en viss planering sker, så att en så omfattande del som
möjligt av det rika materialet kommer till användning och blir föremål för prövning. Ofta kan det nog vara så att de texter och melodier som till en början kräver viss möda att
tillägna sig i längden visar sig mest värdefulla.
Det nya psalmbokstillägget
Det tilläggsförslag till Den svenska psalmboken, som av en särskild kommille lades fram
1975, utsattesför kritikfrånflera håll. Kyrkomötet 1975 begärde ändringar på väsentliga punkter. Resultatet blev det sedanförra
höstenföreliggande, av regeringen för användning och prövning iförsamlingarna
publicerade verket ”Psalmer och visor
1976”. Svensk Tidskriftfann att det borde
vara av intresse attfå veta hur kyrkomötets
intentionerföljts upp av kommitten. Förre
kontraktsprosten i Åtvidaberg Eric Nilsson
har gjort en genomgång avförslaget i dess
nuvarandeform ochframlägger här resultaten av sin granskning.
Vi är på väg mot en ny psalmbok liksom mot
en ny kyrkohandbok och bibelöversättning.
Vi är inte ensamma om detta förnyelsearbe·
te. Det pågår praktiskt taget i alla kyrkor och
·samfund i den västerländska kristenheten,
inte minst i den romersk-katolska kyrkan.
Där var det påven Johannes XXIII, som
med sin uppmärksammade term ”aggiorna·
mento” formulerade målet för förnyelsen.
Budskapets innehåll skulle bevaras intakt
men det skulle ges en nyform för att bli tillgängligt ”i dag”. Detta har i vår kyrka formulerats: Evangeliet skall inte anpassas efter
men väl avpassas för vår tids människor.
Frågan om innehåll och form är emellertid i många avseenden komplicerad. Nya
former kan uppfattas som en förändring al’
innehållet och kan olyckligtvis i verkligheten
också vara det. A andra sidan är heller inte
gamla former någon garanti för innehållets
renhet. ”Teologi skrives inte för evigheten”
(Gustaf Aulen). Ännu mindre gör psalmböcker det.
I början av år 1975 lade psalmkommitten
fram sitt förslag ”Psalmer och visor”, behandlat av Bo Sture Wiking i denna tidskrifts nr 7 samma år. Här skall nu några
reflexioner göras kring det fortsatta arbetet
med psalmboksfrågan. Först kanske en kon
återblick kan vara på sin plats för att belysa
de förutsättningar utifrån vilka kommitten
arbetat.
Vid psalmbokskommittens tillsättning
1969 gav Kungl. Maj:t- det hette så på den
tiden – inga andra direktiv än att den skulle
utarbeta ett tillägg till Den svenska psalm!Jo.
ken att brukas intill dess en allmän revisi<MI
ägt rum av hela psalmboken. Kommittea
fick bygga på de uttalanden som gjorts i kyrkomötet. Där hade man framhållit angelä-
genheten av en ”kontinuerlig” förnyelse av
psalmboken. Man ville ha adekvata uttryck
för ämnen som mission, diakoni, ekumenik,
e1angelisation, arbetsliv och ungdomens nya
situation. Man hade också pekat på behovet
a1 nya nattvardspsalmer, vigsel- ochjordfästningspsalmer samt psalmer för olika tider på
l~rkoåret. Ett omfattande psalmskapande
var redan igång både utomlands och i vårt
eget land, främst genom det är 1960 inrättade Hymnologiska institutet. Under det att
man på 1940- och 1950-talen liksom beträffande det liturgiska arbetet främst varit inriktad på restaurering av äldre material,
lom nu en diktning och ett musikskapande
kannetecknat av en klar inriktning mot förnvelse. Nya teologiska strömningar och andra rörelser gjorde sig gällande. Ett större antal ämnesområden togs upp utöver dem av
kvrkomötet nämnda. Gränserna i formellt
avseende vidgades till att omfatta också nya
t1per av psalm och visa. Vi fick uppleva en
”svensk psalmexplosion” med omkring
l000 nyskrivna texter och l 500 nykomponerade melodier.
Som allmän princip för sammanställandet
av tillägget angav kommitten, att psalm och
1isa skulle ”bidra till att uttrycka det kristna
budskapet, så att det når så många som möjligt i olika livssituationer”. Man vill presentera ett material som var ”teologiskt sant och
språkligt fullödigt”.
Efter en omfattande remissbehandling av
47 olika instanser – det är skäl att nämna att
både Sveriges frikyrkaförbund och det Katolska biskopsämbetet hörde dit – stod så
219
Kyrkomötet på hösten 1975 inför uppgiften
att ta slutlig ställning till psalmkommittens
förslag.
Arvet från fornkyrka och medeltid
I förslaget hade kommitten byggt vidare på
det arbete, som påbörjades redan i 1937 års
psalmbok. Värdefulla bidrag hade hämtats
från den restaurerade svenska tidegärden,
kyrkans klassiska sångbok med böner för dagens olika ”tider”. En rad latinska hymner
kom sålunda att ingå i förslaget. Två av dem,
skrivna på 300-talet av ”Kyrkosångens fader” Ambrosius, tillhör det allra äldsta skiktet av kyrkans sång i metrisk form. Även
500-talet var representerat med två hymner
av Fortunatus, känd i hela vår kyrka genom
Wallins version av hans ”Pange lingua” i
psalmen ”Upp, min tunga”. Nu kom även
hans mäktiga ”Salve festa dies”, återgiven av
Anders Frostenson i ”Dagarnas dag, o uppståndelse”. Här som i övriga fall är dennes
översättning av latinska texter gjord med
stor frihet. Snarast är det fråga om nytolkningar, i vilka det väsentliga av innehållet bevarats men får en enkel poetisk form, som
ändå torde fånga åtskilligt av originalens stil.
Den från l 000-talet stammande ”Hur mäktig är den sabbat” har återgetts av Staffan
Larsson i en ypperlig version.
Som en hymnologisk händelse får det väl
betecknas, att den även i vårt land alltsedan
medeltiden mycket sjungna julsången ”Låt
oss sjunga – Kristus är född” återkommit i
vår psalmbok. Detsamma gäller påsksången
”Lovets offer – Kristus är uppstånden”. Bå-
da blev en gång uteslutna av Johan Olof
Wallin.
l
220
Nu hade emellenid kommitten också infört nygjorda översättningar av två i den katolska världen mycket älskade Mariatexter,
nämligen ”Salve Regina” (Var hälsad, drottning) och ”Ave rnaris stella” (Hell dig, havets
stjärna), den förstnämnda även i en fri version av Bo Setterlind. Samtliga blev – väl inte helt oväntat – utmönstrade av kyrkomö-
tet såsom ”främmande för en evangelisk-luthersk kyrka” och ”till vissa delar stridande
mot Svenska kyrkans bekännelse”. Beträffande Setterlinds ”Var hälsad, Herrens moder” uppstod dock en viss diskussion i kyrkomötets plenum, där tre biskopar talade för
att den skulle få stå kvar i förslaget. Det
framhölls bl a att ekumenik borde inte bara
sträcka sig ”åt vänster” utan också ”åt hö-
ger”. Det påpekades också att texten kunde
tolkas evangeliskt. Men just dubbeltydigheten ansågs betänklig.
I övrigt ställde sig kyrkomötet klart positivt till föreslagna bidrag ur kyrkans äldsta
psalmskatt. Det antog därjämte Fortunatushymnen ”Pange lingua” i J A Eklunds översättning, som fylligare och mera texttroget
återger innehållet än som skett i Wallins
”Upp, min tunga”. Vidare tog kyrkomötet in
julsången ”Prisad högt av herdars skara” och
hymnen ”Morgonens rodnad över bergen
brinner”, båda av medeltida ursprung och
båda i många församlingar redan insjungna.
Frågan är om någon evangelisk kyrka,
bortsett från den anglikanska, har lyckats bevara ett så rikt bestånd av förreformatoriska
texter och melodier. Ändå torde det finnas
mer att hämta ur kyrkans gamla hymnförråd.
Evangelisk psalmskatt
Från den evangeliska psalmdiktningens
hemland hade kommitten hämtat en morgonfrisk kyrkovisa, skriven av en med Luther samtida diktare. Men det blev kyrkomö-
tet som fick äran av att nattvardspsalmen
”Gud vare lovad”, författad år 1524 av själve
fader Luther, kom med i tillägget. Tidigt
översatt av Olaus Petri har den funnits med i
vår kyrkas sång- och psalmböcker ända fram
till 1937, då den uteslöts. Sedan 1975 har
den en plats i de tyska katolikernas psalmbok ”Gotteslob” med Martin Luther angiven
som författare!
Även engelsk psalmdiktning var representerad i kommittens förslag. Vi möter ett så
berömt namn som Charles Wesley, vilken
egendomligt nog aldrig förut varit företrädd
i någon svensk psalmbok. Bland senare engelska diktare bör väl särskilt nämnas F W Faber, vars ”There’s wieleness in God’s merq”
i Britt G Hallqvists översättning ”Det finn
djup i Herrens godhet” blivit omåttligt populär. Den mycket älskade sångform som
går under beteckningen ”carols” var introducerad i psalmförslaget. Kyrkomötet gi
vidare på den inslagna vägen och intog ytter.
ligare tre sånger av denna typ, däriblan
den i hela den engelsktalande världen sjun
na julsången ”O come, all ye faithful”, övef
satt av Eva Norberg. Dessa carols har ock
redan blivit mycket uppskattade. Även p
sionspsalmen ”När världens Frälsare jag se
av Englands förste store psalmdiktare
Watts togs in i tillägget på initiativ av kyr·
mötet.
Våra nordiska systerkyrkor är däre
sparsamt representerade. Från Danmal
finns efter utskottets behandling endast två
psalmer, dock av så lysande diktare som
Kingo och Grundtvig, och från Norge endast två, under det att man där i sitt nya
psalmbokstillägg ”Salmer 73” har infört ända upp tilltretton svenska texter, därtill i originalform. Från det svenskspråkiga Finland
har endast kommit med en text men ingen
enda från finska psalmboken. Vi hoppas att i
det fortsatta psalmboksarbetet framförallt
våra nordiska kyrkor blir företrädda med ett
rikare urval, efter norskt föredöme gärna på
originalspråk.
Väckelsesånger
En rad sånger från främst 1800-talets väckelserörelser hade av kommitten införts i förslaget. De flesta hade hämtats från den frikvrkliga sångskatten. Men till skillnad från
vad som skedde vid tillkomsten av 1937 års
psalmbok hade inga försök gjorts att omforma texter och melodier för att få dem att
bättre smälta in i traditionell psalmstiL
Tvärtom hade man varit ytterst noggrann
med att bevara dem i så ursprunglig form
som möjligt enligt samma princip som senare tillämpats vid restaurering av äldre koraler och visor.
Kyrkomötet antog samtliga föreslagna
sånger och kunde även kräva att Roseniussången ”Varjag går i skogar, berg och dalar”
skulle kompletteras med den ursprungliga
strofen ”Följ mig, huldaste uppstungna hjärta”. På sitt sätt intressant är väl också att, så
vitt man kan utläsa ur handlingarna, heller
inga invändningar gjordes mot de frikyrkliga texterna. Man ansåg dem som viktiga bi- 221
drag till ekumeniken och utökade dem enligt väckta motioner med ytterligare fyra väckelsesånger, däribland den laestadianskt färgade ”I tro under himmelens skyar”, fli~igt
sjungen i Luleå stift. Något förhastat verkar
kanske ändå kyrkomötets beslut att utöver
kommittens förslag ta med ”Saliga visshet”.
Dess svaghet i musikaliskt hänseende har på-
talats också av frikyrkliga musiker, som därför heller inte ansett den fylla någon ekumenisk funktion. En både riktigare och mer sober översättning av Lars Linder i ”Sionstoner 1972” har tydligen inte hunnit observeras av kyrkomötet.
Religiös lyrik
Psalmkommitten hade också velat pröva
möjligheterna att använda sig av högtstående lyriska dikter med religiöst innehåll. Det
gällde alltså nästan uteslutande texter som
från början inte varit avsedda som psalmer.
Mot dessa försök intog kyrkomötet en starkt
kritisk hållning. Dikter av Pär Lagerkvist och
Nelly Sachs avfördes som alltför allmänreligiösa. En dikt av Jan Fridegård uteslöts på
grund av textens svårtillgängligheL Artur
Lundkvists ”Djupen sätter han i skälvning”,
bearbetad av Frostenson, placerades utan
angiven motivering i en avslutande grupp lä-
sepsalmer. Samma blev förhållandet med
Karin Boyes ”Allt som är spritt och delat”
och Harry Martinsons ”Hur svårt att ena
tron med livets dagar”, hämtad ur ”Aniara”.
Motiveringar finns heller inte angivna för
att bland läsepsalmerna placerades ”Bortom
berg och mörka vatten” av Hjalmar Gullberg
jämte ytterligare ett par dikter. I flera av de
222
nämnda fallen torde man kunna förmoda
att dikterna ansetts vara allmänreligiösa.
Kanske kan man också förmoda, att församlingsmässiga synpunkter spelat in, såsom beträffande Gullbergs dikt ”Bortom berg och
mörka vatten,” som genomtonas av bibeltexter men har en så oregelbunden rytm, att
den torde blivit svår att sjunga av en församling. Man kan väl ändå fråga, om det inte
finns något mer att hämta från denne diktare. Martinsons sköna sommarhymn ”De
blomster som i marken bor” blev den enda
dikt som godtogs av kyrkomötet.
Nya psalmer och visor
Det stora flertalet av nyskrivna psalmer och
visor har författats efter 1960, därav närmare l 00 efter psalmkommittens tillsättning
1969. Den ojämförligt största delen har skrivits av Anders Frostenson, närmast följd av
Britt G Hallqvist, Olov Hartman och Bo Setterlind. Även bidragen av ”anonym” författare hade lämnats av Frostenson.
Ett genomgående drag i denna nydiktning är betoningen av skapelsen. Gud är oss
nära i den värld han skapat och ständigt skapar på nytt. Han bor inte bara ”högt i stjärnehimlen”. Hela jorden är hans, ”markens
lilja och stadens ljus, drivhjulets sång och stadens brus”. Men denna värld är kluven, inte
mellan ande och materia, heller inte mellan
själ och kropp, utan mellan Faderns vilja och
den onda makt, som destruerar både jorden
och människan. Skapelsen trängtar efter att
bli frigjord från sin träldom, ”en gång i tidens morgon är jorden ny”.
Så består Sonens gärning inte bara i att
predika syndernas förlåtelse och ge själen
frid. Han botar de sjuka, ger de hungriga
bröd och de döda liv. Han prisas för att han
”inte tog det gudomliga”. Han behöll inte sin
härlighet som Guds Son för sig själv utan
blev människa och identifierade sig med de
fattiga, plågade, utstötta och dömda. Han är
den som går med oss ”längst in i ångesten”
och bär vår skuld. Hans uppståndelse skildras både som kosmisk tilldragelse och som
den enskilda människans befrielse. I en
påskpsalm kan det heta ”Framtiden väntar,
res dig, gläd dig som människa”.
Andens verk beskrives ofta i direkt anslutning till psaltarordet om Anden som skapar
och förnyar. Så sker i den moderna visan
”Gud, när du andas över vår jord, förnyas
den, dess ansikte lyser”. (I vår gamla pingstpsalm ”Kom, Helge Ande, Herre god” har
vid översättningen av den latinska hymnen
”Veni Creator Spiritus” märkligt nog själva
nyckelordet Skapare råkat falla bort.) Ande,
vind och liv är ord som ofta förekommer ide
nya texterna. Förlåtelsen betonas starkare
än ångern. Även den i bikten tillsagda förlå-
telsen har fått en psalm, ”När inför din dom
jag stod”. I flera nattvardspsalmer förbindes
det gemensamt delade brödet med medmänskligt och socialt ansvar. Bönen blir
”Sänd oss med fred och bröd, Herre, i världen”. Frälsningsverkets fullbordan beskrives
som en skapelse av ”nya himlar, en ny jord.”
Uppenbarelseboken citeras ofta. Men det
eviga livet kan också framställas i personliga
tonfall som en närhet, ”då vi kommer hem
till dig”.
Till formen utmärker sig de nyskrivna tex·
terna för stor frihet både ifråga om strof·
—————————–~~e———-~——————–:—
byggnad och språk. Klassisk strof, såsom
den sapfiska från 600-talet före Kristus, förekommer likaväl som moderna strofformer
av skiftande slag. Meningsbyggnaden har
förenklats medan rytmen blivit varierad. Ett
högtidligt språk av det slag som finns i 1937
års psalmbok förekommer särskilt i de texter
som övertagits från Hymnologiska institutet.
Under 1960-talet sker en alltmer markerad
övergång till enklare språk och stil. Speciellt
i visorna kan t o m vissa inslag av talspråk
förekomma såsom ”mej”, ”dej”, ”sej”, (återställda till skriftspråk av utskottet). Ett uppmärksammat drag är att man för att undvika
”kyrkligt formelspråk” ofta ersätter rim med
sk assonans, tex ”ljus”-”Gud”, ”gav”-”var”,
”frihet”-förbliver”. I många fall har därvid
223
man tala om ett slags nyenkelhet, ofta med
anslutning till vistradition. Någon bestämd
gränslinje mellan psalm och visa går det
knappast att ange. Intressant är exempelvis
Frostensons ”De trodde att Jesus var borta”,
som i sin enkelhet fått en konstnärlig verkan. Skriven som kyrkovisa för barn brukas
den nu ofta som psalm i högmässan.
Kyrkomötets kritik: innehållet
Kritik riktades mot betoningen av skapelsen.
Man menade att den beretts alltför stort utrymme jämfört med Kristi frälsaregärning.
Man ansåg också, att för stort intresse ägnats
åt sociala och internationella frågor av modebetonad art och såg i detta ett tecken på
goda resultat uppnåtts såsom i Hartmans en inomvärldslighet, som glömde bort evig- ’Jag tror på Gud”, där författaren iakttagit hetshoppet. Gränsen var oklar mellan vårt
regeln att inte blanda assonans med rim. Ut- jordiska och vårt himmelska framtidshopp.
märkta exempel finns också på helt orimma- Bättring, omvändelse och rättfärdiggörelse
de texter, där bl a upprepningar och para!- av nåd allena hade blivit föremål för en alltlelliseringar av ord och satser samt använ- för sparsam behandling.
dande av genomgående nyckelord bidragit Mot detta genmäldes, att ”Psalmer och vitill en poetisk form av hög klass. Göran Be- sor” var ett tillägg avsett inte att ersätta men
xells ”Stjärnorna spänner en båge” och Britt väl komplettera nuvarande psalmbok på omG Hallqvists ”Kristus är världens ljus” är. råden, där förnyelse var angelägen. Bland
jämte många andra dikter sådana exempel.
Överhuvud utmärker sig de nya texterna
för stor variation av uttrycksmedel, inte
minst ifråga om bildspråket, som i somliga
fall är starkt förtätat och ger en mångfald av
associationer. Modernistiska dikter av 40-
talstyp finns likväl inte, även om man i något
enstaka fall skulle kunna tala om en viss på-
verkan. En så originell diktare som Majken
Johansson har ej kommit med på grund av
språkets ometriska form. Å andra sidan kan
dessa ville man räkna de motivkretsar som
sluter sig just kring skapelsen och betonar
vårt förvaltarskap och gemensamma ansvar
för den värld vi nu lever i, på många sätt hotad av förstöring. Fullödiga uttryck fanns
även för Sonens och Andens verk. Vidare
hade i de nya psalmerna ”ett försök gjorts
att komma åt den bibliska helhetssynen”, när
det gäller vårt kristna hopp, som både teologiskt och poetiskt kan vara svårt att beskriva
i entydiga termer. Här liksom i en del andra
224
fall röjdes emellertid vissa olikheter i teologisk grundsyn, ibland betingade av olikartade fromhetstyper. Enighet kunde dock uppnås om strykningar och ändringar av ett
ganska stort antal texter. Därvid blev ett
femtontal utmönstrade med brister i innehållet som enda eller främsta motivering.
I några fall syns kyrkomötet dock ha förbisett, att i kommittens förslag även centrala
sanningar ofta framställes i helt odogmatisk
form. Ett typiskt exempel är Frostensons
”Han kom till ett främmande land”, berättad
i anslutning till liknelsen om den förlorade
sonen. Om honom heter det i psalmen att
”han sin skuld, ej förlåtelsen såg”. Men tonvikten ligger uppenbart på glädjen över den
återfunne alldeles som i parallelltexterna om
det förlorade fåret och den borttappade
penningen. Alla tre liknelserna berättar Jesus med särskild adress till fariseer och
skriftlärde, som inte kunde fatta hur han
kunde ta emot syndare utan att föreskriva
dem några kvalificerande villkor. Men psalmen med musik av en så framstående tonsättare som Sven-Erik Johansson underkändes
av kyrkomötet. Motiveringen lydde: ”Psalmen som berättar om den förlorade sonen
ger intet uttryck åt hans ånger och omvändelse. Uttrycket i v 4 ’Det finns inget främmande land’ kan lätt missförstås.” Man får
kanske i stillhet undra hur utskottet kom
fram till den betygssättningen.
I regel var det emellertid inte en direkt
oriktig läroframställning som påtalades utan
i stället brist på klarhet och fasthet i läran.
Man vände sig mot texter av alltför ”allmänt
innehåll” och brist på ”biblisk substans”. Så
blev också psalmer och visor utmönstrade
som uttryckte tvivel eller ”alltför markerad
tveksamhet”. Bland dem fanns Britt G
Hallqvists ”Gud, du gick bort. Korset står
kvar”, i vilken psalm författaren ställer frå-
gan ”Var är din Gud?” på ett sätt som ligger
nära samma ord i den 42 Psalmen. Texten
”jag kom inte hit för attjag tror”, som handlar om en av många känd tvekan inför nattvarden, fick – dock efter viss korrigeringkomma med bland läsepsalmerna. Däremot
uteslöts helt Tore Littmarcks bland ungdom
mycket sjungna ”Jag skulle vilja våga tro”
med motiveringen ”P almens tema uttrycker
många människors situation men upprepar
frågan utan att ge något svar”. Eljest lär man
väl inte kunna begära, att en sökare själv
skall kunna prestera det svar som han söker
hos Gud. Kyrkomötet iakttog här den traditionella försiktighet, som en gång visade sig i
en markerad tveksamhet mot Emil Liedgrens ”Mästare, alla söka dig”.
Kyrkomötets kritik: formen
En mycket stor del av utskottets gran kningsarbete kom att gälla frågor rörande
den språkliga formen. Stora krav ställdes på
entydighet och klarhet. Man vände sig mot
”dubbelbottnade” och ”svårtillgängliga uttryck”. Detta jämte hänsyn till psalmernas
användbarhet i guds~änster ledde till att inemot 40 texter blev avförda, däribland nästan alla psalmer som hade inslag av mystik. I
senare fallet kan möjligen även teologiska
skäl spelat in, ehuru de inte direkt anförts i
motiveringarna. Några blev dock kvar som
läsepsalmer, såsom ”jag känner den. Min tro
och nattens mörker”, utformad av Frostenson efter en text av den spanske mystikern
Johannes av Korset. Även Hartmans ”Släck
de tusen bildernas skärm” liksom Hildebrands ”Den mörka floden sprängde sina
gränser” placerades bland läsepsalmerna.
Kraven på entydighet skapade också svå-
righeter vid bedömningen av viss modern lyrik, som medvetet är mångtydig för att ge
djup~imension åt innehållet. Sålunda ströks
Setterlinds ”Maria väntar i ro sitt barn” under det att Ylva Eggehoros ”Var inte rädd.
Jag vet ett hemligt tecken” trots flera dubbelbottnade uttryck blev utan anmärkning godtagen. Men när utskottet önskade, att hon
skulle omarbeta uttrycket ”trädens och fåglarnas man” i sin påskpsalm ”Gråt inte mer
~!aria”, avböjde hon under hänvisning till
vad som står skrivet i Romarbrevets åttonde
kapitel Jm den nya skapelsen. I åtskilliga
andra fall skedde genom utskottets försorg
omskrivningar, som tyvärr inte alltid ledde
till förbättringar.
Överhuvud blev just bildspråket föremål
för många kritiska anmärkningar. I klarhetensintres e krävde man att bilder, även när
de var hämtade från bibeln, inte fick anhopa eller ”motsäga” varandra. Det blev anledningen till att inte bara Frostensons ”Domen över världen går” utan också Hartmans
”Se här bygges Babels torn” blev strukna.
Den sistnämnda psalmen hade redan utomlands vunnit åtskillig uppmärksamhet, där
just bibeltätheten framhållits som ett föryänstfullt drag i svensk diktning. Psalmen
hade också i Sven-Erik Bäcks tonsättning införts i världskyrkorådets nya sångbok Cantate Domino 1974. Som enda motivering för
utmönstring av psalmen anfördes av utskot- 225
tet: ”Motstridiga bilder försvårar förståelsen
av ett i och för sig viktigt tema”. Men sådana
förekommer ju i rikt mått även i bibeln,
ibland t o m i en och samma vers, utan att
förståelsen försvåras men däremot i stället
fördjupas. Man måste väl fråga vilka speciella regler det är som skall gälla dikten.
I andra fall har texter fått utgå på grund
av ”övertydlighet” och ”trivial” prägel. Möjligen är det också skälet till att Frostensons
storstadspsalm ”Du som genom gatans
trängsel” med ord som ”varuhus, kontor, fabrik”, enligt stockholmsbiskopen redan mycket sjungen i hans stift, utan angiven motivering flyttats över till gruppen läsepsalmer.
Musiken
Även musiken blev föremål för en detaljerad granskning, vilket tidigare inte har förekommit vid något kyrkomöte. Utskottet
sjöng igenom praktiskt taget hela förslagets
koraler och visor. Även i plenum sysslade
man med psalmsång. I ett tiotal fall ställde
kyrkomötet direkta krav på att melodier
skulle ersättas med nya och i ett femtontal
fall framställde man önskemål om annan
tonsättning. Som motiveringar anfördes exempelvis att melodin var ”banal”, ”blek”,
”fantasilös”, ”konstlad” och saknade ”profil”. Uttalanden gjordes också om tonart, intervall och harmonisering. I flera fall utmönstrades melodier därför att de ansågs
svårsjungna. Resultatet blev att en del lättviktigt gods kunde utmönstras. Men tyvärr
behöll man också i vissa fall underhaltiga
melodier och utökade dem därjämte med ytterligare några nummer, som sålunda inte
226
behandlats av de musikaliska instanserna.
Bland de utmönstrade melodierna fanns
emellertid också tonsättningar av god klass.
Orsakerna till denna inkonsekvens torde
vara att söka i en viss oklarhet ifråga om bedömningsgrunderna. Musik kan väl inte bedömas på samma sätt som man granskar en
text med ett bestämt innehåll. Den är ett irrationellt element som kan upplevas på mycket olika sätt av människor i olika situationer. Att bestämma hur en melodi skall se ut
för att exempelvis vara kyrklig eller passa in
i en koralbok är omöjligt. Man behöver bara
tänka på att melodin till ”O huvud, blodigt
sårat” från början var ·en kärleksvisa. När
det gäller en nyskapad melodi måste man väl
söka sig fram utifrån frågan om den kan
upplevas som kongenial med innehållet.
Den blir en lämplig melodi i den mån den
ligger s a s i ordets förlängning och förmedlar det som ord inte räcker till för att utsäga.
Om den då av exempelvis ett sjungande kyrkomöte uppfattas som svår eller lätt är av
mycket underordnad betydelse.
Ett enda exempel kan vara nog för att belysa detta, nämligen Sven-Erik Bäcks på tolvtonsskala byggda melodi med texten ”Du
som gick före oss”. Här kan man finna en
djup kongenialitet mellan text och melodi.
Och uppenbart är det här en mycket svår
melodi, varken i dur eller moll eller kyrkotonart. Men lyckligtvis hade den före kyrkomötets granskning hunnit prövas och befunnits användbar i församlingarna.
utom särskilda utskottets hemställan om bifall till dess reviderade förslag en del yrkanden som rörde enstaka psalmer och visor.
Men därjämte framställde lockholmsbiskopen ett yrkande på au psalmkommiuens förslag skulle antagas i dess ursprungliga kick.
Han ansåg att detta både ifråga om texter
och melodier blivit alltför snävt behandlat.
Den slutliga omröstningen utföll emellertid
så, au kyrkomötet beslöt bifalla utskouets
hemställan med 88 röster. Endast sex ombud röstade för avslag under det att två avstod från att rösta.
Au så stor enighet kunde uppnås i ett från
början i denna fråga starkt splittrat kyrkomöte är i mycket hög grad ett resultat av det
målmedvetna och energiska arbete, som utfördes av särskilda utskottet under ledning
av biskop Arne Palmqvist. Men det hela är
givetvis också ett resultat av den starka vilja
som besjälade kyrkomötets stora majoritet.
Tiden var mogen för ett avgörande steg
fram mot en förnyad psalmbok. En första
etapp på den vägen kan sägas vara avverkad.
Beslut fattades emellertid också om en
andra etapp. Det godkända förslaget, som
fick titeln ”Psalmer och visor 76. Tillägg till
Den svenska psalmboken. Del l” och som får
prövas i församlingarna fram till Domsöndagen 1986, skall följas av en andra del. I denna kommer utrymme att ges åt ytterligare ett
antal psalmer och visor till komplettering av
dem som finns i första delen särskilt ifråga
om doppsalmer och övriga förrättningspsalmer. Vidare vill man ha bidrag från tredjt
världen. Även texter på andra språk komSlutresultatet mer eventuellt att införas. Slutligen skall för·
Vid slutbehandlingen i plenum förekom för- sök göras att arrangera psaltartexter så an
de kan växelvis sjungas i guds~änsten. En utvidgad psalmkommitte arbetar redan med
dessa uppgifter.
Till allt detta kommer emellertid, att kommitten med docent Ulf Björkman som ordförande enligt kyrkomötets hemställan av regeringen fick sitt uppdrag vidgat till att även
framlägga förslag till revision i sin helhet av
1937 års psalmbok och 1939 års koralbok.
Också detta arbete har påbörjats.
Vi har fått ett omfattande och mångfasetterat material, som kan tillföra en kommande psalmbok stora värden. Självklart är
det också behäftat med svagheter. Delade
meningar kommer säkert att yppa sig i församlingarna både beträffande innehåll och
form. Men det är just en öppen diskussion
som tillägget syftar till. l denna artikel framförda synpunkter, naturligtvis personligt
fargade, har velat bidraga till en fortsatt angelägen debatt.
Vad man helt allmänt kunde önska vore
227
ett grundligare genomtänkande av själva bedömningsgrunderna. Den flera gånger
nämnda gruppen läsepsalmer erbjuder ett
av flera exempel på detta behov. Den verkar
som en tillfällig förvaringsplats av värdefulla
texter, som man inte vetat hur man skulle
bedöma.
Men avgörande framför allt blir givetvis
hur de nya psalmerna och visorna kommer
att tas emot i församlingarna. Någon form
av ”utvärdering” kommer att användas för
att få en samlad bild av reaktionerna. Ett
stort ansvar blir lagt inte minst på präster,
kyrkomusiker och övriga församlingsarbetare. Här kanske man fick önska att en viss planering sker, så att en så omfattande del som
möjligt av det rika materialet kommer till användning och blir föremål för prövning. Ofta kan det nog vara så att de texter och melodier som till en början kräver viss möda att
tillägna sig i längden visar sig mest värdefulla.